Partiledartal Almedalen 2011 Björklund (FP)

Det var en folkpartistisk partiledare på strålande humör i Almedalen på onsdagen. Korrektion. Det var en liberal partiledare på strålande humör vi såg som avsändare på scenen. Och som han talade. Detta var ett av de bästa talen han någonsin framfört framför mina ögon och öron. Ja, jag var imponerad i fjol, och jag är än mer imponerad i år. För i år hade han tränat mer. Framförandet var bättre. Och rent konkret var vice statsministern, till skillnad från statsministern, väldigt konkret. En klar fördel om man vill att mottagarna ska förstå budskapet.

Själva innehållet i talet var starkt ideologiskt färgat. Som för att poängtera och skapa identifikation med fler hade Björklund lagt det folkpartistiska åt sidan till förmån för det liberala. Syftet med talet var att på flera olika sätt visa på att det är liberalerna som bäst leder Sverige in i framtiden.

Målgruppen är naturligtvis alla som titulerar sig liberala, vilket sannolikt är fler än de som röstar på FP, men min känsla är att Folkpartiledaren faktiskt räknar in samtliga röstberättigade i Sverige. Varför? Jo, på det sätt som han talar inkluderande och individuellt. Björklund gör det lätt för alla och envar att identifiera sig med det han vill att de ska känna för och alienera sig mot motsatsen. Han säger att du är viktig, vad du tycker och känner är viktigt. Han säger att ”Varje människa är en unik individ och kan aldrig reduceras till en kugge på kugghjul eller till enbart en delmängd av ett kollektiv”.

Huvudbudskapet kommer i avslutningsfrasen men verkar mest som en renat koncentrat av övriga budskap då detta varit talets genomgående tema: ”1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen.” Antalet budskap räknar jag till tio. Inte hysteriskt många, men ändå minst ett för mycket.

När det gäller uppbyggnaden av argumentationen ser jag en sällan skådad variation i politiska tal:

1. I inledningen till stycket om skolan:
"Sedan i fredags, den 1 juli, har Sverige en ny skollag.
Sedan i fredags har Sverige ett nytt betygssystem.
Sedan i fredags har Sverige nya läroplaner.
Sedan i fredags har Sverige lärlingsutbildningar.
Sedan i fredags har Sverige en ny lärarutbildning.
Sedan i fredags påbörjar Sverige införandet av lärarlegitimation.
Sedan i fredags har Sverige en ny gymnasieskola.
Reformtakten i svensk skola har aldrig varit högre.”
Sju fakta staplade på varandra ger känslan av att antalet reformer som gjorts är många. På retorikiska blir det sju överpremisser som visserligen saknar underpremisser men till sist kommer slutsatsen: ”Reformtakten i svenska skola har aldrig varit högre”. Vem kan säga nej till det? Det är alltså inte en korrekt syllogism, och inte heller ett korrekt entymem, men argumentationssättet handlar om den logiska slutledningen inom retorik. (Att sedan meningarna börjar på samma sätt, en anafor, hjälper till att skapa skjuts i budskapet).

2. Det andra sättet att argumentera är att uttala ett påstående och sedan underbygga det med bevis. I detta tal finns alla olika slags bevis. När Björklund talar om världens högsta marginalskatter som han kallar straffskatt på utbildning säger han: ”Den som tvekar om individuella drivkrafters betydelse för ett lands utveckling bör studera den koreanska halvön”. Och sedan exemplifierar han genom att jämföra Nord- och Sydkoreas utveckling sedan kommunismen tagit över den norra och kapitalismen styrt den södra halvön. När Björklund sedan talar om skolan och dess nuvarande situation belyser han utvecklingen genom att citera den f.d. Socialdemokratiska skolministern Ylva Johanssons visioner för skolan: ”Den har släppt katederundervisning och klassundervisning. Eleverna…håller på med olika saker, i olika rum, vid olika tider…Det ser kanske rörigt ut, ungefär som på dagis…”. Och exemplet ovan - ”Sedan i fredags...” visar på hur han argumenterar med fakta.

3. Det tredje och sista sättet att argumentera är att använda beteckningar, ord med värdeladdat innehåll. Från inledningen: ”Orden de klottrat uppfattades som samhällskritik. I ett mörkt rum blev barnen torterade; slagna blodiga och de fick naglarna utdragna”. Vice statsministern låter således ordet ”klottra” ställas mot ”samhällskritik” och sedan ”tortyr” etc. Ordvalen hjälper till att måla bilden av det orealistiska, det överdrivna.

Den retorikiska tårtan är ovanligt balanserad. Inledningen väcker känslor (pathos), den stora massan budskap och argumentation bygger på nytta (logos) och trovärdighet (ethos) men färgas lätt av känslor som nästan smygs in i argumentationen. Som alltid anser jag dock att Alliansföreträdarna skulle tjäna på mera känslor.

Strukturen på talet är mycket bra. Trots det är det här min starkaste kritik framförs. Inledningen är inte optimal. Det är två historier som följs av ett faktaavsnitt innan själva budskapen och argumentationerna egentligen framförs. Hade jag suttit med detta tal hade jag saxat bort allt utom stycket om globaliseringsmötet i Göteborg. Där finns friheten från första stycket, där finns fakta från tredje stycket och där finns de starka formuleringarna som fäster sig hos mottagarna av budskapet. ”De hade fel om socialismen. De hade fel om protektionismen. De hade fel om den kapitalistiska marknadsekonomin. De hade fel om frihandeln. De hade fel om globaliseringen. De hade fel, fel, fel.” För sedan kommer hela poängen: ”Allvarligt talat; varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?”.

Stilistiskt då? Förutom det jag redan tagit upp - inte så mycket, men det finns några välbyggda meningar. Först några metaforer: ”En europeisk union innebär inte att allt alltid är i harmoni. Unionen innebär att vi har organ och mekanismer för att hantera konflikter vid sammanträdesbord i stället för på slagfält” och "I gårdagens Europa byggde vi murar. I morgondagens Europa bygger vi broar". Ja, bilder är starka förmedlare av budskap. Att använda motsatser likaså. Sedan en allitteration: ”Klassresan börjar i klassrummet”. Vi har hört den förr men den växer i styrka av upprepningen. Härnäst ett tretal (tricolon): ”De finns inom alla branscher, de har kommit från hela världen och funnits under alla år”. Och slutligen en diasyrmus (förlöjligande): ”För socialdemokratiska partiledare var det bättre förr. De var alltid statsministrar på 1900-talet. De slapp att samarbeta med de rödgröna partierna”.

Avslutningen? ”Låt Håkan Juholt drömma sig tillbaka. Vi andra drömmer om framtiden. 1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen”. Björklund avslutar med själva poängen. Som stannar kvar. Det enda jag undrar över är varför känslan av att han talat som oppositionspolitiker etsar sig fast i mig.

Talet i sin helhet kan du läsa hos FP, lyssna på hos SR eller beskåda på SVTplay. Andra analyser finns bl.a. hos SvD, DN, och Aftonbladet.

Partiledartal Almedalen 2011 Ohly (V)

Tisdagen var Vänsterpartiets dag i Almedalen. Lars Ohly hade förmodligen inte de bästa förutsättningarna att vara på topp (Jonas Sjöstedt lanserade sin motkandidatur till partiledarposten) och det märktes. Orden var stundom mer arga än Ohly själv.

Syftet med talet - att återuppbygga förtroende för Vänsterpartiet som en vänsterkraft att räkna med. Ohly sätter tonen redan i inledningen "Nu ska vi tala allvar" och följer sedan upp.

Huvudbudskapet är att ett regeringsalternativ från vänstern måste formulera en tydligare vision om framtiden som inger hopp om att Sverige faktiskt kan bli bättre för alla, inte bara för några. "Det handlar om att bygga ett samhälle där ingen faller igenom, ett samhälle som håller ihop". Problemet jag ser är att detta drunknar i alla underbudskap som inte direkt underbygger huvudbudskapet. Liksom i fjol var det en massa uppradningar av åsikter utan särskild inbördes ordning. För att räkna snällt var det 17 underbudskap som med svårighet byggdes samman. Dessutom återkom några flera gånger.

Målgruppen då? Ja, detta är ett ideologiskt tal och de vänder sig framförallt mot de redan övertygade, men kan även locka de som hänger i gränstakterna. Det är stora penseldrag som målas och där kan fler känna sig träffade och manade. Däremot är det inget som drar sympatisörer från de andra blocken.

Som avsändare står kollektivet. Ohly är bara rösten för kollektivet vilket avspeglas i tilltalet genom hela talet. Det är ”vi”, ”vi vänsterpartister”, ”vi i vänsterpartiet”. Innehållet bärs i formen. Men anslaget kan även uttolkas som trevare för att söka stärka sitt personliga mandat inom partiet.

Vänsterpartiets retorikiska tårta är väldigt skev. Jag har för flera år sedan gjort spaningen att partier på vänsterkanten domineras av pathos (känslor) och partier på högerkanten av logos (nytta). Jag ser fortfarande samma struktur. Däremot gör Ohly en stark insats att söka bygga sitt ethos (trovärdighet) genom att han tar upp problemen de står inför på ett konkret sätt. Kollektivet har sett det och de arbetar med det.

Rent strukturellt var talet ingen höjdare. Min främsta invändning är att han inte har en röd tråd genom massan som utgör själva politiken. Vissa frågor nämns knappt, t. ex. slänger han plötsligt in en mening om funktionshindrade som helt saknar underbyggnad, andra frågor återkommer han till flera gånger - ex: riskkapitalisterna och skolan.

Däremot var innehållet mycket intressant. Ohly inleder med att sänka sig själv=sitt parti: "Vänstern har minskat i styrka och vi har haft svårt att finna vår plats i det nya politiska landskap som växer fram... ...Då har vi problem med vår trovärdighet, vårt tilltal och vår roll. Det är en kris som vi är medvetna om och arbetar för att övervinna". Och han återkommer till detta problem senare i talet: "Vi i Vänsterpartiet har en mer ansvarsfull och långsiktig politik. Vi lägger fullt finansierade förslag i riksdagen. Vi är måna om såväl ekonomisk som politisk stabilitet. Vi levererar en politik som det finns täckning för. Men det är inte vad många människor tror". Och avslutar. "Det måste vi bli bättre att tala om". Ja, eller visa i handling istället. Detta är endast påståenden som inte uppbackas av några bevis vilket gör att trovärdigheten i påståendena inte infinner sig.

Ohly argumenterar inte särskilt bra på det klassiskt retoriska manéret, men mycket bra med beteckningar. Beteckningar är ord med stark betydelse. I detta Almedalstal radas de upp som ett pärlband. Eller kanske snarare plastkulor på sytråd. Först några tagna ur sitt sammanhang: "illusionspolitik", "lura", "hätsk", "gräddfil", "praktisk solidaritet" och "isolationistisk politik". Sedan ett stycke där argumentationen helt styrs av orden - beteckningarna: "Vi kan skapa regler mot vårdslös utlåning och spekulation, i Sverige och internationellt. Vi kan låta bankerna betala åtminstone en del av det som bankkunderna och skattebetalarna förlorat. Vi kan göra det svårare att tjäna snabba pengar på riskfyllda investeringar. Vi kan bygga solidariska samhällen med stabila statsfinanser". Och en till pärla: "Vår politik innehåller inga ansvarslösa ofinansierade skattesänkningar, vi pytsar inte iväg skattepengar avsedda till vård och utbildning till riskkapitalbolag i skatteparadis". Ordet pytsa argumenterar i sig. Känner du? Att argumentera med beteckningar är något som även Guillou gör mycket väl.

Stilnivån når ny berg-och-dalbanenivå. Det är alltifrån vardagsslang till ett högt sofistikerat språk. Talet är fyllt av uttryck och formuleringar som talar väl till målgruppen. "Vill man låta sitt liv styras av hat och rädsla...". "Klassamhället har ändrat karaktär, men orättvisorna består". "Vänsterns uppgift är att återupprätta solidariteten i samhället". Från denna vanliga klassretorik till ordet "levnadsbetingelser". Vem hade satsat pengar på det ordet i ett vänsterpartistiskt Almedalstal?

Apropå pärlor så har talet flera fantastiska utsmyckelser. "Varför är vinsterna alltid privata, när skulderna ska betalas tillsammans?" och "De privata vinsterna i vården är offentliga förluster för skattebetalarna". Båda är motsatsfigurer där motsatserna sätts i par mot varandra. Den första sätter vinst mot skuld och privat (individuell) mot tillsammans. Mycket socialistiskt. Den andra likaså. Den andra sjunger dessutom skönt i tretal (tricolon).

Och här en allitteration sammanbyggd med en motsats: "Välfärd för alla handlar inte om välgörenhet".

En annan av Ohlys styrkor ligger i hans bildspråk. Om euron: "Ni ville installera en termostat i Frankfurt som skulle styra elementen i både Cypern och Norrbotten". Och: "Rasismen är ett cancer i samhällskroppen". Metaforer båda två.

Avslutningsvis avslutas talet starkt ideologiskt. ”En vänster... som syftar till att stärka demokratin och minska de skillnader som finns i makt över det egna livet och samhällsutvecklingen i stort”. Med anaforernas inramning (alla meningar börjar på samma sätt, i detta fall ”En vänster som...”) sammanfattar Ohly vad vänstern och detta tal handlar om. Sedan kommer uppmaningen: ”Det är den vänstern som vi behöver vara många som är med och skapar. Och du är välkommen du också”. Bra rent teoretiskt, men kraften i anslaget saknas. För att stå stark både som parti och som partiordförande behöver Lars Ohly gaska upp sig och bli lite mer arg. Det verkar vara tonen för dagen.

Här kan du läsa talet i sin helhet. Det går även att bevittna på SVT Play och TV4play. Andra analyser kan läsas på DN, Aftonbladet, Expressen.

Partiledartal Almedalen 2011 Reinfeldt M

Måndagen var Moderaternas dag här i Almedalen. Reinfeldts humör var på topp och han framförde sitt tal med stor inlevelse. Och avsändaren hade tränat. Det var en statsminister med väl avvägda betoningar med en röst som lekte med budskapen på ett utstuderat sätt. Ungefär som en skådespelare jonglerar med sina repliker. I stundens hetta berördes jag, men när jag lyssnar för andra gången träder den genomarbetade förberedelsen fram lite för tydligt.

I stora drag handlade talet om stora drag. Statsministern målar upp världen såsom den ser ut och rent metonymiskt säger han med samma ord att han har koll på Sverige. Syftet med talet verkar vara att förstärka Reinfeldts och Moderaternas position som de ansvarstagande i svensk politik. Men Reinfeldts smarta tal blir lite för smart. Abstraktionsnivån ligger för högt oavsett vilken målgrupp han vänder sig mot. I och med att budskapen saknar konkretion, och dessutom i mångt och mycket saknar konkreta krokar för den del av minnet som registrerar, stannar inte politiken kvar. Inom retoriken trycker vi på att det du vill att folk ska komma ihåg ska vara konkret, det du måste säga men inte vill att folk ska komma ihåg ska du hålla abstrakt. Kanske var det en del av strategin i detta tal? Hur som helst fungerade det inte.

Målgruppen känns inte homogen. Det är både flirtar och kängor vänsterut samtidigt som han naturligtvis underhåller de egna. Ord med stark historisk anknytning till vänsterpartierna såsom ”rättvisa” och ”inkluderande” används vid ett flertal tillfällen i samband med historiskt sett högerfrågor som frihet, handel, tillväxt och marknadsekonomi: ”Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis”. I avslutningen används diasyrmus (att göra narr av) på en återigen abstrakt nivå för att sparka mot vänsterpartiernas uppfattade ovilja eller oförmåga till utveckling. Inkluderande och exkluderande. Vem identifierar sig då?

Konkreta budskap är svåra att uppfatta. Förutom tillsättningen av en framtidskommission. Men Reinfeldt talar om att bekämpa fattigdom, att bädda för att kunna ta hand om en ökande mängd äldre i vårt samhälle. Han driver fortfarande arbetslinjen och lyfter betydelsen av att få fram nya jobb i nya sammanhang. Och han nöter in hur vi måste modernisera vår ekonomi.

Den retorikiska tårtan hos statsministern är obalanserad. Ethos (trovärdighet) fullkomligt dominerar och underbyggs av logos (nytta). Men vi är inte så logiska, vi är zoologiska. Våra känslor måste väckas för att vi ska känna lust så att hormonet dopamin flödar vilket är en förutsättning för ett visst protein ska bildas. Så att vi minns. Men Reinfeldts agerande uppväger nästan helt för den pathosargumentativa bristen i talet.

Rent strukturellt börjar han i yttre rymden för att arbeta sig genom den globala situationen på vårt jordklot för att slutligen, via Europa, landa i Sverige. Strukturen att först ge en holistisk bild över verkligheten stärker innehållet som har samma format.

Stiliga stilfigurer finns det inte så gott om. Men här kommer en: ”Det är en multipolär värld som nu växer fram. Det växer nu i världen där det förr inte växte. Och där det förr växte har man växtverk.” Ni får ursäkta men själva namnet undflyr mig nu. Jag lovar att uppdatera.

En trop som nyttjas genom hela talet är metonymin. Även tropen stärker innehållet eftersom en metonymi arbetar holistiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten och tropen baseras på närhet till det ersatta. Reinfeldt använder bland annat några få uttalade ”länder som Rwanda, Burundi, Swaziland” för att beskriva situationen i Afrika. För att konkretisering berör mer. Och för att vi ska känna hur länge sedan 1978 egentligen är får vi följande: ”1978 då var Ola Ullsten statsminister”. Om du som jag inte minns den här tiden, i mitt falla för att jag bara var barn, sätts dessa 33 år i ett känslomässigt uttryck. ”Det är ett tag sedan” som sedan följer blir värsta litotesen (underdriften). Samtidigt värsta ironin. Och ironisk är Reinfeldt vid flera tillfällen. Men med hjälp av en välstämd stämma ljuder ironin klar och tydlig över Almedalen.

Jag har redan varit inne på olika beteckningar som används argumentativt. "Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis". Några andra är ordet ”modernisera” och ”hållbart”. De gröna ska således också finna sitt i detta tal.

Och till sist: ”Till alla er som säger att det här är fel. Det är inte framtiden som är grejen!
Sverige ska tillbaka till tiden när Domus hette Domus.. ... Till dom som säger – det är dit vi ska! Vill jag säga vi möts i valrörelsen 2014. Då ska vi ställa frågan om det är för framtiden vi ska rusta Sverige eller om vi ska rusta Sverige i röstande rakt bakåt i tiden. Jag vet vad jag tycker. Tack ska ni ha”. Här går rösten med ett enormt driv som abrupt tappar både fart, styrka och ton. Liksom Robert Gustavsson gör Reinfeldt tvärhalt inför en poäng: ”Jag vet vad jag tycker”. Och poängen går fram.

Tack Reinfeldt!

Här kan du lyssna på talet: SR, Aftonbladet
För fler analyser av talet: DN, SvD, Aftonbladet, Expressen.

Partiledartal Almedalen 2011 Fridolin MP

Nu har det börjat! Fridolin (MP) var först ut och med en sprudlande entusiasm sprudlade även antalet budskap. Snällt räknat kom ett nytt budskap oftare än varannan minut. Det är lite för många, lite för ofta. Med tanke på att han i princip bara talade om ett enda område – skolan – förvånar det mig att han inte grupperade bättre. Men låt mig ta det från början.

Jag uppfattar syftet med talet att ta problemformuleringsinitiativet från framförallt Folkpartiet när det gäller skolpolitiken. Det är de unga som står i fokus i Fridolins tal även om lärarna får mycket taltid för utveckling, fortbildning och finna karriärvägar.

Temat för talet, eller huvudbudskapet, är den krokiga vägen till utveckling vilket han formulerade riktigt slagkraftigt:
"Den kortaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck, men konstens, ekonomins och vetenskapens historia visar att det ofta är den lite krokigare vägen som visat sig vara den kortaste vägen till utveckling".

Målgruppen däremot är betydligt svårare att utkristallisera. De är naturligtvis unga människor som är på sin krokiga väg till utveckling. Det är naturligtvis även alla som håller skolan högt i vårt samhälle. Och det är alla som anser att folkhögskolor och KomVux blivit alltför nedprioriterade i vårt samhälle. Det är snarare lättare att gå från andra hållet och säga vilka som inte berörs av frågorna. Är det rätt valt att gå så brett? Det beror på. Om jag har rätt i analysen av syftet är det inte dumt att börja brett för att attrahera nya potentiella väljare att börja lyssna noggrannare på miljöpartiets budskap.

Fridolin själv, avsändaren, är på strålande humör i Almedalsparken och levererar talet med stor entusiasm. Och trovärdigheten? Bland de egna är och har Fridolin alltid varit en klippa. Men det är ofrånkomligt att han kommer att få jobba på sin trovärdighet (ethos) gentemot resten. Han har trots allt bara varit politiker med två års undantag.

Om vi då går in och tittar på hans argumentation tycker jag generellt att han visar på en medvetenhet kring berättelsens styrka. Ofta kan en berättelse eller bild säga mycket mer än en omständlig beskrivning. I detta tal blir det dock lite väl många personliga anekdoter där inte alla är helt relevanta för att driva vare sig argumentationen eller talet framåt. Även om de bygger visst ethos (trovärdighet). Som alltid bör du ha en avvägd fördelning av ethos, logos (nytta) och pathos (känslor) och det har Fridolin. Däremot kunde han bygga sin argumentation tyngre.

Men alla tre formerna av argument finns med. 1) Den retoriska slutledningen (syllogism och entymem): ”Ska skolan rätt hantera förändringarna i världen, måste den vara öppen mot världen”. 2) Påstående + bevis (citat, jämförelse, exempel och fakta/statistik): ”Feministen och folkbildaren Ellen Key sa en gång att den viktigaste egenskapen för en lärare är tålamodet. Värdet av lärargärningen kan man mäta först i framtiden”. Och sedan bygger han en argumentation utifrån detta. 3) Beteckningar (ords innehavande kraft): ”...den årliga kostnaden för att inte alla unga i en årskull får en ärlig chans”. Ärlig chans. Vem vill inte att alla barn ska få en ärlig chans?

Kanske är det sista exemplet det som starkast visar på Miljöpartiets styrka – att adressera frågor som ingen är emot?

Strukturmässigt går han ut starkt, trampar sedan lite vatten för att leverera en vacker avslutning. Här finns klara förbättringsmöjligheter. Det är 11 berättelser och 15 budskap. Minst. Och även om han snyggt paketerar varje sektion med en inledande historia som han sedan följer upp med en abstrakt slutsats som sedan byggs på med förtydligande konkretiseringar av miljöpartiets politik som han slutligen knyter ihop med inledningshistorien blir det lite för mycket. Av allt.

Rent tropiskt slår miljöpartiets ena språkrör in det mesta med metaforens hjälp. Han skapar bilder i språket som rätt förtjänstfullt förmedlar budskapet.

En stilig stilfigur som Fridolin nyttjar väl är den retoriska frågan. Den som inte förväntar sig något svar av sin publik. ”Men varför kommer den politiker som inget vill göra alltid undan samma granskande fråga? Vad är kostnaden för att inget göra? För att tågen står stilla? För att bostadsbristen växer? Vad kostar ett nedlagt bibliotek, en stängd fritidsgård eller ett enda barn som inte får en ärlig chans?” De valda exemplen engagerar många människor, inte bara från specifika geografiska områden och verkar således inkluderande.

En annan stilfigur är uppräkningens kraft. I följande fall en tricolon med klimax, dvs tre på varandra följande meningar med stegring. ”Sex miljarder är en faslig massa pengar. Det är mer än vad färjetrafiken till Gotland kostar på ett årtionde, mer än vad det kostar att anställa 7.500 lärare, mer än 180.000 påsar chips”. Den smarta flirten med vinterns omräkning i chipspåsar går inte publiken förbi och Almedalen skrattar högt.

Avslutningsvis avslutar Miljöpartiets nyvalda unga och samtidigt gamla språkrör med följande paronomasi (ordlek): ”Sverige är ett fantastiskt land, men ett land som ger upp om att vara fantastiskt för alla, är snart inte fantastiskt för någon”.

Tack Fridolin!

Clara Lindblom Ung Vänster

Representanter från samtliga politiska ungdomsförbund debatterade betyg från tidig ålder i skolan under sommarens Almedalsseminarium "Gud så demokratiskt". Debatt-tävlingen stod mellan de rödgröna och alliansen. Gudrun Schyman, Lennart Koskinen och Camilla Eriksson bedömde insatserna utifrån ett genus-, ett moraliskt och etiskt samt ett retoriskt perspektiv. Clara Lindblom, Ung Vänster var först ut.



Claras exordium bestod i att sänka sig, vilket hon gjorde genom att berätta att färjan lämnat Stockholm 04.50 vilket gjorde att hon var trött. Direkt på detta uttalande tar hon lite udden av sin kommentar när hon kommenterar hur man inte bör kommentera sin status. Att jämföras med "jag är ingen talare, men..."

Ingen tid slösades på något narratio, utan Clara gick direkt på tesen: "Jag är fullständigt övertygad om att betyg motverkar snarare än stärker...". Denna underbygger hon sedan genom ett flertal argument.

Första omgången karakteriseras av motsatsförhållanden av olika slag. "Jag tror att nyfikenhet som motivationsfaktor kommer att ersättas med stress, betygshets och med prestationsångest." Ett positivt laddat ord som nyfikenhet ställs mot negativt laddade ord som ingen vill befatta sig med. Smart. Dessutom ger hon tre ord. En tricolon som skapar retorisk harmoni. Och en tydlig konsekvensbeskrivning. Bra. Sedan kommer flera motsatser med paren smartare - dummare, flitiga - lite lata. Karaktärsargumentation (ethos) som även väcker känslor (pathos). Bra igen.

Om betyget: "Den säger inte - jobba lite mer med skrivstilen. Den säger inte - passa dig för att slarva när du räknar. Och den säger inte - läs en bok som du tycker är rolig". När alla meningarna börjar likadant använder man stilfiguren anafor. Denna parafraseras något i tredje vändan för att skapa lite extra energi. Märk även hur väl hon pauserar mellan första och andra delen av meningen. Här använder Clara en känslobaserad argumentation (pathos) för att väcka avsky gentemot konstruktionen betyg. Känslor är bra. Särskilt när man styr dem så väl som hon gör här.

Sedan kastar Clara fram ett stiligt formulerat refutatio: "Man säger ofta ifrån högern att betyg från tidiga åldrar är ett sätt att tidigt fånga upp elever som hamnar efter. Men problemet med skolan idag är inte att lärarna inte vet hur eleverna ligger till. Problemet med svenska skolan är inte heller att eleverna inte vet hur de ligger till. Problemet med den svenska skolan är att den har blivit utsatt för kraftiga nedskärningar de senaste 20 åren". Återigen en tricolon, återigen en anafor som parafraseras. Detta är en klassisk logosargumention som talar om nyttan. Klara pluspoäng för dubbelnegationerna som jag tycker skapar en härlig rytm.

Detta följs upp av ytterligare logosargumentation när hon tar upp fakta "I år skär fyra av fem kommuner ned på skolan" samt gör en konsekvensbeskrivning på nyttan.

Clara avslutar med att ställa regeringens fokus i skolfrågan (att diskutera betygssteg) mot att prata om "det som är det grundläggande problemet: vår skola behöver mer resurser". Hon gör en alter, en nivåförhöjning, där betygssteg (från 4 till 6) sedermera uppfattas som underordnat betydelsen av (ekonomiska) resurser. Hon definierar problemet med dagens skolpolitik och ger själv lösningen med sina allra sista ord. Rent retoriskt helt rätt.

Sammanfattningsvis var detta mycket välformulerat och mycket väl framfört. Hennes röst var klar, tydlig och stark. Hennes resonemang var enkla att följa och hennes engagemang kändes genuint och mycket trovärdigt. Det hon hade vunnit på hade varit att spela lite mer på känslor. Detta var ett nyttans attack mot betygen. Ett argument hade kunnat formuleras så att vi i publiken får medkänslor med de barn som får betyget Underkänd. "Om du själv har blivit underkänd kommer du säkerligen ihåg hur det kändes. Om inte, kan du säkert sätta dig in i situationen". Inom politiken är det inte fakta som övertygar starkast, utan känslor.

Tack Clara, du var helt fantastisk!

Eriksson i Almedalen 2010

Peter Eriksson, Miljöpartiet, avslutade Almedalsveckan detta år. Talet kan både beskådas och läsas här.

Han inleder med ett översvallande positivt exordium där superlativen flödar. Men ganska snabbt vänder attributen till att få negativ klang. Östersjön är till exempel ett "nedsmutsat och sårbart hav". Ord gör skillnad, och vilken styrka du använder sätter ramen för vilka känslor du vill uppvigla i publiken. Så synd då att Eriksson inte förmår leverera denna del av talet. Liksom Sahlin får han problem med andningen så att behov av inandning efter vart annat, vart tredje ord uppstår. När framförandet fallerar faller budskapet platt.

Jag säger inte att det är det han säger, men jag hör hur "Politik är nödvändigt" därför att vi måste "modernisera Sverige" eftersom "så mycket står på spel". Inom retoriken kallas detta för ett entymen där premissen är Modernisera Sverige! och slutsatsen enligt Erikssons resonemang blir att politik är nödvändigt.

Sedan argumenterar Eriksson både med abstrakta (det finns "hopp och potential i politiken") och konkreta ( "Vi vill bygga mer kollektivtrafik i städerna") argument. Hjärnan fungerar på så sätt att vi behöver konkreta krokar att hänga upp saker på i den del av minnet som arkiverar. Det är därför bilder och berättelser fungerar så bra för att förmedla dina åsikter. Visst var det lättare att lära sig orden för blomma och boll på det främmande språket du pluggade i tonåren än de abstrakta konjunktionerna och eller för?

Fördelningen ethos/logos/pathos i argumentationen är rätt skev. Visst är Wetterstrand i det närmaste outstanding när det gäller att bygga ethos i toppolitikens Sverige, men även Eriksson skulle tjäna på att bry sig lite mer om sin karaktär (ethos) är att nästan uteslutande bygga sin argumentaiton på logos (nytta) som i "Vi gröna vill fördubbla järnvägskapaciteten" och pathos (känslor) när han säger att "Vi är många som mår dåligt av ett samhälle där sjuka kan stå helt utan försäkring och hjälp". Den sista meningen innehåller en snygg stilfigur. "mår dåligt av" syftar på sjuk och är en refractio, en ordbetydelseförskjutning, som används rätt frekvent i politikens värld. Kom bara ihåg hur Hägglund ansåg att "Verklighetens folk skiter i dasstunnan". Även det ett refractio.

Tillbaka till Eriksson. Han gör nämligen en så snygg nivåförskjutning när han (bort)förklarar Miljöpartiets historiska kompromiss om betygen i skolan. Ett parti som så genuint avskyr betyg har tillsammans med koalitionsparterna gått med på att införa betyg i ännu lägre åldrar än dagens system. Men Eriksson är smart. Han förklarar det hela med att kalla det för en "...liten förändring. Det som kommer att förändra skolan i grunden och i det långa loppet är vårt beslut om att genomföra ett helt nytt system för mer utförliga skriftliga omdömen...". På retorikiska kalls detta för en alter. Lite senare trummar han in betydelsen av skriftliga omdömen som den stora reformen genom att säga "Jag tror att detta kan bli den viktigaste pedagogiska reformen i skolan i modern tid". Sedan bygger han på det argumentet genom att låna status från ett annat område: "Forskningen talar tydligt för det". Till sist kan han inte låta bli att ge en känga till Alliansen genom att implicit kalla deras skolpolitik för "otidsenlig och mossig". Ganska kul faktiskt.

Sedan börjar den tråkiga, tradiga, gnälliga delen av talet. Rent retoriskt förlorar alltid den som tappar humöret. Jag lägger nu till gruppen "de som gnäller". Det är så ointressant och oengagerande. Eriksson hackar och klagar på diverse ministrar som enligt hans tycke inte skött sitt jobb. Ja, ja. Dessutom försöker han sig på ett inclusio likt Ohly - dvs, han avslutar varje stycke på samma sätt för att binda ihop delarna till någon slags helhet. I Erikssons fall handlar det om den retoriska frågan "Varför?" som han efter några gånger utvecklar till att även inkludera den sågade ministerns namn. Men drivet och engagemanget saknas för att poängen ska sitta som ett smäck. Den enda lite underfundiga inclusiot är efter "Nu vill de ha fyra år till. Varför?" men han klarar inte av att använda energin i det uttrycket till att få tillräcklig skjuts till peroratiot.

Peter Eriksson arbetar i motlut och avslutet blir där efter. Kraftlöst.

Några stiliga stilfigurer
"Politik är de många människornas möjlighet." Många människornas möjlighet är en allitterativ tricolon, ett tretal där inledningsljudet låter likadant. Mmm. Stycket fortsätter med "Demokrati är inte en överhetens tvångströja för medborgarna." En intressant vald metafor vald att formuleras som ett refutatio. Varför?

Några anaforer smög sig också in. Inte konstigt, de tillhör de absoluta grundfigurerna i talskrivarens verktygslåda. "Vi som älskar livet" följdes sedan upp med "Vi kan visa". Överlag talade Peter Eriksson om "vi", till skillnad mot Reinfeldts "jag", som ger helt andra associationer.

Att förbättras
Hastigheten och uttalet. Framgent genom talet har Eriksson alldeles för låg takt, betoningarna på alltför många ord (vi lyssnare tappar då takten och följer således inte längre med), och alltför många inandningspauser. När han däremot skulle behöva paus, för att låta folk applådera, kör han på. Han punkterar ofta sina egna poänger och gör detsamma med slutet. Om Hägglund och Wetterstrand hade pseudo-exordier (falska inledningar) har Eriksson ett pseudo-peroratio (falsk avslutning) som helt tar udden av den uppdämda energin som borde forsa fram när talet väl är slut. Att tränas på.

Rekommenderar Camilla

Wetterstrand i Almedalen 2010

Varsågoda, Johanna Lerströms första inlägg som gästbloggare blir den retoriska analysen av Maria Wetterstrands tal i Almedalen 2010:

Miljöpartiet hade i år den något otacksamma sista av de sju Almedagarna. Men istället för att försöka skyla över det minst sagt vikande publiktrycket och köra på som vanligt så inledde Wetterstrand med att adressera den kanske något sparsamma uppslutningen i ett slags pseudo-exordium:

”När jag spelade teater hade vi en princip om att om det var fler i publiken än på scenen så skulle vi köra föreställningen. Och jag kan räkna att ni är fler än två”.

Det är personligt, anspråkslöst och roligt. Här utnyttjar hon kairos (den aktuella och specifika situationen) på ett bra sätt. Hon sätter ord på det vi som åhörare alla mer eller mindre tänker och avdramatiserar det som skulle kunna vara spänt i situationen. Därigenom plockar hon poäng hos åhörarna och vinner välvilja på något som från början talade emot henne. Smart.

Därefter kör hon igång med det ”egentliga” exordiet. Men nog är det så att har du som talare väl har öppnat munnen så börjar talet. Så i sanningens namn utvecklar hon snarare det påbörjade exordiet i en annan riktning; nämligen fotbollens.

Det var mycket fotbollsreferenser i Almedalen det här året, måhända av förklarliga skäl. Dagen innan hade Hägglund dragit en lång och nästintill skolboksenlig allegori som kretsade kring det rödgröna laget och deras, i hans mening, skruvade vänsterpassar. Wetterstrand valde dock inte det allegoriska berättandet utan gjorde istället en paradigmatisk exemplifiering för att metaforiskt visa på att frihet, kreativitet och nytänkande är vägen till ett starkt Sverige.

Vissa allegoriska tendenser har dock smugit sig in i exemplet. För visst skulle vi kunna tolka det som att det är (mp) som åsyftas när de liksom Mild spelar fram bollen till den framrusande Brohlin/Sahlin bakom (allians-)muren. Resonemanget haltar dock lite, för borde inte Sahlin snarare återfinnas i förbundskaptenen Tommy Svenssons roll? Eller är det månne Ohly som ska ta den rollen för var återfinner vi annars honom? Eller är han avsiktligt utesluten för att Wetterstrand inte ska stöta sig med mittenväljare som inte uppskattar den rödaste delen av den rödgröna partikoalitionen? Nåväl, nog med spekulationer kring detta.

Att använda som talare använda sig av referenserna till något som åhörarna känner igen och kan relatera till är ett tacksamt grepp för att skapar igenkänning och förståelse för ett budskap. Tyvärr kanske inte den yngre delen av publiken var helt välbekant med vad som hände där på fotbollsplanen 1994. Eller tyvärr förresten, nog borde exemplet ha fungerat bättre hos de som inte riktigt känner till hur matchen avgjordes då för 16 år sedan. Det var ju nu inte så att det var den där passningen som tog hem matchen utan spelet vanns på senare straffar. Korrekt fakta är viktigt för trovärdigheten, så där får Wetterstrand bakläxa.

Redan i exordiet uppträder dessutom ett än mer påtagligt problem som Wetterstrand kom att brottas med genom hela talet: Hon verkar (märkligt nog) påtagligt nervöst. Om det beror på dålig förberedelse, svårigheter att förlika sig med manus eller något annat kan vi bara spekulera i. Att konstatera är att drar ner helhetsbetyget för vad som annars hade varit ett av Almedalens bättre tal.

Efter fotbollspassusen forsätter hon med bakgrundsteckningen (narratio) som handlade om Maldivernas president Muhammed Nasheed och hans ställningstagande och handlande i klimat- och miljöfrågan. Här gör Wetterstrand två saker. Dels konkretiserar hon allvaret i klimatfrågan på ett tydligt sätt men vad mer är, är att hon använder Mohammed Nasheed som en metafor för sig själv och Miljöpartiet. Genom kongruitet (sammankoppling och betydelseöverförelse) vill hon överföra delar av Nasheeds auktoritet och ethos på sig själv och partiet. Hennes narratio tillförs därmed en djupare betydelsedimension än det rent konkreta.

I nästa stycke handlar det om transporter och hur beroende glesbygden är av dessa. Bevismässigt bygger stycket trovärdigt Wetterstrands ethos, ingen i publiken kan tvivla på hennes kunnande och engagemang i drivmedelsfrågan.

Därefter följer ett avsnitt om krånglet i det byråkratiska Sverige. Här gör Wetterstrand flera snygga retoriska manövrar: Hon gör en tempoökning genom beskrivningen av krånglet med att få ut försäkringspengar för vård av sjukt barn för att få åhörarna att nästintill fysiskt uppleva stressen och det orimliga i förfarandet. Hon radar paradeigma (exempel) på varandra och matar på in absurdum. Här blir formen faktiskt en del av innehållet i budskapet. Rent språkligt gör hon en lite snitsig anafor när hon påstår att krånglet har smugit sig över från småföretagarna till småbarnsförädrarna och följer lite senare upp med en slags epifor:

”Misstänkliggörande bakom krångelträsket vid VAB är lika omodernt som övervakningsträsket från FRA.”

Därefter gör hon en övergång och byter spår inom familjefrågan. Här genomför hon talets första attack på Alliansen när hon går direkt på Göran Hägglund. Tre exempel får styrka tesen att det är dags att modernisera Sverige så att alla barn ska kunna leva tryggt, oavsett hur deras familjekonstellationer ser ut. Att hon använder exempel där hon har någon slags personlig relation till människorna hon pratar om stärker hennes ethos och det engagerar lyssnarna på ett helt annat sätt än vad exempelvis Björklund gjorde i sitt tal där han använde exempel som han läst om i tidningen.

Det näst sista stycket handlade om relationen mellan medborgare och myndigheter. I manus finns här en av mina favoritdelar i talet:

”Vad händer när medborgaren fallerar med att bistå myndigheten med påbjuden information? Bestraffning.
Vad händer när samhället fallerar med att leverera sina tjänster till oss? Ingenting.”

Tyvärr fallerade, den på pappret så snygga, epiforen när Wetterstrand hastade igenom och missade att betona rätt.

Wetterstrand avslutar sedan talet med några snabba och rätt roliga, men något malplacerade och tyvärr även dåligt underbyggda, attacker på Alliansen. Den avslutande uppmaningen (peroratio) hade en negativ orientering och fokuserade mer på att hålla alliansen borta från makten istället för att få väljarna att rösta på Miljöpartiet. Kanske hade det varit bättre att lämna människor med en positiv uppmaning, kanske fungerade det här sättet alldeles ypperligt. Svaret får vi om inte annat den 19 september.

Sammantaget framstod Wetterstrands tal snarare som en garant för miljöarbetet bland de rödgröna än som ett eget inlägg för att värva väljare till Miljöpartiet.

Det var tydligt att det är som en del i den rödgröna som Wetterstrand och Miljöpartiet går till val och det är en strategi som vi även såg hos de andra rödgröna partiledarna i deras tal under veckan. Mona Sahlin under sitt tal bad ju till och med språkrören tillsammans med Ohly att resa sig upp för att verkligen lyfta fram att de rödgröna går till val tillsammans med enad front.

Minnesvärda uttryck

”Centern har sitt eget sätt att se på miljöansvar. Det ska skjutas vargar för att få fler vargar. De ska harpuneras valar för att få fler valar. Det kan ju göra en lite orolig för hur de tänker sig skaffa fler väljare.”

Ett entymemiskt resonemang med två premisser där vi inte kan låta bli att fylla i den uteslutna deduktiva slutsatsen själva. Roligt, smart och svårt även för centerväljare att inte dra på munnen åt.

”Ett soldränkt paradis tänker säkert många. Tyvärr finns det risk att vi i framtiden bara kommer att tänka dränkt.”

Smart lek med orden där det initiala begreppet får en helt annan innebörd när den andra meningen bygger på. En så kallad refractio.

”Allra högst bensinpris har Holland. Jag tycker inte det verkar gå så dåligt för Holland.”

Här gör hon en snygg återkoppling till fotbollstemat och får med sig publiken i en skratt som inte bara skapar välvilja utan även får oss att undermedvetet stämma in i det resonemang som föregått poängen.

Att tänka på till nästa gång

Det Wetterstrand hade mest problem med genom talet var betoningar och eftertryck i formuleringar. Flera riktigt snygga formuleringar föll på bristfällig exekvering på plats i talarstolen. Parafrasen på TV-formatets fråga ”Vem vill bli miljonär?” (Vem vill bli visionär?) hade kunnat sitta bättre och framföras med mer eftertryck. När hon efter stycket kring Försäkringskassekrånglet lägger till att ”Förskolepersonalen nog också har bättre saker att göra” (än att attestera papper reds. anm.) men inte lägger någon kraft bakom orden så upplevs meningen snarare som en opassande digression än den kraftfulla litotes som hade kunnat samla åhörarna bakom henne i samförstånd. Bättre kan du Wetterstrand. Det har vi sett förut.

Retorikanalys TV4 Björklund

Här kan man beskåda gårdagens analys av Björklunds tal i Almedalen 2010. Kort så var talet mycket bra uppbyggt, med fantastiskt många figurer och begrepp att man kan undervisa med detta som grund.

Partiledardebatt Reinfeldt

Dagens maratondebatt var mycket intressant.

Statsministerns tal bygger på tre argument för varför Alliansregeingen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet är värda att bli omvalda.

Första påståendet värnar full sysselsättning, att alla får jobb efter egen förmåga. De tre bevisen som underbygger påståendet är alla av logos eller nyttans karaktär. Här radar Reinfeldt upp tre konsekvenser av regeringens politik: 1) mer lönsamt att jobba - mer än 1000 kronor mer i månaden i plånboken. 2) sänkt kostnader för att anställa och 3) arbetsstödet har gjorts om. Han lyckas även få till en minnesvärd formulering kring arbetsförmedlingen: "De har blivit vad de heter". Med lite mer knåpande hade den formuleringen verkligen kunnat lyfta en annars faktatyngd del av talet.

"Mot oss står de rödgröna". Ett refutatio i antågande, men här byter han strategi. Här blir påståendet om ideologiska skiljelinjer uppbackade av ethosbevis - karaktär och moral. "Mot en arbetslinje står en bidragslinje".

Avslutningen rundar av snyggt: "Om detta blir det strid. Om detta blir det strid i höstens val. Vi tänker ta strid för arbetslinjen". En parafras där orden upprepas och används på olika sätt med ett tricolon och ett klimax hamrar Fredrik Reinfeldt in slutsatsen som avslutas med en repetition av budskapet "Människor ska kunna få jobb efter arbetsförmåga".

Statsministerns andra argument för att bli omvald är arbetet med att fortsätta freda en ekonomi i balans. Här är bevisföringen uppdelad i tre med var sin tagen från var sin del av retorikens tårta (ethos, logos, pathos). Detta gillar jag. Det är mycket lättare att hitta anledning att hålla med om och låta sig övertygas om påståendet backas upp av olika slags bevis.

I detta stycke lyckas Reinfeldt även få till bilder av olika slag. Bilder är mycket bra att använda i alla slags framställningar för de ökar sannolikheten att lyssnarna kommer ihåg budskapet. Vad tycker ni om följande? "I nära två års tid vaknade jag närmast varje morgon till körer av rop på...", "statens hägn" och "skattebetalarnas knä". De är alla metaforer.

Dessutom letar sig ytterligare en anaforisk tricolon med klimax in: "Varenda dag, varenda vecka, varenda månad". Kraftfullt! Han hade dock med fördel kunnat nyttja kroppen bättre för att understryka och driva detta budskap.

Det sista argumentet "Vårt tredje uppdrag är välfärdskvaliteten" är dock väldigt tråkigt byggt. Vad hände? Tog orken slut? Påstående efter påstående staplas på hög, utan bevis. Visioner om vad han vill göra är visserligen klokt tänkt, men måla framtiden i färger och inte i abstrakta ord som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. Tack.

Peroratiot sammanfattar budskapet ordentligt, slänger en känga mot oppositionen och avslutar sedan statsministerns tid i talarstolen med orden "I detta viktiga vägval hoppas jag att svenska folket fattar ett klokt beslut". Det här tar jag med alla mina kunder: sluta innan. Låt mottagaren av dina ord lösa det allra sista själva. Då blir budskapet starkare och vi kommer lättare ihåg vad du sa. Vi förstår det osagda. Det kloka beslutet enligt Reinfeldt är naturligtvis? Precis. Ni fattade också.

Göran Hägglund i Almedalen 2009

"Tusen tack, jag heter Göran Gabrielsson och jag ska försöka underhålla er med vad som kallas för politik." Vilken retorik. Men så är jag inte heller förvånad. Detta är ändå Göran Hägglund, Kristdemokraterna, vi talar om. Mannen som före valet 2006 var den enda borgeliga representanten i radioprogrammet "På minuten" som hade en specialbesatt panel av politiker. Andra jag minns var Peter Eriksson (MP), Lars Ohly (V) och Ylva Johansson (S). Hägglund dominerade totalt. När han själv fick börja höll han sitt ämnet till gongongen ljöd. När någon av de andra började tog han snabbt över och höll ut hela vägen. När poängen sammanräknades stod Hägglund som överlägsen vinnare. Höll ut hela vägen gjorde han även i Almedalen, men ännu kan jag inte säga att han står som Almedalens vinnare i år. Men han är definitivt på topplistan av den långa listan partiledare Sverige kan visa upp. Jag gillar nämligen talare som bjuder på sig själva och som får med sig publiken även om man talar om smala ämnen. Och Göran Hägglund gillar smala ämnen.

Som vanligt tar jag inte på mig att analysera hela talet utan nöjer mig med djupdykningar som jag finner intressanta ur ett retoriskt, retorikiskt och pedagogiskt perspektiv. Håll till godo...

"På hemsidan för Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande... ...varnas för en av trafikens farligaste moment. Ett moment som orsakar väldigt mycket lidande och olycka i vårt samhälle. Här finns en tydlig parallell mellan vägtrafiken och politiken. I båda sammanhangen är ett av de farligaste momenten vänstersvängar." Det som börjar som en allegori tar sedan formen av en liknelse när Hägglund förklarar sin berättelse. Det var synd, för bilden hade som oftast tjänat på att inte förklaras. "Men NTF kan ge råd. Att ge tydliga tecken god tid inför vänstersvängar gör att både medtrafikanter och väljare kan undvika olyckshändelser." Bra. Men ordet väljare hade med fördel kunnat uteslutas. "... De planerar en rejäl vänstersväng. Att bekostas av välfärd och välstånd". Allitterationen skapar väldigt välformulerat en känsla av omtanke om medborgarnas väl. "Det är ännu oklart vem det är som ska hålla i ratten, vem det är som ska läsa kartan och vem det är som hamnar i baksätet." Bra. Här får publikens associationer flyga fritt och forma funderingar kring den otydlighet som Göran vill förmedla. "... Jag gissar också att en och annan känner åtminstone ett uns av oro över att ta plats när de tänkta förarna orienterar väl så mycket genom backspegeln som genom framrutan. Och ur bilradion strömmar Highway to Hell. Det där sista var en väldigt billig poäng. Jag erkänner det. Men jag kunde inte låta bli." Bilden byggs på och ut och avslutas med ett starkt känslomässigt ställningstagande. Härligt. Vi behöver mer känslor i politiken. Och hans direkta avbön bygger ethos både inom och utom målgruppen. Inget som finns med i utskriften av talet och om det fanns i Hägglunds original så tar jag av mig hatten. Ett skarpt sätt att ta udden av påhoppet.

Så byts den glada tonen raskt mot den inkännande, seriösa. "Vänner, ofriheten visar sitt fasansfulla ansikte i många skepnader runt om vår jord. Det visar sig hos den mamma som ser sitt barn dö i brist på rent vatten. Det visar sig hos den pappa som... Det visar sig hos flickan som... Det visar sig hos pojken som... Och nu senast har ofrihetens ansikte blivit synligt hos dem... Vi sak se ofrihetens ansikte i alla dess skepnader, var det än må visa sig. Och inte vila förrän det slår ned sin blick i marken. För att aldrig lyfta den igen." När den abstrakta ofriheten konkretiseras och får ett fasansfullt ansikte använder Hägglund en metafor. Även Hägglund använder många anaforer (på varandra följande meningar börjar på samma sätt) men inte så att det stör. Jag uppskattar särskilt hur han konkretiserar många abstrakta påståenden genomgående under sitt tal. Precis som i ovan citerade text, även om jag valde att inte skriva ut dem alla.

En annan vanlig stilfigur är epiforen, där meningarna eller fraser avslutas på samma sätt. Hägglund gör det snyggt i följande textelement: "Det är viktigt att förklara att om vem som helst, när som helst, får ladda ned vad som helst utan att betala en krona, då försvinner förutsättningarna för att kulturen ska frodas."

"För utredaren blir beskattningsperspektivet viktigare än uppskattningsperspektivet." Ja, ännu en stilig stilfigur. Och vanlig. Och enkel. Assonans. Och jag uppmärksammar det för den finurliga vändningen och den energi som detta ger.

"Eller där förnumstiga räknenissar på socialdemokratiska partikanslier råder husägare att belåna huset för att betala skatten. En sak vet vi; högskatteexpressen X2010 rusar vidare." Förnumstiga räknenissar konstituerar definitivt ett förlöjligande av staben på oppositionspartiets partikansli. När man nyttjar lustigheter för att skapa en avog inställning till något eller någon kallas det på retorikiska för en diasyrmus. I politik är det relativt vanligt. Det finns fler exempel i detta tal: "Att kulturutredningen exempelvis inte vill nämna ordet kvalitet verkar väcka lika mycket känslor som en ljummen cappuccino." eller "Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet..."

"Och vem skulle våga ställa en tändsticksask och en dunk bensin hos en pyroman? Vem vågar ge skatteinstrumentet till Lars Ohly?" Återigen en metafor som är stark och nästan bryter decorum. Och återigen känner Hägglund behovet av att förklara metaforen så att den tappar i associationsbredd. Inte lika stark. Inte lika effektiv.

"Kommer ni ihåg missbruket av utnämningsmakten? Poster och positioner besattes av partister och proselyter." De valda tecknen börjar på samma konsonant (allitteration), de innehåller lika bokstäver och ger således samma ljudupplevelser även om de inte rimmar (assonans), de slutar alla på samma sätt (epifor). Vi har därigenom ännu en symplokhe i årets Almedalsretorik.

"Sedan 1994 blev Sverige en allt tätare och mörkare rödgrön snårskog. En ofrihetens snårskog. Sverige växte igen. Öppningarna krympte. Sikten blev mindre." Här bygger Kristdemokraternas ledare ut en vanlig metafor, den om växtligheten runt omkring oss, och låter den beskriva det historiskt politiska läget i Sverige. Själv läser jag in årtalet som en parafras till Orwells "1984" och får rysningar. Mycket effektivt oavsett avsedd tolkning.

"Mina Vänner, till sist. Vi befriar Sverige. Steg för steg. Vi är på väg ut ur den rödgröna snårskogen. Vi hugger oss ut. För vi ska ut till det fria, det vackra Sverige vi vill ha. Vi ska ta oss ut till ängarna, och förstås, till vattnet. Vi hugger oss till friheten, till glädjen och gemenskapen." Här övergår den så omsorgsfullt uppbyggda allegorin till att räkna upp alla de visioner som Kristdemokraterna står för. Sedan går talet tillbaka till bilden: "... 2004 bildades en allians för att ta oss alla dit. Vi har långt kvar, det vet vi. Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur. Men svenska folket beslöt en gång för tre år sedan att påbörja den färden, och jag vet att vi kommer att fortsätta den tillsammans. Tack för att ni har lyssnat." Allegorin återkommer. Det är vi som färdas tillsammans, och vi uppmanas att fortsätta den färden tillsammans. Allegorin knyter ihop säcken på en förtjänstfullt sätt. Som den oftast gör. Tack för i år Hägglund.

Till dig som sparar i AMF. (Och som undrar hur det kunde bli så här.)

Så börjar AMF sin resa tillbaka till folks förtroende. I dagens DN har AMF en helsidesannons med ett brev från Ingrid Bonde, VD:n. Och det är en god start. Som en del i deras krishantering gör den sitt jobb.

Rent retoriskt fungerar rubriken som ett exordium. Vi uppmärksammar annonsen. Underrubriken (Och...) visar på det viktiga pathos - att väcka känslor. Kanske är det av förvåning över greppet eller av ökat intresse som vi läser vidare.

"Jag förstår om den senaste tidens händelser runt AMF - med bland annat före detta VD:s pensionsavtal och flytt av pensionspengar - har påverkat ditt förtroende för oss. Jag förstår om du är förbannad." Anaforerna dansar för oss, smickrar oss och försöker ställa sig in hos oss. Bonde ber om vårt förtroende genom att säga att hon förstår att vi inte längre hyser det. Hon ber oss om att sluta vara förbannade genom att säga att hon förstår att vi är det. Genom att adressera problemet på ett ödmjukt och rakt sätt hoppas hon på att vi förlåter det som varit. Och hon använder ett starkt ord - förbannad - som för att visa på den ovanligt starkt svåra situationen kräver ovanligt stark vokabulär.

Sedan sällar hon sig till vår skara - vi som är förbannade: "För det var precis vad jag själv blev när jag fått veta vad som hänt." Ett concessio väl avvägt. För att försöka ta udden av folkets ilska väljer hon att bli en del av den. Det verkar även förtroendeingivande att högsta chefen inte försöker sticka under stol med problemet. Andra stycket slutar med: "För mig (och för alla andra som arbetar på AMF) måste ledningen för ett bolag som har uppdraget att förvalta pensioner alltid sätta spararnas intressen främst." Här är det ethos som måste lyftas. Trovärdigheten för ett pensionsbolag är allt. Det handlar inte om att smöra för kunderna, det handlar om att som företag ta avstånd från några individers omdömeslösa beteende.

Men det räcker inte bara med att säga det en gång. Hela tredje stycket i annonsen har för avsikt att steg för steg försöka återupprätta förtroendet för företaget. Den personliga tonen med tilltalet "du" forsätter. "Jag valde att bli VD för AMF i vintras för att det är ett mycket välskött företag med sunda värderingar." Eftersom AMF just visat hur de inte haft sunda värderingar kan detta inte sägas på något annat sätt än om det är Bondes egna ord. Det är ändå problematiskt. För att förstärka detta uttalande kommer så den följande meningen som på beställning: "Det är det fortfarande". Som att inget av betydelse har ändrats. "Du kan känna dig trygg i att det som skett är isolerade händelser som på intet sätt speglar det egentliga AMF." För trygga är något vi kunder måste känna oss, annars vill vi inte längre vara kunder. Men detta är inte fokuset på meningen. Tryggheten är upplagd som en transportsträcka för att vi inte ska börja analysera den delen av meningens budskap. Bara ta till oss. Undermedvetet. Det vi ombeds fokusera på är hur AMF:s nuvarande VD försöker minska företagets involvering i AMF:s dåvarande VD:s tvivelaktiga affärer. "Jag lovar att göra allt jag kan för att vinna tillbaka det förtroende som det här företaget, och de som jobbar här, förtjänar." Och så sa hon det rakt ut. Det som byggts under så många meningar får sitt crescendo till sist. Bra. Det fäster så mycket lättare hos oss läsare då. Men inte bara det, hon visar återigen på hur företaget är så mycket större och så många fler än de personer som gjort bort sig och som har fått lämna. Smart. Och företaget förtjänar ditt förtroende. Bara så att du vet.

"För mitt i alltihopa finns det mycket som talar för AMF:" Och helt plötsligt går hon från ett abstrakt till ett mycket konkret språk. Ni som varit på något seminarium jag har hållit i har hört det förut: Det du vill att mottagarna ska komma ihåg ska du beskriva så konkret som möjligt. Det som måste sägas, men helst glömmas bort, bör kommenteras med ett abstrakt språk. Ett konkret språk leder nämligen till att associationsmöjligheterna breddas och fler krokar för minnet att hänga upp i skapas. Hängde du med? Ett konkret språk gör så att du minns bättre.

Här följer sedan tre punkter där Bonde förklarar varför du som kund ska välja just dem. I en optimal retorikisk värld kombineras ethos, logos och pathos i varje argument för att på bästa sätt övertyga mottagaren. Med lite god vilja skulle man kunna säga att denna annons gör det. Eller vad tycker du? Punkt ett: " Vi har den bästa ekonomin av alla jämförbara pensionsbolag. Det ger oss större rörelsefrihet och borgar för att du ska få en så bra pension som möjligt." Punkt två: "Vi har fått pengarna att växa mest av alla de senaste 15 åren. Att investeringarna fungerar långsiktigt är A och O när man arbetar med pensioner." Och punkt tre: " Vi har de lägsta kostnaderna i branschen. Vilket inte är minst viktigt eftersom det är dina pengar vi tar hand om."

"Jag och mina medarbetare kommer att fortsätta jobba hårt för det som är viktigast för oss: att du får bästa möjliga avkastning till lägsta möjliga kostnad." Det som är viktigast för Bonde och hennes medarbetare formuleras med en fantastiskt fonetik. Vi har assonanser både i ordparet bästa och lägsta samt i ordparet av-kast-ning och kost-nad. När orden låter så bra ihop stärks vår känsla av att budskapet håller ihop. Mycket snyggt.

"Tack för att du tog dig tid att läsa det här." Genom att visa på läsarens betydelse bekräftas densamme och samtidigt sänds än en gång budskapet om det ödmjuka förhållningssättet. Vi ser en bild på Ingrid Bonde som är där för att minska avståndet mellan oss kunder och den vanligtvis anonyma VD:n samt återigen för att bygga förtroende.

Under bilden kan vi i mindre text läsa: "Har du några frågor eller funderingar är du välkommen att höra av dig till mig på bonde@amf.se. Jag lovar att svara så fort jag hinner. Läs förresten gärna om våra etiska riktlinjer på amf.se". Ytterligare ett försök att minska avståndet, ytterligare ett försök att öka trovärdigheten. Och en subtil markering om att de har etiska riktlinjer för sitt arbete (åtminstone nuförtiden) läggs in i förbifarten. Eller?

Sist av allt har vi en tydlig avsändarmarkör - AMF:s logga. Längst ned i högra hörnet. På den plats där vi i västvärlden läser sista ordet. För att det är det som vi ska komma ihåg.

Avvägningen på hur detaljrikt man beskriver problemen i texten är hela tiden perfekt. Den som skrivit denna text - för vi kan väl i ärlighetens namn säga att det inte är Ingrid Bonde själv - har full koll på decorum. Denna person har även en fingertoppskänsla för hur man ska variera budskapet: Det går att lita på AMF. Varje enskild del av texten följer den klassiska retoriken. Varje enskilt ord verkar genomtänkt. Och teamet bakom annonsen har i mina ögon sett nyttjat sidan tre i DN på ett mycket smart sätt. Nyfiket ser jag fram emot nästa steg.

Retorikens tårta

Ikväll höll jag i ett seminarium om politisk retorik. Det var väldigt kul. Framförallt för att deltagarna var så engagerade. Och det är väl det vi vill se av våra politiker - engagemang? Jag kom på mig själv med att likna retorikens grunder vid en tårta. Det verkade fungera bra. Därför får även ni ta del av denna liknelse.

När barn ska dela något, en flaska med läsk, ett glasspaket eller något annat smarrigt är det väldigt viktigt att alla får lika stora delar. Barn löser detta problem på olika sätt. Vissa tar fram linjalen och mäter, andra låter en dela och den andra välja.

När vuxna ska dela något är det inte längre millimeterrättvisekänslan som styr. Synd, för när det kommer till retorikens konstfulla bevis skulle det vara en mycket bra ryggmärgsreflex att ha.

Tänk er en tårta. Tänk er att denna ska delas i tre lika stora bitar. Ser ni det framför er? Bra. Det är utgångspunkten för uppdelningen av ethos, logos och pathos. Och nu ska jag direkt göra det lite mer komplicerat. Det beror naturligtvis på situationen.

Om du pratar om saker som är vedertagna sanningar, säg att du ska undervisa tonåringar i atom- och kärnfysik, då bör pathos ta en lite större del än en strikt tredjedel. För otvivelaktiga sanningar för vilket mottagarintresset är lägre behövs oftast en rejäl dos av känslor för att övertyga och inspirera.

Om du istället försöker övertyga någon om att det du tycker är rätt val, skär ned på pathos och lyft istället ethos och logos. Alltför mycket pathos i detta fall leder sannolikt till att mottagaren börjar ifrågasätta dina argument. "Måste hon ta i så mycket kanske hennes argument inte är mycket värda".

Logos bör dock aldrig få dominera din argumentation. Det spelar ingen roll hur många bra argument du har om den som lyssnar inte kommer ihåg dem, eller hur? Och rena logosargument har en viss tendens att vara rätt avskalade fakta. För att locka hjärnan att välja att placera det du säger i den del av minnet som arkiverar måste du bredda associationsmöjligheterna. Annars blir hjärnan uttråkad. Bygg ut argumenten med berättelser och bilder, dvs färga dem med ethos och pathos och du ska se vilken skillnad det gör.

Lycka till!

Marit/a?

Förra veckan hade jag en spaning om att ju mer till vänster ett parti är i det politiska Sverige desto mer argumenterar de med övervikt på pathos. Ytterligheten åt andra hållet blir då total avsaknad av pathos till förmån för logos för det betydelsefulla byggandet av ethos. Jag tyckte att jag hade det ganska bra underbyggt efter studier av de flesta av partiernas toppar. Jag glömde Marit. Allas våran kärring-Marit Paulsen - folkpartisten.

I söndagens Agenda fick vi en försmak av hur socialdemokraternas Marita Ulvskog och folkpartisternas Marit Paulsen kommer att argumentera inför det stundande Europaparlamentsvalet. Tyvärr fick de inte mycket tid att utveckla sina argument, men försmaken är lysande - från båda håll.

Marit inledde med ett anaforiskt tretal med ett lättare klimax "Jag tycker att det är ok, jag tycker att det borde vara hennes rätt och jag tycker att vi borde ha ett vettigt clearingsystem".

Marita kontrade snyggt med mycket trovärdig empati och mycket pathos "Jag tycker att det är synd att hon inte fick sin operation hemma i Värmland. Och när hon inte kunde få den att hon var tvungen att ta den risken att låna pengar. Det borde ha ordnats på ett annat sätt". Märker ni hur hon använde starkt värdeladdade ord för att uttrycka denna empati? Och då tänker jag främst på synd, tvungen och risk.

På frågan om tillstånd ska behöva inhämtas hettar det till. Marit först "...Vi MÅSTE (paus) ha ett system som ger människor frihet att ta sig fram själv". Under tiden vi får känna på Marits djupa engagemang i frågan om individens frihet ser Marita genuint bekymrad ut. Sedan är det Maritas tur. " Vi vill inte överflytta makt över svensk sjukvård till EU". Detta sägs med en i det närmst uppgiven ton. Skrämseltaktik. Men väl avvägd. Lagom är alltid bäst.

På Marit korta koncisa ställningstagande "...man ska faktiskt få lov att fatta beslutet själv" svarar Marita med en längre pathos-argumenterande utläggning "Problemet är ju det att risken finns att det inte finns något sjukhus kvar i Värmland" och lite senare "Det vore ju skönare om man är nära hemma där man har anhöriga, där man är säker i språket..." och slutligen "...med en stor risk att hon kanske inte får tillbaka pengarna".

Tack Marit och Marita. Ni har tydligt visat vart den politiska hållningslinjen går. Och båda förstärker sitt budskap med rätt sorts retorik. Marits klara linje om att människor ska få bestämma själv över sina liv formuleras i korta sakliga påståenden med starkt emfas vilket gör att engagemanget och övertygelsen strålar igenom tanten. Marita förespråkar den motsatta linjen och gör så, väldigt framgångsrikt, genom att vädja till lyssnarnas känslor kring den privata sfären. Ord som skönare och säker appellerar till trygghetssökande människor och så på med den milda skrämseltaktiken igen där en risk att inte få tillbaka sina pengar lyfts. Bra.

Allteftersom vi kommer närmare valet den 7 juni kommer dessa två med all säkerhet att synas i fler debatter. Tanten mot kvinnan, socialliberalen mot socialdemokraten, individ mot kollektiv. Tydligare kan det inte bli. Det ser jag fram emot.

Grillades eller grillade Gudrun, egentligen?

I fredags var det dags för Gudryn Schyman att grillas i humorprogrammet Grillad. I slutet av programmet är det dags för gästens försvarstal. För en slipad retoriker som Gudrun Schyman, därtill i mina ögon en av Sveriges bästa, var det en avhyvling av sällan skådat slag. Det gäller att ha tungan rätt i mun och vara snabb i sinnet om man inte ska bli satt på pottkanten av den kvinnan. Jag har valt att kommentera delar som jag inte redan tagit upp här på bloggen. Det finns nämligen hur mycket som helst i hennes tal. Schyman har varit med ett tag...

Gudrun låter sitt exordium löpa som det fullblodsproffs hon är. Efter den inledande lågmälda frasen med att "jag känner mig bra här" forsätter hon med att låta andras oro över utgången av hennes medverkan i programmet bygga hennes ethos. Smart.

Sedan går hon rakt på att underminera hela grillningen. Hon gör det med orden "och jag måste säga såhär att ja, vad var det för någonting, egentligen? För mig var det rätt som vanligt. Jag brukar ofta, väldigt ofta bli påhoppad, det blev jag nu också, som vanligt. Rätt ofta utav män mest, och så var det nu också. Och det brukar ofta vara ganska plumpt, illa underbyggt och väldigt intelligensbefriat, och det var det ju nu också". Genom att påstå att grillningen inte var något särskilt att fästa sig vid, för hennes del, försöker Schyman överföra samma känsla till oss i publiken. Kritiken mot henne betyder inget för henne och bör således inte heller betyda något för oss.

Att avsluta varje mening på samma sätt ger kraft och skjuts åt kommunikationen och det kallas på retorikiska för att använda en epifor. Som vanligt är det harmoniskt att använda sig av tretal och Gudrun sätter detta tretal i den retoriska stilfiguren hopning. Hopning fungerar på så sätt att du successivt förstärker det du nyss sa med ännu ett argument, helt enkelt en varierad upprepning, som vinner på att bli mer och mer konkret i sin form.

Schyman fortsätter med att säga "Jag har två saker som är vägledande för mig i mitt liv, både i det politiska och i det privata. Det är att vara närvarande och att säga som det är. Och då måste jag ju nu säga som det är eftersom jag är här". Känner ni vad lätt orden flyter? Känner ni hur budskapet får sig en extra skjuts, nästan katapulterar ut ur meningen? Det är kiasmens förtjänst. En kiasm korsställer två meningar i mönstret A B B A: "En för alla, alla för en" (De tre musketörerna, om någon nu inte kom på det) och får på så sätt med sig kraften i ett flöde framåt. En som använde kiasmen så bra att hans ordsammansättning blivit historisk är JFK. För visst känner ni igen frasen "...ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country"?

"...Och då tänkte jag att jag måste säga som Wanja Lundby-Wedin - Jag är lurad". Med tanke på den uppmärksamhet WLWgate har orsakat i medierna senaste tiden är det ingen slump att Schyman apostroferar WLW denna kväll. Energin kring detta uttalande är något Gudrun försöker nyttja i eget syfte. Att vara lurad är den öppna tes som Schyman driver genom hela sitt resterande försvarstal. Det är inte bara hon som är lurad, även programledaren Tomas Järvheden är lurad, studiopubliken är lurad och så även TV-publiken. Detta vänder Gudrun till att generöst bjuda på sig själv: "Jag går vidare. Jag låter mig inte nedslås utav att jag nu har varit med i ett humorbefriat program, utan jag ser det som en ytterligare en erfarenhet att lägga till min långa lista av tabbar jag gjort i livet". Och vad blir poängen? Att hon är lurad? Nej, nej, nej. Poängen är att hon "går vidare" och vi tittare har en "gyllene chans att skicka den här kärringen till Eu-parlamentet. Till Bryssel".

Hennes ärende döljer hon och sparar till sist. Hela försvarstalet är skapat för att hon ska framstå som en vinnare när vi slutligen lämnas med det enda hon egentligen vill att vi kommer ihåg, det enda hon egentligen är där för: att vi tittare ska skicka henne till EP, till Bryssel.

Brilliant. Hela vägen från start till mål är helt brilliant. Men något annat förväntade vi oss egentligen inte av Gudrun Schyman, eller hur?

Wallenberg missade poängen och förlorade matchen

Förra veckans ramaskri över SEB-chefernas löner kan inte ha undgått någon. Sverige reagerade med avsky, ilska och fullkomlig oförståelse. Rent sakligt finns det mycket att säga om hur tankarna kring lönesättningen gick SEB:s styrelse i tider av varsel, lönesänknngar och allmän oro. Rent retoriskt sänkte Wallenberg sitt lag och borde bli utvisad eller utbytt.

Wallenberg gjorde säkerligen ett genuint försök att övertyga Sverige om att beslutet att förändra lönesättningen hos toppcheferna var väl underbyggt och rimligt i inslaget i Gomorron Sverige. Det fallerade fullständigt. Han missade nämligen fullkomligt att beröra oss med sina argument.

I retoriken brukar man prata om ethos, logos och pathos. Marcus Wallenbergs logos var vida utbyggt (jag återkommer till det), tonen i hans röst var säker och stabil och han hade full kontroll över sina kroppsrörelser. Kanske ligger en del i problemet här. Han visar inga känslor. Vem låter sig påverkas när inga positiva känslor väcks? Wallenberg uppvisar stora brister i sitt pathos. Vi tror honom således inte när han säger "Det är klart att människor påverkas av den finansiella krisen. Vi inser också att bankens kurs inte har utvecklats, inte sämre än resten av index men självklart så har den påverkats negativt för aktieägarna. Det finns många varsel ute i marknaden osv och det har vi väldigt stor förståelse för". Nej, vi tror dig inte. Du handlar nämligen inte i enligt med det du säger och varken din ton, ditt kroppspråk eller din punktuation är i linje med budskapet.

Wallenberg försökte bygga sitt ethos genom att hänvisa till kraftfulla instanser som regeringen och "andra emmissionsinstitutioner". Dessutom breddar han ansvaret för beslutet från styrelsen, där han själv är ordförande, till hela bolagsstämman. Men det räcker inte. Som lyssnare fattar jag inte tycke för mannen, och han får inte heller mitt förtroende eftersom jag inte kan förmås att hålla med honom i sak.

Sakfrågan är naturligtvis Wallenbergs stora problem. Här försöker han få med oss på sin linje genom att konkretisera behovet av kompetens hos SEB:s styrelse. Detta gör han med med logos - han räknar upp hur många anställda SEB har (20.000) och han ger balansräkningen en siffra (2000 miljarder). Siffrorna används som metonymer för att vi ska förstå hur oerhört stort ansvar SEB:s ledning har i sitt dagliga arbete och i sin tur få oss att svälja dessa oerhörda mängder kronor som banken betalar ut i lön. Siffrorna är alltså skarpa markörer som han även nyttjar tvärtom för att minska deras betydelse. Detta ser vi bl a i exemplet när han kommenterar "Annikas" lön (han kan aktivt valt att inte säga hennes efternamn för att på så sätt gör henne mer mänsklig. Det gör det lättare för oss lyssnare att fatta tycke för henne som person. Men jag tror att detta var oavsiktligt under intervjun). Han säger nämligen att "Annika Falkengren, som då hade förut en möjlighet att hon hade en fast baslön på sju (här går journalisten Micke Leijnegard in och konkretiserar: "miljoner") ja sju miljoner, och kunde få en rörlig lön upp till 12 och då har vi tagit bort den rörliga komponenten och satt den fasta lönen till nio".

Det Wallenberg faktiskt lyckas med är att säga det som måste sägas, men som man inte vill ska fastna hos mottagaren, abstrakt och färglöst. Så gör en sann retoriker. Eller vad tycker ni om följande passage som svar på varför regeringen via Mats Odell kommenterat att SEB har "straffat ut sig från åtminstone det ena av två bankstödsprogram": "Nej men vad jag säger är att totalen, du frågade mig om totalen, den minskar alltså på grund av det här. Sen finns det vissa parametrar som regeringen har pratat om tidigare. Det är vissa parametrar som fortsätter att vara en diskussion och det har vi sagt, och det har vi även sagt i prospektet kring vår nyemission att vi vill få till stånd en diskussion med regeringen vad det gäller deras stabiliseringsprogram".

Hade Marcus Wallenberg kunnat rädda situationen om hans retorik varit bättre? I det här fallet tror jag inte det. Sakfrågan är alltför kraftfull för att människor skulle ha påverkats att helt byta åsikt på grund av ett fantastiskt framträdande. Däremot ser jag det som mycket möjligt att den förtroendekris som nu är verklighet för SEB hade kunnat dämpas i sin omfattning.

Dagens lärdom är alltså att tänka på att kommunicera ur tre perspektiv: ethos, logos och pathos, för att mottagaren enklast ska kunna övertygas om budskapets förträfflighet.