torsdag 15 juli 2010

Wetterstrand i Almedalen 2010



Varsågoda, Johanna Lerströms första inlägg som gästbloggare blir den retoriska analysen av Maria Wetterstrands tal i Almedalen 2010:

Miljöpartiet hade i år den något otacksamma sista av de sju Almedagarna. Men istället för att försöka skyla över det minst sagt vikande publiktrycket och köra på som vanligt så inledde Wetterstrand med att adressera den kanske något sparsamma uppslutningen i ett slags pseudo-exordium:

När jag spelade teater hade vi en princip om att om det var fler i publiken än på scenen så skulle vi köra föreställningen. Och jag kan räkna att ni är fler än två”.

Det är personligt, anspråkslöst och roligt. Här utnyttjar hon kairos (den aktuella och specifika situationen) på ett bra sätt. Hon sätter ord på det vi som åhörare alla mer eller mindre tänker och avdramatiserar det som skulle kunna vara spänt i situationen. Därigenom plockar hon poäng hos åhörarna och vinner välvilja på något som från början talade emot henne. Smart.

Därefter kör hon igång med det ”egentliga” exordiet. Men nog är det så att har du som talare väl har öppnat munnen så börjar talet. Så i sanningens namn utvecklar hon snarare det påbörjade exordiet i en annan riktning; nämligen fotbollens.

Det var mycket fotbollsreferenser i Almedalen det här året, måhända av förklarliga skäl. Dagen innan hade Hägglund dragit en lång och nästintill skolboksenlig allegori som kretsade kring det rödgröna laget och deras, i hans mening, skruvade vänsterpassar. Wetterstrand valde dock inte det allegoriska berättandet utan gjorde istället en paradigmatisk exemplifiering för att metaforiskt visa på att frihet, kreativitet och nytänkande är vägen till ett starkt Sverige.

Vissa allegoriska tendenser har dock smugit sig in i exemplet. För visst skulle vi kunna tolka det som att det är (mp) som åsyftas när de liksom Mild spelar fram bollen till den framrusande Brohlin/Sahlin bakom (allians-)muren. Resonemanget haltar dock lite, för borde inte Sahlin snarare återfinnas i förbundskaptenen Tommy Svenssons roll? Eller är det månne Ohly som ska ta den rollen för var återfinner vi annars honom? Eller är han avsiktligt utesluten för att Wetterstrand inte ska stöta sig med mittenväljare som inte uppskattar den rödaste delen av den rödgröna partikoalitionen? Nåväl, nog med spekulationer kring detta.

Att använda som talare använda sig av referenserna till något som åhörarna känner igen och kan relatera till är ett tacksamt grepp för att skapar igenkänning och förståelse för ett budskap. Tyvärr kanske inte den yngre delen av publiken var helt välbekant med vad som hände där på fotbollsplanen 1994. Eller tyvärr förresten, nog borde exemplet ha fungerat bättre hos de som inte riktigt känner till hur matchen avgjordes då för 16 år sedan. Det var ju nu inte så att det var den där passningen som tog hem matchen utan spelet vanns på senare straffar. Korrekt fakta är viktigt för trovärdigheten, så där får Wetterstrand bakläxa.

Redan i exordiet uppträder dessutom ett än mer påtagligt problem som Wetterstrand kom att brottas med genom hela talet: Hon verkar (märkligt nog) påtagligt nervöst. Om det beror på dålig förberedelse, svårigheter att förlika sig med manus eller något annat kan vi bara spekulera i. Att konstatera är att drar ner helhetsbetyget för vad som annars hade varit ett av Almedalens bättre tal.

Efter fotbollspassusen forsätter hon med bakgrundsteckningen (narratio) som handlade om Maldivernas president Muhammed Nasheed och hans ställningstagande och handlande i klimat- och miljöfrågan. Här gör Wetterstrand två saker. Dels konkretiserar hon allvaret i klimatfrågan på ett tydligt sätt men vad mer är, är att hon använder Mohammed Nasheed som en metafor för sig själv och Miljöpartiet. Genom kongruitet (sammankoppling och betydelseöverförelse) vill hon överföra delar av Nasheeds auktoritet och ethos på sig själv och partiet. Hennes narratio tillförs därmed en djupare betydelsedimension än det rent konkreta.

I nästa stycke handlar det om transporter och hur beroende glesbygden är av dessa. Bevismässigt bygger stycket trovärdigt Wetterstrands ethos, ingen i publiken kan tvivla på hennes kunnande och engagemang i drivmedelsfrågan.

Därefter följer ett avsnitt om krånglet i det byråkratiska Sverige. Här gör Wetterstrand flera snygga retoriska manövrar: Hon gör en tempoökning genom beskrivningen av krånglet med att få ut försäkringspengar för vård av sjukt barn för att få åhörarna att nästintill fysiskt uppleva stressen och det orimliga i förfarandet. Hon radar paradeigma (exempel) på varandra och matar på in absurdum. Här blir formen faktiskt en del av innehållet i budskapet. Rent språkligt gör hon en lite snitsig anafor när hon påstår att krånglet har smugit sig över från småföretagarna till småbarnsförädrarna och följer lite senare upp med en slags epifor:

Misstänkliggörande bakom krångelträsket vid VAB är lika omodernt som övervakningsträsket från FRA.”

Därefter gör hon en övergång och byter spår inom familjefrågan. Här genomför hon talets första attack på Alliansen när hon går direkt på Göran Hägglund. Tre exempel får styrka tesen att det är dags att modernisera Sverige så att alla barn ska kunna leva tryggt, oavsett hur deras familjekonstellationer ser ut. Att hon använder exempel där hon har någon slags personlig relation till människorna hon pratar om stärker hennes ethos och det engagerar lyssnarna på ett helt annat sätt än vad exempelvis Björklund gjorde i sitt tal där han använde exempel som han läst om i tidningen.

Det näst sista stycket handlade om relationen mellan medborgare och myndigheter. I manus finns här en av mina favoritdelar i talet:

Vad händer när medborgaren fallerar med att bistå myndigheten med påbjuden information? Bestraffning.
Vad händer när samhället fallerar med att leverera sina tjänster till oss? Ingenting.”

Tyvärr fallerade, den på pappret så snygga, epiforen när Wetterstrand hastade igenom och missade att betona rätt.

Wetterstrand avslutar sedan talet med några snabba och rätt roliga, men något malplacerade och tyvärr även dåligt underbyggda, attacker på Alliansen. Den avslutande uppmaningen (peroratio) hade en negativ orientering och fokuserade mer på att hålla alliansen borta från makten istället för att få väljarna att rösta på Miljöpartiet. Kanske hade det varit bättre att lämna människor med en positiv uppmaning, kanske fungerade det här sättet alldeles ypperligt. Svaret får vi om inte annat den 19 september.

Sammantaget framstod Wetterstrands tal snarare som en garant för miljöarbetet bland de rödgröna än som ett eget inlägg för att värva väljare till Miljöpartiet.

Det var tydligt att det är som en del i den rödgröna som Wetterstrand och Miljöpartiet går till val och det är en strategi som vi även såg hos de andra rödgröna partiledarna i deras tal under veckan. Mona Sahlin under sitt tal bad ju till och med språkrören tillsammans med Ohly att resa sig upp för att verkligen lyfta fram att de rödgröna går till val tillsammans med enad front.

Minnesvärda uttryck

Centern har sitt eget sätt att se på miljöansvar. Det ska skjutas vargar för att få fler vargar. De ska harpuneras valar för att få fler valar. Det kan ju göra en lite orolig för hur de tänker sig skaffa fler väljare.”

Ett entymemiskt resonemang med två premisser där vi inte kan låta bli att fylla i den uteslutna deduktiva slutsatsen själva. Roligt, smart och svårt även för centerväljare att inte dra på munnen åt.

Ett soldränkt paradis tänker säkert många. Tyvärr finns det risk att vi i framtiden bara kommer att tänka dränkt.”

Smart lek med orden där det initiala begreppet får en helt annan innebörd när den andra meningen bygger på. En så kallad refractio.

Allra högst bensinpris har Holland. Jag tycker inte det verkar gå så dåligt för Holland.”

Här gör hon en snygg återkoppling till fotbollstemat och får med sig publiken i en skratt som inte bara skapar välvilja utan även får oss att undermedvetet stämma in i det resonemang som föregått poängen.

Att tänka på till nästa gång

Det Wetterstrand hade mest problem med genom talet var betoningar och eftertryck i formuleringar. Flera riktigt snygga formuleringar föll på bristfällig exekvering på plats i talarstolen. Parafrasen på TV-formatets fråga ”Vem vill bli miljonär?” (Vem vill bli visionär?) hade kunnat sitta bättre och framföras med mer eftertryck. När hon efter stycket kring Försäkringskassekrånglet lägger till att ”Förskolepersonalen nog också har bättre saker att göra” (än att attestera papper reds. anm.) men inte lägger någon kraft bakom orden så upplevs meningen snarare som en opassande digression än den kraftfulla litotes som hade kunnat samla åhörarna bakom henne i samförstånd. Bättre kan du Wetterstrand. Det har vi sett förut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar