Visar inlägg med etikett metonymi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett metonymi. Visa alla inlägg

tisdag 5 juli 2011

Partiledartal Almedalen 2011 Reinfeldt M



Måndagen var Moderaternas dag här i Almedalen. Reinfeldts humör var på topp och han framförde sitt tal med stor inlevelse. Och avsändaren hade tränat. Det var en statsminister med väl avvägda betoningar med en röst som lekte med budskapen på ett utstuderat sätt. Ungefär som en skådespelare jonglerar med sina repliker. I stundens hetta berördes jag, men när jag lyssnar för andra gången träder den genomarbetade förberedelsen fram lite för tydligt.

I stora drag handlade talet om stora drag. Statsministern målar upp världen såsom den ser ut och rent metonymiskt säger han med samma ord att han har koll på Sverige. Syftet med talet verkar vara att förstärka Reinfeldts och Moderaternas position som de ansvarstagande i svensk politik. Men Reinfeldts smarta tal blir lite för smart. Abstraktionsnivån ligger för högt oavsett vilken målgrupp han vänder sig mot. I och med att budskapen saknar konkretion, och dessutom i mångt och mycket saknar konkreta krokar för den del av minnet som registrerar, stannar inte politiken kvar. Inom retoriken trycker vi på att det du vill att folk ska komma ihåg ska vara konkret, det du måste säga men inte vill att folk ska komma ihåg ska du hålla abstrakt. Kanske var det en del av strategin i detta tal? Hur som helst fungerade det inte.

Målgruppen känns inte homogen. Det är både flirtar och kängor vänsterut samtidigt som han naturligtvis underhåller de egna. Ord med stark historisk anknytning till vänsterpartierna såsom ”rättvisa” och ”inkluderande” används vid ett flertal tillfällen i samband med historiskt sett högerfrågor som frihet, handel, tillväxt och marknadsekonomi: ”Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis”. I avslutningen används diasyrmus (att göra narr av) på en återigen abstrakt nivå för att sparka mot vänsterpartiernas uppfattade ovilja eller oförmåga till utveckling. Inkluderande och exkluderande. Vem identifierar sig då?

Konkreta budskap är svåra att uppfatta. Förutom tillsättningen av en framtidskommission. Men Reinfeldt talar om att bekämpa fattigdom, att bädda för att kunna ta hand om en ökande mängd äldre i vårt samhälle. Han driver fortfarande arbetslinjen och lyfter betydelsen av att få fram nya jobb i nya sammanhang. Och han nöter in hur vi måste modernisera vår ekonomi.

Den retorikiska tårtan hos statsministern är obalanserad. Ethos (trovärdighet) fullkomligt dominerar och underbyggs av logos (nytta). Men vi är inte så logiska, vi är zoologiska. Våra känslor måste väckas för att vi ska känna lust så att hormonet dopamin flödar vilket är en förutsättning för ett visst protein ska bildas. Så att vi minns. Men Reinfeldts agerande uppväger nästan helt för den pathosargumentativa bristen i talet.

Rent strukturellt börjar han i yttre rymden för att arbeta sig genom den globala situationen på vårt jordklot för att slutligen, via Europa, landa i Sverige. Strukturen att först ge en holistisk bild över verkligheten stärker innehållet som har samma format.

Stiliga stilfigurer finns det inte så gott om. Men här kommer en: ”Det är en multipolär värld som nu växer fram. Det växer nu i världen där det förr inte växte. Och där det förr växte har man växtverk.” Ni får ursäkta men själva namnet undflyr mig nu. Jag lovar att uppdatera.

En trop som nyttjas genom hela talet är metonymin. Även tropen stärker innehållet eftersom en metonymi arbetar holistiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten och tropen baseras på närhet till det ersatta. Reinfeldt använder bland annat några få uttalade ”länder som Rwanda, Burundi, Swaziland” för att beskriva situationen i Afrika. För att konkretisering berör mer. Och för att vi ska känna hur länge sedan 1978 egentligen är får vi följande: ”1978 då var Ola Ullsten statsminister”. Om du som jag inte minns den här tiden, i mitt falla för att jag bara var barn, sätts dessa 33 år i ett känslomässigt uttryck. ”Det är ett tag sedan” som sedan följer blir värsta litotesen (underdriften). Samtidigt värsta ironin. Och ironisk är Reinfeldt vid flera tillfällen. Men med hjälp av en välstämd stämma ljuder ironin klar och tydlig över Almedalen.

Jag har redan varit inne på olika beteckningar som används argumentativt. "Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis". Några andra är ordet ”modernisera” och ”hållbart”. De gröna ska således också finna sitt i detta tal.

Och till sist: ”Till alla er som säger att det här är fel. Det är inte framtiden som är grejen!
Sverige ska tillbaka till tiden när Domus hette Domus.. ... Till dom som säger – det är dit vi ska! Vill jag säga vi möts i valrörelsen 2014. Då ska vi ställa frågan om det är för framtiden vi ska rusta Sverige eller om vi ska rusta Sverige i röstande rakt bakåt i tiden. Jag vet vad jag tycker. Tack ska ni ha”. Här går rösten med ett enormt driv som abrupt tappar både fart, styrka och ton. Liksom Robert Gustavsson gör Reinfeldt tvärhalt inför en poäng: ”Jag vet vad jag tycker”. Och poängen går fram.

Tack Reinfeldt!

Här kan du lyssna på talet: SR, Aftonbladet
För fler analyser av talet: DN, SvD, Aftonbladet, Expressen.

måndag 27 september 2010

Presentationsteknik


Berit Friman, VD för Dale Carnegie i Sverige höll ett föredrag med rubriken "Hur du motiverar dig själv och påverkar andra" under Career Days 2010. Berit är en riktigt slipad kommunikatör som verkligen kan sin sak. Här följer några saker att ta med sig:

1) Berit kan sin presentation och sitt anförande så väl att hon inte behöver studera sin medhavda bärbara. Detta gör att hon kan mata fram sina ppt:s med fjärrkontroll i precis rätt tid. Och får ett väldigt skönt flöde i framförandet. Visst förlåter vi som publik talare som tittar ned i sina anteckningar, men vi blir mycket starkare berörda av budskapet om framförandet flyter på.

2) Strävansmålet som alla talare har är att trollbinda publiken. Här kan vi alla lära av den yrkesgrupp som gör detta som sitt enda uppdrag – skådespelarna. Spela ut. Tänk att du står på Dramatens scen och håller ditt föredrag inför en publik som förväntar sig ett skådespel. Och leverera. Detta gör Friman mycket bra. Jag har sett henne vid flera tillfällen och alltid slagits av samma sak – hon är en skådespelerska med verkligt budskap. Kan man spela över? Knappast. Du står ju på en scen. Må vara att det inte är Dramaten, eller Lilla Klara, men ändock. Våga således inta din scen som den teaterapa du innerst inne är så lovar jag dig att ditt framförande blir bättre.

3) För att skapa intresse och engagemang för din sak är det bra att involvera publiken i aktiviteter. Ärligt talat, hur länge orkar du sitta och lyssna hur bra föreläsaren än är? Precis. Vi hinner knappt sätta oss innan det är dags att lyfta på rumpan och springa runt och hälsa på så många som möjligt på två minuter. Snacka om isbrytare. När vi sedan översköljs med korta uppgifter är vi inte längre främlingar för dem som sitter närmast och våra minidiskussioner flyter på bra. I mitt fall blev vi så nära att vi utbytte visitkort och har varit i mejlkontakt efteråt. Det stavas mervärde.

4) Ett annat sätt att skapa intresse och engagemang är att ställa frågor. Som du faktiskt vill ha svar på. Och när du får svaren, inled en mikrodialog på två-tre meningar med den som svarar där du knyter in deras svar i din respons (så att de som inte hörde svaret får det upprepat för sig) så bekräftar du den som ger av sina tankar på ett snyggt sätt. Dessutom öppnar du upp för att fler i publiken ska våga dela med sig av sina tankar.

5) Många gånger säger vi det självklara. Gör inte det. Istället för att själv klargöra för- och nackdelar med återkoppling frågar Friman publiken och får därigenom åter interaktion under sin föreläsning. Detta ger även fler och andra svar än du själv hade kommit på. Om precis det du vill inte kommer fram har du alltid möjligheten att lägga till det innan du går vidare, eller hur?

6) Och när du ställer dina frågor, agera själv. ”Är det någon här som lider av prestationsångest ibland?” säger Berit medan hon räcker upp sin egen hand. Många fler händer är strax i luften. För om föreläsaren också är en del av det mindre attraktiva känslan kan även jag i publiken erkänna min svaghet. Mycket smart.

7) Alla ger vi exempel när vi håller anföranden. För att öka trovärdighetsgraden i dessa är det bra om du ger lite fler detaljer än vad som egentligen behövs. Vad menar jag? Jo, om du berättar om en man som satte sig ned för att utvärdera sin framtid och ställa upp mål för densamma är det bra att kalla honom vid hans rätta namn. I detta fallet Aron. Aron verkar som en metonymi och ger ökad trovärdighet till historien.

8) Exempel används oftast för att konkretisera. Frimans brännbollshistoria arbetar metaforiskt och efteråt kommenterar hon det hela med att "Det gäller även i andra situationer än i brännboll." Om du vill försäkra dig om att publiken förstår ditt budskap kan du vara tydlig med att poängtera poängen. Annars är det bättre att stanna innan och låta mottagarna själva slutföra budskapet. Det blir då både starkare och lättare att komma ihåg. Principen att stanna innan kallas Zeignarnikeffekten och är väl underbyggd inom kommunikationsvetenskaplig forskning. På retorikiska kallas stilfiguren för detractio.

9) Kanske mest betydelsefullt av allt – var glad. Berit ler och strålar genom hela föreställningen och hennes entusiasm smittar av sig på publiken. Även om du inte känner dig glad, peppa dig själv innan du går upp på scenen. Bara att dra på smilbanden skickar faktiskt signaler till hjärnan om att du är glad. Och du, du kan mer än du tror. Ta och bränn av din föreläsning. Det kommer att gå alldeles lysande.

Tack Berit, detta var ett rent nöje.

onsdag 11 augusti 2010

Blixtsnabba Hägglund



I dagens SvD kan man läsa en intressant artikel om politiker i de sociala medierna. Federley (C) och Hägglund (KD) intervjuas via twitter och journalisten inleder ingressen med "Snabba svar". Och snabb är han Göran Hägglund. Alltsedan Hägglund var med i politikerversionen av radioprogrammet "På minuten" inför förra valet har jag varit imponerad av hans rapphet. Så även i denna intervju. Alldeles i slutet kommer pärlan. Journalisten till politikerna:

tobias_brandel: Nyhetschefen kom precis förbi. Han vill ha en bild på er när ni twittrar till morgondagens papperstidning. Låter sig göras?

goranhagglund: Ring någon av pressisarna så kan vi nog fixa det på 1/125-dels sekund...

När metonymien får verka i humorns tecken.

torsdag 8 juli 2010

Retorikanalys TV4 Björklund




Här kan man beskåda gårdagens analys av Björklunds tal i Almedalen 2010. Kort så var talet mycket bra uppbyggt, med fantastiskt många figurer och begrepp att man kan undervisa med detta som grund.

onsdag 8 juli 2009

Ohly i Almedalen 2009

”Mötesdeltagare, vänner, samhällsomstörtare” Så började Lars Ohly sitt tal i Almedalen, Visby 2009. han slår an tonen direkt. Ett suggesterande tretal avslutas med en oväntad komponent. Och publiken lyssnar spänt. Vad händer här? Jag skulle kunna argumentera för att den inledande ordhopningen är menad att fungera som en enumeration, dvs för att livfullt åskådliggöra och öka intensiteten i budskapet. ”Mötesdeltagare” är relativt neutralt, vilket övergår till ”vänner” som är mycket mer känslomässigt intimt för att slutligen bli ”samhällsomstörtare” = en känsloexplosion.

För att ett tal ska få kraft behövs en motståndare, en antites. I detta fall handlar det naturligtvis om den sittande regeringen i allmänhet och Reinfeldt och Borg i synnerhet. För att inte verka tjatig använder Ohly många omskrivningar för Alliansregeringen. Det har även ett annat syfte. Att reducera den 22 personer starka regeringen till två. Två kan lättare ha fel än 22, eller hur? Vi får höra ”Regeringen Reinfeldt” och ”Borg och Reinfeldt”. Båda dessa epitet fungerar som metonymier och perifraser (omskrivande beteckningar).

Nästa del i talet handlar om bostäder och verkar vara den del där Lars har jobbat mest med språket: ”Om fler ska få tak över huvudet måste fler tak byggas”. Det är inte en ren antimetabole (korsställning) men nära på. En annan retoriker skrev att om Ohly hade tänkt ett steg till hade han formulerat meningen ”Om fler ska få tak över huvudet måste över huvudtaget fler tak byggas”. Ser ni skillnaden? Känner ni skillnaden? Precis. Omskrivningen med upprepningen ger en extra skjuts åt budskapet och gör så att det lättare fastnar hos dig.

”Fredrik Reinfeldt har sagt: Politiken har bara en marginell påverkan. Han har sagt: Det är en sådan global kris att vad vi gör spelar liten roll. Men min fråga är: Varför ska man rösta på någon som inte tror på möjligheten med politik? Varför ska man rösta på någon som säger att de inte kan använda politiska verktyg för förändring? Varför ska man rösta på någon som inte ser politikens möjligheter?” Här har Ohly lyckats trycka in ett flertal retoriska stilfigurer. Först och främst ”FR har sagt/han har sagt” som Ohly sedan möter med ”Jag säger” binder på ett snyggt sätt ihop denna delen av talet. Denna stilfigurs namn undflyr just nu min trötta hjärna, men ni förstår principen, eller hur? Sedan har vi tre anaforer staplade på varandra (”Varför ska man rösta på någon”), där tretalet som vanligt är energigivande enligt retoriken. Egentligen säger alla tre meningar samma sak. Observera att den första och den sista meningen är i det närmaste identiska. Här handlar det om stilfiguren hopning som är accentuerad till en parallellism, dvs allteftersom förstärks uttrycket där helhetens upprepning skapar kraft. Talet fortsätter med: ”Jag säger: Det finns inget skäl att rösta på en sån, så gör inte det”. Den sista bisatsen ”så gör inte det” borde ha utelämnats. Publiken hade själva dragit den slutsatsen om inte Ohly levererat på silverfat. Därmed tappade han individernas egna associationskraft som påverkansmedel. Klantigt. Han borde vetat bättre.

”Vi har genomgått perioder av avreglering, utförsäljning och privatiseringar”. Varför radar han upp tre synonyma begrepp? Ser han inte synonymiteten? Jodå, det är ingen slump. Att upprepa betydelsen genom att addera en synonym kallas för en pleonasm. Synonymerna tillför ingen förståelse, de är bara där för att förstärka och hamra in budskapet. Här skulle jag kunna motivera uttrycket ”dubbel pleonasm” om det existerade utanför min egen begreppsvärld. Frågan jag ställer mig är om kraften av tretalet är starkare än kraften av en ren pleonasm. Vad tycker ni?

Ohly drar sedan till med ännu en konsekvensbeskrivning: ”Och det har lett till att vi har fått svårare att se till att alla haft en bra välfärd. Vi har haft svårare att garantera en välfärd för alla”. Och han gör det igen. Upprepar närmast identiska ord fast en annan ordningsföljd. Repetition krävs för att budskap ska gå in men vi i publiken gillar inte att alltid få exakt samma mening upprepad. Därav behovet av parafraser.

Som peroratio (talets manande avslutning) gör Ohly bort sig totalt. Han försöker uppvigla publikens kampanda genom manande fraser: ”...som säger NOG NU med marknadsliberalism och marknadstänkande. NOG NU med marknadens diktat”. Och efter ett kortare stycke med frierier om en öppnare politisk process kommer slutorden: ”Kom med och delta i det förändringsarbetet. Vad kan vara roligare eller viktigare?”. Rent retorikiskt slarvar han i onödan då han inte bryter sönder den sista frågan i två: Vad kan vara roligare? Vad kan vara viktigare? Men det allvarliga är att han slutar med en retorisk fråga. Som inkluderar ett aktivt engagemang från den under talet mycket passiva publiken. Det blir totalkrock. Och talet, som hela tiden haft svårt att lyfta, faller helt platt till marken. Dör. Fullständigt. Sorti Ohly.

måndag 16 mars 2009

Att tala i bilder

En metonymi är en del som får representera det hela. Metonymier arbetar syntagmatiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten. De är effektiva därför att de verkar indikerande och sanna på samma sätt som index (ingen rök utan eld). Tänk noga igenom vilken metonymi du använder, eftersom det du beskriver blir utgångspunkten för den vidare tolkningen av situationen. Samtlig nyhetsbevakning är ett förmedlande av metonymier, men även uttryck som "slipsarna" kan vara en metonymi som hänvisar till styrelsens ledamöter.

En metafor arbetar tvärtom. Här handlar det om att uttrycka det obekanta i bekanta termer. Metaforen utnyttjar på samma gång skillnader och olikheter och går i motsats till metonymier bort från verkligheten. Metaforerna arbetar paradigmatiskt för att skapa fantasieggande effekter. Man kan exempelvis byta ut ett enda ord i en mening för att mottagarna ska få upp en bild för sitt inre som förstärker och breddar deras upplevelse av budskapet. Ett vanligt exempel är hur vi använder pengar som en metafor för tid - vi investerar tid i ett projekt, trots att tid varken är något vi kan samla på hög eller som någon har mer av än någon annan. Men betydelsen av tidens värde lyfts.

Om man låter en hel berättelse beskrivas på ett sätt, men egentligen handla om något helt annat, dvs en utvecklad metafor, har man skapat en allegori. Detta grepp nyttjas ofta i Bibeln och en av de mest kända bibliska allegorierna är namnet till trots Liknelsetalet i Matteus kapitel 13.

En liknelse på retorikiska definieras nämligen som en jämförelse mellan något konkret och en bild, exempelvis "Min älskling, du är som en ros" (Taube).

Alla dessa olika nyttjande av bilder i språket är mycket effektivt för att förmedla ditt budskap. Vad som händer är nämligen att bilder triggar fler receptorer i hjärnan att bearbeta budskapet eftersom bilden adderar lager på din kommunikation. Bra bilder ökar även associationsbredden hos mottagaren så att de läser in mer i ditt budskap än vad du faktiskt själv säger.

Ett sätt att nyttja detta är när du vill få något sagt utan att säga det. Eller vad tycker du om följande fras som jag hörde droppas i ett politiskt sammanhang: "Jag vet vad som händer när man blandar rött och grönt. Det blir brunt". Naturligtvis är bilden tagen ur konstnärens värld där man blandar färger på paletten. Men budskapet som kommer fram är så mycket bredare än så. I det politiska samtalet blir färgerna representanter för de politiska partierna på vänsterkanten. Och slutsatsen är att deras samarbete är lika mycket värt som... (avskräde).

Även om det inte är en målande bild du penslar fram med ditt språk är det viktigt att tänka på att olika ord sänder ut olika värderingar. Eller vad tycker du om kombinationen högerkartellen till skillnad från högeralliansen eller högerkoalitionen?

Några som är riktigt bra på att förmedla budskap i bilder är låtskrivare. Läs och njut av följande text skriven av Beate S. Lech och tagen från Beady Bells album "Belvedere". Vad är det hon sjunger om? Egentligen?

Apron strings

Can't say that I know you
I'm not acquainted with you yet
Can't say that I miss you
'Cause we've never really met

But for mysterious reasons
I long for you
I yearn for you
I burn for you

Don't know you by appearence
'Cause you've never crossed my sight
Your features undiscovered
They never have been brought to light

But for mysterious reasons
I picture you
Envision you
I dream of you

I'm tied to your apron strings
With bonds unconditionally formed
An implicit tie that clings
To a pipe dream yet unborn
To a pipe dream yet unborn

Can't say that I need you
'Cause you've not been put to use
Can't say that I love you
These feelings are far too diffuse

But for mysterious reasons
I'm attached to you
Interlocked with you
I belong to you