Politisk reklam

Undertecknad, en mycket politiskt intresserad kommunikatör, kan inte låta bli att förundras över hur tidigt valrörelsen gick in i ett reklamläge denna gång. Vi hade partiledardebatter i januari och nu börjar de första reklamkampanjerna synas på gator och torg. Och vi skriver mars.

Dagens retorikiska tankar kretsar kring Socialdemokraternas lokala Stockholmskampanj med Carin Jämtin. På väg till ett glas översköljdes jag av budskapen i tunnelbanan. Naturligtvis blev det ett samtalsämne. Jag kunde inte låta bli. Och personen i fråga hade också noterat dem. Kommunikationens första steg – uppmärksamhet – var därigenom nådd. Inte bara det, personen i fråga kunde också citera flera av budskapen. Låt oss hålla intelligens och specialintresse utanför det hela, min övertygelse är att det handlar om smart nyttjande av klassisk retorik.

Här är budskapen i den ordning de satts upp i tuben:

”Fler som söker jobb, eller fler jobb att söka?”, ”Sverige tjänar på att Stockholm är bäst.”, ”En öppen fritidsgård kostar pengar. En stängd kan kosta hur mycket som helst.”, ”Stockholms unga behöver bra betyg. Och fler ettor.”, ”Barn ska få välja skola, men skolan ska inte få välja barn.”

Gå nu igenom vilka av budskapen du kommer ihåg. Blunda. Tillbaka? Låt mig gissa. Du kunde lätt härröra budskapen kring skolan och jobben. Många kommer ihåg copyn för fritidsgården. Några av er klarade den med betyg och ettor och nästan ingen kom ihåg att ”Sverige tjänar på att Stockholm är bäst”. Varför? Retorik.

”Fler som söker jobb, eller fler jobb att söka?” och ”Barn ska få välja skola, men skolan ska inte få välja barn.” är båda skrivna i antimetabolens form. Mitt sällskap kunde citera dessa två. Antimetabole betyder kasta-om-mot och innebär att man kastar om orden från första delen av satsen i den andra. Andra mer kända formuleringar är "Don't ask what your country can do for you, ask what you can do for your country". Dessutom har vår hjärna en viss förkärlek för mönster. Det blir lättare att hänga upp det på de krokar som registrerar i minnets vinklar och vrår. Jag har tidigare felaktigt förväxlat denna stilfigur med kiasm. Lätt hänt. De är väldigt lika.

”En öppen fritidsgård kostar pengar. En stängd kan kosta hur mycket som helst.” Motsatsorden banar väg för den sinsemellan motstridiga beskrivningen. Och vi får en tankekullerbytta. Enantiosis. Detta mönster skapar energi och katapulterar budskapet framåt. Den stängda kostar mer. En förvåning. En paradox. Som minnet registrerar.

”Stockholms unga behöver bra betyg. Och fler ettor.” Här leker copyn med det gamla betygssystemet där en femma var bäst och en etta sämst. Men ettan står även för bostäder. Inom kommunikation brukar vi tala om associationsbredd. Och här är det brett. Förmodligen för brett, eftersom ingen jag testat den på förstår budskapet.

Sedan kommer vi till den jag inte förstår överhuvudtaget. ”Sverige tjänar på att Stockholm är bäst”. Här tror jag politruckerna drev igenom något mot reklambyråns rekommendationer. Åtminstone hoppas jag att det var så. Copyn är nämligen riktigt dålig, på många sätt och vis. Men idag är ingen dag för publika sågningar.

Grillades eller grillade Gudrun, egentligen?

I fredags var det dags för Gudryn Schyman att grillas i humorprogrammet Grillad. I slutet av programmet är det dags för gästens försvarstal. För en slipad retoriker som Gudrun Schyman, därtill i mina ögon en av Sveriges bästa, var det en avhyvling av sällan skådat slag. Det gäller att ha tungan rätt i mun och vara snabb i sinnet om man inte ska bli satt på pottkanten av den kvinnan. Jag har valt att kommentera delar som jag inte redan tagit upp här på bloggen. Det finns nämligen hur mycket som helst i hennes tal. Schyman har varit med ett tag...

Gudrun låter sitt exordium löpa som det fullblodsproffs hon är. Efter den inledande lågmälda frasen med att "jag känner mig bra här" forsätter hon med att låta andras oro över utgången av hennes medverkan i programmet bygga hennes ethos. Smart.

Sedan går hon rakt på att underminera hela grillningen. Hon gör det med orden "och jag måste säga såhär att ja, vad var det för någonting, egentligen? För mig var det rätt som vanligt. Jag brukar ofta, väldigt ofta bli påhoppad, det blev jag nu också, som vanligt. Rätt ofta utav män mest, och så var det nu också. Och det brukar ofta vara ganska plumpt, illa underbyggt och väldigt intelligensbefriat, och det var det ju nu också". Genom att påstå att grillningen inte var något särskilt att fästa sig vid, för hennes del, försöker Schyman överföra samma känsla till oss i publiken. Kritiken mot henne betyder inget för henne och bör således inte heller betyda något för oss.

Att avsluta varje mening på samma sätt ger kraft och skjuts åt kommunikationen och det kallas på retorikiska för att använda en epifor. Som vanligt är det harmoniskt att använda sig av tretal och Gudrun sätter detta tretal i den retoriska stilfiguren hopning. Hopning fungerar på så sätt att du successivt förstärker det du nyss sa med ännu ett argument, helt enkelt en varierad upprepning, som vinner på att bli mer och mer konkret i sin form.

Schyman fortsätter med att säga "Jag har två saker som är vägledande för mig i mitt liv, både i det politiska och i det privata. Det är att vara närvarande och att säga som det är. Och då måste jag ju nu säga som det är eftersom jag är här". Känner ni vad lätt orden flyter? Känner ni hur budskapet får sig en extra skjuts, nästan katapulterar ut ur meningen? Det är kiasmens förtjänst. En kiasm korsställer två meningar i mönstret A B B A: "En för alla, alla för en" (De tre musketörerna, om någon nu inte kom på det) och får på så sätt med sig kraften i ett flöde framåt. En som använde kiasmen så bra att hans ordsammansättning blivit historisk är JFK. För visst känner ni igen frasen "...ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country"?

"...Och då tänkte jag att jag måste säga som Wanja Lundby-Wedin - Jag är lurad". Med tanke på den uppmärksamhet WLWgate har orsakat i medierna senaste tiden är det ingen slump att Schyman apostroferar WLW denna kväll. Energin kring detta uttalande är något Gudrun försöker nyttja i eget syfte. Att vara lurad är den öppna tes som Schyman driver genom hela sitt resterande försvarstal. Det är inte bara hon som är lurad, även programledaren Tomas Järvheden är lurad, studiopubliken är lurad och så även TV-publiken. Detta vänder Gudrun till att generöst bjuda på sig själv: "Jag går vidare. Jag låter mig inte nedslås utav att jag nu har varit med i ett humorbefriat program, utan jag ser det som en ytterligare en erfarenhet att lägga till min långa lista av tabbar jag gjort i livet". Och vad blir poängen? Att hon är lurad? Nej, nej, nej. Poängen är att hon "går vidare" och vi tittare har en "gyllene chans att skicka den här kärringen till Eu-parlamentet. Till Bryssel".

Hennes ärende döljer hon och sparar till sist. Hela försvarstalet är skapat för att hon ska framstå som en vinnare när vi slutligen lämnas med det enda hon egentligen vill att vi kommer ihåg, det enda hon egentligen är där för: att vi tittare ska skicka henne till EP, till Bryssel.

Brilliant. Hela vägen från start till mål är helt brilliant. Men något annat förväntade vi oss egentligen inte av Gudrun Schyman, eller hur?