Fredriks framförande

Fredrik Ringström, konsult- och försäljningschef på Atea, höll i lördags en föreläsning med rubriken "Att äga sin egen framgång". Vi har under veckan arbetat dels med strukturen, dels med framförandet inför hans anförande på Career Days 2010. Så hur gick det?

Om det är möjligt, låt någon annan introducera dig. Det är helt enkelt lättare för någon annan att skryta upp dig utan att slå i jantetaket. Då konferencier saknades föll det på min lott. Jag var mån om att ge ett mera dämpat och mindre entusiastiskt intryck än det jag vet att Fredrik gör, för att publiken skulle känna det som ett lyft när han började prata.

Fredrik inledde med att berätta en historia om några eldsjälar kring Glada Hudikteatern där funktionshindrade människor sätter upp en show. Detta exordium valdes för att skapa uppmärksamhet och ge ett mer holistiskt perspektiv kring kraften i det värderingsstyrda arbetssättet. Som hos de flesta talare kunde man skönja en viss nervositet hos Fredrik. Rösten var aningen avvaktande och röstens tonhöjd höll sig inom ett snävt område. Dessutom hade han vissa svårigheter att få upp farten. Mitt tips till alla er som känner likadant - spela över. Stig in i "rollen" och "spela dig själv som föreläsare". Lätt motsägelsefullt måhända, men mycket framgångsrikt.

Denna upplevda nervositet avtog dock snabbt och under resterande delen var det en man som är van att stå framför en publik som vi fick lyssna på. Fredrik gestaltar andra människor och använder hela kroppen och rösten liksom en skådespelare. Ibland spelar han över, men det gör inget. Han hjälper oss att se budskapet tydligt.

Genom hela föreläsningen är Fredrik mån om att titta på alla i rummet. Detta signalerar säkerhet och inger förtroende. Han interagerar med publiken genom både retoriska frågor (där inget svar förväntas) och han berömmer publiken efter övningar (comprobatio). Mycket bra.

Fredriks anförande är fyllt med exempel (paradeigma). Detta skapar bilder i mottagararen och det är bilderna som fäster. En annan fördel med att berätta berättelser är att det minskar ditt behov av manus. Fredrik har sin bakgrund som kapten i den svenska armén och han tog således flera exempel från tiden ute i fält. En man i publiken kommenterade att han tyckte att det var redundant, att det inte var något unikt, att dessa exempel inte stack ut på något sätt. Jag håller till viss del med. I det här fallet anser jag dock att exemplen var mycket relevanta och väl tjänade sitt syfte att belysa och underbygga tesen som Fredrik drev - att äga sin egen framgång.

En annan viktig parameter man tittar på när man analyserar ett anförande är hur väl talaren nyttjar kroppen för att förstärka sitt budskap. På samma sätt som en monoton röst söver publiken gör en stillastående talare att ögonen slutar registrera. Jag kan inte nog understryka betydelsen av att förflytta sig i rummet. Detta gjorde Fredrik helt strålande, även om han var på väg bak i visningsduken några gånger. När du talar, låt händerna och armarna vara med och forma bilder till dina ord. Händerna kan bland annat räkna, visa på motsatser och rörelse. Jag har sällan sett någon vanlig dödlig som utnyttjar sin kropp så framgångsrikt som Fredrik gjorde.

Något som imponerade stort på mig var att Fredrik hade lärt sig hela anförandet utantill. Vid några gånger kom han av sig mellan stycken och gick då och drack lite vatten medan han kollade ned i sina anteckningar. Det gjorde inget. En paus leder bara till att vi i publiken får en chans att tänka igenom vad talaren nyss har sagt. Dessutom är det mänskligt att fela lite, vilket bara väcker sympati hos de som lyssnar. Jag vet att professionella talare, om jag får kalla dem så, ofta tar dylika tankepauser medvetet. Inte alls dumt.

När man har en kortare, hårt begränsad tid för sitt anförande är det lätt att känna sig stressad över att släppa in deltagarna i övningar. Knepet är först och främst att guida lyssnarna så att de förstår att de ska vara aktiva alldeles strax. Sedan håller du stenkoll på tiden och var inte rädd att avbryta sorlet när det är dags. Fredrik hade två sådana tillfällen. Vad som händer när man släpper in publiken är att det skapas energi i rummet. Denna energi spiller sedan över i mer aktivt deltagande i föreläsningen, vilket vi också såg i lördags.

Under föredraget visades inte några bilder. Fördelen med detta är att publiken är hänvisad till att bara titta på dig som talare. Nackdelen är att vissa i publiken vill vila ögonen på något annat medan du pratar. En kompromiss kan vara att visa fotografier eller filmsnuttar till dina berättelser. Start och slutbild kan vara loggan till det företag du representerar.

Sammanfattningsvis började det lite nervöst men landade snabbt i något väldigt bra. Kroppen var hela tiden helt underbar. Att tänka på till nästa gång; ta i från tårna redan i startögonblicket, variera temat för dina berättelser och med facit i hand interagera oftare och längre med publiken.

I lördags visade inte Fredrik bara hur man äger sin egen framgång, han visade även hur man äger ett rum. Tack Fredrik!

Björklund SVT partiledarutfrågning

Den andra partiledaren som frågades ut av Anna Hedenmo och Mats Knutson på SVT var Folkpartiets Jan Björklund. Här följer en kortare retorisk analys.

Precis som Göran Eriksson på SvD håller jag med om att Björklund sällan står svarslös när de tuffa frågorna kommer. Det är i det närmaste Björklunds signum att sticka ut hakan i kontroversiella frågor. Naturligtvis har han svar på tal. Så ock i denna utfrågning.

Men det börjar inte alls bra. Han börjar meningar utan att avsluta dem och sedan upprepar han inledningarna igen. Björklund låter orden flöda för att få tid att tänka. Helt plötsligt är han klar. "Så här:" och så kommer svaret. Ibland är det bättre att vara tyst. Denna svada av ord blir bara svammel och svammel bygger inte trovärdighet och tillförlitlighet.

När så programledarna låter frågorna behandla Björklunds domäner får vi höra en snabb, rapp och rolig partiordförande för Folkpartiet Liberalerna. Man brukar säga att en god retoriker är väl förberedd utan att just förberedelsen står ut. När något faller lätt ur munnen på den som talar är sannolikheten mycket stor att just den frasen är välrepeterad. Vi fick minst ett smakprov på detta igår. Från första tillfället under frågorna kring burkans vara eller inte vara i skolan kommer inledningen "En del säger ju så här att om man pratar om såna här frågor, då underblåser man extremism. Tänk jag tror att det är precis tvärtom". Sedan kommer fortsättningen. I det första fallet är denna något utspätt med burkadebatten. Detta citat är från det andra tillfället: "Om man inte vågar göra det man tror är rätt, om man inte vågar ta i de problem som trots allt finns med integrationspolitiken, det är då man underblåser extremism". Det är klart att partiledaren har blivit tränad av antingen sina medarbetare eller ett medieproffs som agerat djävulens advokat inför denna utfrågning. Det är klart att partiledaren har förberett välformulerade svar som ska försöka levereras på rätt ställe. Det som inte är klart är att man ska upprepa denna sekvens flera gånger.

Allteftersom intervjun fortskrider verkar Björklund slappna av. Svaren blir bättre och bättre formulerade och argumenten mer och mer välunderbyggda. En slipad politiker låter inte journalisterna bestämma inom vilka ramar politikern får verka. Ett sätt, som för övrigt Per Schlingmann (M) är mycket bra på, är att omformulera och omdefiniera frågan. Detta gör Björklund flera gånger. Ett exempel är när hotet från Ryssland påstås sätta ribban för svenskt försvar och Björklund svarar "Så skulle jag inte vilja uttrycka det". Vilket följs av hans egna definition. Ett annat exempel är när Irak diskuteras. Björklund anser då att journalisternas lyfter hans dåvarande hållning på icke korrekt sätt: "Det är väl lite överdrivet beskrivet". Ett tredje exempel är när Hedenmo trycker på oliktänkandet mellan Björklund och försvarsministern. Björklund inleder svaret med "Jag vet inte om det förehåller sig så." och tar således bort spänningen i den påstådda motsättningen.

På Hägglundskt manér klämmer sedan Björklund in poäng efter poäng med snabba reaktioner på programledarnas frågor. Som svar på frågan hur många kärnreaktorer han anser ska byggas smattrar han ut något i stil med: "Jag vet inte, vi har ju lämnat planekonomin". Ironi väl förpackad. Som kommentar på att inte alla partier i alliansregerginen delar Folkpartiets vurm för kärnkraft säger han "Entusiasmen är olika i regeringen". En litotes som verkar smygande.

Det han gör riktigt bra denna kväll är dock att han konkretiserar och exemplifierar (paradeigma) utifrån vilket perspektiv han tycker till om politiken. "Jag har själv barn på fritids och som utbildningsminister är jag ytterst ansvarig för fritidshemmen". Lite senare "Jag har varit med så pass länge att jag vet att öronmärkta bidrag inte fungerar". Detta bygger hans ethos. Genom att visa på privat och yrkesmässig erfarenhet ökar man trovärdigheten för sitt budskap. Klassisk kommunikationsteori som Björklund nyttjar med gott resultat.

Björklund bjuder även på sig själv och gör något oväntat, och nej - då menar jag inte det påhopp mot Ohlys uttalande om Djurgården, för det upplevde jag som väl regisserat. Nej vad jag syftar på är hur han sänker sig inför ordförståelsetestet. Knutson: "Du talar ofta om kunskap...". Björklund: ”De är svaga. Jag gick själv i flumskolan”. Vilket han följer upp med ”Nu blir det pinsamt här Mats. Nu är det dags för reklam”. Och på direkt fråga: ”Nervös? Ja absolut”. Med facit i hand får han endast Godkänt av Knutson och då är Björklund snabb igen och kommenterar: "Ja, men vi har glädjebetyg i svenska skolan så det blev ett VG faktiskt”. Avväpnande. Att sänka sig. Här skapar han mycket välvilja gentemot sin person. Vi ser honom som mänsklig. Dessutom får han till en politisk poäng med begreppet "flumskolan". Och vi gillar honom för att han är felbar, precis som vi andra.

I övrigt levererar Björklund tydliga och konkreta svar inom de områden som dryftades. En snabb koll på kommentarsflödet på nätet ger att de egna är väldigt nöjda och andra berömmer Björklund för sitt fokus på den egna politiken och de egna visionerna om framtiden.

Mitt tips till Björklund framledes blir således att inte låta munnen gå utan tanke, att bara använda inövade fraser en gång och i övrigt vara sig själv, med aningen långsammare svada.

Wetterstrand i Almedalen 2010

Varsågoda, Johanna Lerströms första inlägg som gästbloggare blir den retoriska analysen av Maria Wetterstrands tal i Almedalen 2010:

Miljöpartiet hade i år den något otacksamma sista av de sju Almedagarna. Men istället för att försöka skyla över det minst sagt vikande publiktrycket och köra på som vanligt så inledde Wetterstrand med att adressera den kanske något sparsamma uppslutningen i ett slags pseudo-exordium:

”När jag spelade teater hade vi en princip om att om det var fler i publiken än på scenen så skulle vi köra föreställningen. Och jag kan räkna att ni är fler än två”.

Det är personligt, anspråkslöst och roligt. Här utnyttjar hon kairos (den aktuella och specifika situationen) på ett bra sätt. Hon sätter ord på det vi som åhörare alla mer eller mindre tänker och avdramatiserar det som skulle kunna vara spänt i situationen. Därigenom plockar hon poäng hos åhörarna och vinner välvilja på något som från början talade emot henne. Smart.

Därefter kör hon igång med det ”egentliga” exordiet. Men nog är det så att har du som talare väl har öppnat munnen så börjar talet. Så i sanningens namn utvecklar hon snarare det påbörjade exordiet i en annan riktning; nämligen fotbollens.

Det var mycket fotbollsreferenser i Almedalen det här året, måhända av förklarliga skäl. Dagen innan hade Hägglund dragit en lång och nästintill skolboksenlig allegori som kretsade kring det rödgröna laget och deras, i hans mening, skruvade vänsterpassar. Wetterstrand valde dock inte det allegoriska berättandet utan gjorde istället en paradigmatisk exemplifiering för att metaforiskt visa på att frihet, kreativitet och nytänkande är vägen till ett starkt Sverige.

Vissa allegoriska tendenser har dock smugit sig in i exemplet. För visst skulle vi kunna tolka det som att det är (mp) som åsyftas när de liksom Mild spelar fram bollen till den framrusande Brohlin/Sahlin bakom (allians-)muren. Resonemanget haltar dock lite, för borde inte Sahlin snarare återfinnas i förbundskaptenen Tommy Svenssons roll? Eller är det månne Ohly som ska ta den rollen för var återfinner vi annars honom? Eller är han avsiktligt utesluten för att Wetterstrand inte ska stöta sig med mittenväljare som inte uppskattar den rödaste delen av den rödgröna partikoalitionen? Nåväl, nog med spekulationer kring detta.

Att använda som talare använda sig av referenserna till något som åhörarna känner igen och kan relatera till är ett tacksamt grepp för att skapar igenkänning och förståelse för ett budskap. Tyvärr kanske inte den yngre delen av publiken var helt välbekant med vad som hände där på fotbollsplanen 1994. Eller tyvärr förresten, nog borde exemplet ha fungerat bättre hos de som inte riktigt känner till hur matchen avgjordes då för 16 år sedan. Det var ju nu inte så att det var den där passningen som tog hem matchen utan spelet vanns på senare straffar. Korrekt fakta är viktigt för trovärdigheten, så där får Wetterstrand bakläxa.

Redan i exordiet uppträder dessutom ett än mer påtagligt problem som Wetterstrand kom att brottas med genom hela talet: Hon verkar (märkligt nog) påtagligt nervöst. Om det beror på dålig förberedelse, svårigheter att förlika sig med manus eller något annat kan vi bara spekulera i. Att konstatera är att drar ner helhetsbetyget för vad som annars hade varit ett av Almedalens bättre tal.

Efter fotbollspassusen forsätter hon med bakgrundsteckningen (narratio) som handlade om Maldivernas president Muhammed Nasheed och hans ställningstagande och handlande i klimat- och miljöfrågan. Här gör Wetterstrand två saker. Dels konkretiserar hon allvaret i klimatfrågan på ett tydligt sätt men vad mer är, är att hon använder Mohammed Nasheed som en metafor för sig själv och Miljöpartiet. Genom kongruitet (sammankoppling och betydelseöverförelse) vill hon överföra delar av Nasheeds auktoritet och ethos på sig själv och partiet. Hennes narratio tillförs därmed en djupare betydelsedimension än det rent konkreta.

I nästa stycke handlar det om transporter och hur beroende glesbygden är av dessa. Bevismässigt bygger stycket trovärdigt Wetterstrands ethos, ingen i publiken kan tvivla på hennes kunnande och engagemang i drivmedelsfrågan.

Därefter följer ett avsnitt om krånglet i det byråkratiska Sverige. Här gör Wetterstrand flera snygga retoriska manövrar: Hon gör en tempoökning genom beskrivningen av krånglet med att få ut försäkringspengar för vård av sjukt barn för att få åhörarna att nästintill fysiskt uppleva stressen och det orimliga i förfarandet. Hon radar paradeigma (exempel) på varandra och matar på in absurdum. Här blir formen faktiskt en del av innehållet i budskapet. Rent språkligt gör hon en lite snitsig anafor när hon påstår att krånglet har smugit sig över från småföretagarna till småbarnsförädrarna och följer lite senare upp med en slags epifor:

”Misstänkliggörande bakom krångelträsket vid VAB är lika omodernt som övervakningsträsket från FRA.”

Därefter gör hon en övergång och byter spår inom familjefrågan. Här genomför hon talets första attack på Alliansen när hon går direkt på Göran Hägglund. Tre exempel får styrka tesen att det är dags att modernisera Sverige så att alla barn ska kunna leva tryggt, oavsett hur deras familjekonstellationer ser ut. Att hon använder exempel där hon har någon slags personlig relation till människorna hon pratar om stärker hennes ethos och det engagerar lyssnarna på ett helt annat sätt än vad exempelvis Björklund gjorde i sitt tal där han använde exempel som han läst om i tidningen.

Det näst sista stycket handlade om relationen mellan medborgare och myndigheter. I manus finns här en av mina favoritdelar i talet:

”Vad händer när medborgaren fallerar med att bistå myndigheten med påbjuden information? Bestraffning.
Vad händer när samhället fallerar med att leverera sina tjänster till oss? Ingenting.”

Tyvärr fallerade, den på pappret så snygga, epiforen när Wetterstrand hastade igenom och missade att betona rätt.

Wetterstrand avslutar sedan talet med några snabba och rätt roliga, men något malplacerade och tyvärr även dåligt underbyggda, attacker på Alliansen. Den avslutande uppmaningen (peroratio) hade en negativ orientering och fokuserade mer på att hålla alliansen borta från makten istället för att få väljarna att rösta på Miljöpartiet. Kanske hade det varit bättre att lämna människor med en positiv uppmaning, kanske fungerade det här sättet alldeles ypperligt. Svaret får vi om inte annat den 19 september.

Sammantaget framstod Wetterstrands tal snarare som en garant för miljöarbetet bland de rödgröna än som ett eget inlägg för att värva väljare till Miljöpartiet.

Det var tydligt att det är som en del i den rödgröna som Wetterstrand och Miljöpartiet går till val och det är en strategi som vi även såg hos de andra rödgröna partiledarna i deras tal under veckan. Mona Sahlin under sitt tal bad ju till och med språkrören tillsammans med Ohly att resa sig upp för att verkligen lyfta fram att de rödgröna går till val tillsammans med enad front.

Minnesvärda uttryck

”Centern har sitt eget sätt att se på miljöansvar. Det ska skjutas vargar för att få fler vargar. De ska harpuneras valar för att få fler valar. Det kan ju göra en lite orolig för hur de tänker sig skaffa fler väljare.”

Ett entymemiskt resonemang med två premisser där vi inte kan låta bli att fylla i den uteslutna deduktiva slutsatsen själva. Roligt, smart och svårt även för centerväljare att inte dra på munnen åt.

”Ett soldränkt paradis tänker säkert många. Tyvärr finns det risk att vi i framtiden bara kommer att tänka dränkt.”

Smart lek med orden där det initiala begreppet får en helt annan innebörd när den andra meningen bygger på. En så kallad refractio.

”Allra högst bensinpris har Holland. Jag tycker inte det verkar gå så dåligt för Holland.”

Här gör hon en snygg återkoppling till fotbollstemat och får med sig publiken i en skratt som inte bara skapar välvilja utan även får oss att undermedvetet stämma in i det resonemang som föregått poängen.

Att tänka på till nästa gång

Det Wetterstrand hade mest problem med genom talet var betoningar och eftertryck i formuleringar. Flera riktigt snygga formuleringar föll på bristfällig exekvering på plats i talarstolen. Parafrasen på TV-formatets fråga ”Vem vill bli miljonär?” (Vem vill bli visionär?) hade kunnat sitta bättre och framföras med mer eftertryck. När hon efter stycket kring Försäkringskassekrånglet lägger till att ”Förskolepersonalen nog också har bättre saker att göra” (än att attestera papper reds. anm.) men inte lägger någon kraft bakom orden så upplevs meningen snarare som en opassande digression än den kraftfulla litotes som hade kunnat samla åhörarna bakom henne i samförstånd. Bättre kan du Wetterstrand. Det har vi sett förut.