Ohly i Almedalen 2009

”Mötesdeltagare, vänner, samhällsomstörtare” Så började Lars Ohly sitt tal i Almedalen, Visby 2009. han slår an tonen direkt. Ett suggesterande tretal avslutas med en oväntad komponent. Och publiken lyssnar spänt. Vad händer här? Jag skulle kunna argumentera för att den inledande ordhopningen är menad att fungera som en enumeration, dvs för att livfullt åskådliggöra och öka intensiteten i budskapet. ”Mötesdeltagare” är relativt neutralt, vilket övergår till ”vänner” som är mycket mer känslomässigt intimt för att slutligen bli ”samhällsomstörtare” = en känsloexplosion.

För att ett tal ska få kraft behövs en motståndare, en antites. I detta fall handlar det naturligtvis om den sittande regeringen i allmänhet och Reinfeldt och Borg i synnerhet. För att inte verka tjatig använder Ohly många omskrivningar för Alliansregeringen. Det har även ett annat syfte. Att reducera den 22 personer starka regeringen till två. Två kan lättare ha fel än 22, eller hur? Vi får höra ”Regeringen Reinfeldt” och ”Borg och Reinfeldt”. Båda dessa epitet fungerar som metonymier och perifraser (omskrivande beteckningar).

Nästa del i talet handlar om bostäder och verkar vara den del där Lars har jobbat mest med språket: ”Om fler ska få tak över huvudet måste fler tak byggas”. Det är inte en ren antimetabole (korsställning) men nära på. En annan retoriker skrev att om Ohly hade tänkt ett steg till hade han formulerat meningen ”Om fler ska få tak över huvudet måste över huvudtaget fler tak byggas”. Ser ni skillnaden? Känner ni skillnaden? Precis. Omskrivningen med upprepningen ger en extra skjuts åt budskapet och gör så att det lättare fastnar hos dig.

”Fredrik Reinfeldt har sagt: Politiken har bara en marginell påverkan. Han har sagt: Det är en sådan global kris att vad vi gör spelar liten roll. Men min fråga är: Varför ska man rösta på någon som inte tror på möjligheten med politik? Varför ska man rösta på någon som säger att de inte kan använda politiska verktyg för förändring? Varför ska man rösta på någon som inte ser politikens möjligheter?” Här har Ohly lyckats trycka in ett flertal retoriska stilfigurer. Först och främst ”FR har sagt/han har sagt” som Ohly sedan möter med ”Jag säger” binder på ett snyggt sätt ihop denna delen av talet. Denna stilfigurs namn undflyr just nu min trötta hjärna, men ni förstår principen, eller hur? Sedan har vi tre anaforer staplade på varandra (”Varför ska man rösta på någon”), där tretalet som vanligt är energigivande enligt retoriken. Egentligen säger alla tre meningar samma sak. Observera att den första och den sista meningen är i det närmaste identiska. Här handlar det om stilfiguren hopning som är accentuerad till en parallellism, dvs allteftersom förstärks uttrycket där helhetens upprepning skapar kraft. Talet fortsätter med: ”Jag säger: Det finns inget skäl att rösta på en sån, så gör inte det”. Den sista bisatsen ”så gör inte det” borde ha utelämnats. Publiken hade själva dragit den slutsatsen om inte Ohly levererat på silverfat. Därmed tappade han individernas egna associationskraft som påverkansmedel. Klantigt. Han borde vetat bättre.

”Vi har genomgått perioder av avreglering, utförsäljning och privatiseringar”. Varför radar han upp tre synonyma begrepp? Ser han inte synonymiteten? Jodå, det är ingen slump. Att upprepa betydelsen genom att addera en synonym kallas för en pleonasm. Synonymerna tillför ingen förståelse, de är bara där för att förstärka och hamra in budskapet. Här skulle jag kunna motivera uttrycket ”dubbel pleonasm” om det existerade utanför min egen begreppsvärld. Frågan jag ställer mig är om kraften av tretalet är starkare än kraften av en ren pleonasm. Vad tycker ni?

Ohly drar sedan till med ännu en konsekvensbeskrivning: ”Och det har lett till att vi har fått svårare att se till att alla haft en bra välfärd. Vi har haft svårare att garantera en välfärd för alla”. Och han gör det igen. Upprepar närmast identiska ord fast en annan ordningsföljd. Repetition krävs för att budskap ska gå in men vi i publiken gillar inte att alltid få exakt samma mening upprepad. Därav behovet av parafraser.

Som peroratio (talets manande avslutning) gör Ohly bort sig totalt. Han försöker uppvigla publikens kampanda genom manande fraser: ”...som säger NOG NU med marknadsliberalism och marknadstänkande. NOG NU med marknadens diktat”. Och efter ett kortare stycke med frierier om en öppnare politisk process kommer slutorden: ”Kom med och delta i det förändringsarbetet. Vad kan vara roligare eller viktigare?”. Rent retorikiskt slarvar han i onödan då han inte bryter sönder den sista frågan i två: Vad kan vara roligare? Vad kan vara viktigare? Men det allvarliga är att han slutar med en retorisk fråga. Som inkluderar ett aktivt engagemang från den under talet mycket passiva publiken. Det blir totalkrock. Och talet, som hela tiden haft svårt att lyfta, faller helt platt till marken. Dör. Fullständigt. Sorti Ohly.