Maud i Almedalen 2009

För sjunde gången höll Maud Olofsson Centerpartiets tal i Almedalen under politikerveckan. Här kommer några brottstycken ur det närmare 41 minuter långa talet.

En bit in kommer följande sekvens: ”Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen slänger igen, bildligt talat, dörr efter dörr i jämställdhetens korridor: Du får inte tjäna pengar – SLAM, Du får inte starta företag – SLAM, Du får inte göra karriär – SLAM. Låt mig vara tydligt med en sak. Jag tänker sätta min fot emellan. Jag tänker se till att de inte stänger dörrarna för kvinnors frihet.” Denna del är bra på flera olika sätt. Metaforen med dörrarna är välkänd och väldigt konkret utförd av Olofsson. Med metaforens hjälp skapas det bilder i publikens huvuden. Bilder skapar större och starkare associationsnätverk i hjärnan och leder följdaktligen till att vi lättare minns något. Sedan gör Maud något väldigt smart, hon talar i tre (trikolon), de tre satserna börjar på samma sätt (anafor): ”Du får inte...”, de slutar på samma sätt (epifor): ”SLAM” och därigenom har vi stilfiguren symplokhe (anafor + epifor). Genom att använda ett ord som är ljudhärmande (onomatopopeia): ”SLAM” triggas ytterligare associationer och delar av minnet som arkiverar. ”Låt mig vara tydlig med en sak.” här understryker och betonar hon sin poäng i förväg. Koden gör att vi nu lyssnar extra noga: ”Jag tänker sätta min fot emellan”. Metaforen är klockren. Vi förstår utan att hon egentligen behöver förtydliga vilken roll hon har för avsikt att spela i denna fråga. Men för att säkerställa vår tolkning och generalisera utifrån de tre specifika exempel hon gett fäller Olofsson slutklämmen: ”Jag tänker se till att de inte stänger dörrarna för kvinnors frihet”.

Anaforer är effektiva och kraftsamlande. Om de nyttjas rätt blir de till slut uppviglande. Men Maud använder dem alldeles för ofta. Här kommer några exempel, i ärlighetens namn orkade jag inte registrera alla. I inledningen ”Vems tankar, vems drömmar ,vems erfarenheter?”. Ganska oskyldigt, men sedan byggs de ut: ”SÅ övertygad, SÅ många fler kvinnor” upprepas två gånger liksom frasen ”Även kvinnor vill ha”. Längre in i talet konstaterar hon följande om den samlade vänstern: ”De säger nej till” minst fyra gånger, ”Kanske är det så” tre gånger, ”När vi... ser solen/känner den här ljuva värmen/ser grönskan” tre gånger. Låt mig ge en uppmaning till Olofssons talskrivare: lär dig fler retoriska stilfigurer.

En liten men stark stilfigur är när hon påstår att vänstern vill "styra och ställa". Allitterationen med samma ljud i början av båda orden, som hon strax därefter upprepar, klingar klangfullt.

Olofsson och hennes talskrivare (varför hymla om saken) är duktiga på att använda fakta och exempel. När hon talar om ungdomsarbetslösheten radar hon upp en lång rad fakta som visar på regeringens aktiva politik på området. Här bygger hon sitt logos mycket bra. Exempel kan styrka logos, men fungerar även utmärkt för att komma åt de betydligt svårare ethos-poängerna. Ett snyggt exempel är när hon säger ”Hemma i Umeå har jag ett gäng killar som exporterar trumljud”. Här vinner hon retoriska stilpoäng på bred front. Hon visar på sitt ursprung skilt från hufvudstaden vilket ger en folklig känsla och igenkänning. Vi får tydligt erfara hennes dialekt när hon inte uttalar å:et i Umeå (för det gör inte vi norrlänningar) och poängen med exemplet förvånar oss vilket ger uppmärksamhet.

”Sen har jag noterat en intressant sak. I förra valrörelsen 2006 så kommer ni ihåg att Centerpartiet kämpade väldigt hårt för att ungdomarna skulle få jobb. Ni kanske kommer ihåg det här med... (hon ger några politiska exempel) … och vi blev SÅ kritiserade. Men kära vänner, SOM av en slump har intresset ökat. (skratt från publiken). (Hon pekar ut vänsterpartierna). … Och nu kämpar man mot ungdomsarbetslösheten, HÖR och HÄPNA. Men jag har roat mig med att granska litegrann vad det är dom säger. De säger: nej till att förändra LAS, nej till lägre ingångslöner, nej till säsongsanställningar. … Har man ingenting förstått? Har man ingenting sett...? ...Om man inte inser att man måste ändra på någonting av det gamla för att bygga det nya (husmetafor) ja, då hör man också forntiden till.” Ironi ska man vara försiktig med. Oavsett hur du formulerar dig tar 25 procent dig på orden. Har du råd att förlora dem? Uppenbarligen tyckte Maud det, för hon levererar nästan drypande sarkasmer och fullkomliga litoteser (underdrifter) genom hela denna del av talet. Hennes publik hör henne och visar med sina skratt att de är med på tåget. Hennes betoningar och tonläge hjälper naturligtvis till. Här nyttjar hon effektivt sitt pathos för att förmedla budskapet. De retoriska frågorna besvaras naturligtvis med ett rungande nej inne i (den borgeliga) publikens huvuden och därigenom förstärker de själva Centerns budskap. Smart. Ett litet publiksmicker smyger sig in i de inledande fraserna. På retorikiska kallas det för comprobatio. Sedan går det alltid bra inom politikens värld att ge motståndarna en rejäl känga på slutet. Det är dock inget jag skulle rekommendera inom andra sektorer. En illvillig jurist skulle säkert kunna argumentera för förtal...

Avslutningen på talet är riktigt bra, ur ett retoriskt perspektiv. Maud berättar en historia från ett möte med sin son där hon argumenterar för den höjda koldioxidskatten hon just varit med att besluta om. ”Och då sa jag så här: När du får barn då vill jag kunna se dem i ögonen och säga att: ”vet du, din farmor visste vad som var på gång. Din farmor såg att klimathotet var verkligt. Och din farmor var modig nog att göra någonting åt det.” Det är det vi ska göra allihop. Det kanske inte är för oss själva. Men det ÄR för våra barn och barnbarn vi ska vara modiga och visa vägen." Känner ni nu igen några av hennes favoritstilfigurer? Jajamensan, både anaforen och trikolon är med. Men, hon talar till barnbarn som ännu inte finns. Detta faller inte under stilfiguren prosopopeia, dvs att lägga ord i mun på någon eller något dött ting, men jag hittar inte korrekt figur. Återkommer om jag stöter på den. Hjälp emottages tacksamt.

”TACK för att ni har lyssnat ikväll.” Tack själv Maud Olofsson. Och tack ni som läst min analys.