Retorikanalys TV4 Reinfeldt 2010

Här kan du titta på retorikanalysen om Reinfeldt. En spexande, kaxig och uppsluppen Reinfeldt är vi inte vana att se. Det här var riktigt bra!

Partiledardebatt Reinfeldt

Dagens maratondebatt var mycket intressant.

Statsministerns tal bygger på tre argument för varför Alliansregeingen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet är värda att bli omvalda.

Första påståendet värnar full sysselsättning, att alla får jobb efter egen förmåga. De tre bevisen som underbygger påståendet är alla av logos eller nyttans karaktär. Här radar Reinfeldt upp tre konsekvenser av regeringens politik: 1) mer lönsamt att jobba - mer än 1000 kronor mer i månaden i plånboken. 2) sänkt kostnader för att anställa och 3) arbetsstödet har gjorts om. Han lyckas även få till en minnesvärd formulering kring arbetsförmedlingen: "De har blivit vad de heter". Med lite mer knåpande hade den formuleringen verkligen kunnat lyfta en annars faktatyngd del av talet.

"Mot oss står de rödgröna". Ett refutatio i antågande, men här byter han strategi. Här blir påståendet om ideologiska skiljelinjer uppbackade av ethosbevis - karaktär och moral. "Mot en arbetslinje står en bidragslinje".

Avslutningen rundar av snyggt: "Om detta blir det strid. Om detta blir det strid i höstens val. Vi tänker ta strid för arbetslinjen". En parafras där orden upprepas och används på olika sätt med ett tricolon och ett klimax hamrar Fredrik Reinfeldt in slutsatsen som avslutas med en repetition av budskapet "Människor ska kunna få jobb efter arbetsförmåga".

Statsministerns andra argument för att bli omvald är arbetet med att fortsätta freda en ekonomi i balans. Här är bevisföringen uppdelad i tre med var sin tagen från var sin del av retorikens tårta (ethos, logos, pathos). Detta gillar jag. Det är mycket lättare att hitta anledning att hålla med om och låta sig övertygas om påståendet backas upp av olika slags bevis.

I detta stycke lyckas Reinfeldt även få till bilder av olika slag. Bilder är mycket bra att använda i alla slags framställningar för de ökar sannolikheten att lyssnarna kommer ihåg budskapet. Vad tycker ni om följande? "I nära två års tid vaknade jag närmast varje morgon till körer av rop på...", "statens hägn" och "skattebetalarnas knä". De är alla metaforer.

Dessutom letar sig ytterligare en anaforisk tricolon med klimax in: "Varenda dag, varenda vecka, varenda månad". Kraftfullt! Han hade dock med fördel kunnat nyttja kroppen bättre för att understryka och driva detta budskap.

Det sista argumentet "Vårt tredje uppdrag är välfärdskvaliteten" är dock väldigt tråkigt byggt. Vad hände? Tog orken slut? Påstående efter påstående staplas på hög, utan bevis. Visioner om vad han vill göra är visserligen klokt tänkt, men måla framtiden i färger och inte i abstrakta ord som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. Tack.

Peroratiot sammanfattar budskapet ordentligt, slänger en känga mot oppositionen och avslutar sedan statsministerns tid i talarstolen med orden "I detta viktiga vägval hoppas jag att svenska folket fattar ett klokt beslut". Det här tar jag med alla mina kunder: sluta innan. Låt mottagaren av dina ord lösa det allra sista själva. Då blir budskapet starkare och vi kommer lättare ihåg vad du sa. Vi förstår det osagda. Det kloka beslutet enligt Reinfeldt är naturligtvis? Precis. Ni fattade också.

När den visuella retoriken tar över

Söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda blev lite av ett antiklimax för alla oss politikintresserade. Det är tre veckor fram till valet till Europaparlamentet men vi tittare fick nöja oss med inrikespolitik. Magplask av beslutstagaren tycker jag. Det är kanske därför jag slutade lyssna på vad de sa och började titta på hur de sa istället. Och hur det såg ut!

Att alliansregeringen har varit samspelta en längre tid är vida känt och accepterat. Att oppositionsalternativet har haft uppförsbacke ett tag nu kan inte heller ha undgått någon. Dessa två insikter understryktes ytterligare efter en snabb analys av hur de båda lagen var klädda.

I statsministerns lag bar alla kläder i blå ton. Statsministern bar en stor knut knyten med en mörkblå-, ljusblå- och vitrandig slips. Väl passande för en moderat som går från mörkblå konservatism till ljusblå liberalism och som vill mäkla fred både i borgeligheten och i Sverige. Utbildningsministern tillika Folkpartisten Björklund bar även han en sober kostym. Till denna såg vi en ljusblå slips med mörkblå streck. Och liberalen Jan drar åt höger. Kravliberalism. Näringsministern, vice statsministern och Centerpartisten Olofsson var som vanligt mycket propert klädd i dräkt. Denna gång i talande turkos över ett nattblått linne. Den gröna bondecentern som hoppat högerut för att möta hålet som uppstod när moderaterna drog sig mot mitten? De säger att de är liberaler men i mångt och mycket röstar de väldigt konservativt. Under ytan... Sist men inte minst har vi socialministern och Kristdemokraten Hägglund. Även han i mycket välsittande kostym med varmlila slips med vita prickar på. Har den konservative Hägglund plötsligt blivit liberal feminist? Intressant.

I motståndarlaget har inte det här lagtänket riktigt slagit igenom. Än. På vänsterflanken står Vänsterpartisten Ohly. Han har visserligen anammat kavajen, men till den bär han jeans och en uppknäppt jeansblåaktig bomullsskjorta. Naturligtvis saknar han slips. I mitten står Socialdemokraternas Sahlin i svart dräkt fållad med vita prickar över en svart topp på ett par pumps med höga klackar. Hon skickar en väldigt tydlig signal. Det är jag som bestämmer. På högerflanken står Miljöpartisternas ena språkrör Wetterstrand i högkvalitativ men mycket illasittande gråblank kostym under vilken en mörkrosa topp tittar fram. Hennes dyra kostym passar inte in på vänsterflanken. Det är symptomatiskt. Det gör inte hennes politik heller.

Lika lite som oppositionens klädval antydde ett lag gjorde deras argument det, även om Mona försökte visa att de numera hör ihop genom att fysiskt dra de andra två till sig. Varken Lars eller Maria såg riktigt bekväma ut i den kramen. Trovärdigt? Inte direkt. Alliansregeringen däremot var till och med vänligt medstämmande mot varandra även i frågor där de tydligt inte håller med varandra. Inte heller särskilt trovärdigt. De är fyra partier av en anledning. Låt oss väljare förstå vari skillnaden ligger, tack.

Hur de argumenterade? Ja, i det rödgröna laget stod Ohly mest och flinade. När han inte hånlog förståss, eller skrattade åt någon alliansföreträdare. Wetterstrand såg mest ut som en såndär nickedocka som man kan sätta fast på instrumentbrädan i bilen och som sedan rycker lite okontrollerat hela tiden när man kör. Allvarligt, hennes nacke behöver stödjas upp med något - den rör sig konstant åt något håll. Dessutom behöver hon förmodligen nya linser eller fylla på med artificiell tårvätska inför strålkastartillställningar. Hon blinkar hela tiden. Sahlin körde det väl beprövade om ja-ag ta-lar lå-ng-sa-mt så ko-nt-tro-lle-rar ja-ag ru-um-me-et stilen som var uttråkande redan första timmen och som blev helt outhärdlig under den andra.

I det blåa laget står Reinfeldt oftast väldigt allvarlig och tittar ned på alla andra (han är betydligt längre) med sina stora rådjursögon och med avsaknad av övriga ansiktsuttryck. Vid något tillfälle blir han arg och då får vi se det blixtra till i ögonen. Vid ett annat tillfälle skrattar han snabbt. Båda delarna borde han göra lite oftare. Att helt sakna ansiktsmimik är onaturligt och uppfattas också som onaturligt av åskådaren. Björklund var ovanligt rapp och levererade exempel efter exempel. Ibland var hastigheten på orden som matades fram så snabb att effekten avtog i kvadrat med flödet. Säg färre ord med lägre hastighet så kommer budskapet mycket lättare fram. Lovar. Hos Olofsson stod ögonbrynen i ständigt förvånatläge när hon pratar. Men verbalt är hon inte förvånad. Det är en klar fördel om ansiktsuttrycket återspeglar det budskap man vill sända. Annars uppstår bara brus. Och så har vi Hägglund. Som bara är så bra. Hela tiden. Empatisk när empatisk förväntas, seriös när seriös förväntas. Och rolig när rolig inte förväntas, men sannerligen uppskattas.

Vad sa de då? Göran levererade kvällens snygga kiasm: "Det är bättre att använda lite pengar och göra mycket, än att använda mycket pengar och göra litet" som svar på varför Sverige bör satsa resurser utomlands för att få ned koldioxidutsläppen. Jan poängterade en antites hos Lars: "Du sjunger internationalen på dina möten, men du är ju den störste nationalisten av dem alla!". De var kvällens vinnare.

Maud replikerar visserligen snabbt på Mona och tydliggör ideologiskillnaden dem emellan med orden "Vems pengar är det? Medborgarnas. Vi låter dem behålla mer av sina egna pengar". Men hon levererar inga klockrena fraser på det sätt hon brukar. Fredrik kommenterar frågan varför man ska gå och rösta i EP-valet med att "Det gör inte ont att rösta". Fantastiskt entusiasmerande. Inte. Och så undrar politikerna varför folk inte är mer intresserade av EP-valet. Ok. Mona använder gärna nedlåtande ord som "förnedrande" och "hyckleri". Hennes språk gränsar ofta mot rena sarksmer. Visst kan ett hårt språk uppvigla de redan frälsta, men hon framstår inte som vidare sympatisk. Samtidigt månar hon om sin folkliga sida och talar om "killarna och tjejerna på Volvo". Denna dualitet fungerar sällan. Lars är väldigt förutsägbar i sin klassretorik. Även när han har fel har han rätt. Allt går tydligen att förklaras utifrån ett klassperspektiv. Imponerad över hans uthållighet är jag. Faktiskt. Men det är lätt att avväpna hans argument rent logiskt. Starkt pathos är dock inte att underskatta. Det lockar väljare. Maria däremot lyckas inte alls ikväll. Inte ens med egna huvudfrågan kring miljöpolitiken. Eller så är hennes fysiska tics ett alltför stort hinder för mig att komma över denna afton. Lovar att blunda nästa gång hon debatterar. Åtminstone en stund.

Summa summarum - hettade det till? Inte direkt. Och så undrar de politiska partierna varför intresset för politik sjunker hos befolkningen. Det undrar inte jag.

Sahlin versus Reinfeldt - hur gick det rent retoriskt?

Debatten mellan oppositionsledare Mona Sahlin (S) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i KG Bergströms "Rakt på" visade tydligt och klart vilken strategi de båda hade vinnlagt sig om att följa. Sahlin försöker fastställa att regeringen är passiva åskådare till krisen och för en politik som ökar klasskillnaderna i samhället. Reinfeldt vill hamra in att Socialdemokraterna inte tar ansvar för statsfinanserna med alla sina ofinansierade utspel samt att regeringen arbetar aktivt på flera fronter. Den ena lyckas betydligt bättre än den andra.

Hur bygger de då upp sina argument? Vi tar Mona först:

"Jag tycker att det är ett sånt hyckleri uppriktigt sagt att höra Fredrik Reinfeldt nu. Samtidigt som regeringen lånar pengar för att sänka skatten för dem som tjänar mest så låtsas Fredrik Reinfeldt att staten inte kan va med och rädda de välfärdsjobb som han nyss tala sig så varm för. Staten drar ned på skatterna för höginkomsttagarna. Staten har saboterat a-kassan och trycker därmed ut kostnaden på kommunerna".

Hon börjar ofta sina inlägg med att använda nedsättande ord och personliga påhopp på Reinfeldt. Här är han en hycklare som låtsas, han har också stått för "käcka moraliska uttalanden" och vid ett annat tillfälle kommenterar hon hur "det borde du också göra". Hela hennes retorik bygger på hur regeringen underblåser klassamhället. Med andra ord inget nytt under solen.

Det Sahlin gör snyggt är när hon använder ord eller fraser som Fredrik just låtit lämna sina läppar för att vända dessa emot honom. ”Är du också stolt över att...” vilket upprepas en andra gång. Här skulle Mona dock ha vunnit på att slagkraftigt hamrat in frasen med ett tredje förslag. Som jag tidigare kommenterat ger två argument känslan av att de jämförs mot varandra medan tre bildar en harmonisk enhet.

Salin talar med en svag, ganska släpig, stämma. Däremot är hon duktig på att betona ord så att de lyfter och når ut till lyssnarna. Vad Mona Sahlin skulle behöva är dels att ändra sin argumentationsteknik om hon vill nå ut utanför de redan frälsta, dels träna på att tala med en starkare och mer intensiv röst. Hennes brist på styrka i talet associeras nämligen direkt till hennes brist på styrka att leda landet. Och hennes trovärdighet sjunker.

Summan av hennes insats blir därmed svag i jämförelse med Reinfeldt. Jag väljer att exemplifiera med följande utdrag ur debatten:

"Det finns inga (paus) enkla snabba lösningar på detta. Vi har sett ett kraftigt fall i vår svenska exportindustri. Dvs den som vill lösa detta måste lösa situationen i Tyskland, Storbritannien, USA. Vi försöker föra det som är långsiktigt rätt som sysselsättningspolitik också nu genom krisen. Det ska löna sig att arbeta. Det ska finnas stöd till omställning. Jag delar inte uppfattningen att det inte skulle finnas möjligheter till att gå till utbildning; vi har nära 10.000 lediga högskoleplatser, vi har omfattande yrkesvuxplatser som vi bygger ut, vi inrättar en yrkeshögskola. Det vi har sagt nej till (paus) är att lyfta över en hel del av kostnaden inifrån företagen och ta välfärdens pengar för att finansiera det av det enkla skälet att vi också har begränsat med resurser i de offentliga finanserna".

Det Reinfeldt gör är att han fraserar mycket bra, tempot växlar, det tas pauser och tonen är genomgående förtroendeingivnande.

Han visar med sitt inledande svar att det finns ingen quickfix eftersom detta är ett mycket komplicerat problem. Han lyckas även med konststycket att påvisa hur det inte ligger i hans makt att själv kontrollera utgången. Reinfeldt har tidigare i debatten visat holistisk insikt på industrikrisen genom att ge utlandet ett ansikte och detta förstärker han här när han räknar upp Tyskland, Storbritannien och USA. Dessutom visar han att han besitter kunskap och vi uppfattar honom som kompetent. Han är tydlig med att han inte delar Mona Sahlins uppfattning om att regeringen inget gör för de varslade industriarbetarna och han ger tre exempel: 10000 högskoleplatser, omfattande yrkesvuxplatser och att regeringen bygger ut yrkeshögskolan. Detta tar kraft ur Sahlins enda argument. Han fortsätter sedan med att tydliggöra vad det är som regeringen har sagt nej till samt förklarar varför regeringen har detta ställningstagande och lyckas återigen visa på hur regeringen tar ansvar för och hänsyn till statsfinanserna.

Ett annat grepp som Reinfeldt behärskar väl är användandet av bilder, i detta fall en allegori: "Baylan säger i lördagens ekot-intervju "vi är beredda på allting". Det är som att lämna över nycklarna till sedelpressarna till de amerikanska bildirektörerna".

Klasskillnaderna i denna debatt var inte politiska, de var retoriska.