Retorikanalys TV4 Hägglund 2010

Här kan man se min retoriska analys av Göran Hägglunds tal i Almedalen 2010. Talet var en veritabel berg-och-dalbana. Vissa delar av var helt brillianta medan andra borde ha skurits bort långt innan han gick upp på scenen.

Göran Hägglund i Almedalen 2009

"Tusen tack, jag heter Göran Gabrielsson och jag ska försöka underhålla er med vad som kallas för politik." Vilken retorik. Men så är jag inte heller förvånad. Detta är ändå Göran Hägglund, Kristdemokraterna, vi talar om. Mannen som före valet 2006 var den enda borgeliga representanten i radioprogrammet "På minuten" som hade en specialbesatt panel av politiker. Andra jag minns var Peter Eriksson (MP), Lars Ohly (V) och Ylva Johansson (S). Hägglund dominerade totalt. När han själv fick börja höll han sitt ämnet till gongongen ljöd. När någon av de andra började tog han snabbt över och höll ut hela vägen. När poängen sammanräknades stod Hägglund som överlägsen vinnare. Höll ut hela vägen gjorde han även i Almedalen, men ännu kan jag inte säga att han står som Almedalens vinnare i år. Men han är definitivt på topplistan av den långa listan partiledare Sverige kan visa upp. Jag gillar nämligen talare som bjuder på sig själva och som får med sig publiken även om man talar om smala ämnen. Och Göran Hägglund gillar smala ämnen.

Som vanligt tar jag inte på mig att analysera hela talet utan nöjer mig med djupdykningar som jag finner intressanta ur ett retoriskt, retorikiskt och pedagogiskt perspektiv. Håll till godo...

"På hemsidan för Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande... ...varnas för en av trafikens farligaste moment. Ett moment som orsakar väldigt mycket lidande och olycka i vårt samhälle. Här finns en tydlig parallell mellan vägtrafiken och politiken. I båda sammanhangen är ett av de farligaste momenten vänstersvängar." Det som börjar som en allegori tar sedan formen av en liknelse när Hägglund förklarar sin berättelse. Det var synd, för bilden hade som oftast tjänat på att inte förklaras. "Men NTF kan ge råd. Att ge tydliga tecken god tid inför vänstersvängar gör att både medtrafikanter och väljare kan undvika olyckshändelser." Bra. Men ordet väljare hade med fördel kunnat uteslutas. "... De planerar en rejäl vänstersväng. Att bekostas av välfärd och välstånd". Allitterationen skapar väldigt välformulerat en känsla av omtanke om medborgarnas väl. "Det är ännu oklart vem det är som ska hålla i ratten, vem det är som ska läsa kartan och vem det är som hamnar i baksätet." Bra. Här får publikens associationer flyga fritt och forma funderingar kring den otydlighet som Göran vill förmedla. "... Jag gissar också att en och annan känner åtminstone ett uns av oro över att ta plats när de tänkta förarna orienterar väl så mycket genom backspegeln som genom framrutan. Och ur bilradion strömmar Highway to Hell. Det där sista var en väldigt billig poäng. Jag erkänner det. Men jag kunde inte låta bli." Bilden byggs på och ut och avslutas med ett starkt känslomässigt ställningstagande. Härligt. Vi behöver mer känslor i politiken. Och hans direkta avbön bygger ethos både inom och utom målgruppen. Inget som finns med i utskriften av talet och om det fanns i Hägglunds original så tar jag av mig hatten. Ett skarpt sätt att ta udden av påhoppet.

Så byts den glada tonen raskt mot den inkännande, seriösa. "Vänner, ofriheten visar sitt fasansfulla ansikte i många skepnader runt om vår jord. Det visar sig hos den mamma som ser sitt barn dö i brist på rent vatten. Det visar sig hos den pappa som... Det visar sig hos flickan som... Det visar sig hos pojken som... Och nu senast har ofrihetens ansikte blivit synligt hos dem... Vi sak se ofrihetens ansikte i alla dess skepnader, var det än må visa sig. Och inte vila förrän det slår ned sin blick i marken. För att aldrig lyfta den igen." När den abstrakta ofriheten konkretiseras och får ett fasansfullt ansikte använder Hägglund en metafor. Även Hägglund använder många anaforer (på varandra följande meningar börjar på samma sätt) men inte så att det stör. Jag uppskattar särskilt hur han konkretiserar många abstrakta påståenden genomgående under sitt tal. Precis som i ovan citerade text, även om jag valde att inte skriva ut dem alla.

En annan vanlig stilfigur är epiforen, där meningarna eller fraser avslutas på samma sätt. Hägglund gör det snyggt i följande textelement: "Det är viktigt att förklara att om vem som helst, när som helst, får ladda ned vad som helst utan att betala en krona, då försvinner förutsättningarna för att kulturen ska frodas."

"För utredaren blir beskattningsperspektivet viktigare än uppskattningsperspektivet." Ja, ännu en stilig stilfigur. Och vanlig. Och enkel. Assonans. Och jag uppmärksammar det för den finurliga vändningen och den energi som detta ger.

"Eller där förnumstiga räknenissar på socialdemokratiska partikanslier råder husägare att belåna huset för att betala skatten. En sak vet vi; högskatteexpressen X2010 rusar vidare." Förnumstiga räknenissar konstituerar definitivt ett förlöjligande av staben på oppositionspartiets partikansli. När man nyttjar lustigheter för att skapa en avog inställning till något eller någon kallas det på retorikiska för en diasyrmus. I politik är det relativt vanligt. Det finns fler exempel i detta tal: "Att kulturutredningen exempelvis inte vill nämna ordet kvalitet verkar väcka lika mycket känslor som en ljummen cappuccino." eller "Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet..."

"Och vem skulle våga ställa en tändsticksask och en dunk bensin hos en pyroman? Vem vågar ge skatteinstrumentet till Lars Ohly?" Återigen en metafor som är stark och nästan bryter decorum. Och återigen känner Hägglund behovet av att förklara metaforen så att den tappar i associationsbredd. Inte lika stark. Inte lika effektiv.

"Kommer ni ihåg missbruket av utnämningsmakten? Poster och positioner besattes av partister och proselyter." De valda tecknen börjar på samma konsonant (allitteration), de innehåller lika bokstäver och ger således samma ljudupplevelser även om de inte rimmar (assonans), de slutar alla på samma sätt (epifor). Vi har därigenom ännu en symplokhe i årets Almedalsretorik.

"Sedan 1994 blev Sverige en allt tätare och mörkare rödgrön snårskog. En ofrihetens snårskog. Sverige växte igen. Öppningarna krympte. Sikten blev mindre." Här bygger Kristdemokraternas ledare ut en vanlig metafor, den om växtligheten runt omkring oss, och låter den beskriva det historiskt politiska läget i Sverige. Själv läser jag in årtalet som en parafras till Orwells "1984" och får rysningar. Mycket effektivt oavsett avsedd tolkning.

"Mina Vänner, till sist. Vi befriar Sverige. Steg för steg. Vi är på väg ut ur den rödgröna snårskogen. Vi hugger oss ut. För vi ska ut till det fria, det vackra Sverige vi vill ha. Vi ska ta oss ut till ängarna, och förstås, till vattnet. Vi hugger oss till friheten, till glädjen och gemenskapen." Här övergår den så omsorgsfullt uppbyggda allegorin till att räkna upp alla de visioner som Kristdemokraterna står för. Sedan går talet tillbaka till bilden: "... 2004 bildades en allians för att ta oss alla dit. Vi har långt kvar, det vet vi. Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur. Men svenska folket beslöt en gång för tre år sedan att påbörja den färden, och jag vet att vi kommer att fortsätta den tillsammans. Tack för att ni har lyssnat." Allegorin återkommer. Det är vi som färdas tillsammans, och vi uppmanas att fortsätta den färden tillsammans. Allegorin knyter ihop säcken på en förtjänstfullt sätt. Som den oftast gör. Tack för i år Hägglund.

När den visuella retoriken tar över

Söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda blev lite av ett antiklimax för alla oss politikintresserade. Det är tre veckor fram till valet till Europaparlamentet men vi tittare fick nöja oss med inrikespolitik. Magplask av beslutstagaren tycker jag. Det är kanske därför jag slutade lyssna på vad de sa och började titta på hur de sa istället. Och hur det såg ut!

Att alliansregeringen har varit samspelta en längre tid är vida känt och accepterat. Att oppositionsalternativet har haft uppförsbacke ett tag nu kan inte heller ha undgått någon. Dessa två insikter understryktes ytterligare efter en snabb analys av hur de båda lagen var klädda.

I statsministerns lag bar alla kläder i blå ton. Statsministern bar en stor knut knyten med en mörkblå-, ljusblå- och vitrandig slips. Väl passande för en moderat som går från mörkblå konservatism till ljusblå liberalism och som vill mäkla fred både i borgeligheten och i Sverige. Utbildningsministern tillika Folkpartisten Björklund bar även han en sober kostym. Till denna såg vi en ljusblå slips med mörkblå streck. Och liberalen Jan drar åt höger. Kravliberalism. Näringsministern, vice statsministern och Centerpartisten Olofsson var som vanligt mycket propert klädd i dräkt. Denna gång i talande turkos över ett nattblått linne. Den gröna bondecentern som hoppat högerut för att möta hålet som uppstod när moderaterna drog sig mot mitten? De säger att de är liberaler men i mångt och mycket röstar de väldigt konservativt. Under ytan... Sist men inte minst har vi socialministern och Kristdemokraten Hägglund. Även han i mycket välsittande kostym med varmlila slips med vita prickar på. Har den konservative Hägglund plötsligt blivit liberal feminist? Intressant.

I motståndarlaget har inte det här lagtänket riktigt slagit igenom. Än. På vänsterflanken står Vänsterpartisten Ohly. Han har visserligen anammat kavajen, men till den bär han jeans och en uppknäppt jeansblåaktig bomullsskjorta. Naturligtvis saknar han slips. I mitten står Socialdemokraternas Sahlin i svart dräkt fållad med vita prickar över en svart topp på ett par pumps med höga klackar. Hon skickar en väldigt tydlig signal. Det är jag som bestämmer. På högerflanken står Miljöpartisternas ena språkrör Wetterstrand i högkvalitativ men mycket illasittande gråblank kostym under vilken en mörkrosa topp tittar fram. Hennes dyra kostym passar inte in på vänsterflanken. Det är symptomatiskt. Det gör inte hennes politik heller.

Lika lite som oppositionens klädval antydde ett lag gjorde deras argument det, även om Mona försökte visa att de numera hör ihop genom att fysiskt dra de andra två till sig. Varken Lars eller Maria såg riktigt bekväma ut i den kramen. Trovärdigt? Inte direkt. Alliansregeringen däremot var till och med vänligt medstämmande mot varandra även i frågor där de tydligt inte håller med varandra. Inte heller särskilt trovärdigt. De är fyra partier av en anledning. Låt oss väljare förstå vari skillnaden ligger, tack.

Hur de argumenterade? Ja, i det rödgröna laget stod Ohly mest och flinade. När han inte hånlog förståss, eller skrattade åt någon alliansföreträdare. Wetterstrand såg mest ut som en såndär nickedocka som man kan sätta fast på instrumentbrädan i bilen och som sedan rycker lite okontrollerat hela tiden när man kör. Allvarligt, hennes nacke behöver stödjas upp med något - den rör sig konstant åt något håll. Dessutom behöver hon förmodligen nya linser eller fylla på med artificiell tårvätska inför strålkastartillställningar. Hon blinkar hela tiden. Sahlin körde det väl beprövade om ja-ag ta-lar lå-ng-sa-mt så ko-nt-tro-lle-rar ja-ag ru-um-me-et stilen som var uttråkande redan första timmen och som blev helt outhärdlig under den andra.

I det blåa laget står Reinfeldt oftast väldigt allvarlig och tittar ned på alla andra (han är betydligt längre) med sina stora rådjursögon och med avsaknad av övriga ansiktsuttryck. Vid något tillfälle blir han arg och då får vi se det blixtra till i ögonen. Vid ett annat tillfälle skrattar han snabbt. Båda delarna borde han göra lite oftare. Att helt sakna ansiktsmimik är onaturligt och uppfattas också som onaturligt av åskådaren. Björklund var ovanligt rapp och levererade exempel efter exempel. Ibland var hastigheten på orden som matades fram så snabb att effekten avtog i kvadrat med flödet. Säg färre ord med lägre hastighet så kommer budskapet mycket lättare fram. Lovar. Hos Olofsson stod ögonbrynen i ständigt förvånatläge när hon pratar. Men verbalt är hon inte förvånad. Det är en klar fördel om ansiktsuttrycket återspeglar det budskap man vill sända. Annars uppstår bara brus. Och så har vi Hägglund. Som bara är så bra. Hela tiden. Empatisk när empatisk förväntas, seriös när seriös förväntas. Och rolig när rolig inte förväntas, men sannerligen uppskattas.

Vad sa de då? Göran levererade kvällens snygga kiasm: "Det är bättre att använda lite pengar och göra mycket, än att använda mycket pengar och göra litet" som svar på varför Sverige bör satsa resurser utomlands för att få ned koldioxidutsläppen. Jan poängterade en antites hos Lars: "Du sjunger internationalen på dina möten, men du är ju den störste nationalisten av dem alla!". De var kvällens vinnare.

Maud replikerar visserligen snabbt på Mona och tydliggör ideologiskillnaden dem emellan med orden "Vems pengar är det? Medborgarnas. Vi låter dem behålla mer av sina egna pengar". Men hon levererar inga klockrena fraser på det sätt hon brukar. Fredrik kommenterar frågan varför man ska gå och rösta i EP-valet med att "Det gör inte ont att rösta". Fantastiskt entusiasmerande. Inte. Och så undrar politikerna varför folk inte är mer intresserade av EP-valet. Ok. Mona använder gärna nedlåtande ord som "förnedrande" och "hyckleri". Hennes språk gränsar ofta mot rena sarksmer. Visst kan ett hårt språk uppvigla de redan frälsta, men hon framstår inte som vidare sympatisk. Samtidigt månar hon om sin folkliga sida och talar om "killarna och tjejerna på Volvo". Denna dualitet fungerar sällan. Lars är väldigt förutsägbar i sin klassretorik. Även när han har fel har han rätt. Allt går tydligen att förklaras utifrån ett klassperspektiv. Imponerad över hans uthållighet är jag. Faktiskt. Men det är lätt att avväpna hans argument rent logiskt. Starkt pathos är dock inte att underskatta. Det lockar väljare. Maria däremot lyckas inte alls ikväll. Inte ens med egna huvudfrågan kring miljöpolitiken. Eller så är hennes fysiska tics ett alltför stort hinder för mig att komma över denna afton. Lovar att blunda nästa gång hon debatterar. Åtminstone en stund.

Summa summarum - hettade det till? Inte direkt. Och så undrar de politiska partierna varför intresset för politik sjunker hos befolkningen. Det undrar inte jag.