Partiledartal Almedalen 2011 Björklund (FP)

Det var en folkpartistisk partiledare på strålande humör i Almedalen på onsdagen. Korrektion. Det var en liberal partiledare på strålande humör vi såg som avsändare på scenen. Och som han talade. Detta var ett av de bästa talen han någonsin framfört framför mina ögon och öron. Ja, jag var imponerad i fjol, och jag är än mer imponerad i år. För i år hade han tränat mer. Framförandet var bättre. Och rent konkret var vice statsministern, till skillnad från statsministern, väldigt konkret. En klar fördel om man vill att mottagarna ska förstå budskapet.

Själva innehållet i talet var starkt ideologiskt färgat. Som för att poängtera och skapa identifikation med fler hade Björklund lagt det folkpartistiska åt sidan till förmån för det liberala. Syftet med talet var att på flera olika sätt visa på att det är liberalerna som bäst leder Sverige in i framtiden.

Målgruppen är naturligtvis alla som titulerar sig liberala, vilket sannolikt är fler än de som röstar på FP, men min känsla är att Folkpartiledaren faktiskt räknar in samtliga röstberättigade i Sverige. Varför? Jo, på det sätt som han talar inkluderande och individuellt. Björklund gör det lätt för alla och envar att identifiera sig med det han vill att de ska känna för och alienera sig mot motsatsen. Han säger att du är viktig, vad du tycker och känner är viktigt. Han säger att ”Varje människa är en unik individ och kan aldrig reduceras till en kugge på kugghjul eller till enbart en delmängd av ett kollektiv”.

Huvudbudskapet kommer i avslutningsfrasen men verkar mest som en renat koncentrat av övriga budskap då detta varit talets genomgående tema: ”1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen.” Antalet budskap räknar jag till tio. Inte hysteriskt många, men ändå minst ett för mycket.

När det gäller uppbyggnaden av argumentationen ser jag en sällan skådad variation i politiska tal:

1. I inledningen till stycket om skolan:
"Sedan i fredags, den 1 juli, har Sverige en ny skollag.
Sedan i fredags har Sverige ett nytt betygssystem.
Sedan i fredags har Sverige nya läroplaner.
Sedan i fredags har Sverige lärlingsutbildningar.
Sedan i fredags har Sverige en ny lärarutbildning.
Sedan i fredags påbörjar Sverige införandet av lärarlegitimation.
Sedan i fredags har Sverige en ny gymnasieskola.
Reformtakten i svensk skola har aldrig varit högre.”
Sju fakta staplade på varandra ger känslan av att antalet reformer som gjorts är många. På retorikiska blir det sju överpremisser som visserligen saknar underpremisser men till sist kommer slutsatsen: ”Reformtakten i svenska skola har aldrig varit högre”. Vem kan säga nej till det? Det är alltså inte en korrekt syllogism, och inte heller ett korrekt entymem, men argumentationssättet handlar om den logiska slutledningen inom retorik. (Att sedan meningarna börjar på samma sätt, en anafor, hjälper till att skapa skjuts i budskapet).

2. Det andra sättet att argumentera är att uttala ett påstående och sedan underbygga det med bevis. I detta tal finns alla olika slags bevis. När Björklund talar om världens högsta marginalskatter som han kallar straffskatt på utbildning säger han: ”Den som tvekar om individuella drivkrafters betydelse för ett lands utveckling bör studera den koreanska halvön”. Och sedan exemplifierar han genom att jämföra Nord- och Sydkoreas utveckling sedan kommunismen tagit över den norra och kapitalismen styrt den södra halvön. När Björklund sedan talar om skolan och dess nuvarande situation belyser han utvecklingen genom att citera den f.d. Socialdemokratiska skolministern Ylva Johanssons visioner för skolan: ”Den har släppt katederundervisning och klassundervisning. Eleverna…håller på med olika saker, i olika rum, vid olika tider…Det ser kanske rörigt ut, ungefär som på dagis…”. Och exemplet ovan - ”Sedan i fredags...” visar på hur han argumenterar med fakta.

3. Det tredje och sista sättet att argumentera är att använda beteckningar, ord med värdeladdat innehåll. Från inledningen: ”Orden de klottrat uppfattades som samhällskritik. I ett mörkt rum blev barnen torterade; slagna blodiga och de fick naglarna utdragna”. Vice statsministern låter således ordet ”klottra” ställas mot ”samhällskritik” och sedan ”tortyr” etc. Ordvalen hjälper till att måla bilden av det orealistiska, det överdrivna.

Den retorikiska tårtan är ovanligt balanserad. Inledningen väcker känslor (pathos), den stora massan budskap och argumentation bygger på nytta (logos) och trovärdighet (ethos) men färgas lätt av känslor som nästan smygs in i argumentationen. Som alltid anser jag dock att Alliansföreträdarna skulle tjäna på mera känslor.

Strukturen på talet är mycket bra. Trots det är det här min starkaste kritik framförs. Inledningen är inte optimal. Det är två historier som följs av ett faktaavsnitt innan själva budskapen och argumentationerna egentligen framförs. Hade jag suttit med detta tal hade jag saxat bort allt utom stycket om globaliseringsmötet i Göteborg. Där finns friheten från första stycket, där finns fakta från tredje stycket och där finns de starka formuleringarna som fäster sig hos mottagarna av budskapet. ”De hade fel om socialismen. De hade fel om protektionismen. De hade fel om den kapitalistiska marknadsekonomin. De hade fel om frihandeln. De hade fel om globaliseringen. De hade fel, fel, fel.” För sedan kommer hela poängen: ”Allvarligt talat; varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?”.

Stilistiskt då? Förutom det jag redan tagit upp - inte så mycket, men det finns några välbyggda meningar. Först några metaforer: ”En europeisk union innebär inte att allt alltid är i harmoni. Unionen innebär att vi har organ och mekanismer för att hantera konflikter vid sammanträdesbord i stället för på slagfält” och "I gårdagens Europa byggde vi murar. I morgondagens Europa bygger vi broar". Ja, bilder är starka förmedlare av budskap. Att använda motsatser likaså. Sedan en allitteration: ”Klassresan börjar i klassrummet”. Vi har hört den förr men den växer i styrka av upprepningen. Härnäst ett tretal (tricolon): ”De finns inom alla branscher, de har kommit från hela världen och funnits under alla år”. Och slutligen en diasyrmus (förlöjligande): ”För socialdemokratiska partiledare var det bättre förr. De var alltid statsministrar på 1900-talet. De slapp att samarbeta med de rödgröna partierna”.

Avslutningen? ”Låt Håkan Juholt drömma sig tillbaka. Vi andra drömmer om framtiden. 1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen”. Björklund avslutar med själva poängen. Som stannar kvar. Det enda jag undrar över är varför känslan av att han talat som oppositionspolitiker etsar sig fast i mig.

Talet i sin helhet kan du läsa hos FP, lyssna på hos SR eller beskåda på SVTplay. Andra analyser finns bl.a. hos SvD, DN, och Aftonbladet.

Partiledartal Almedalen 2011 Ohly (V)

Tisdagen var Vänsterpartiets dag i Almedalen. Lars Ohly hade förmodligen inte de bästa förutsättningarna att vara på topp (Jonas Sjöstedt lanserade sin motkandidatur till partiledarposten) och det märktes. Orden var stundom mer arga än Ohly själv.

Syftet med talet - att återuppbygga förtroende för Vänsterpartiet som en vänsterkraft att räkna med. Ohly sätter tonen redan i inledningen "Nu ska vi tala allvar" och följer sedan upp.

Huvudbudskapet är att ett regeringsalternativ från vänstern måste formulera en tydligare vision om framtiden som inger hopp om att Sverige faktiskt kan bli bättre för alla, inte bara för några. "Det handlar om att bygga ett samhälle där ingen faller igenom, ett samhälle som håller ihop". Problemet jag ser är att detta drunknar i alla underbudskap som inte direkt underbygger huvudbudskapet. Liksom i fjol var det en massa uppradningar av åsikter utan särskild inbördes ordning. För att räkna snällt var det 17 underbudskap som med svårighet byggdes samman. Dessutom återkom några flera gånger.

Målgruppen då? Ja, detta är ett ideologiskt tal och de vänder sig framförallt mot de redan övertygade, men kan även locka de som hänger i gränstakterna. Det är stora penseldrag som målas och där kan fler känna sig träffade och manade. Däremot är det inget som drar sympatisörer från de andra blocken.

Som avsändare står kollektivet. Ohly är bara rösten för kollektivet vilket avspeglas i tilltalet genom hela talet. Det är ”vi”, ”vi vänsterpartister”, ”vi i vänsterpartiet”. Innehållet bärs i formen. Men anslaget kan även uttolkas som trevare för att söka stärka sitt personliga mandat inom partiet.

Vänsterpartiets retorikiska tårta är väldigt skev. Jag har för flera år sedan gjort spaningen att partier på vänsterkanten domineras av pathos (känslor) och partier på högerkanten av logos (nytta). Jag ser fortfarande samma struktur. Däremot gör Ohly en stark insats att söka bygga sitt ethos (trovärdighet) genom att han tar upp problemen de står inför på ett konkret sätt. Kollektivet har sett det och de arbetar med det.

Rent strukturellt var talet ingen höjdare. Min främsta invändning är att han inte har en röd tråd genom massan som utgör själva politiken. Vissa frågor nämns knappt, t. ex. slänger han plötsligt in en mening om funktionshindrade som helt saknar underbyggnad, andra frågor återkommer han till flera gånger - ex: riskkapitalisterna och skolan.

Däremot var innehållet mycket intressant. Ohly inleder med att sänka sig själv=sitt parti: "Vänstern har minskat i styrka och vi har haft svårt att finna vår plats i det nya politiska landskap som växer fram... ...Då har vi problem med vår trovärdighet, vårt tilltal och vår roll. Det är en kris som vi är medvetna om och arbetar för att övervinna". Och han återkommer till detta problem senare i talet: "Vi i Vänsterpartiet har en mer ansvarsfull och långsiktig politik. Vi lägger fullt finansierade förslag i riksdagen. Vi är måna om såväl ekonomisk som politisk stabilitet. Vi levererar en politik som det finns täckning för. Men det är inte vad många människor tror". Och avslutar. "Det måste vi bli bättre att tala om". Ja, eller visa i handling istället. Detta är endast påståenden som inte uppbackas av några bevis vilket gör att trovärdigheten i påståendena inte infinner sig.

Ohly argumenterar inte särskilt bra på det klassiskt retoriska manéret, men mycket bra med beteckningar. Beteckningar är ord med stark betydelse. I detta Almedalstal radas de upp som ett pärlband. Eller kanske snarare plastkulor på sytråd. Först några tagna ur sitt sammanhang: "illusionspolitik", "lura", "hätsk", "gräddfil", "praktisk solidaritet" och "isolationistisk politik". Sedan ett stycke där argumentationen helt styrs av orden - beteckningarna: "Vi kan skapa regler mot vårdslös utlåning och spekulation, i Sverige och internationellt. Vi kan låta bankerna betala åtminstone en del av det som bankkunderna och skattebetalarna förlorat. Vi kan göra det svårare att tjäna snabba pengar på riskfyllda investeringar. Vi kan bygga solidariska samhällen med stabila statsfinanser". Och en till pärla: "Vår politik innehåller inga ansvarslösa ofinansierade skattesänkningar, vi pytsar inte iväg skattepengar avsedda till vård och utbildning till riskkapitalbolag i skatteparadis". Ordet pytsa argumenterar i sig. Känner du? Att argumentera med beteckningar är något som även Guillou gör mycket väl.

Stilnivån når ny berg-och-dalbanenivå. Det är alltifrån vardagsslang till ett högt sofistikerat språk. Talet är fyllt av uttryck och formuleringar som talar väl till målgruppen. "Vill man låta sitt liv styras av hat och rädsla...". "Klassamhället har ändrat karaktär, men orättvisorna består". "Vänsterns uppgift är att återupprätta solidariteten i samhället". Från denna vanliga klassretorik till ordet "levnadsbetingelser". Vem hade satsat pengar på det ordet i ett vänsterpartistiskt Almedalstal?

Apropå pärlor så har talet flera fantastiska utsmyckelser. "Varför är vinsterna alltid privata, när skulderna ska betalas tillsammans?" och "De privata vinsterna i vården är offentliga förluster för skattebetalarna". Båda är motsatsfigurer där motsatserna sätts i par mot varandra. Den första sätter vinst mot skuld och privat (individuell) mot tillsammans. Mycket socialistiskt. Den andra likaså. Den andra sjunger dessutom skönt i tretal (tricolon).

Och här en allitteration sammanbyggd med en motsats: "Välfärd för alla handlar inte om välgörenhet".

En annan av Ohlys styrkor ligger i hans bildspråk. Om euron: "Ni ville installera en termostat i Frankfurt som skulle styra elementen i både Cypern och Norrbotten". Och: "Rasismen är ett cancer i samhällskroppen". Metaforer båda två.

Avslutningsvis avslutas talet starkt ideologiskt. ”En vänster... som syftar till att stärka demokratin och minska de skillnader som finns i makt över det egna livet och samhällsutvecklingen i stort”. Med anaforernas inramning (alla meningar börjar på samma sätt, i detta fall ”En vänster som...”) sammanfattar Ohly vad vänstern och detta tal handlar om. Sedan kommer uppmaningen: ”Det är den vänstern som vi behöver vara många som är med och skapar. Och du är välkommen du också”. Bra rent teoretiskt, men kraften i anslaget saknas. För att stå stark både som parti och som partiordförande behöver Lars Ohly gaska upp sig och bli lite mer arg. Det verkar vara tonen för dagen.

Här kan du läsa talet i sin helhet. Det går även att bevittna på SVT Play och TV4play. Andra analyser kan läsas på DN, Aftonbladet, Expressen.

Partiledartal Almedalen 2011 Fridolin MP

Nu har det börjat! Fridolin (MP) var först ut och med en sprudlande entusiasm sprudlade även antalet budskap. Snällt räknat kom ett nytt budskap oftare än varannan minut. Det är lite för många, lite för ofta. Med tanke på att han i princip bara talade om ett enda område – skolan – förvånar det mig att han inte grupperade bättre. Men låt mig ta det från början.

Jag uppfattar syftet med talet att ta problemformuleringsinitiativet från framförallt Folkpartiet när det gäller skolpolitiken. Det är de unga som står i fokus i Fridolins tal även om lärarna får mycket taltid för utveckling, fortbildning och finna karriärvägar.

Temat för talet, eller huvudbudskapet, är den krokiga vägen till utveckling vilket han formulerade riktigt slagkraftigt:
"Den kortaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck, men konstens, ekonomins och vetenskapens historia visar att det ofta är den lite krokigare vägen som visat sig vara den kortaste vägen till utveckling".

Målgruppen däremot är betydligt svårare att utkristallisera. De är naturligtvis unga människor som är på sin krokiga väg till utveckling. Det är naturligtvis även alla som håller skolan högt i vårt samhälle. Och det är alla som anser att folkhögskolor och KomVux blivit alltför nedprioriterade i vårt samhälle. Det är snarare lättare att gå från andra hållet och säga vilka som inte berörs av frågorna. Är det rätt valt att gå så brett? Det beror på. Om jag har rätt i analysen av syftet är det inte dumt att börja brett för att attrahera nya potentiella väljare att börja lyssna noggrannare på miljöpartiets budskap.

Fridolin själv, avsändaren, är på strålande humör i Almedalsparken och levererar talet med stor entusiasm. Och trovärdigheten? Bland de egna är och har Fridolin alltid varit en klippa. Men det är ofrånkomligt att han kommer att få jobba på sin trovärdighet (ethos) gentemot resten. Han har trots allt bara varit politiker med två års undantag.

Om vi då går in och tittar på hans argumentation tycker jag generellt att han visar på en medvetenhet kring berättelsens styrka. Ofta kan en berättelse eller bild säga mycket mer än en omständlig beskrivning. I detta tal blir det dock lite väl många personliga anekdoter där inte alla är helt relevanta för att driva vare sig argumentationen eller talet framåt. Även om de bygger visst ethos (trovärdighet). Som alltid bör du ha en avvägd fördelning av ethos, logos (nytta) och pathos (känslor) och det har Fridolin. Däremot kunde han bygga sin argumentation tyngre.

Men alla tre formerna av argument finns med. 1) Den retoriska slutledningen (syllogism och entymem): ”Ska skolan rätt hantera förändringarna i världen, måste den vara öppen mot världen”. 2) Påstående + bevis (citat, jämförelse, exempel och fakta/statistik): ”Feministen och folkbildaren Ellen Key sa en gång att den viktigaste egenskapen för en lärare är tålamodet. Värdet av lärargärningen kan man mäta först i framtiden”. Och sedan bygger han en argumentation utifrån detta. 3) Beteckningar (ords innehavande kraft): ”...den årliga kostnaden för att inte alla unga i en årskull får en ärlig chans”. Ärlig chans. Vem vill inte att alla barn ska få en ärlig chans?

Kanske är det sista exemplet det som starkast visar på Miljöpartiets styrka – att adressera frågor som ingen är emot?

Strukturmässigt går han ut starkt, trampar sedan lite vatten för att leverera en vacker avslutning. Här finns klara förbättringsmöjligheter. Det är 11 berättelser och 15 budskap. Minst. Och även om han snyggt paketerar varje sektion med en inledande historia som han sedan följer upp med en abstrakt slutsats som sedan byggs på med förtydligande konkretiseringar av miljöpartiets politik som han slutligen knyter ihop med inledningshistorien blir det lite för mycket. Av allt.

Rent tropiskt slår miljöpartiets ena språkrör in det mesta med metaforens hjälp. Han skapar bilder i språket som rätt förtjänstfullt förmedlar budskapet.

En stilig stilfigur som Fridolin nyttjar väl är den retoriska frågan. Den som inte förväntar sig något svar av sin publik. ”Men varför kommer den politiker som inget vill göra alltid undan samma granskande fråga? Vad är kostnaden för att inget göra? För att tågen står stilla? För att bostadsbristen växer? Vad kostar ett nedlagt bibliotek, en stängd fritidsgård eller ett enda barn som inte får en ärlig chans?” De valda exemplen engagerar många människor, inte bara från specifika geografiska områden och verkar således inkluderande.

En annan stilfigur är uppräkningens kraft. I följande fall en tricolon med klimax, dvs tre på varandra följande meningar med stegring. ”Sex miljarder är en faslig massa pengar. Det är mer än vad färjetrafiken till Gotland kostar på ett årtionde, mer än vad det kostar att anställa 7.500 lärare, mer än 180.000 påsar chips”. Den smarta flirten med vinterns omräkning i chipspåsar går inte publiken förbi och Almedalen skrattar högt.

Avslutningsvis avslutar Miljöpartiets nyvalda unga och samtidigt gamla språkrör med följande paronomasi (ordlek): ”Sverige är ett fantastiskt land, men ett land som ger upp om att vara fantastiskt för alla, är snart inte fantastiskt för någon”.

Tack Fridolin!

Lilla lady leker

Jag reagerade redan när Gubben i lådan började spela på radion. Här var en kille som kunde formulera sig på ett sätt som lockade mig att vilja lyssna igen. Och igen.

Sedan kom Lilla lady in i min värld och jag är helt knockad. Jag ryser och trummar sönder mina fingrar mot bordskanten.

Daniel Adams Ray leker med tecknen så att jag blir alldeles kollrig. Första versen:

En liten ros med ett hål i sin själ

Som gjorde rätt men av dåliga skäl

Hon hade drömmar om status och flärd

Men hon blev slav för sitt eget begär

Hon vet inte vad hon känner för

Lågan slocknar utan tändstickor

Du är bäst nu men du var bättre förr

Våra brister gör oss till människor

Det är nästan löjligt vackert. Metaforerna dansar i grym takt. De framförs med en attityd och ett närmast aggressivt och samtidigt varmt anslag. Stämsången lyfter raderna ytterligare och trummisen som hänsynslöst matar fram energin i en tajt produktion. Du förstår, jag är helt tagen.

Själ, skäl, flärd, begär. Rimmet behöver inte vara exakt. Det är ljudet han vill åt. (Och när satser slutar med samma ljud har vi med en homoioteleuton att göra).

Du är bäst nu men du var bättre förr

Våra brister gör oss till människor

Motsatsen och leken med hur vi komparerar verb. Assonansen i bäst och brist. Jag har tappat orden. Superlativiskt är det.

Excusez moi, ursäkta min franska. Adams Ray leker hämningslöst med språket. Pardon my french, men det är så befriande okrystat.

Jag gillar att du säger vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket.

Jag gillar att du säger vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket.

Vilken rytmiskt pärla. Och det i mina öron perfekt tajmade framförandet. Det är helt enkelt en alltför bra mening för att bara användas en gång. Och upprepningen hamrar fast känslan. Återigen. Jag är nere för räkning. Ska bara andas ett litet tag.

Flämtar Camilla

Presentationsteknik

Berit Friman, VD för Dale Carnegie i Sverige höll ett föredrag med rubriken "Hur du motiverar dig själv och påverkar andra" under Career Days 2010. Berit är en riktigt slipad kommunikatör som verkligen kan sin sak. Här följer några saker att ta med sig:

1) Berit kan sin presentation och sitt anförande så väl att hon inte behöver studera sin medhavda bärbara. Detta gör att hon kan mata fram sina ppt:s med fjärrkontroll i precis rätt tid. Och får ett väldigt skönt flöde i framförandet. Visst förlåter vi som publik talare som tittar ned i sina anteckningar, men vi blir mycket starkare berörda av budskapet om framförandet flyter på.

2) Strävansmålet som alla talare har är att trollbinda publiken. Här kan vi alla lära av den yrkesgrupp som gör detta som sitt enda uppdrag – skådespelarna. Spela ut. Tänk att du står på Dramatens scen och håller ditt föredrag inför en publik som förväntar sig ett skådespel. Och leverera. Detta gör Friman mycket bra. Jag har sett henne vid flera tillfällen och alltid slagits av samma sak – hon är en skådespelerska med verkligt budskap. Kan man spela över? Knappast. Du står ju på en scen. Må vara att det inte är Dramaten, eller Lilla Klara, men ändock. Våga således inta din scen som den teaterapa du innerst inne är så lovar jag dig att ditt framförande blir bättre.

3) För att skapa intresse och engagemang för din sak är det bra att involvera publiken i aktiviteter. Ärligt talat, hur länge orkar du sitta och lyssna hur bra föreläsaren än är? Precis. Vi hinner knappt sätta oss innan det är dags att lyfta på rumpan och springa runt och hälsa på så många som möjligt på två minuter. Snacka om isbrytare. När vi sedan översköljs med korta uppgifter är vi inte längre främlingar för dem som sitter närmast och våra minidiskussioner flyter på bra. I mitt fall blev vi så nära att vi utbytte visitkort och har varit i mejlkontakt efteråt. Det stavas mervärde.

4) Ett annat sätt att skapa intresse och engagemang är att ställa frågor. Som du faktiskt vill ha svar på. Och när du får svaren, inled en mikrodialog på två-tre meningar med den som svarar där du knyter in deras svar i din respons (så att de som inte hörde svaret får det upprepat för sig) så bekräftar du den som ger av sina tankar på ett snyggt sätt. Dessutom öppnar du upp för att fler i publiken ska våga dela med sig av sina tankar.

5) Många gånger säger vi det självklara. Gör inte det. Istället för att själv klargöra för- och nackdelar med återkoppling frågar Friman publiken och får därigenom åter interaktion under sin föreläsning. Detta ger även fler och andra svar än du själv hade kommit på. Om precis det du vill inte kommer fram har du alltid möjligheten att lägga till det innan du går vidare, eller hur?

6) Och när du ställer dina frågor, agera själv. ”Är det någon här som lider av prestationsångest ibland?” säger Berit medan hon räcker upp sin egen hand. Många fler händer är strax i luften. För om föreläsaren också är en del av det mindre attraktiva känslan kan även jag i publiken erkänna min svaghet. Mycket smart.

7) Alla ger vi exempel när vi håller anföranden. För att öka trovärdighetsgraden i dessa är det bra om du ger lite fler detaljer än vad som egentligen behövs. Vad menar jag? Jo, om du berättar om en man som satte sig ned för att utvärdera sin framtid och ställa upp mål för densamma är det bra att kalla honom vid hans rätta namn. I detta fallet Aron. Aron verkar som en metonymi och ger ökad trovärdighet till historien.

8) Exempel används oftast för att konkretisera. Frimans brännbollshistoria arbetar metaforiskt och efteråt kommenterar hon det hela med att "Det gäller även i andra situationer än i brännboll." Om du vill försäkra dig om att publiken förstår ditt budskap kan du vara tydlig med att poängtera poängen. Annars är det bättre att stanna innan och låta mottagarna själva slutföra budskapet. Det blir då både starkare och lättare att komma ihåg. Principen att stanna innan kallas Zeignarnikeffekten och är väl underbyggd inom kommunikationsvetenskaplig forskning. På retorikiska kallas stilfiguren för detractio.

9) Kanske mest betydelsefullt av allt – var glad. Berit ler och strålar genom hela föreställningen och hennes entusiasm smittar av sig på publiken. Även om du inte känner dig glad, peppa dig själv innan du går upp på scenen. Bara att dra på smilbanden skickar faktiskt signaler till hjärnan om att du är glad. Och du, du kan mer än du tror. Ta och bränn av din föreläsning. Det kommer att gå alldeles lysande.

Tack Berit, detta var ett rent nöje.

Wetterstrand i Almedalen 2010

Varsågoda, Johanna Lerströms första inlägg som gästbloggare blir den retoriska analysen av Maria Wetterstrands tal i Almedalen 2010:

Miljöpartiet hade i år den något otacksamma sista av de sju Almedagarna. Men istället för att försöka skyla över det minst sagt vikande publiktrycket och köra på som vanligt så inledde Wetterstrand med att adressera den kanske något sparsamma uppslutningen i ett slags pseudo-exordium:

”När jag spelade teater hade vi en princip om att om det var fler i publiken än på scenen så skulle vi köra föreställningen. Och jag kan räkna att ni är fler än två”.

Det är personligt, anspråkslöst och roligt. Här utnyttjar hon kairos (den aktuella och specifika situationen) på ett bra sätt. Hon sätter ord på det vi som åhörare alla mer eller mindre tänker och avdramatiserar det som skulle kunna vara spänt i situationen. Därigenom plockar hon poäng hos åhörarna och vinner välvilja på något som från början talade emot henne. Smart.

Därefter kör hon igång med det ”egentliga” exordiet. Men nog är det så att har du som talare väl har öppnat munnen så börjar talet. Så i sanningens namn utvecklar hon snarare det påbörjade exordiet i en annan riktning; nämligen fotbollens.

Det var mycket fotbollsreferenser i Almedalen det här året, måhända av förklarliga skäl. Dagen innan hade Hägglund dragit en lång och nästintill skolboksenlig allegori som kretsade kring det rödgröna laget och deras, i hans mening, skruvade vänsterpassar. Wetterstrand valde dock inte det allegoriska berättandet utan gjorde istället en paradigmatisk exemplifiering för att metaforiskt visa på att frihet, kreativitet och nytänkande är vägen till ett starkt Sverige.

Vissa allegoriska tendenser har dock smugit sig in i exemplet. För visst skulle vi kunna tolka det som att det är (mp) som åsyftas när de liksom Mild spelar fram bollen till den framrusande Brohlin/Sahlin bakom (allians-)muren. Resonemanget haltar dock lite, för borde inte Sahlin snarare återfinnas i förbundskaptenen Tommy Svenssons roll? Eller är det månne Ohly som ska ta den rollen för var återfinner vi annars honom? Eller är han avsiktligt utesluten för att Wetterstrand inte ska stöta sig med mittenväljare som inte uppskattar den rödaste delen av den rödgröna partikoalitionen? Nåväl, nog med spekulationer kring detta.

Att använda som talare använda sig av referenserna till något som åhörarna känner igen och kan relatera till är ett tacksamt grepp för att skapar igenkänning och förståelse för ett budskap. Tyvärr kanske inte den yngre delen av publiken var helt välbekant med vad som hände där på fotbollsplanen 1994. Eller tyvärr förresten, nog borde exemplet ha fungerat bättre hos de som inte riktigt känner till hur matchen avgjordes då för 16 år sedan. Det var ju nu inte så att det var den där passningen som tog hem matchen utan spelet vanns på senare straffar. Korrekt fakta är viktigt för trovärdigheten, så där får Wetterstrand bakläxa.

Redan i exordiet uppträder dessutom ett än mer påtagligt problem som Wetterstrand kom att brottas med genom hela talet: Hon verkar (märkligt nog) påtagligt nervöst. Om det beror på dålig förberedelse, svårigheter att förlika sig med manus eller något annat kan vi bara spekulera i. Att konstatera är att drar ner helhetsbetyget för vad som annars hade varit ett av Almedalens bättre tal.

Efter fotbollspassusen forsätter hon med bakgrundsteckningen (narratio) som handlade om Maldivernas president Muhammed Nasheed och hans ställningstagande och handlande i klimat- och miljöfrågan. Här gör Wetterstrand två saker. Dels konkretiserar hon allvaret i klimatfrågan på ett tydligt sätt men vad mer är, är att hon använder Mohammed Nasheed som en metafor för sig själv och Miljöpartiet. Genom kongruitet (sammankoppling och betydelseöverförelse) vill hon överföra delar av Nasheeds auktoritet och ethos på sig själv och partiet. Hennes narratio tillförs därmed en djupare betydelsedimension än det rent konkreta.

I nästa stycke handlar det om transporter och hur beroende glesbygden är av dessa. Bevismässigt bygger stycket trovärdigt Wetterstrands ethos, ingen i publiken kan tvivla på hennes kunnande och engagemang i drivmedelsfrågan.

Därefter följer ett avsnitt om krånglet i det byråkratiska Sverige. Här gör Wetterstrand flera snygga retoriska manövrar: Hon gör en tempoökning genom beskrivningen av krånglet med att få ut försäkringspengar för vård av sjukt barn för att få åhörarna att nästintill fysiskt uppleva stressen och det orimliga i förfarandet. Hon radar paradeigma (exempel) på varandra och matar på in absurdum. Här blir formen faktiskt en del av innehållet i budskapet. Rent språkligt gör hon en lite snitsig anafor när hon påstår att krånglet har smugit sig över från småföretagarna till småbarnsförädrarna och följer lite senare upp med en slags epifor:

”Misstänkliggörande bakom krångelträsket vid VAB är lika omodernt som övervakningsträsket från FRA.”

Därefter gör hon en övergång och byter spår inom familjefrågan. Här genomför hon talets första attack på Alliansen när hon går direkt på Göran Hägglund. Tre exempel får styrka tesen att det är dags att modernisera Sverige så att alla barn ska kunna leva tryggt, oavsett hur deras familjekonstellationer ser ut. Att hon använder exempel där hon har någon slags personlig relation till människorna hon pratar om stärker hennes ethos och det engagerar lyssnarna på ett helt annat sätt än vad exempelvis Björklund gjorde i sitt tal där han använde exempel som han läst om i tidningen.

Det näst sista stycket handlade om relationen mellan medborgare och myndigheter. I manus finns här en av mina favoritdelar i talet:

”Vad händer när medborgaren fallerar med att bistå myndigheten med påbjuden information? Bestraffning.
Vad händer när samhället fallerar med att leverera sina tjänster till oss? Ingenting.”

Tyvärr fallerade, den på pappret så snygga, epiforen när Wetterstrand hastade igenom och missade att betona rätt.

Wetterstrand avslutar sedan talet med några snabba och rätt roliga, men något malplacerade och tyvärr även dåligt underbyggda, attacker på Alliansen. Den avslutande uppmaningen (peroratio) hade en negativ orientering och fokuserade mer på att hålla alliansen borta från makten istället för att få väljarna att rösta på Miljöpartiet. Kanske hade det varit bättre att lämna människor med en positiv uppmaning, kanske fungerade det här sättet alldeles ypperligt. Svaret får vi om inte annat den 19 september.

Sammantaget framstod Wetterstrands tal snarare som en garant för miljöarbetet bland de rödgröna än som ett eget inlägg för att värva väljare till Miljöpartiet.

Det var tydligt att det är som en del i den rödgröna som Wetterstrand och Miljöpartiet går till val och det är en strategi som vi även såg hos de andra rödgröna partiledarna i deras tal under veckan. Mona Sahlin under sitt tal bad ju till och med språkrören tillsammans med Ohly att resa sig upp för att verkligen lyfta fram att de rödgröna går till val tillsammans med enad front.

Minnesvärda uttryck

”Centern har sitt eget sätt att se på miljöansvar. Det ska skjutas vargar för att få fler vargar. De ska harpuneras valar för att få fler valar. Det kan ju göra en lite orolig för hur de tänker sig skaffa fler väljare.”

Ett entymemiskt resonemang med två premisser där vi inte kan låta bli att fylla i den uteslutna deduktiva slutsatsen själva. Roligt, smart och svårt även för centerväljare att inte dra på munnen åt.

”Ett soldränkt paradis tänker säkert många. Tyvärr finns det risk att vi i framtiden bara kommer att tänka dränkt.”

Smart lek med orden där det initiala begreppet får en helt annan innebörd när den andra meningen bygger på. En så kallad refractio.

”Allra högst bensinpris har Holland. Jag tycker inte det verkar gå så dåligt för Holland.”

Här gör hon en snygg återkoppling till fotbollstemat och får med sig publiken i en skratt som inte bara skapar välvilja utan även får oss att undermedvetet stämma in i det resonemang som föregått poängen.

Att tänka på till nästa gång

Det Wetterstrand hade mest problem med genom talet var betoningar och eftertryck i formuleringar. Flera riktigt snygga formuleringar föll på bristfällig exekvering på plats i talarstolen. Parafrasen på TV-formatets fråga ”Vem vill bli miljonär?” (Vem vill bli visionär?) hade kunnat sitta bättre och framföras med mer eftertryck. När hon efter stycket kring Försäkringskassekrånglet lägger till att ”Förskolepersonalen nog också har bättre saker att göra” (än att attestera papper reds. anm.) men inte lägger någon kraft bakom orden så upplevs meningen snarare som en opassande digression än den kraftfulla litotes som hade kunnat samla åhörarna bakom henne i samförstånd. Bättre kan du Wetterstrand. Det har vi sett förut.

Retorikanalys TV4 Hägglund 2010

Här kan man se min retoriska analys av Göran Hägglunds tal i Almedalen 2010. Talet var en veritabel berg-och-dalbana. Vissa delar av var helt brillianta medan andra borde ha skurits bort långt innan han gick upp på scenen.

Retorikanalys TV4 Björklund

Här kan man beskåda gårdagens analys av Björklunds tal i Almedalen 2010. Kort så var talet mycket bra uppbyggt, med fantastiskt många figurer och begrepp att man kan undervisa med detta som grund.

Intellektuell härskarteknik

Martin Ezpeleta har skrivit ett underbart levande inlägg om intellektuell härskarteknik som jag inte kan låta bli att läsa om och om igen. Han är inte bara rolig, utan även väldigt välformulerad. Stilnivån är hög och jag finner flera ord som jag inte stöter på dagligdags. Gillas och uppmuntras starkt från detta håll!

Han använder med bravur den retoriska stilfiguren asyndeton. Det råkar även vara en av mina personliga favoriter. Asyndeton använder inga konjunktioner, ord som binder samman meningarna. Det blir ganska raka, råa ordflöden. Prova läsa följande brottstycke och känn efter hur det känns.

"Vi står tysta. Förlamade. Svettiga. Ordlösa.
Fram till nyss har vi känt oss delaktiga, vi har varit delägare i debatten."

Jag är förtjust i formen för att man genom den styr vart betoningar och pauser ska tas. De är särskilt användbara vid talskrivning. Jämför med hur det skulle ha låtit om allt var sammanskrivet i en enda mening. Jag är även väldigt förtjust i hans metaforiska beskrivning av citat:

"Citaten är retorikens anabola steroider, fiktiva diskursiva muskler. Vi låter en beprövad och oss överordnad auktoritet göra grovjobbet och frigör oss från ansvaret att ha en egen fristående åsikt."

Allitterationen i slutet hos frigör och fristående sjunger skönt i min själ.

När det gäller citatanvändning i argumentationssammanhang argumenterar Ezpeleta att det viktiga i ett citat är inte innehållet, utan vem det är man citerar. Citat förbrukas och förlorar tyngd ju mer populära de blir. Han menar vidare att det är helt ok att hitta på egna citat och tänk på att skapa mervärde. Bra riktlinjer.

För avslöjande om hur allt detta leder till intellektuell härskarteknik hänvisar jag till hans inlägg som du hittar här. Tack Martin!

Göran Hägglund i Almedalen 2009

"Tusen tack, jag heter Göran Gabrielsson och jag ska försöka underhålla er med vad som kallas för politik." Vilken retorik. Men så är jag inte heller förvånad. Detta är ändå Göran Hägglund, Kristdemokraterna, vi talar om. Mannen som före valet 2006 var den enda borgeliga representanten i radioprogrammet "På minuten" som hade en specialbesatt panel av politiker. Andra jag minns var Peter Eriksson (MP), Lars Ohly (V) och Ylva Johansson (S). Hägglund dominerade totalt. När han själv fick börja höll han sitt ämnet till gongongen ljöd. När någon av de andra började tog han snabbt över och höll ut hela vägen. När poängen sammanräknades stod Hägglund som överlägsen vinnare. Höll ut hela vägen gjorde han även i Almedalen, men ännu kan jag inte säga att han står som Almedalens vinnare i år. Men han är definitivt på topplistan av den långa listan partiledare Sverige kan visa upp. Jag gillar nämligen talare som bjuder på sig själva och som får med sig publiken även om man talar om smala ämnen. Och Göran Hägglund gillar smala ämnen.

Som vanligt tar jag inte på mig att analysera hela talet utan nöjer mig med djupdykningar som jag finner intressanta ur ett retoriskt, retorikiskt och pedagogiskt perspektiv. Håll till godo...

"På hemsidan för Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande... ...varnas för en av trafikens farligaste moment. Ett moment som orsakar väldigt mycket lidande och olycka i vårt samhälle. Här finns en tydlig parallell mellan vägtrafiken och politiken. I båda sammanhangen är ett av de farligaste momenten vänstersvängar." Det som börjar som en allegori tar sedan formen av en liknelse när Hägglund förklarar sin berättelse. Det var synd, för bilden hade som oftast tjänat på att inte förklaras. "Men NTF kan ge råd. Att ge tydliga tecken god tid inför vänstersvängar gör att både medtrafikanter och väljare kan undvika olyckshändelser." Bra. Men ordet väljare hade med fördel kunnat uteslutas. "... De planerar en rejäl vänstersväng. Att bekostas av välfärd och välstånd". Allitterationen skapar väldigt välformulerat en känsla av omtanke om medborgarnas väl. "Det är ännu oklart vem det är som ska hålla i ratten, vem det är som ska läsa kartan och vem det är som hamnar i baksätet." Bra. Här får publikens associationer flyga fritt och forma funderingar kring den otydlighet som Göran vill förmedla. "... Jag gissar också att en och annan känner åtminstone ett uns av oro över att ta plats när de tänkta förarna orienterar väl så mycket genom backspegeln som genom framrutan. Och ur bilradion strömmar Highway to Hell. Det där sista var en väldigt billig poäng. Jag erkänner det. Men jag kunde inte låta bli." Bilden byggs på och ut och avslutas med ett starkt känslomässigt ställningstagande. Härligt. Vi behöver mer känslor i politiken. Och hans direkta avbön bygger ethos både inom och utom målgruppen. Inget som finns med i utskriften av talet och om det fanns i Hägglunds original så tar jag av mig hatten. Ett skarpt sätt att ta udden av påhoppet.

Så byts den glada tonen raskt mot den inkännande, seriösa. "Vänner, ofriheten visar sitt fasansfulla ansikte i många skepnader runt om vår jord. Det visar sig hos den mamma som ser sitt barn dö i brist på rent vatten. Det visar sig hos den pappa som... Det visar sig hos flickan som... Det visar sig hos pojken som... Och nu senast har ofrihetens ansikte blivit synligt hos dem... Vi sak se ofrihetens ansikte i alla dess skepnader, var det än må visa sig. Och inte vila förrän det slår ned sin blick i marken. För att aldrig lyfta den igen." När den abstrakta ofriheten konkretiseras och får ett fasansfullt ansikte använder Hägglund en metafor. Även Hägglund använder många anaforer (på varandra följande meningar börjar på samma sätt) men inte så att det stör. Jag uppskattar särskilt hur han konkretiserar många abstrakta påståenden genomgående under sitt tal. Precis som i ovan citerade text, även om jag valde att inte skriva ut dem alla.

En annan vanlig stilfigur är epiforen, där meningarna eller fraser avslutas på samma sätt. Hägglund gör det snyggt i följande textelement: "Det är viktigt att förklara att om vem som helst, när som helst, får ladda ned vad som helst utan att betala en krona, då försvinner förutsättningarna för att kulturen ska frodas."

"För utredaren blir beskattningsperspektivet viktigare än uppskattningsperspektivet." Ja, ännu en stilig stilfigur. Och vanlig. Och enkel. Assonans. Och jag uppmärksammar det för den finurliga vändningen och den energi som detta ger.

"Eller där förnumstiga räknenissar på socialdemokratiska partikanslier råder husägare att belåna huset för att betala skatten. En sak vet vi; högskatteexpressen X2010 rusar vidare." Förnumstiga räknenissar konstituerar definitivt ett förlöjligande av staben på oppositionspartiets partikansli. När man nyttjar lustigheter för att skapa en avog inställning till något eller någon kallas det på retorikiska för en diasyrmus. I politik är det relativt vanligt. Det finns fler exempel i detta tal: "Att kulturutredningen exempelvis inte vill nämna ordet kvalitet verkar väcka lika mycket känslor som en ljummen cappuccino." eller "Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet..."

"Och vem skulle våga ställa en tändsticksask och en dunk bensin hos en pyroman? Vem vågar ge skatteinstrumentet till Lars Ohly?" Återigen en metafor som är stark och nästan bryter decorum. Och återigen känner Hägglund behovet av att förklara metaforen så att den tappar i associationsbredd. Inte lika stark. Inte lika effektiv.

"Kommer ni ihåg missbruket av utnämningsmakten? Poster och positioner besattes av partister och proselyter." De valda tecknen börjar på samma konsonant (allitteration), de innehåller lika bokstäver och ger således samma ljudupplevelser även om de inte rimmar (assonans), de slutar alla på samma sätt (epifor). Vi har därigenom ännu en symplokhe i årets Almedalsretorik.

"Sedan 1994 blev Sverige en allt tätare och mörkare rödgrön snårskog. En ofrihetens snårskog. Sverige växte igen. Öppningarna krympte. Sikten blev mindre." Här bygger Kristdemokraternas ledare ut en vanlig metafor, den om växtligheten runt omkring oss, och låter den beskriva det historiskt politiska läget i Sverige. Själv läser jag in årtalet som en parafras till Orwells "1984" och får rysningar. Mycket effektivt oavsett avsedd tolkning.

"Mina Vänner, till sist. Vi befriar Sverige. Steg för steg. Vi är på väg ut ur den rödgröna snårskogen. Vi hugger oss ut. För vi ska ut till det fria, det vackra Sverige vi vill ha. Vi ska ta oss ut till ängarna, och förstås, till vattnet. Vi hugger oss till friheten, till glädjen och gemenskapen." Här övergår den så omsorgsfullt uppbyggda allegorin till att räkna upp alla de visioner som Kristdemokraterna står för. Sedan går talet tillbaka till bilden: "... 2004 bildades en allians för att ta oss alla dit. Vi har långt kvar, det vet vi. Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur. Men svenska folket beslöt en gång för tre år sedan att påbörja den färden, och jag vet att vi kommer att fortsätta den tillsammans. Tack för att ni har lyssnat." Allegorin återkommer. Det är vi som färdas tillsammans, och vi uppmanas att fortsätta den färden tillsammans. Allegorin knyter ihop säcken på en förtjänstfullt sätt. Som den oftast gör. Tack för i år Hägglund.

Mona Sahlin i Almedalen 2009

Socialdemokraternas Mona Sahlin höll sitt tal i Almedalen för "bara tredje gången".

Egentligen inleder dock inte Mona själv. Det låter hon Marit Bergman göra. Där alla andra partier valt relativt okända musiker som värmer upp publiken inför partiledartalet tar Socialdemokraterna i ordentligt. Och annonserar om det. Som alltid när man använder auktoriteter på området förväntar man sig att delar av statusen ska transfereras mellan objekten. I det här fallet handlar det om Bergmans popularitet. Bryggan dem emellan blir väldigt snygg. Marit inleder sista låten med att säga: "Den här låten skrev jag egentligen till min biologiska syster. Men idag är den tillägnad min själsliga syster - Mona Sahlin." Refrängen lyder: "I will always be your soldier. I will be marching by your side". Mona får det tacksamma upplägget att börja sitt tal med att "...tacka Marit. Tänk att ha en så'n soldat i vår armé". Byten mellan scenframträdande är betydligt viktigare för helhetskänslan än vad de flesta förstår. Och vilken poäng Mona fick till! Symboliken mellan en armé och ett politiskt parti är mycket bred för tolkning, och för att få uppmärksamhet är breda tolkningar alltid bra. I detta fall kan man dock göra både positiva och negativa uttydningar vilket inte direkt gynnar Socialdemokraterna i alla lägen. Nåväl.

Rent strukturellt är anaforen en av de enklare men samtidigt starkare stilfigurerna på retorikmarknaden. Liksom i Maud Olofssons tal överutnyttjas den å det grövsta. Jag tröttnar och slutar lyssna. Men rätt som det är har något annat gömt sig under anaforens inledande fras: "... där arbetslinjen inte är en bidragslinje utan en utvecklingslinje". Här har vi att göra med en skön, rytmisk, upprepad och utvecklad assonans där linjen driver argumentationen framåt.

Lite senare i samma anaforträsk: "...där människor vågar satsa på företagande och företagarna vågar satsa på sin personal." Denna brutna och ofullständiga kiasm (korsställning) med en paragoge (ordet företag är nyttjat två gånger med olika ändelser) övergår snabbt till en incrementum (stegring) där den ena meningen bygger grunden och kraften för nästa som sprakar iväg upp mot ett klimax: "Vi måste helt enkelt investera i varandra, vi måste förstå i Sverige att vi är varandras utveckling. Att det är människor i utveckling som också skapar nationens utveckling." Och poängen har befästs genom de föregående påståendena.

"Det pågår också en smygande skattereform i vårt land". Semiotiken och retoriken går ofta in i varandra. Detta är ett sådant tillfälle. Valet av ordet/tecknet smygande i föregående citat är mycket medvetet. Meningen ska tolkas som att detta är något negativt, utan att Sahlin säger det rakt ut. Det gäller att vara uppmärksam på vilka ord man väljer att nyttja, och vilka ord andra utnyttjar, för att på bästa sätt prångla ut sitt budskap.

I delen där Sahlin talar om"större klyftor mellan fattig och rik", för övrigt en vanligt förekommande metafor, levererar hon följande strof: "Utbildningsmöjligheterna blir färre och utslagningen blir värre". Allitterationen och assonansen mellan ut-bildning och ut-slagning smyckar de två ihopbundna fraserna och markerar för publiken att de hör ihop. Dessutom nyttjar hon rimmet och den exakta ordföljelsen när båda "blir färre/värre". Ett enkelt publikfrieri.

Sahlin har några störande talmoment som hon bör arbeta bort. Ett är problemen med att tonen går upp, men varken tillräckligt för att på franskt manér bilda en fråga eller för att vi ska uppfatta det som en kraftbetoning av ordet. Det blir bara fel. Och störande. Kanske är det det som retar upp folk i publiken, att hon talar till dem som om hon vore deras överordnade med ett lätt ironiskt tilltal. Det är inte hennes enda talarproblem. Ett annat är att hon inte låter publiken få veta när det är dags att skratta eller när det är dags att applådera. Och när publiken gör det i alla fall ger hon dem inte tiden att genom sina reaktioner förstärka det hon nyss sa. Av en sådan erfaren talare som Mona Sahlin är det inte bara onödigt, det är direkt inkompetent. Pauser är ett mycket starkt och kraftfullt retorikiskt verktyg att användas. Oftare än du tror.

Ett exempel på paus som uteblev är när hon drar den redan begagnade historien om Reinfeldts längtan efter Persson: "Fredrik Reinfeldt sa för inte så länge sedan att han längtar efter Göran Persson. Slut citat. Ja när Person och jag och flera av oss som är här idag regerade då hade vi starka finanser, vi hade stigande sysselsättning. Jag kan förstå att han kan längta tillbaka till det. Men, vad säger det om en statsminister som står och låtsas att han längtar efter sin föregångare? Jag kan berätta att om jag får förtroendet att bli statsminister efter valet nästa år så kommer jag inte att längta efter Fredrik Reinfeldt". Ännu en sarkasm levererad. Publiken börjar skratta men Mona vill avbryta och gör så. "Ja, hmm, ja, ää, jag (och nu tystnar publiken och Mona får fart igen) jag kommer inte att längta efter Maud Olofsson heller". Sahlin är för långsam och för otålig på samma gång. Ta pausen. Låt folket skratta och applådera. Och leverera sedan nästa poäng. Rappt.

"Jag hörde på Ekot igår och då hörde jag att Maud Olofsson påstod i sitt tal här igår att jag skulle slå igen dörrar för kvinnors möjligheter att tjäna pengar. Och att Maud Olofsson hade satt foten emellan för att förhindra detta.""...Om vi vinner valet kommer jag att stampa bort Maud Olofssons fot i dörren och istället öppna dörr efter dörr..." Det här är Sahlin bra på, att vända det en motståndare sagt och göra dels en komisk poäng och dels en politisk poäng som går hem. Här är Socialdemokraternas ledare Sverigebäst.

I slutet av hennes tal citerar Sahlin en annan välkänd artist som stödjer Socialdemokratin, närmare bestämt Rickard Wolff: "Ett år, 3 mån och 18 dagar kvar tills vi kan få en rödgrön regering". Och Mona stakar sig på begreppet "rödgrön". Freudianskt? "Nu hjälps vi åt. Nu ger vi järnet. Tack för att ni lyssnade". I ett jämnt flöde. Med ett jämnt tryck på meningarna. Ack Mona. En god retoriker vet hur man betonar för att få ut mesta möjliga av sitt tal. Där har du en bit kvar.

Nedhopp i Sahlins förstamajtal 2009

Mona Sahlin höll årets förstamajtal inför entusiastiska socialdemokrater i Malmö. Hon pratade i närmare 40 minuter. För min bloggs räkning kan jag inte ta upp allt som finns att kommentera ur ett retorikiskt perspektiv. Jag nöjer mig med specifika nedhopp. Om du är intresserad kan du här se eller läsa hela talet.

Sahlin driver i detta tal en frihetslinje, vilket är mycket intressant då ordet frihet brukar sammanknippas med den liberala delen av den politiska skalan. I Monas vision för Sverige säger hon bland annat att: "Jag vill leva i ett Sverige där alla får möjlighet att skapa sina liv efter egen vilja, att tro på sig själv, att satsa på sina drömmars mål, växa, skapa, välja själv." Sahlin pratar även mycket om ansvar. I detta fall om regeringens ansvar gentemot det land som de "...är satta att leda i åtminstone 1,5 år till." Men hon talar aldrig om individens ansvar. Individens ansvar att skapa sina liv efter egen vilja, individens ansvar att tro på sig själv, individens ansvar att satsa på sina drömmars mål. I hennes värld är det staten som ska lösa individernas drömmars mål. Det går inte ihop. Den slagkraftighet och handlingskraft hon vill att vi lyssnare ska uppfatta och finna trovärdig infinner sig tyvärr inte. Eller så är jag inte troende. Jag ser bara urholkade och platta klichéer sprida sig från hennes mun genom mikrofonsystemet ut till mig, och jag frälses icke.

"Det är inte för att man är smart som man går vidare, det är för att det finns möjligheter." Nej, det var inte Mona Sahlin som sa det, men det var Mona Sahlin som citerade det. Man behöver alltså inte vara smart för att läsa på högskolan enligt Mona. Ordet smart är ett väldigt värdeladdat ord och alla vill vi känna oss smarta. Hur smart var det egentligen av partiledaren att använda detta citat i detta sammanhang?

Mona säger även: "Vi har olika förutsättningar". Vad hon menar med det är lite otydligt. Med tanke på vad hon förespråkar väljer jag att tolka det som att förutsättningarna inte ligger hos individen utan hos samhället. Och jag väljer att inte hålla med. Om du vill styra de tolkningar och associationer som uppstår hos din publik måste du vara mer nogrann med hur du säger vad. Du vill uppmuntra publiken att hålla med dig. Inte tvärtom. Därför är det bäst att smalna av möjligheten att associera i "fel" riktning och i stället rikta öppningen åt "rätt" håll.

En metafor som Sahlin nyttjar flitigt är den om dörrars betydelse för utveckling. Och hon både stänger och öppnar dem. Först är det Jan Björklund som stänger dörrar när han och regeringen ändrar reglerna för högskoleintag och möjligheten till Komvux. Därefter talar partiledaren om Socialdemokraternas önskningar: "Vi vill öppna dörrar. Fler dörrar, inte färre, måste stå öppna för våra ungdomar. Dörrar till utbildning och jobb, och dörren till den där första egna lägenheten. Så att Sverige står starkare rustat den dag konjunkturen vänder." Och sedan kommer budskapet: "Det gör skillnad vilken regering som styr." som Mona förstärker med fler dörrmetaforer: "Stäng dörren till Utbildningsdepartementet för Jan Björklund. Byt lås! Släng nycklarna! Öppna dörren för de unga!" och slutligen: "I dag stängs möjligheter. Dörren till en bättre framtid smäller igen..." För mig blir det lite för mycket dörrar. Var försiktig med nyttjandet av samma metafor. Det finns risk för att publiken blir uttråkad.

Mona nyttjar den retoriska stilfiguren perifras vid ett antal tillfällen. Mitt första exempel är väldigt korthugget och meningarna är i det närmaste identiska: "Det är ett löfte." "Det är inte ett hot. Det är ett löfte." Vilket upprepas en gång och utvecklas sedan till: " Det är inte heller ett hot. Det är ett löfte" för att vid sista upprepningen bli: "Det är inte heller ett hot. Det är också ett löfte." En annan perifras som Sahlin nyttjar är mer utbyggd, men inte desto mindre effektiv. Den börjar så här: "politik som Olof Palme sade, att vilja. Men det är också att välja vad man gör som politiker, varje dag." Nästa gång den dyker upp formulerar hon det så här: "För det är vad vi socialdemokrater vill, och det är vad vi väljer för vi vet att politik är att välja." och sista gången: "Politik är att välja, och vi har gjort vårt val." Perifraser är effektiva för att det låter dig säga samma sak, med nästan identiskt samma ord, förhoppningsvis utan att tråka ut din publik. En uttråkad publik slutar nämligen att lyssna på vad du säger och då har du förlorat - oavsett hur vackra tankar du än har eller hur vackert du än formulerar dig.

"När Anders Borg presenterade sin budget och fick kritik för att det var för lite insatser sade han att han inte kan trolla med knäna. Vi har inte bett honom att trolla med någonting – bara att prioritera. Anders Borg säger att det blir inga skattehöjningar och det blir inga nedskärningar i välfärden – men abrakadabra och simsalabim! Så blev det uppsägningar i vård, i skola och omsorg. Och hokus pokus! Så skenade socialbidragen så att kommunerna måste spara på omsorgen." Här använder Sahlin en mycket användbar retorisk stilfigur - nämligen att nyttja Locus communis, dvs den gemensamma plats som magikens värld är för oss lyssnare. Sahlin fortsätter med att metaforiskt nyttja denna värld: "Vad Anders Borg gör är inte att han trollar med knäna. Han trollar genom att skjuta över problemen på kommuner och landsting. Det är intressant, för det skrevs en bok 1992 som ni säkert inte kommer ihåg, men författaren hette Anders E. Borg. Titeln på boken är ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord?”". Monas syfte verkar vara att förlöjliga Borgs agerande genom att använda barnramsornas magiska ord. Hon missar dock chansen att verkligen trumma in det löjliga med Borgs politik genom att inte använda rösten bättre. Ge publiken en chans att hinna reagera på boktiteln. Gör stegring mot och sedan en märkbar paus efter "bara magiska ord" innan sarkasmen tar över: "Just det. Så mycket var det med trollkonstnären, med illusionisten, som låtsas att regeringen försvarar välfärdens kärna när man snor åt sig det ekonomiska utrymmet..." Hon vill ju att publiken ska skratta. Låt dem få tid att göra det. Detta är ett av många talarproblem Mona står inför - att inte veta hur man gör effektfulla och budskapsförstärkande pauser.

Ett annat av hennes problem är att hon inte kan sitt tal så väl att hon långt, långt in i talet fortfarande läser det istället för levererar det. Det blir stor skillnad för oss som lyssnar. Stor skillnad för hur trovärdig vi uppfattar henne och hennes ord. Och ännu större skillnad på hur starkt vi låter oss beröras. Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen. En god retoriker är mycket väl förberedd för att kunna leverera som om det vore sponant. Det är det som är hemligheten och samtidigt svårigheten med det talade ordets övertygande kraft. Och här övertygar inte Mona Sahlin förrän mot slutet. Det är lite för lite, lite för sent.

Sista delen innan avslutningen tar Mona upp frågan om det parti som "livnär sig på vanmakt, ilska, missnöje" och nyttjar tillfället att ifrågasätta varför Reinfeldt inte tar ett tydligt avstånd från detta parti. Själv gör hon det mycket snyggt med en parallellism av anaforiskt format "Aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig kommer jag att medverka till att socialdemokratin gör sig beroende av, eller samarbetar med," (partiets namn). "Aldrig!"

Själva peroratiot - avslutningen där publiken ska uppmanas med starkt pathos att göra något -blir snarare ett lamt antiklimax som inte alls förmedlar de starka känslor som Sahlin ändå lyckas med främst i början av talet. Så här säger hon: "Nu kämpar vi på - den 7 juni, kyrkovalet i höst, och sedan är det riksdagsval nästa år. Kämpa på – tack ska ni ha!" Snacka om ett snöpligt slut. Och det är inte direkt ett vrål av förtjusning som hörs från publiken. Men så är inte heller Mona Sahlin en särskilt god talare.

Baylan vs Schlingmann - andra ronden

Valet till Europaparlementet är den 7 juni. Det har börjat uppmärksammas i medierna. Främst för att så få av svenskarna är medvetna om det. Jag förstår dem. Det är inte så att vi är mitt uppe i en brinnande valrörelse direkt. Men det börjar märkas mer och mer - för oss som faktiskt är intresserade.

Baylan och Schlingmann möttes första gången för några veckor sedan på FOKUS och diskuterade integration. Om det mötet kan du läsa mer om här. Gårdagens minidebatt i Godmorron Sverige bjöd inte på många nya retorikiska insikter, förutom att TV-mediet är annorlunda än att beskådas live.

Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare, är en lång man. Långa män brukar ha en viss tendens att vilja göra sig lite kortare. Det kan göras på många olika sätt. Ett är att försöka trycka ned tyngdpunkten genom att vila på ett ben och skjuta in det andra under det första. Sluta upp med det. Det gör dig inte kortare. Allt du åstadkommer är en bild av en gänglig man som inte har balans i tillvaron. Det är nämligen mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att stå helt stilla i den positionen. När TV-kamerorna sedan zoomar in på ditt ansikte och axelparti är det enda som förmedlas till publiken hur du konstant är i rörelse. Att skifta fot används som en metafor i dagligt tal av en anledning. Att fysiskt förstärka den bilden sänder inte rätt signaler. Stå still.

Ibrahim Baylan, socialdemokraternas partisekreterare, står visserligen fysiskt still men tyvärr även verbalt. I långa haranger kommer det ut ord efter ord som inte driver hans tes framåt utan snarare verkar som utfyllnad. Tror han att vi i publiken luras att han faktiskt säger något? Kanske de som inte lyssnar, men de som är ointresserade av politik tenderar att byta kanal eller gå iväg och uträtta ett ärende när politiker dyker upp i rutan. Vi andra är kvar av en anledning. Hans favoritord denna gång är "absolut". Det går tydligen att använda som svar på allt. Vid ett tillfälle råkar han svara absolut lite för mycket, åtminstone verkar journalisten tycka det eftersom hon avbryter och undrar om man verkligen kan säga båda två? "Absolut" kontrar Baylan.

Att tona ned sitt pathos, sitt röstläge och sina kroppsrörelser är ofta goda råd inför en TV-sändning. Minns bara det TV-sända tal där Palme blåser på inför de samlade massorna. Publiken på plats blev överväldigade och deras röster vanns, publiken via TV-apparaterna likaså överväldigade - och rösterna förlorades. Att uppträda i TV-mediet handlar om att förstå att publiken inte förflyttas till den plats där du är, utan tvärtom. Baylan hade säkert lyssnat på dessa råd, men misslyckades ändå. Eller så hade han bara en dålig dag. Händerna viftade alldeles för mycket och blev till ett störande moment som halvt om halvt tittar upp över kamerakanten. Dessutom var hans röstläge alltför lågmält för att förmedla någon form av förtroende.

Nej, detta var en lam tillställning där det enda som stack ut var Schlingmanns konstanta omdefinieringar av journalistens påståenden vilket gav honom initiativet i samtalet. Någon debatt var det nämligen inte. Jo, och Baylans försök till misskreditering av moderatens uttalanden "jag är något fundersam... " och "...orolig när jag hör Schlingmann...". Lamt och energilöst kändes det. Med andra ord ungefär som Björklund och Erikssons samtal tidigare i veckan.

Hela poängen med en match är att vi vill se er puckla på varandra lite. Verbalt. Att Schlingmann inte slår till hårdare kan jag förstå. Han sitter i regeringsställning. Men ändå. Att Baylan är så nedtonad och utan driv framåt är mer förvånande. En sosse som inte tar fajten. Konstigt. Och så undrar partierna varför svenskarna inte känner större engagemang inför Europaparlamentsvalet...

Att se och interagera med sin publik

Jag har tidigare varit inne på vad en duktig talare gör och idag fick jag lyssna på Sture Johansson från Hamrin & Partners på marknadsföreningens Afternoon tea.

Sture är en duktig talare. Vad är det då han gör som är så bra?

Han är inte bara fantastisk på att söka ögonkontakt och få oss att skratta åt mer eller mindre pinsamma historier tagna direkt ur hans eget eller närståendes liv, han är även fenomenal på att ställa frågor. I Stures fall handlar om tre sorters frågor: retoriska - de som ingen förväntas svara på, öppna frågor - de som blir besvarade och feedbackfrågor - de som hjälper talaren att stämma av läget.

Retoriska frågor är bra för att de väcker en passiv aktivitet hos oss lyssnare. Vår hjärna går från lyssnar-mode till tänkar-mode och vi engagerar oss mer i det som sägs. Detta leder i sin tur till att vi lättare uppmärksammar, bearbetar och tar till oss budskapet. Retoriska frågor är väldigt tacksamma att använda inom kommunikation i allmänhet och reklam i synnerhet.

Öppna frågor är bra för att skapa engagemang hos publiken. Vi känner oss dessutom mer betydelsefulla och kompetenta. Ett smart sätt att dels ställa sig in hos publiken och dels bryta monologens monotoni. Avbrottet i sig ger energi i kommunikationen.

Feedbackfrågor av typen "Är det det du menar eller är jag ute och cyklar? Bra, då får jag stå kvar här ett tag till" fungerar ypperligt eftersom en kontinuerlig avstämmning av nivå och innehåll leder till att publiken blir mer nöjd med föredraget (och så ler vi av bara farten genom metaforens och bisatsens försorg).

Dessutom ger han oss lyssnare komplimanger hela tiden som inte känns klyschiga och krystade utan genuint menade.

Vad Johansson talade om, rent sakligt? Under rubriken "Spelet om varumärket börjar på insidan" nöter han in att ord och handling måste hänga ihop för att varumärket ska bli starkt. För ovanlighetens skull håller det sakliga budskapet och retoriken ihop. Resultat? Klockren kommunikation.

Att tala i bilder

En metonymi är en del som får representera det hela. Metonymier arbetar syntagmatiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten. De är effektiva därför att de verkar indikerande och sanna på samma sätt som index (ingen rök utan eld). Tänk noga igenom vilken metonymi du använder, eftersom det du beskriver blir utgångspunkten för den vidare tolkningen av situationen. Samtlig nyhetsbevakning är ett förmedlande av metonymier, men även uttryck som "slipsarna" kan vara en metonymi som hänvisar till styrelsens ledamöter.

En metafor arbetar tvärtom. Här handlar det om att uttrycka det obekanta i bekanta termer. Metaforen utnyttjar på samma gång skillnader och olikheter och går i motsats till metonymier bort från verkligheten. Metaforerna arbetar paradigmatiskt för att skapa fantasieggande effekter. Man kan exempelvis byta ut ett enda ord i en mening för att mottagarna ska få upp en bild för sitt inre som förstärker och breddar deras upplevelse av budskapet. Ett vanligt exempel är hur vi använder pengar som en metafor för tid - vi investerar tid i ett projekt, trots att tid varken är något vi kan samla på hög eller som någon har mer av än någon annan. Men betydelsen av tidens värde lyfts.

Om man låter en hel berättelse beskrivas på ett sätt, men egentligen handla om något helt annat, dvs en utvecklad metafor, har man skapat en allegori. Detta grepp nyttjas ofta i Bibeln och en av de mest kända bibliska allegorierna är namnet till trots Liknelsetalet i Matteus kapitel 13.

En liknelse på retorikiska definieras nämligen som en jämförelse mellan något konkret och en bild, exempelvis "Min älskling, du är som en ros" (Taube).

Alla dessa olika nyttjande av bilder i språket är mycket effektivt för att förmedla ditt budskap. Vad som händer är nämligen att bilder triggar fler receptorer i hjärnan att bearbeta budskapet eftersom bilden adderar lager på din kommunikation. Bra bilder ökar även associationsbredden hos mottagaren så att de läser in mer i ditt budskap än vad du faktiskt själv säger.

Ett sätt att nyttja detta är när du vill få något sagt utan att säga det. Eller vad tycker du om följande fras som jag hörde droppas i ett politiskt sammanhang: "Jag vet vad som händer när man blandar rött och grönt. Det blir brunt". Naturligtvis är bilden tagen ur konstnärens värld där man blandar färger på paletten. Men budskapet som kommer fram är så mycket bredare än så. I det politiska samtalet blir färgerna representanter för de politiska partierna på vänsterkanten. Och slutsatsen är att deras samarbete är lika mycket värt som... (avskräde).

Även om det inte är en målande bild du penslar fram med ditt språk är det viktigt att tänka på att olika ord sänder ut olika värderingar. Eller vad tycker du om kombinationen högerkartellen till skillnad från högeralliansen eller högerkoalitionen?

Några som är riktigt bra på att förmedla budskap i bilder är låtskrivare. Läs och njut av följande text skriven av Beate S. Lech och tagen från Beady Bells album "Belvedere". Vad är det hon sjunger om? Egentligen?

Apron strings

Can't say that I know you
I'm not acquainted with you yet
Can't say that I miss you
'Cause we've never really met

But for mysterious reasons
I long for you
I yearn for you
I burn for you

Don't know you by appearence
'Cause you've never crossed my sight
Your features undiscovered
They never have been brought to light

But for mysterious reasons
I picture you
Envision you
I dream of you

I'm tied to your apron strings
With bonds unconditionally formed
An implicit tie that clings
To a pipe dream yet unborn
To a pipe dream yet unborn

Can't say that I need you
'Cause you've not been put to use
Can't say that I love you
These feelings are far too diffuse

But for mysterious reasons
I'm attached to you
Interlocked with you
I belong to you