Och bara för att jag uppgivet tappade tron på våra folkvalda smäller en annan, i sammanhanget mycket pålitlig, riksdagsledamot till. Jag talar naturligtvis om Birgitta Ohlsson, folkpartist och liberal feminist. Igår skrev Birgitta och Jenny Sonesson ett skarpt inlägg om liberal feminism som svar på Per Ströms och Camilla Lindbergs tidigare inlägg i debatten. Samtliga på Newsmill.
Birgitta är känd för att inte bara sticka ut, utan faktiskt komma ut. Det finns flera anledningar till detta. Ett är att hon är en fenomenal politisk retoriker. Ett annat är att hon inte rättar in sig i det berömda ledet utan vågar gå sin egen väg. Ett tredje att hon länge haft just Sonesson som bollplank - ett annat kommunikativt snille. Men framförallt handlar det om att Birgitta väcker känslor i människor. Man behöver inte alltid hålla med henne för att hålla av henne.
I exordium uttrycker de att Lindberg missuppfattat den liberala jämställdhetskampen samt slänger fram två liberala feministiska landvinningar som kvinnlig rösträtt och pappamånader. Det första är en konflikt vilket alltid är intresseväckande, det andra förväntas förvåna läsaren. Sedan kommer artikelns första parafrasiska metafor "Vi liberaler ska inte... ta på oss rollen som feminismens begravningsentreprenörer". Uppmärksamhet direkt.
Sedan leker de med assonans - att ord låter likadant. I den perfekta retorikiska världen skulle liberaler istället hetat liberalister. Då hade vi kunnat läsa följande (och tänk nu på hur orden låter...) Vi som skriver den här artikeln är feminister men också liberalister, kapitalister och internationalister. Ändelserna binder samman uttrycken och varje upprepning ökar kraften i påståendet. Det fungerar även med liberaler, bara inte lika bra.
På samma sätt fungerar på varandra följande meningar som inleds med samma fras. Det som vi på retorikiska kallar anaforer. Detta grepp nyttjar Ohlsson och Sonesson mycket stiligt genom att avsluta sitt exordium med kraftfulla ethosbeskrivningar som alla börjar med "Som liberala feminister skulle vi aldrig...". Denna anafor upprepas tre gånger. Upprepning och tretal hjälper till att lyfta energinivån ytterligare ett snäpp.
I narratio får vi en kort beskrivning av nuläget inom feminisim samt historik serverat med en rad olika numerära fakta. Detta är bra på många sätt. Att visa att man kan sin historia ger pluspoäng på kompetensfronten. Att slänga sig med årtal är att använda kraften i auktoritetshöjande markörer på ett snyggt och smidigt sätt. Innan stycket är över har vi en kolossalt intressant mening - ur retorisk synpunkt. "Om man skalar bort all fördomsfull bråte som skymmer sikten ...". Att skala bort är en metafor, bråte är en annan och att skymma sikten är en tredje. Att tala i bilder ger som alltid de positiva fördelarna att de som lyssnar ökar sin associationsbredd för budskapet vilket både leder till att ditt argument blir starkare och att det fäster bättre i folks medvetande.
Probatio börjar med ett stycke med stor retorisk potential. "Liberalismen har en stolt feministisk historia som vi liberaler ska vårda, inspireras av och utveckla". Tretal. "Men feminism är en angelägenhet för olika ideologier och är en vildvuxen trädgård med jordmån för många idéer". Trädgården blir allegorin (den utbyggda metaforen) som resten av argumentationen tar sin kraft ur. "Målet är ofta detsamma - men de politiska medlen är olika". Här hade de med fördel kunnat utveckla allegorin istället för att prata klarspråk. "Rosen Mona Sahlin, maskrosen Maria Wetterstrand och nejlikan Lars Ohly kan växa bredvid feminister som blåklinten Jan Björklund och Erik Ullenhag men även moderater som Anders Borg och Per Schlingmann". Denna del hade vunnit i retorisk kraft på att utelämna partiledarnas namn. Alla fattar ändå. Om du låter dina lyssnare själv fylla i betydelser ökar deras aktivitetsnivå och ditt budskap tränger lättare in. Denna del hade även vunnit på att utelämna moderaterna, även om de namngivna är uttalade feminister. De har nämligen ingen blomma som partisymbol och stör därmed den annars smart uppbyggda och lättillgängliga allegorin.
Lite senare i probatio gör artikelförfattarna en annan snygg stilfigur när de låter sina argument komma närmare och närmare individen. Vi kan kalla det för ett klimax. "Men vi kan som feminister aldrig vända bort blicken för att livsvillkoren ser dramatiskt olika ut för kvinnor och män...". Först får vi numerära fakta ur ett globalt perspektiv. Sedan följer numerära fakta ur ett europeiskt perspektiv. För att slutligen krönas med numerära fakta ur ett svenskt perspektiv. Det som inte händer nära berör inte lika mycket, även om jag som mottagare av budskapet håller med om att det är förfärande. När det skulle kunna vara min vän, min mormor, min mamma eller mig själv tar det hårdare. Mycket hårdare.
I peroratio skriver de "Vi liberaler får inte bli feminismens dödgrävare". Återigen en parafrasering med metaforisk klang. Och lite senare "Globalt ligger flera av våra största feministiska segrar dessvärre framför oss". Att använda uttrycksformationer där folk ”vet” hur formuleringen kommer att sluta, som i det här fallet – våra största segrar ligger framför oss, och sedan lägga in ett nytt ord med motsatt energi, skapas turbulens i kommunikationen. Energinivån höjs och vi hajar till. Vad hände där?
För den retoriskt intresserade finns det massor mer att hämta ur denna artikel. Själv lägger jag mig platt och applåderar åt strukturen, den fantastiska strukturen med alla stilfigurer stiligt inbakade. Om de sedan har rätt i sak låter jag dig bedöma helt själv. Det är väl liberalt?
