Clara Lindblom Ung Vänster

Representanter från samtliga politiska ungdomsförbund debatterade betyg från tidig ålder i skolan under sommarens Almedalsseminarium "Gud så demokratiskt". Debatt-tävlingen stod mellan de rödgröna och alliansen. Gudrun Schyman, Lennart Koskinen och Camilla Eriksson bedömde insatserna utifrån ett genus-, ett moraliskt och etiskt samt ett retoriskt perspektiv. Clara Lindblom, Ung Vänster var först ut.



Claras exordium bestod i att sänka sig, vilket hon gjorde genom att berätta att färjan lämnat Stockholm 04.50 vilket gjorde att hon var trött. Direkt på detta uttalande tar hon lite udden av sin kommentar när hon kommenterar hur man inte bör kommentera sin status. Att jämföras med "jag är ingen talare, men..."

Ingen tid slösades på något narratio, utan Clara gick direkt på tesen: "Jag är fullständigt övertygad om att betyg motverkar snarare än stärker...". Denna underbygger hon sedan genom ett flertal argument.

Första omgången karakteriseras av motsatsförhållanden av olika slag. "Jag tror att nyfikenhet som motivationsfaktor kommer att ersättas med stress, betygshets och med prestationsångest." Ett positivt laddat ord som nyfikenhet ställs mot negativt laddade ord som ingen vill befatta sig med. Smart. Dessutom ger hon tre ord. En tricolon som skapar retorisk harmoni. Och en tydlig konsekvensbeskrivning. Bra. Sedan kommer flera motsatser med paren smartare - dummare, flitiga - lite lata. Karaktärsargumentation (ethos) som även väcker känslor (pathos). Bra igen.

Om betyget: "Den säger inte - jobba lite mer med skrivstilen. Den säger inte - passa dig för att slarva när du räknar. Och den säger inte - läs en bok som du tycker är rolig". När alla meningarna börjar likadant använder man stilfiguren anafor. Denna parafraseras något i tredje vändan för att skapa lite extra energi. Märk även hur väl hon pauserar mellan första och andra delen av meningen. Här använder Clara en känslobaserad argumentation (pathos) för att väcka avsky gentemot konstruktionen betyg. Känslor är bra. Särskilt när man styr dem så väl som hon gör här.

Sedan kastar Clara fram ett stiligt formulerat refutatio: "Man säger ofta ifrån högern att betyg från tidiga åldrar är ett sätt att tidigt fånga upp elever som hamnar efter. Men problemet med skolan idag är inte att lärarna inte vet hur eleverna ligger till. Problemet med svenska skolan är inte heller att eleverna inte vet hur de ligger till. Problemet med den svenska skolan är att den har blivit utsatt för kraftiga nedskärningar de senaste 20 åren". Återigen en tricolon, återigen en anafor som parafraseras. Detta är en klassisk logosargumention som talar om nyttan. Klara pluspoäng för dubbelnegationerna som jag tycker skapar en härlig rytm.

Detta följs upp av ytterligare logosargumentation när hon tar upp fakta "I år skär fyra av fem kommuner ned på skolan" samt gör en konsekvensbeskrivning på nyttan.

Clara avslutar med att ställa regeringens fokus i skolfrågan (att diskutera betygssteg) mot att prata om "det som är det grundläggande problemet: vår skola behöver mer resurser". Hon gör en alter, en nivåförhöjning, där betygssteg (från 4 till 6) sedermera uppfattas som underordnat betydelsen av (ekonomiska) resurser. Hon definierar problemet med dagens skolpolitik och ger själv lösningen med sina allra sista ord. Rent retoriskt helt rätt.

Sammanfattningsvis var detta mycket välformulerat och mycket väl framfört. Hennes röst var klar, tydlig och stark. Hennes resonemang var enkla att följa och hennes engagemang kändes genuint och mycket trovärdigt. Det hon hade vunnit på hade varit att spela lite mer på känslor. Detta var ett nyttans attack mot betygen. Ett argument hade kunnat formuleras så att vi i publiken får medkänslor med de barn som får betyget Underkänd. "Om du själv har blivit underkänd kommer du säkerligen ihåg hur det kändes. Om inte, kan du säkert sätta dig in i situationen". Inom politiken är det inte fakta som övertygar starkast, utan känslor.

Tack Clara, du var helt fantastisk!

Eriksson i Almedalen 2010

Peter Eriksson, Miljöpartiet, avslutade Almedalsveckan detta år. Talet kan både beskådas och läsas här.

Han inleder med ett översvallande positivt exordium där superlativen flödar. Men ganska snabbt vänder attributen till att få negativ klang. Östersjön är till exempel ett "nedsmutsat och sårbart hav". Ord gör skillnad, och vilken styrka du använder sätter ramen för vilka känslor du vill uppvigla i publiken. Så synd då att Eriksson inte förmår leverera denna del av talet. Liksom Sahlin får han problem med andningen så att behov av inandning efter vart annat, vart tredje ord uppstår. När framförandet fallerar faller budskapet platt.

Jag säger inte att det är det han säger, men jag hör hur "Politik är nödvändigt" därför att vi måste "modernisera Sverige" eftersom "så mycket står på spel". Inom retoriken kallas detta för ett entymen där premissen är Modernisera Sverige! och slutsatsen enligt Erikssons resonemang blir att politik är nödvändigt.

Sedan argumenterar Eriksson både med abstrakta (det finns "hopp och potential i politiken") och konkreta ( "Vi vill bygga mer kollektivtrafik i städerna") argument. Hjärnan fungerar på så sätt att vi behöver konkreta krokar att hänga upp saker på i den del av minnet som arkiverar. Det är därför bilder och berättelser fungerar så bra för att förmedla dina åsikter. Visst var det lättare att lära sig orden för blomma och boll på det främmande språket du pluggade i tonåren än de abstrakta konjunktionerna och eller för?

Fördelningen ethos/logos/pathos i argumentationen är rätt skev. Visst är Wetterstrand i det närmaste outstanding när det gäller att bygga ethos i toppolitikens Sverige, men även Eriksson skulle tjäna på att bry sig lite mer om sin karaktär (ethos) är att nästan uteslutande bygga sin argumentaiton på logos (nytta) som i "Vi gröna vill fördubbla järnvägskapaciteten" och pathos (känslor) när han säger att "Vi är många som mår dåligt av ett samhälle där sjuka kan stå helt utan försäkring och hjälp". Den sista meningen innehåller en snygg stilfigur. "mår dåligt av" syftar på sjuk och är en refractio, en ordbetydelseförskjutning, som används rätt frekvent i politikens värld. Kom bara ihåg hur Hägglund ansåg att "Verklighetens folk skiter i dasstunnan". Även det ett refractio.

Tillbaka till Eriksson. Han gör nämligen en så snygg nivåförskjutning när han (bort)förklarar Miljöpartiets historiska kompromiss om betygen i skolan. Ett parti som så genuint avskyr betyg har tillsammans med koalitionsparterna gått med på att införa betyg i ännu lägre åldrar än dagens system. Men Eriksson är smart. Han förklarar det hela med att kalla det för en "...liten förändring. Det som kommer att förändra skolan i grunden och i det långa loppet är vårt beslut om att genomföra ett helt nytt system för mer utförliga skriftliga omdömen...". På retorikiska kalls detta för en alter. Lite senare trummar han in betydelsen av skriftliga omdömen som den stora reformen genom att säga "Jag tror att detta kan bli den viktigaste pedagogiska reformen i skolan i modern tid". Sedan bygger han på det argumentet genom att låna status från ett annat område: "Forskningen talar tydligt för det". Till sist kan han inte låta bli att ge en känga till Alliansen genom att implicit kalla deras skolpolitik för "otidsenlig och mossig". Ganska kul faktiskt.

Sedan börjar den tråkiga, tradiga, gnälliga delen av talet. Rent retoriskt förlorar alltid den som tappar humöret. Jag lägger nu till gruppen "de som gnäller". Det är så ointressant och oengagerande. Eriksson hackar och klagar på diverse ministrar som enligt hans tycke inte skött sitt jobb. Ja, ja. Dessutom försöker han sig på ett inclusio likt Ohly - dvs, han avslutar varje stycke på samma sätt för att binda ihop delarna till någon slags helhet. I Erikssons fall handlar det om den retoriska frågan "Varför?" som han efter några gånger utvecklar till att även inkludera den sågade ministerns namn. Men drivet och engagemanget saknas för att poängen ska sitta som ett smäck. Den enda lite underfundiga inclusiot är efter "Nu vill de ha fyra år till. Varför?" men han klarar inte av att använda energin i det uttrycket till att få tillräcklig skjuts till peroratiot.

Peter Eriksson arbetar i motlut och avslutet blir där efter. Kraftlöst.

Några stiliga stilfigurer
"Politik är de många människornas möjlighet." Många människornas möjlighet är en allitterativ tricolon, ett tretal där inledningsljudet låter likadant. Mmm. Stycket fortsätter med "Demokrati är inte en överhetens tvångströja för medborgarna." En intressant vald metafor vald att formuleras som ett refutatio. Varför?

Några anaforer smög sig också in. Inte konstigt, de tillhör de absoluta grundfigurerna i talskrivarens verktygslåda. "Vi som älskar livet" följdes sedan upp med "Vi kan visa". Överlag talade Peter Eriksson om "vi", till skillnad mot Reinfeldts "jag", som ger helt andra associationer.

Att förbättras
Hastigheten och uttalet. Framgent genom talet har Eriksson alldeles för låg takt, betoningarna på alltför många ord (vi lyssnare tappar då takten och följer således inte längre med), och alltför många inandningspauser. När han däremot skulle behöva paus, för att låta folk applådera, kör han på. Han punkterar ofta sina egna poänger och gör detsamma med slutet. Om Hägglund och Wetterstrand hade pseudo-exordier (falska inledningar) har Eriksson ett pseudo-peroratio (falsk avslutning) som helt tar udden av den uppdämda energin som borde forsa fram när talet väl är slut. Att tränas på.

Rekommenderar Camilla