Partiledartal Almedalen 2011 Reinfeldt M

Måndagen var Moderaternas dag här i Almedalen. Reinfeldts humör var på topp och han framförde sitt tal med stor inlevelse. Och avsändaren hade tränat. Det var en statsminister med väl avvägda betoningar med en röst som lekte med budskapen på ett utstuderat sätt. Ungefär som en skådespelare jonglerar med sina repliker. I stundens hetta berördes jag, men när jag lyssnar för andra gången träder den genomarbetade förberedelsen fram lite för tydligt.

I stora drag handlade talet om stora drag. Statsministern målar upp världen såsom den ser ut och rent metonymiskt säger han med samma ord att han har koll på Sverige. Syftet med talet verkar vara att förstärka Reinfeldts och Moderaternas position som de ansvarstagande i svensk politik. Men Reinfeldts smarta tal blir lite för smart. Abstraktionsnivån ligger för högt oavsett vilken målgrupp han vänder sig mot. I och med att budskapen saknar konkretion, och dessutom i mångt och mycket saknar konkreta krokar för den del av minnet som registrerar, stannar inte politiken kvar. Inom retoriken trycker vi på att det du vill att folk ska komma ihåg ska vara konkret, det du måste säga men inte vill att folk ska komma ihåg ska du hålla abstrakt. Kanske var det en del av strategin i detta tal? Hur som helst fungerade det inte.

Målgruppen känns inte homogen. Det är både flirtar och kängor vänsterut samtidigt som han naturligtvis underhåller de egna. Ord med stark historisk anknytning till vänsterpartierna såsom ”rättvisa” och ”inkluderande” används vid ett flertal tillfällen i samband med historiskt sett högerfrågor som frihet, handel, tillväxt och marknadsekonomi: ”Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis”. I avslutningen används diasyrmus (att göra narr av) på en återigen abstrakt nivå för att sparka mot vänsterpartiernas uppfattade ovilja eller oförmåga till utveckling. Inkluderande och exkluderande. Vem identifierar sig då?

Konkreta budskap är svåra att uppfatta. Förutom tillsättningen av en framtidskommission. Men Reinfeldt talar om att bekämpa fattigdom, att bädda för att kunna ta hand om en ökande mängd äldre i vårt samhälle. Han driver fortfarande arbetslinjen och lyfter betydelsen av att få fram nya jobb i nya sammanhang. Och han nöter in hur vi måste modernisera vår ekonomi.

Den retorikiska tårtan hos statsministern är obalanserad. Ethos (trovärdighet) fullkomligt dominerar och underbyggs av logos (nytta). Men vi är inte så logiska, vi är zoologiska. Våra känslor måste väckas för att vi ska känna lust så att hormonet dopamin flödar vilket är en förutsättning för ett visst protein ska bildas. Så att vi minns. Men Reinfeldts agerande uppväger nästan helt för den pathosargumentativa bristen i talet.

Rent strukturellt börjar han i yttre rymden för att arbeta sig genom den globala situationen på vårt jordklot för att slutligen, via Europa, landa i Sverige. Strukturen att först ge en holistisk bild över verkligheten stärker innehållet som har samma format.

Stiliga stilfigurer finns det inte så gott om. Men här kommer en: ”Det är en multipolär värld som nu växer fram. Det växer nu i världen där det förr inte växte. Och där det förr växte har man växtverk.” Ni får ursäkta men själva namnet undflyr mig nu. Jag lovar att uppdatera.

En trop som nyttjas genom hela talet är metonymin. Även tropen stärker innehållet eftersom en metonymi arbetar holistiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten och tropen baseras på närhet till det ersatta. Reinfeldt använder bland annat några få uttalade ”länder som Rwanda, Burundi, Swaziland” för att beskriva situationen i Afrika. För att konkretisering berör mer. Och för att vi ska känna hur länge sedan 1978 egentligen är får vi följande: ”1978 då var Ola Ullsten statsminister”. Om du som jag inte minns den här tiden, i mitt falla för att jag bara var barn, sätts dessa 33 år i ett känslomässigt uttryck. ”Det är ett tag sedan” som sedan följer blir värsta litotesen (underdriften). Samtidigt värsta ironin. Och ironisk är Reinfeldt vid flera tillfällen. Men med hjälp av en välstämd stämma ljuder ironin klar och tydlig över Almedalen.

Jag har redan varit inne på olika beteckningar som används argumentativt. "Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis". Några andra är ordet ”modernisera” och ”hållbart”. De gröna ska således också finna sitt i detta tal.

Och till sist: ”Till alla er som säger att det här är fel. Det är inte framtiden som är grejen!
Sverige ska tillbaka till tiden när Domus hette Domus.. ... Till dom som säger – det är dit vi ska! Vill jag säga vi möts i valrörelsen 2014. Då ska vi ställa frågan om det är för framtiden vi ska rusta Sverige eller om vi ska rusta Sverige i röstande rakt bakåt i tiden. Jag vet vad jag tycker. Tack ska ni ha”. Här går rösten med ett enormt driv som abrupt tappar både fart, styrka och ton. Liksom Robert Gustavsson gör Reinfeldt tvärhalt inför en poäng: ”Jag vet vad jag tycker”. Och poängen går fram.

Tack Reinfeldt!

Här kan du lyssna på talet: SR, Aftonbladet
För fler analyser av talet: DN, SvD, Aftonbladet, Expressen.

Wetterstrand SVT partiledarutfrågning

Igår var det så dags för Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, att bli den sista partiledaren i årets partiledarutfrågning på SVT. Just den här formen där hon blir intervjuad är hennes starkaste sida. Hon är snabb, smart och levererar hyfsat korta, oftast slagkraftiga svar. Detta såg vi prov på även igår kväll. Men det började inte bra för Wetterstrand. Här följer en kortare retorisk analys.

Genom hela denna partiledarutfrågningsserie har Knutson och Hedenmo varit som ettriga illrar, särskilt den senare av de två. Vid några tillfällen har till och med jag blivit provocerad. Som tittare. Ett säkert sätt att få den som intervjuas att bli irriterad är att hela tiden avbryta dem så att de inte får tala till punkt. Här har Hedenmo skött sin uppgift väl. I gårdagens utfrågning var det dock den intervjuade som drev på och började svara innan frågan var helt ställd.

Wetterstrand började med att bli arg, och som jag tidigare sagt är det den som blir arg som förlorar. Rent retoriskt. Men på samma sätt som Olofsson tidigare lyckades vända den initiella ilskan lyckas även Wetterstrand att bemästra situationen och komma tillbaka. Riktigt avslappnat blev det dock aldrig.

Det var en lång passus när orden i det närmaste spottades ut. Jag tror Wetterstrand känner pressen av opinionsundersökningarna, för så här ironisk och drivande i utfrågningar har jag inte sett henne på länge. Det må hända vara så att hon provoceras lika mycket av Hedenmo som av Olofsson tidigare i veckan, men hon vinner ingen mark i TV-mediet genom att blixtra med ögonen på detta sätt.

Sedan vände det. Axlarna sjönk och vi började få se den glada, rappa Wetterstrand igen. "Jag tror det får vara slut med slutdatum", med anledning av kärnkraftens avveckling i Sverige. Detta är en polyptoton, en ordupprepning med delvis annorlunda uttryck. Upprepningen i sig är förstärkande. I det här fallet skapas även en väl avvägd humoristisk effekt.

Rappt var det även när hon kommenterade Olofsson med orden "Hon ser tecken på allt möjligt." vilket bemöttes med skratt i studion. Anledningen till att den formuleringen blir så stark är att rent associationsmässigt är det en väldigt öppen kommentar. Vi kan alla fylla i vad det är Wetterstrand menar och därigenom tar vi till oss hennes budskap. Att förlöjliga någon kallas på retorikiska för diasyrmus, och det är inte Wetterstrand ensam om att göra i svensk politik.

Ett mycket trevligt drag Wetterstrand visar upp är när från om sjukpensionärer kommer upp och hon berömmer Alliansen för deras uppluckring av reglerna så att de som är sjukpensionärer på heltid kan pröva sin arbetsförmåga under en tid utan att vara rädd för att bli av med sjukpensionen. Här visar hon sin pragmatiska sida. När man berömmer motståndarna vinner man trovärdighet för sin kritik inom andra, närliggande områden.

Som vanligt är det dock den seriösa, inom ämnesområden kunniga, för publiken trovärdiga Maria Wetterstrand som satt i SVT:s valstudio igår. Hon är definitivt de rödgrönas vallokomotiv som hon utmålas till. Men om hon fortsätter att bli arg och tala i en irriterad ton som kan uppfattas som ironisk och nedlåtande kommer hon inte att bidra till att attrahera nya väljare.

Tänker Camilla

Björklund SVT partiledarutfrågning

Den andra partiledaren som frågades ut av Anna Hedenmo och Mats Knutson på SVT var Folkpartiets Jan Björklund. Här följer en kortare retorisk analys.

Precis som Göran Eriksson på SvD håller jag med om att Björklund sällan står svarslös när de tuffa frågorna kommer. Det är i det närmaste Björklunds signum att sticka ut hakan i kontroversiella frågor. Naturligtvis har han svar på tal. Så ock i denna utfrågning.

Men det börjar inte alls bra. Han börjar meningar utan att avsluta dem och sedan upprepar han inledningarna igen. Björklund låter orden flöda för att få tid att tänka. Helt plötsligt är han klar. "Så här:" och så kommer svaret. Ibland är det bättre att vara tyst. Denna svada av ord blir bara svammel och svammel bygger inte trovärdighet och tillförlitlighet.

När så programledarna låter frågorna behandla Björklunds domäner får vi höra en snabb, rapp och rolig partiordförande för Folkpartiet Liberalerna. Man brukar säga att en god retoriker är väl förberedd utan att just förberedelsen står ut. När något faller lätt ur munnen på den som talar är sannolikheten mycket stor att just den frasen är välrepeterad. Vi fick minst ett smakprov på detta igår. Från första tillfället under frågorna kring burkans vara eller inte vara i skolan kommer inledningen "En del säger ju så här att om man pratar om såna här frågor, då underblåser man extremism. Tänk jag tror att det är precis tvärtom". Sedan kommer fortsättningen. I det första fallet är denna något utspätt med burkadebatten. Detta citat är från det andra tillfället: "Om man inte vågar göra det man tror är rätt, om man inte vågar ta i de problem som trots allt finns med integrationspolitiken, det är då man underblåser extremism". Det är klart att partiledaren har blivit tränad av antingen sina medarbetare eller ett medieproffs som agerat djävulens advokat inför denna utfrågning. Det är klart att partiledaren har förberett välformulerade svar som ska försöka levereras på rätt ställe. Det som inte är klart är att man ska upprepa denna sekvens flera gånger.

Allteftersom intervjun fortskrider verkar Björklund slappna av. Svaren blir bättre och bättre formulerade och argumenten mer och mer välunderbyggda. En slipad politiker låter inte journalisterna bestämma inom vilka ramar politikern får verka. Ett sätt, som för övrigt Per Schlingmann (M) är mycket bra på, är att omformulera och omdefiniera frågan. Detta gör Björklund flera gånger. Ett exempel är när hotet från Ryssland påstås sätta ribban för svenskt försvar och Björklund svarar "Så skulle jag inte vilja uttrycka det". Vilket följs av hans egna definition. Ett annat exempel är när Irak diskuteras. Björklund anser då att journalisternas lyfter hans dåvarande hållning på icke korrekt sätt: "Det är väl lite överdrivet beskrivet". Ett tredje exempel är när Hedenmo trycker på oliktänkandet mellan Björklund och försvarsministern. Björklund inleder svaret med "Jag vet inte om det förehåller sig så." och tar således bort spänningen i den påstådda motsättningen.

På Hägglundskt manér klämmer sedan Björklund in poäng efter poäng med snabba reaktioner på programledarnas frågor. Som svar på frågan hur många kärnreaktorer han anser ska byggas smattrar han ut något i stil med: "Jag vet inte, vi har ju lämnat planekonomin". Ironi väl förpackad. Som kommentar på att inte alla partier i alliansregerginen delar Folkpartiets vurm för kärnkraft säger han "Entusiasmen är olika i regeringen". En litotes som verkar smygande.

Det han gör riktigt bra denna kväll är dock att han konkretiserar och exemplifierar (paradeigma) utifrån vilket perspektiv han tycker till om politiken. "Jag har själv barn på fritids och som utbildningsminister är jag ytterst ansvarig för fritidshemmen". Lite senare "Jag har varit med så pass länge att jag vet att öronmärkta bidrag inte fungerar". Detta bygger hans ethos. Genom att visa på privat och yrkesmässig erfarenhet ökar man trovärdigheten för sitt budskap. Klassisk kommunikationsteori som Björklund nyttjar med gott resultat.

Björklund bjuder även på sig själv och gör något oväntat, och nej - då menar jag inte det påhopp mot Ohlys uttalande om Djurgården, för det upplevde jag som väl regisserat. Nej vad jag syftar på är hur han sänker sig inför ordförståelsetestet. Knutson: "Du talar ofta om kunskap...". Björklund: ”De är svaga. Jag gick själv i flumskolan”. Vilket han följer upp med ”Nu blir det pinsamt här Mats. Nu är det dags för reklam”. Och på direkt fråga: ”Nervös? Ja absolut”. Med facit i hand får han endast Godkänt av Knutson och då är Björklund snabb igen och kommenterar: "Ja, men vi har glädjebetyg i svenska skolan så det blev ett VG faktiskt”. Avväpnande. Att sänka sig. Här skapar han mycket välvilja gentemot sin person. Vi ser honom som mänsklig. Dessutom får han till en politisk poäng med begreppet "flumskolan". Och vi gillar honom för att han är felbar, precis som vi andra.

I övrigt levererar Björklund tydliga och konkreta svar inom de områden som dryftades. En snabb koll på kommentarsflödet på nätet ger att de egna är väldigt nöjda och andra berömmer Björklund för sitt fokus på den egna politiken och de egna visionerna om framtiden.

Mitt tips till Björklund framledes blir således att inte låta munnen gå utan tanke, att bara använda inövade fraser en gång och i övrigt vara sig själv, med aningen långsammare svada.

Litoteser är det nya svarta

Det har slagit mig under en tid nu att litoteser, eller underdrifter, är kommuniktionens nya svarta. Och detta kommer från superlativkvinnan. Jag har under hela mitt liv dragits åt ytterligheter i språket för att verkligen understryka det känslomässiga engagemanget i mina uttalanden. Måste försöka ändra på det. Jag har nämligen funnit att litoteser verkar så mycket starkare.

Första gången det uppdagades var då jag satt på seminarium på FORES och lyssnade på Andreas Bergh, nationalekonomen, när han och hans kollega Henrik Jordahl kapade oppositionens budget vid fotknölarna. Varken han eller hans kollega behövde särskilt starka ord för att med kristallklar tydlighet måla upp bilden av en underfinansierad budget. Sven Erik Östberg, som var där för att försvara de rödgröna färgerna, använde inte ett enda motargument i sakfrågan.

Andra gången var under Almedalsveckan. Magasinet Neo hade tutat ihop Johan Norberg och Maria Wetterstrand i en diskussion under rubriken "Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna" (för övrigt en antimetabole - ordvändning). Efter ett inledande publikt förmedlande av sin kärlek till Wetterstrand kläcker Norberg: "En röst på Maria Wetterstrand är ju faktiskt en röst på Miljöpartiet och det är lite besvärande." Norberg, den välkände nyliberalen, kommer nog inte rycka på axlarna om det blir en rödgrön seger i höstens val. Det kan vara så att han känner mer än att han är "orolig för vad som händer sedan" om detta skulle bli verklighet. Och litotesen gör sitt jobb.

De återhållsamma underdrifterna fungerar på samma sätt som att sluta innan - förståelsen och tolkningen är inte uttalad utan skapas i stunden av mottagarna. Underdriften driver kritiken vilket stärker argumenten.

Litotesen kan även användas avdramatiserande genom att ta udden av motståndarens argument. I slutdelen av seminariet bygger Wetterstrand ett deduktivt resonemang som Norberg trasslar in sig i. För att inte nederlaget ska bli alltför stort räddar han sig genom följande: "Jag accepterar det som en retorisk fråga som jag inte har något svar på. Grattis." Snyggt.

Litoteser kan också verka vassare än ironi. Ni vet, ironi ska man vara försiktig med. Oavsett hur du formulerar dig tar 25 procent dig på orden. Jag brukar fråga mina kunder om de har råd med det.

Om man klarar av att hålla litotesen just under gränsen för otillbörlig ironi, såsom Göran Hägglund (KD) är expert på, kan man bli riktigt rolig. Eller vad tycks om följande kommentar från Almedalstalet? "Några av er kanske minns att när vi sågs här för ett år sedan talade jag om det jag kallar för verklighetens folk. Och jag nämnde lågmält kulturvänstern i sammanhanget. Det blev en debatt som heter duga." Åtminstonde i Almedalen drog publiken på smilbanden.

Den selektiva perceptionen stärker mig i min uppfattning om att litotesen är det nya svarta. Om du själv stöter på något välformulerat får du gärna dela med dig. Jag har börjat samla.

Hur du på bästa sätt söver din publik

Vissa skulle kanske säga att det är det tråkiga innehållet som slutligen får ögonlocken att permanent försättas i viloläge. Det är inte sant. Efter dagens utredningspresentation kan jag definitivt hävda att det är talarens insats som styr.

Det första du ska tänka på när du vill söva din publik är att inte på något sätt ändra hur du talar inför en större grupp människor med det sätt du talar med en person på tu man hand. Det finns en anledning till att du "myggas" i större sammanhang - för att din röst ska nå ut utan förändring. Därför kan du med stor framgång fortsätta att lugnt, mjukt och varsamt låta orden komma ut ur munhålan utan större eftertryck.

Det andra du bör göra är att hålla tonen så monoton som möjligt. Det är alltså inte okej att ändra vare sig röststyrka, talhastighet eller intonation. Att gå upp i falsett eller hänge sig åt plötsliga utrop är naturligtvis helt uteslutet.

Det bästa är att hålla tonen på en väldigt låg nivå. Tänk sönderrökt whiskeyröst och du har kommit rätt. Särskilt effektivt blir det om du lyckas med bedriften att få rösten att vibrera i dova toner. Tänk bakgrundsbrus. Det påminner nämligen om de ljud vi hörde i livmodern som foster och vi vaggas lugnt till ro.

För att inga visuella moment ska störa är det viktigt att du står så stilla som möjligt, och måste armarna och händerna röra på sig så se till att de hela tiden rör sig på samma sätt. Då kan publikens hjärnor snabbt koppla bort även det momentet.

Detsamma gäller dina ppt-slides. Bilder är inte bra på något sätt - de kan sätta igång ovälkomna associationer hos mottagarna och passivt aktivera deras hjärnor. Nej, håll dig strikt till punktlistor med mycket text. Slide efter slide. På samma sätt som en konstant rörelse kan kopplas bort kan även konstanta textmassor lura hjärnan att inget nytt finns att se. Och den går ned i varv.

Det är det konstanta som söver. Konstant tonläge, konstant talhastighet och konstant flöde. Konstant.

Att bryta decorum och andra mindre lyckade grepp

För ett litet tag sedan var jag på ett företagsseminarium i MIS (Marknadsföreningen i Stockholm) regi. Föreningen är fantastisk, företagsseminariet var fruktansvärt.

De inledande fraserna ligger helt i linje med en av retorikens grundprinciper - få publiken att gilla dig. Vi fick således höra hur Företaget var så nöjda över att få komma och tala om sin produkt inför oss eftersom alla vi som satt där ingick i deras målgrupp. Ok. Men direkt uppstod ett problem - vi förväntade oss inte ett säljanförande utan en mer saklig genomgång hur nyttjandet av viss teknik ger oss fördelar i vårt yrkesutövande. Lärdom ett: Se till att din framställning ligger i linje med publikens förväntningar.

Mycket riktigt får vi strax veta att de två killarna på scenen är försäljare på Företaget. Sedan följer långt mer information om dessa två när de presenterar sig själva än vad som är intressant, nyttigt eller ens nödvändigt. Båda två verkade gilla att stå på scen, och det är inget dåligt med det, men de kunde ha nyttjat faktumet att de var två till att presentera varandra. Min erfarenhet är att sådana presentationer brukar landa på mer lämplig nivå. Lärdom två: Oavsett om du presenterar dig själv eller någon annan, håll det kort, koncist och relevant.

Att skämta på scen är lika farligt som att använda ironi, om du inte arbetar som stand-up-komiker vill säga. Att skämta kan nämligen gå väldigt snett. Ett uttryck som i stundens ingivelse skruvas en aning är i många fall väldigt lyckat, men förberedda skämt brukar ofta kännas just förberedda och faller därigenom platt. Platta på gränsen till negativt inverterade var just de skämt som levererades denna kväll från den "hårda killen" (deras egna epitet). De rappa kommentarerna från "den mjuka killen" var ofta fyllda av ironi eller åtminstone försök till ironi. Själv upplevde jag det bara som fördomar, men det är min subjektiva tolkning. Lärdom tre: Hoppa skämt om du inte har en välutvecklad och utifrån bekräftad komisk ådra. Hoppa alltid ironi. Jag har hört en uppskattning som går ut på att oavsett hur du framför ironin kommer alltid minst 25% att ta dig på orden. Har du råd med det?

Klyschor är inte synonymt med väl situationsanpassade ordspråk. Klyschor fungerar snarare på samma sätt som den vanligaste användningen av svordomar - något man tar till när ordförrådet tryter. Klyschor på svenska kan ibland nyttjas för att leverera berikande komiska poänger, men klyschor framförda på engelska är bara ett bevis på ett fattigt språk. Här kommer ett axplock ur hagelstormen som sköljde över oss: "Go for the kill", The moment of truth" och ett svengelskt "det är ju ingen rocketscience direkt". Lärdom fyra: Skapa hellre egna uttryck än att nyttja de redan (över)nyttjade - och tala svenska för svensk publik om inte det finns någon specifik anledning till byte av språk.

Slutligen kommer vi till rubrikens utlovade analys av decorum. På retorikiska handlar det om det trevligas princip. Säg inget opassande, gör inget opassande och låt inte opassande för situationen. I detta fall var det direkt opassande att göra pruttljud på scenen, säga "första fixen är gratis - sedan får ni betala" och som svar på frågan vilka slags företag de har som kunder svara "de som betalar". Lärdom fem: Håll rätt nivå på språket. Ljud, bilder och gester/mimik påverkar starkt hur kommunikationen uppfattas.

Blev jag imponerad över Företagets kompetens? Känner jag mig uppmuntrad att bli deras kund? Kommer jag att köpa deras tjänst? Sannolikheten är rätt låg, eller hur?

Baylan vs Schlingmann - första dejten, förlåt: duellen

Ibrahim Baylan, socialdemokraternas relativt nytillträdde partisekreterare hade idag sin första dejt med Per Schlingmann, moderaternas dito i en debatt arrangerad av tidningen Fokus.

Med tanke på mina erfarenheter av de båda herrarna var jag övertygad om att den ene skulle göra retorisk slarvsylta av den andre. Ack vad jag bedrog mig.

Ämnet för dagen var integration, men som en kvinna i publiken så pricksäkert klargjorde det handlade debatten mest om introduktion.

Baylan iklädd blå bomullsskjorta och blåjeans fick inleda debatten och gick direkt på sitt favoritbudskap som han vid ett flertal tillfällen senare under debatten kom tillbaka till - hans egen uppväxt i norra Botkyrka. Helt rätt utifrån hans politiska perspektiv. Han lyckas i ett drag med att bygga sitt ethos, att fånga välviljan (captatio benevolentiae) samt att leverera både exordium och narratio - på mindre än tre minuter. Han pratar numera med en omisskännlig Umeå-dialekt vilket bara understryker den bakgrund som han i några snabba penseldrag målar upp både med sina ord och med sitt val av klädsel. Och budskapet når fram: han är arbetar-/förorts-/invandrarkillen.

I just den här frågan är detta mycket smart rent strategiskt. Han sätter ribban för Schlingmann som inte har en chans emot Baylans expertis inom området. Där moderaternas partisekreterare, för dagen mycket välklädd i kostym och tilhörande lackskor, egentligen mycket väl formulerat argumentar för sitt partis politik står Ibbe bredvid och är den verklighet Schlingmann tycker till om. 1-0 till Baylan rent retoriskt.

Socialdemokraternas partisekreterare lyckas även med konststycket att få publiken att inte bara dra på mungiporna utan fullkomligt brista ut i gapskratt - flera gånger. Det är mer än vad man kan säga om moderaten på scen, även om hans betraktelse att "varje gång man ser Mona Sahlin ser man sedelpressen tugga" åtminstone fick mig att le inombords. 2-0 till Baylan.

Båda partisekreterarna använde sig av den retoriska stilfiguren concessio (medgivande). De höll med varandra i rörande omfattning och avväpnar därmed motståndarens argument. Baylan gick visserligen lite längre än Schlingmann men här blev den retoriska kampen dock oavgjord.

Ibbe verkar vara en naturbegåvning när det gäller retorik eftersom han slänger sig med ett flertal stilfigurer. En som han särskilt gillar är paralipsis, dvs han säger något för att snabbt kommentera att så inte kan vara fallet och har på så sätt lyckats med att påstå något utan att ha påstått det. "Jag känner inte Per Schlingmann som person, men han anses vara en politisk räv. Jag tror ju inte att (detta kan stämma)... men det kan ju tolkas som valtaktiskt att...". 3-0.

Ibrahim Baylan har en förmåga att lyfta positiva känslor med sitt språkbruk. Men han faller alltför ofta i fällan att försöka sänka sina motståndare på ett fult sätt. Idag var han väldigt rädd. Han var rädd för än det ena än det andra. Jag uppfattade dock inte att detta var en genuin rädsla, såsom ordet definieras, och i och med att han nyttjar frasen rent retoriskt tappar han delar av den trovärdighet som han så skickligt byggt upp. Med andra ord en poäng till Schlingmann, som ändå ligger under.

Varför går det då så dåligt för den moderata partisekreteraren? Om Ibbe spelar hårt på känslor, eftersom han vet (?) att han rent politiskt inte har så mycket att komma med, spelar Per Schlingmann hårt på logos. Hade jag sett debatten på TV hade jag kanske inte reagerat så starkt på denna skillnad, men en meter från scenen behöver jag känna att han känner något för frågan han debatterar. Per använder alltför sparsamt bilder i sitt språk, är alltför sparsam med egna berättelser, och nyttjar knappt några stilfigurer. Detta leder till att han inte lyckas med att väcka känslor hos oss i publiken (pathos). Som jag tidigare kommenterat är det inte bara viktigt utan essentiellt att få alla de tre konstfulla bevisen ethos, logos och pathos representerade i ett tal, även om det framställs som ett samtal eller debatt. En balans är att föredra, men i det närmaste total avsaknad är en katastrof. Ännu ett poäng till vänsterkillen.

Det högermannen dock levererar med råge är konkretiseringar av sitt partis politik. Vi får också konsekvensanalyser av olika ståndstaganden. Vid det enda tillfället som Schlingmann faktiskt producerar en egen berättelse är den av hög klass. Eller vad tycker ni om denna: När Mona Sahlin för några dagar sedan debatterade med Reinfeldt "satt jag med laptopen och tänkte skriva ned allt Mona sa som kostar pengar. Och jag hann inte skriva ned allt". Det sista ledet behöver inte uttalas, vi förstår ändå poängen. En poäng till Schlingmann.

Ibbe provar även att använda ironi. På en direkt fråga från Fokus chefredaktör Karin Pettersson svarar Baylan "av en slump så råkar jag ha ett exempel". Denna gång lockade det initiellt till skratt i lokalen, men efterspelet blev inte lika lyckat. Han var helt enkelt för förberedd. En slipad retoriker är alltid väl förberedd, men uppträder spontant. Här skulle den socialdemokratiske partisekreterare istället tagit en tankepaus och sedan reciterat exemplet "från minnet". Det hade gjort ett mycket starkare intryck. Ett minuspoäng till Baylan.

Inom retoriken brukar vi säga att framförandet är den viktigaste delen. Ett bra framförande kan rädda ett dåligt tal, medan ett dåligt framfört tal bara är dåligt. Inom politiken kan man snacka omkull många väljare, men i slutändan är det ändå viktigt att stå upp för något och att stå för något. Rent retoriskt vinner Baylan första duellen med 3-2. Rent politiskt vann dock Schlingmann en jordskredsseger.