Vad gör en duktig talare?

Miljöminister Andreas Carlgren presenterade igår regeringens klimatproposition på FORES så utomordentligt att jag tänker ta honom som analysobjekt i dagens retorikiska funderingar.

En van talare ser naturligtvis till att bli ordentligt presenterad av någon annan innan man själv tar ordet. Detta gör Martin Ådal, chef för tankesmedjan FORES med bravur. Ådal ser till att miljöministerns ethos är ohotat på topp inför start.

En duktig talare börjar sedan med att skapa intresse och publikens välvilja för sig själv och sitt ämne. Carlgren bjuder direkt in till dans med sina första ord: "Jag vill börja med att säga att det är mycket roligt att vara här och bli utsatt för granskning direkt. En seriös klimatproposition som på allvar vill tackla miljöhotet måste vara internationell...". Miljöministern är väl medveten om tidsaspekten men ser till att inte hoppa över det viktiga exordium för att snabbt övergå till narratio och poängterar direkt poängen: "Europas mest ambitiösa klimat- och energipolitik".

Därefter får vi i rasande takt följa med in i probatio där en powerpoint klart och tydligt för oss framåt genom klimatpropositionens alla mål, beslut och åtgärder, dvs fullt med logos. En PP kan vara förlamande för föredragshållaren om densamme inte vågar avvika från att läsa innantill. Detta är ingen åkomma som Carlgren lider av. Han ger oss innehållet men passar då och då på att vidareutveckla med konkreta exempel som skapar bilder hos oss lyssnare och på så sätt förstärker budskapet. Andreas Carlgren är även väl medveten om styrkan i talet tre och nyttjar detta inte bara i formuleringen av flera PP-slides utan använder det även i sitt tal.

Miljöministern talar tydligt, begripligt och med ett fantastiskt driv framåt. Det är omöjligt att inte ryckas med av hans förmedlade inlevelse och engagemang för frågan. Carlgren varierar och anpassar talhastigheten till texten utan att tappa varken tonläge eller tonstyrka. Dessutom har han full kontroll på sin kropp och sina händer som han använder föredömligt för att skapa liv och djup i sin argumentation. Carlgrens pathos ligger på en väl avvägd nivå.

Då och då slänger han in kritiska frågor till de som sedan ska kritisera propositionen, och underbygger direkt sitt svar med fakta. Detta är mycket smart. Vi lyssnare blir därmed delvis vaccinerade mot att falla i fällan att gå på motståndarnas framtida argument. På retorikiska kallas detta för refutatio och Carlgren behärskar genren väl.

Frågor är överhuvudtaget bra verktyg att använda sig av för att publiken ska fortsätta lyssna aktivt. Även om inget svar förväntas. Våra hjärnceller snappar upp frågan och börjar förbereda ett svar och helt plötsligt är vi en del av föreläsningen istället för åskådare som tittar på.

När miljöministern sedan övergår till att svara på kritik översvämmas vi utav retoriska stilfigurer och andra smarta knep. Ett är när han vänder sig mot Mikael Karlsson (SNF) och ger en komplimang som han sedan vänder. Vi i publiken drar på mungiporna och Carlgren vinner en till synes harmlös - men viktig poäng. Ett annat är när han citerar den gamla tyska miljöministern och lyckas med konststycket att få stöd för 2009 års klimatproposition med ett betydligt äldre uttalande. Att låna auktoritet och status av någon annan ger dina argument högre trovärdighet. Ett tredje är när han använder den retoriska stilfiguren prosopopoeia och låter någon annan, någon icke definierad, titta utifrån och in och kommentera propen som "den mest ambitiösa klimatplanen...". Det låter alltid bättre när någon annan hyllar dig, eller hur?

Carlgren är inte bara en slipad retoriker, han är även bevandrad inom semiotik. Vid varje enskilt tillfälle väljer han rätt nivå på sina beskrivande ord som fullkomligt lyfter och återigen förstärker budskapet. Han målar sina argument i nyanserade färger, ja han rent utav gnistrar, vilket ger ytterligare djup i kommunikationen.

I sitt peroratio tackar miljöministern på ett vederbörligt ödmjukt sätt (humiliatio), publikfriar, avväpnar övriga debattörer med komplimanger som han i sista stund vänder till kritik och lyckas slutligen trumma in sin budskap med övertygande kraft. Tack själv, Carlgren.