Jag uppfattar syftet med talet att ta problemformuleringsinitiativet från framförallt Folkpartiet när det gäller skolpolitiken. Det är de unga som står i fokus i Fridolins tal även om lärarna får mycket taltid för utveckling, fortbildning och finna karriärvägar.
Temat för talet, eller huvudbudskapet, är den krokiga vägen till utveckling vilket han formulerade riktigt slagkraftigt:
"Den kortaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck, men konstens, ekonomins och vetenskapens historia visar att det ofta är den lite krokigare vägen som visat sig vara den kortaste vägen till utveckling".
Målgruppen däremot är betydligt svårare att utkristallisera. De är naturligtvis unga människor som är på sin krokiga väg till utveckling. Det är naturligtvis även alla som håller skolan högt i vårt samhälle. Och det är alla som anser att folkhögskolor och KomVux blivit alltför nedprioriterade i vårt samhälle. Det är snarare lättare att gå från andra hållet och säga vilka som inte berörs av frågorna. Är det rätt valt att gå så brett? Det beror på. Om jag har rätt i analysen av syftet är det inte dumt att börja brett för att attrahera nya potentiella väljare att börja lyssna noggrannare på miljöpartiets budskap.
Fridolin själv, avsändaren, är på strålande humör i Almedalsparken och levererar talet med stor entusiasm. Och trovärdigheten? Bland de egna är och har Fridolin alltid varit en klippa. Men det är ofrånkomligt att han kommer att få jobba på sin trovärdighet (ethos) gentemot resten. Han har trots allt bara varit politiker med två års undantag.
Om vi då går in och tittar på hans argumentation tycker jag generellt att han visar på en medvetenhet kring berättelsens styrka. Ofta kan en berättelse eller bild säga mycket mer än en omständlig beskrivning. I detta tal blir det dock lite väl många personliga anekdoter där inte alla är helt relevanta för att driva vare sig argumentationen eller talet framåt. Även om de bygger visst ethos (trovärdighet). Som alltid bör du ha en avvägd fördelning av ethos, logos (nytta) och pathos (känslor) och det har Fridolin. Däremot kunde han bygga sin argumentation tyngre.
Men alla tre formerna av argument finns med. 1) Den retoriska slutledningen (syllogism och entymem): ”Ska skolan rätt hantera förändringarna i världen, måste den vara öppen mot världen”. 2) Påstående + bevis (citat, jämförelse, exempel och fakta/statistik): ”Feministen och folkbildaren Ellen Key sa en gång att den viktigaste egenskapen för en lärare är tålamodet. Värdet av lärargärningen kan man mäta först i framtiden”. Och sedan bygger han en argumentation utifrån detta. 3) Beteckningar (ords innehavande kraft): ”...den årliga kostnaden för att inte alla unga i en årskull får en ärlig chans”. Ärlig chans. Vem vill inte att alla barn ska få en ärlig chans?
Kanske är det sista exemplet det som starkast visar på Miljöpartiets styrka – att adressera frågor som ingen är emot?
Strukturmässigt går han ut starkt, trampar sedan lite vatten för att leverera en vacker avslutning. Här finns klara förbättringsmöjligheter. Det är 11 berättelser och 15 budskap. Minst. Och även om han snyggt paketerar varje sektion med en inledande historia som han sedan följer upp med en abstrakt slutsats som sedan byggs på med förtydligande konkretiseringar av miljöpartiets politik som han slutligen knyter ihop med inledningshistorien blir det lite för mycket. Av allt.
Rent tropiskt slår miljöpartiets ena språkrör in det mesta med metaforens hjälp. Han skapar bilder i språket som rätt förtjänstfullt förmedlar budskapet.
En stilig stilfigur som Fridolin nyttjar väl är den retoriska frågan. Den som inte förväntar sig något svar av sin publik. ”Men varför kommer den politiker som inget vill göra alltid undan samma granskande fråga? Vad är kostnaden för att inget göra? För att tågen står stilla? För att bostadsbristen växer? Vad kostar ett nedlagt bibliotek, en stängd fritidsgård eller ett enda barn som inte får en ärlig chans?” De valda exemplen engagerar många människor, inte bara från specifika geografiska områden och verkar således inkluderande.
En annan stilfigur är uppräkningens kraft. I följande fall en tricolon med klimax, dvs tre på varandra följande meningar med stegring. ”Sex miljarder är en faslig massa pengar. Det är mer än vad färjetrafiken till Gotland kostar på ett årtionde, mer än vad det kostar att anställa 7.500 lärare, mer än 180.000 påsar chips”. Den smarta flirten med vinterns omräkning i chipspåsar går inte publiken förbi och Almedalen skrattar högt.
Avslutningsvis avslutar Miljöpartiets nyvalda unga och samtidigt gamla språkrör med följande paronomasi (ordlek): ”Sverige är ett fantastiskt land, men ett land som ger upp om att vara fantastiskt för alla, är snart inte fantastiskt för någon”.
Tack Fridolin!
