måndag 16 mars 2009

Wallenberg missade poängen och förlorade matchen

Förra veckans ramaskri över SEB-chefernas löner kan inte ha undgått någon. Sverige reagerade med avsky, ilska och fullkomlig oförståelse. Rent sakligt finns det mycket att säga om hur tankarna kring lönesättningen gick SEB:s styrelse i tider av varsel, lönesänknngar och allmän oro. Rent retoriskt sänkte Wallenberg sitt lag och borde bli utvisad eller utbytt.

Wallenberg gjorde säkerligen ett genuint försök att övertyga Sverige om att beslutet att förändra lönesättningen hos toppcheferna var väl underbyggt och rimligt i inslaget i Gomorron Sverige. Det fallerade fullständigt. Han missade nämligen fullkomligt att beröra oss med sina argument.

I retoriken brukar man prata om ethos, logos och pathos. Marcus Wallenbergs logos var vida utbyggt (jag återkommer till det), tonen i hans röst var säker och stabil och han hade full kontroll över sina kroppsrörelser. Kanske ligger en del i problemet här. Han visar inga känslor. Vem låter sig påverkas när inga positiva känslor väcks? Wallenberg uppvisar stora brister i sitt pathos. Vi tror honom således inte när han säger "Det är klart att människor påverkas av den finansiella krisen. Vi inser också att bankens kurs inte har utvecklats, inte sämre än resten av index men självklart så har den påverkats negativt för aktieägarna. Det finns många varsel ute i marknaden osv och det har vi väldigt stor förståelse för". Nej, vi tror dig inte. Du handlar nämligen inte i enligt med det du säger och varken din ton, ditt kroppspråk eller din punktuation är i linje med budskapet.

Wallenberg försökte bygga sitt ethos genom att hänvisa till kraftfulla instanser som regeringen och "andra emmissionsinstitutioner". Dessutom breddar han ansvaret för beslutet från styrelsen, där han själv är ordförande, till hela bolagsstämman. Men det räcker inte. Som lyssnare fattar jag inte tycke för mannen, och han får inte heller mitt förtroende eftersom jag inte kan förmås att hålla med honom i sak.

Sakfrågan är naturligtvis Wallenbergs stora problem. Här försöker han få med oss på sin linje genom att konkretisera behovet av kompetens hos SEB:s styrelse. Detta gör han med med logos - han räknar upp hur många anställda SEB har (20.000) och han ger balansräkningen en siffra (2000 miljarder). Siffrorna används som metonymer för att vi ska förstå hur oerhört stort ansvar SEB:s ledning har i sitt dagliga arbete och i sin tur få oss att svälja dessa oerhörda mängder kronor som banken betalar ut i lön. Siffrorna är alltså skarpa markörer som han även nyttjar tvärtom för att minska deras betydelse. Detta ser vi bl a i exemplet när han kommenterar "Annikas" lön (han kan aktivt valt att inte säga hennes efternamn för att på så sätt gör henne mer mänsklig. Det gör det lättare för oss lyssnare att fatta tycke för henne som person. Men jag tror att detta var oavsiktligt under intervjun). Han säger nämligen att "Annika Falkengren, som då hade förut en möjlighet att hon hade en fast baslön på sju (här går journalisten Micke Leijnegard in och konkretiserar: "miljoner") ja sju miljoner, och kunde få en rörlig lön upp till 12 och då har vi tagit bort den rörliga komponenten och satt den fasta lönen till nio".

Det Wallenberg faktiskt lyckas med är att säga det som måste sägas, men som man inte vill ska fastna hos mottagaren, abstrakt och färglöst. Så gör en sann retoriker. Eller vad tycker ni om följande passage som svar på varför regeringen via Mats Odell kommenterat att SEB har "straffat ut sig från åtminstone det ena av två bankstödsprogram": "Nej men vad jag säger är att totalen, du frågade mig om totalen, den minskar alltså på grund av det här. Sen finns det vissa parametrar som regeringen har pratat om tidigare. Det är vissa parametrar som fortsätter att vara en diskussion och det har vi sagt, och det har vi även sagt i prospektet kring vår nyemission att vi vill få till stånd en diskussion med regeringen vad det gäller deras stabiliseringsprogram".

Hade Marcus Wallenberg kunnat rädda situationen om hans retorik varit bättre? I det här fallet tror jag inte det. Sakfrågan är alltför kraftfull för att människor skulle ha påverkats att helt byta åsikt på grund av ett fantastiskt framträdande. Däremot ser jag det som mycket möjligt att den förtroendekris som nu är verklighet för SEB hade kunnat dämpas i sin omfattning.

Dagens lärdom är alltså att tänka på att kommunicera ur tre perspektiv: ethos, logos och pathos, för att mottagaren enklast ska kunna övertygas om budskapets förträfflighet.

2 kommentarer:

  1. Intressant. Problemet att röra sig uteslutande i en enda typ av socialt sammanhang är att man inte lär sig tala så att folk från andra sfärer berörs. Är Mackan säger "mycket bekymrad" i ett styrelserum så förstår alla att han är bekymrad, för vanligen uttrycker man inga sådana tvivel alls. Men i ett publikt sammanhang blir hans oro väldigt understated.

    Har sett honom i andra intervjuer där han gjort mycket bättre ifrån sig.

    SvaraRadera