måndag 6 december 2010

Det är inte du, det är jag.

Det är inte så att jag slutat skriva. Jag skriver som aldrig förr.
Det är inte så att jag slutat intressera mig för att förmedla retorikens underbara värld till fler. Jag är ute i skolor och gör pro bono föreläsningar för elever.
Det är inte heller så att jag vill försumma er. Men det gör jag.

Jag skriver för tillfället på en bok om retorik som ges ut av Liber under våren 2011.

Fram tills dess är det säkraste sättet att ta del av kortare retorikiska funderingar att "Gilla" Retorikiskas sida på Facebook alternativt följa Retorikiska på twitter.

Vi ses snart igen, om ni vill.
Hälsar Camilla

fredag 5 november 2010

Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarkens krishantering


Vår kung är kanske inte känd för att vara en god talare. Vilket är synd, av många anledningar. Ibland får han till det, som i talet efter tsunamin 2004, men oftast inte. Gårdagens presskonferens faller definitivt in i den senare kategorin.

När någon är riktigt otrevlig mot mig blir jag oftast överjävla trevlig tillbaka. Bara för att. HM Konungen verkade anammat samma filosofi när han klev framför kamerorna för att berätta om den pågående älgjakten.

Ni har säkert redan sett eländet. Vår kungliga höghet svamlar om denna årliga presskonferens och den årliga älgjakten. Som han har varit tvungen att avbryta för att komma hit och det är "jättetrevligt". Han går in på detaljer kring denna jakt och vilka prominenta personer som också deltagit, han drar historik och han repeterar det han redan sagt. "Sen har jag förstått att ni har kommit hit av olika anledningar". Och så kommer det. Två minuter in på presskonferensen tar han upp det som alla är där för. Boken. "En bok som har kommit ut. I min ära så att säga". Här börjar jag bli riktigt beklämd. Om inte förr så visar denna fras att han inte fått någon som helst rådgivning (i alla fall som gått in) inför denna presskonferens. Med tanke på hans position tycker jag att det är under all kritik att de som arbetar för honom och hans familj inte verkar ta detta på allvar. Och visst, en duktig kriskommunikatör kostar. I det här fallet måste vi ändå konstatera att det inte sitter i pengarna.

Alla dessa "jag har ännu inte hunnit läsa boken" och alla förklaringar till varför så inte är fallet underminerar trovärdigheten. Han borde bara ha kommenterat att han återkommer med sina kommentarer vid en viss tidpunkt till vilken han hunnit ta del av innehållet (och lagt upp en strategi för kommunikationen).

När Wanja Lundby Wedin krisade sig förra gången skrev jag ett inlägg om krishantering. Men följande kondenserade checklista för krishantering räcker långt:

1. Var tillgänglig.
2. Försök så objektivt som möjligt beskriva situationen.
3. Stå för vad du har gjort.
4. Om du har gjort ett fel, erkänn det och be så hemskt mycket om ursäkt.
5. Lova bot och bättring.
6. Gör inte om det.
7. Skyll aldrig ifrån dig.

Bloggposten kommenterades med insiktsfullt inlägg av Robert Dysell där han komprimerade listan ytterligare efter Nils Ingvar Lundin (fd informationschef på Investor och Ericsson):
1. Erkänn problem.
2. Föreslå åtgärd.
3. Visa att du menar allvar med din åtgärd.

Kan någon i HM Konungens kommunikationsstab ansvara för att vi slipper se sådant här framledes? Tack.

torsdag 4 november 2010

MacBook 201008537764/sw89531KT8PW

Har jag fastnat i vinkelvolten? Nej, om det ändå vore så. Jag har haft inbrott och min dator blev stulen. Detta är en postning bara för att en eventuellt medveten och misstänksam person som av någon outgrundlig anledning kommer i kontakt med min dator kanske googlar för att se vad de hittar. Och om denna person är du som läser just nu ber jag dig kontakta mig så att jag får tillbaka det som tillhör mig. Enormt mycket kärlek överöses de som ser till att mitt är mitt och mitt är inte ditt.

Jag är inte naiv, jag vill bara göra allt vad jag kan. Och ett hett tips till alla er som trodde att det farligaste som kunde hända er dator var att bli tappad i golvet. Ta multipla backupper redan nu. Själv har jag lärt mig läxan. Timemachine och externa hårddiskar är bra investeringar.

Om du råkar komma i kontakt med denna vita skönhet, vänd på henne. På undersidan är det riktigt grova repor. Ovanligt idag med all den omtänksamt våra mac:ar får. Ni vet. Värdelös information, men om ifall att.

Tackar gör Camilla
camilla.eriksson@retorikiska.se

tisdag 12 oktober 2010

Visuell retorik NKRF4

Orla Vigsø är 'Associated Professor' vid Södertörns Högskola och talade under förra veckans fjärde nordiska retorikkonferens på temat visuell retorik.

Vigsø har studerat valaffischer från hela världen och kandidatporträttet är helt dominerande. Detta är dock inte fallet i Sverige, men vi ser en utveckling som går i denna riktning även här.

Syftet med dessa porträtterande bilder är enligt Vigsø dels att göra kandidaten känd och igenkännbar, dels att bygga upp och stärka kandidatens ethos. Professorn menar på att det finns en rad retoriska strategier för att stärka ethos, varav vissa är visuella och andra verbala. Vi fick under hans föreläsning ta del av några visuella strategier som användes i den svenska valrörelsen 2010.

Vad är det då dess affischer vill förmedla? Kompetens? Dygd? Välvilja? Måttfullhet? Ungdom? Och hur avbildar man detta? Det finns några olika möjligheter. Man kan sätta kandidaten i ett sällskap, använda symboler och artefakter, använda en bakgrund som stärker budskapet, nyttja ansikts- och kroppssemiotik, kläder, visa på handling (gestik, som tecken på), nyttja intertextualitet och estetik, samt i vissa fall ursprung/etnicitet.

Problemet var att årets valaffischer i stort sett saknade bakgrunder, artefakter och gestik/handling. Porträttbilden var tagen framifrån med en lätt vinkling av kroppen samt med blicken mot kameran utan relation till situationen.

Vigsø visade på några intressanta brott mot ovanstående. Ta till exempel affischen med Maud Olofsson:


Vad kännetecknar Maud Olofsson? Hon är en pratkvarn. Och Vigsø kommenterar rappt att hon även snackar på valaffischen. Det är bra. Denna knyter an till vad en politiker gör i sitt yrke. På vilket annat sätt kan man gestalta yrket visuellt? Vem vill titta på en en människa som sitter och läser en hög dokument?


Moderaternas partiledaraffisch med Reinfeldt bryter av. Bilden ska naturligtvis förmedla en avslappnad regerande ledare. Och den gör sitt jobb bra. Bilden har en kontext – som inte säger något. Vad är då syftet med densamma? OM den är tagen framför Rosenbad signalerar den ”Här ÄR makten”, vilket ska förknippas med Reinfeldt, men detta är inte en säkerställd tolkning. Tiltningen av bilden gör den mer informell vilket sänker tröskeln mellan Reinfeldt och betraktaren.


Den rödgröna valaffischen är tydligt retuscherad. Intertextualiteten med en filmaffisch är svår att missa. Kontexten är dock fiktiv. Tåget som de står vid finns inte. Åtminstone inte i Sverige. Är det månne ”the Fantastic Four” vi ser med full fart framåt? Vigsø gör tolkningen att den är tänkt att bygga på förtroendet för politikerna genom att jämföras med en filmaffisch över hjältarna som löser problemen och räddar världen. Som alltid med bilder är det dock svårare att styra associationerna och här finns även gott utrymme för ironiska tolkningar.


”Vi kan inte vänta” får många kommentarer både från Vigsø och från publiken. Vad blir den logiska fortsättningen på frasen? Vi kan inte vänta med att skapa fler jobb så att DU kan...? Är det inte väljarna som borde yttra frasen? Är det inte väljarna som inte kan vänta med att få ett maktskifte? Varför skrev de inte istället ”Vi längtar”? Det semiotiska perspektivet, alltså tecknet/ordet i sig, är positivt och mycket starkare är negationen ”Vi kan inte vänta”. Dessutom skulle det ge mer skjuts åt politikerperspektivet som budskapet har.

I bilden står Mona Sahlin framför ungdomarna och många gör tolkningen att hon står i vägen för ungdomarna. Bra tänkt där fotografen. Och hur är kroppsspråket? Ser Mona ut att vara på språng på något sätt? Nej. Hon ser ut att stå fast förankrad i myllan.

Dagens lärdom blir således att ord och handling ska alltid hålla ihop. Även i bilder. Lika väl som vi förbereder oss i skrift med vilka argument vi väljer och hur vi underbygger desamma, lika mycket strategiskt tänkande behöver vi lägga ned på att planera de bilder vi använder för att optimera kanalen.

Vigsø kommer framledes att publicera sin fullständiga analys av årets valaffischer. Jag är övertygad om att vi är flera som kommer att hänga på låset. Tack Orla!

måndag 11 oktober 2010

Retorikens betydelse för demokratins utveckling

Förra veckan gick den fjärde nordiska retorikkonferensen (NKRF4) av stapeln på Södertörns högskola strax söder om Stockholm och undertecknad var på plats. Förutom flertalet mycket givande föreläsningar fick jag möjlighet att samtala med professorer, doktorander och studenter från de skandinaviska länderna öga mot öga. Mycket intressanta samtal blev det.

Det blev strax tydligt för mig att definitionen av en retorikers uppgift är inte bara vitt skild mellan akademin och oss praktiker utan även inom akademin.

Retoriken har flera delar. Oivind Andersen (2000) argumenterar för en tredelad uppdelning som jag finner mycket sympatisk; Rhetorica docens (retorisk teori), Rhetorica utens (retorisk praktik) och slutligen Rhetorica studens (retorisk analys). Inom den förstnämnda handlar det om att lära sig hur man på bästa sätt övertygar. Den andra om vad som sägs och den tredje försöker förklara hur budskapet är konstruerat för att övertyga.

Man kan även titta på retoriken i ett före- och efterperspektiv. Förarbetet till ett framförande av ett budskap, oavsett om det framförs via skriftligt som debattartikel, blogginlägg eller rapport eller muntligt exempelvis i form av ett anförande, en kommentatorsinsats eller i ett diskussionssammanhang är detsamma. På retorikiska kallas dessa steg för intellectio (fundera), inventio (inventera), dispositio (strukturera), elocutio (formulera) och memoria (memorisera). Här är ”vadet” lika mycket i centrum som ”huret”. Vilken målgrupp har vi för vilket budskap? Vilka argument ska väljas? På vilket sätt ska dessa underbyggas? Etc. Men när vi går över till efterperspektivet och en retorisk analys ska göras är det mer ”huret” som är i fokus. Hur valdes budskapet för att passa målgruppen? Hur valdes argumenten och hur underbyggdes dem (eller inte)? etc.

Alltså. När jag skriver ett tal för kunds räkning är det mycket viktigt att jag har vissa parametrar klara för mig, bl a den om målgrupp och budskap. Sedan leker jag djävulens advokat genom att ifrågasätta och på alla sätt försöka bredda den möjliga tolkningen av anledningarna och argumenten kunden vill föra fram i sin diskussion. För att renodla ”vadet” så att ”huret” kan göra sitt jobb. Jag ifrågasätter även de argument som framförs och kommer med andra förslag som rent kommunikativt är starkare och/eller tydligare så att sannolikheten för att mottagarna av budskapet ska göra den önskvärda tolkningen ökar. Båda delarna är således retorik.

När jag istället gör en retorisk analys tittar jag från andra hållet och försöker utreda hur den framförda formen var tänkt att fungera som budskapsförmedlare. En fullständig retorisk analys av ett tal utgår ifrån budskapet, dess styrka och tydlighet, argumentationens relevans och acceptans hos mottagarna, vilka bevis användes och hur var dessa underbyggda? Vilket nivå låg språket på och på vilket sätt var det fördelaktigt för den troliga målgruppen? Vilka troper och stilfigurer användes och vad var syftet med desamma? Dessutom har vi det rena actioperspektivet. Hur var inledningen? Intresseväckande? Vilket engagemang och närvaro uppvisades? Hur användes rösten och kroppen samt på vilket sätt avslutades det hela? m.m.

En fullständig analys är inget man med lätthet lägger ut som ett blogginlägg. Även om mina inlägg tenderar att vara väldigt långa är det ingenting av hur mina fullständiga analyser ser ut.

Det jag gör här på bloggen och i mitt dagliga värv är att försöka förenkla och konkretisera retorikens verktyg så att alla som vill ska kunna ta del av dess teori och förbättra sin dagliga praktik. Vad jag försöker göra är således att vara en del i att den grundläggande retoriken blir svenska folkets allemansgods. Jag är nämligen övertygad om retoriken är en grundläggande faktor för demokratins utveckling. Ju fler som kan mer om hur man tar fram, väljer samt bygger sina argument desto fler kommer att i större utsträckning göra sin röst hörd i vårt samhälle och därigenom ökar bredden och djupet på vår demokrati.

Jag ser behovet av både de forskande retorikernas arbete och det pedagogiska arbete med att förmedla denna kunskap som jag själv är en del av. Tillsammans berikar vi och ger allmänheten access till forskningens samlade kompetens. Tack.

måndag 27 september 2010

Presentationsteknik


Berit Friman, VD för Dale Carnegie i Sverige höll ett föredrag med rubriken "Hur du motiverar dig själv och påverkar andra" under Career Days 2010. Berit är en riktigt slipad kommunikatör som verkligen kan sin sak. Här följer några saker att ta med sig:

1) Berit kan sin presentation och sitt anförande så väl att hon inte behöver studera sin medhavda bärbara. Detta gör att hon kan mata fram sina ppt:s med fjärrkontroll i precis rätt tid. Och får ett väldigt skönt flöde i framförandet. Visst förlåter vi som publik talare som tittar ned i sina anteckningar, men vi blir mycket starkare berörda av budskapet om framförandet flyter på.

2) Strävansmålet som alla talare har är att trollbinda publiken. Här kan vi alla lära av den yrkesgrupp som gör detta som sitt enda uppdrag – skådespelarna. Spela ut. Tänk att du står på Dramatens scen och håller ditt föredrag inför en publik som förväntar sig ett skådespel. Och leverera. Detta gör Friman mycket bra. Jag har sett henne vid flera tillfällen och alltid slagits av samma sak – hon är en skådespelerska med verkligt budskap. Kan man spela över? Knappast. Du står ju på en scen. Må vara att det inte är Dramaten, eller Lilla Klara, men ändock. Våga således inta din scen som den teaterapa du innerst inne är så lovar jag dig att ditt framförande blir bättre.

3) För att skapa intresse och engagemang för din sak är det bra att involvera publiken i aktiviteter. Ärligt talat, hur länge orkar du sitta och lyssna hur bra föreläsaren än är? Precis. Vi hinner knappt sätta oss innan det är dags att lyfta på rumpan och springa runt och hälsa på så många som möjligt på två minuter. Snacka om isbrytare. När vi sedan översköljs med korta uppgifter är vi inte längre främlingar för dem som sitter närmast och våra minidiskussioner flyter på bra. I mitt fall blev vi så nära att vi utbytte visitkort och har varit i mejlkontakt efteråt. Det stavas mervärde.

4) Ett annat sätt att skapa intresse och engagemang är att ställa frågor. Som du faktiskt vill ha svar på. Och när du får svaren, inled en mikrodialog på två-tre meningar med den som svarar där du knyter in deras svar i din respons (så att de som inte hörde svaret får det upprepat för sig) så bekräftar du den som ger av sina tankar på ett snyggt sätt. Dessutom öppnar du upp för att fler i publiken ska våga dela med sig av sina tankar.

5) Många gånger säger vi det självklara. Gör inte det. Istället för att själv klargöra för- och nackdelar med återkoppling frågar Friman publiken och får därigenom åter interaktion under sin föreläsning. Detta ger även fler och andra svar än du själv hade kommit på. Om precis det du vill inte kommer fram har du alltid möjligheten att lägga till det innan du går vidare, eller hur?

6) Och när du ställer dina frågor, agera själv. ”Är det någon här som lider av prestationsångest ibland?” säger Berit medan hon räcker upp sin egen hand. Många fler händer är strax i luften. För om föreläsaren också är en del av det mindre attraktiva känslan kan även jag i publiken erkänna min svaghet. Mycket smart.

7) Alla ger vi exempel när vi håller anföranden. För att öka trovärdighetsgraden i dessa är det bra om du ger lite fler detaljer än vad som egentligen behövs. Vad menar jag? Jo, om du berättar om en man som satte sig ned för att utvärdera sin framtid och ställa upp mål för densamma är det bra att kalla honom vid hans rätta namn. I detta fallet Aron. Aron verkar som en metonymi och ger ökad trovärdighet till historien.

8) Exempel används oftast för att konkretisera. Frimans brännbollshistoria arbetar metaforiskt och efteråt kommenterar hon det hela med att "Det gäller även i andra situationer än i brännboll." Om du vill försäkra dig om att publiken förstår ditt budskap kan du vara tydlig med att poängtera poängen. Annars är det bättre att stanna innan och låta mottagarna själva slutföra budskapet. Det blir då både starkare och lättare att komma ihåg. Principen att stanna innan kallas Zeignarnikeffekten och är väl underbyggd inom kommunikationsvetenskaplig forskning. På retorikiska kallas stilfiguren för detractio.

9) Kanske mest betydelsefullt av allt – var glad. Berit ler och strålar genom hela föreställningen och hennes entusiasm smittar av sig på publiken. Även om du inte känner dig glad, peppa dig själv innan du går upp på scenen. Bara att dra på smilbanden skickar faktiskt signaler till hjärnan om att du är glad. Och du, du kan mer än du tror. Ta och bränn av din föreläsning. Det kommer att gå alldeles lysande.

Tack Berit, detta var ett rent nöje.

tisdag 14 september 2010

Clara Lindblom Ung Vänster

Representanter från samtliga politiska ungdomsförbund debatterade betyg från tidig ålder i skolan under sommarens Almedalsseminarium "Gud så demokratiskt". Debatt-tävlingen stod mellan de rödgröna och alliansen. Gudrun Schyman, Lennart Koskinen och Camilla Eriksson bedömde insatserna utifrån ett genus-, ett moraliskt och etiskt samt ett retoriskt perspektiv. Clara Lindblom, Ung Vänster var först ut.



Claras exordium bestod i att sänka sig, vilket hon gjorde genom att berätta att färjan lämnat Stockholm 04.50 vilket gjorde att hon var trött. Direkt på detta uttalande tar hon lite udden av sin kommentar när hon kommenterar hur man inte bör kommentera sin status. Att jämföras med "jag är ingen talare, men..."

Ingen tid slösades på något narratio, utan Clara gick direkt på tesen: "Jag är fullständigt övertygad om att betyg motverkar snarare än stärker...". Denna underbygger hon sedan genom ett flertal argument.

Första omgången karakteriseras av motsatsförhållanden av olika slag. "Jag tror att nyfikenhet som motivationsfaktor kommer att ersättas med stress, betygshets och med prestationsångest." Ett positivt laddat ord som nyfikenhet ställs mot negativt laddade ord som ingen vill befatta sig med. Smart. Dessutom ger hon tre ord. En tricolon som skapar retorisk harmoni. Och en tydlig konsekvensbeskrivning. Bra. Sedan kommer flera motsatser med paren smartare - dummare, flitiga - lite lata. Karaktärsargumentation (ethos) som även väcker känslor (pathos). Bra igen.

Om betyget: "Den säger inte - jobba lite mer med skrivstilen. Den säger inte - passa dig för att slarva när du räknar. Och den säger inte - läs en bok som du tycker är rolig". När alla meningarna börjar likadant använder man stilfiguren anafor. Denna parafraseras något i tredje vändan för att skapa lite extra energi. Märk även hur väl hon pauserar mellan första och andra delen av meningen. Här använder Clara en känslobaserad argumentation (pathos) för att väcka avsky gentemot konstruktionen betyg. Känslor är bra. Särskilt när man styr dem så väl som hon gör här.

Sedan kastar Clara fram ett stiligt formulerat refutatio: "Man säger ofta ifrån högern att betyg från tidiga åldrar är ett sätt att tidigt fånga upp elever som hamnar efter. Men problemet med skolan idag är inte att lärarna inte vet hur eleverna ligger till. Problemet med svenska skolan är inte heller att eleverna inte vet hur de ligger till. Problemet med den svenska skolan är att den har blivit utsatt för kraftiga nedskärningar de senaste 20 åren". Återigen en tricolon, återigen en anafor som parafraseras. Detta är en klassisk logosargumention som talar om nyttan. Klara pluspoäng för dubbelnegationerna som jag tycker skapar en härlig rytm.

Detta följs upp av ytterligare logosargumentation när hon tar upp fakta "I år skär fyra av fem kommuner ned på skolan" samt gör en konsekvensbeskrivning på nyttan.

Clara avslutar med att ställa regeringens fokus i skolfrågan (att diskutera betygssteg) mot att prata om "det som är det grundläggande problemet: vår skola behöver mer resurser". Hon gör en alter, en nivåförhöjning, där betygssteg (från 4 till 6) sedermera uppfattas som underordnat betydelsen av (ekonomiska) resurser. Hon definierar problemet med dagens skolpolitik och ger själv lösningen med sina allra sista ord. Rent retoriskt helt rätt.

Sammanfattningsvis var detta mycket välformulerat och mycket väl framfört. Hennes röst var klar, tydlig och stark. Hennes resonemang var enkla att följa och hennes engagemang kändes genuint och mycket trovärdigt. Det hon hade vunnit på hade varit att spela lite mer på känslor. Detta var ett nyttans attack mot betygen. Ett argument hade kunnat formuleras så att vi i publiken får medkänslor med de barn som får betyget Underkänd. "Om du själv har blivit underkänd kommer du säkerligen ihåg hur det kändes. Om inte, kan du säkert sätta dig in i situationen". Inom politiken är det inte fakta som övertygar starkast, utan känslor.

Tack Clara, du var helt fantastisk!

måndag 13 september 2010

En kompletterande fundering till inlärningen av topikläran

Som nu varande student vid Retorikkonsultprogrammet och samtidigt verksam som juniorkonsult hinns inte alltid allting med. Föreläsningar kan bli lidande på grund av jobb, sjukdom eller annat, det är inget ovanligt. Då våra kära lärare förutsett att samtliga studenter inte kommer att närvara vid samtliga föreläsningar har de vänligt nog satt ihop kompletteringsuppgifter till oss, enbart för att hjälpa oss att ta till oss den kunskap vi gått miste om vid föreläsningstillfället då givetvis.

Förra veckan var ett sådant tillfälle då en föreläsning missades och således skrivs nu nämnda kompletteringsuppgift. En intressant tanken slår mig då jag sitter och skriver; kan det vara som jag tycker mig ana att Maria Wolrath Söderberg skriver i sin bok "Finns det genvägar till klokhet?": att topikläran är något mer än enbart en metod för att samla stoff till mitt tal utifrån mitt eget talarperspektiv? Wolrath-Söderberg säger nämligen något intressant när hon belyser det faktum att bruket av topikläran hjälper oss att inventera andra människors ”försanthållanden, referensramar, förståelseramar (…)”. Detta skulle kunna tolkas som att topikläran alltså inte enbart är ett medel för talaren att utifrån ett sändarperspektiv hitta stoff till ett tal; utan också och kanske framför att ett sätt för densamma att hitta material som kan förklara det innehåll som talaren vill framför på ett sätt som mottagarna kan ta till sig. Detta snuddar vid semiotikens kommunikationsteorier när de behandlar sändare och mottagare samt hur dessa står i relation och förhållande till varandra. Tål att fundera vidare på... Nu åter till böckerna!

söndag 12 september 2010

Fredriks framförande


Fredrik Ringström, konsult- och försäljningschef på Atea, höll i lördags en föreläsning med rubriken "Att äga sin egen framgång". Vi har under veckan arbetat dels med strukturen, dels med framförandet inför hans anförande på Career Days 2010. Så hur gick det?

Om det är möjligt, låt någon annan introducera dig. Det är helt enkelt lättare för någon annan att skryta upp dig utan att slå i jantetaket. Då konferencier saknades föll det på min lott. Jag var mån om att ge ett mera dämpat och mindre entusiastiskt intryck än det jag vet att Fredrik gör, för att publiken skulle känna det som ett lyft när han började prata.

Fredrik inledde med att berätta en historia om några eldsjälar kring Glada Hudikteatern där funktionshindrade människor sätter upp en show. Detta exordium valdes för att skapa uppmärksamhet och ge ett mer holistiskt perspektiv kring kraften i det värderingsstyrda arbetssättet. Som hos de flesta talare kunde man skönja en viss nervositet hos Fredrik. Rösten var aningen avvaktande och röstens tonhöjd höll sig inom ett snävt område. Dessutom hade han vissa svårigheter att få upp farten. Mitt tips till alla er som känner likadant - spela över. Stig in i "rollen" och "spela dig själv som föreläsare". Lätt motsägelsefullt måhända, men mycket framgångsrikt.

Denna upplevda nervositet avtog dock snabbt och under resterande delen var det en man som är van att stå framför en publik som vi fick lyssna på. Fredrik gestaltar andra människor och använder hela kroppen och rösten liksom en skådespelare. Ibland spelar han över, men det gör inget. Han hjälper oss att se budskapet tydligt.

Genom hela föreläsningen är Fredrik mån om att titta på alla i rummet. Detta signalerar säkerhet och inger förtroende. Han interagerar med publiken genom både retoriska frågor (där inget svar förväntas) och han berömmer publiken efter övningar (comprobatio). Mycket bra.

Fredriks anförande är fyllt med exempel (paradeigma). Detta skapar bilder i mottagararen och det är bilderna som fäster. En annan fördel med att berätta berättelser är att det minskar ditt behov av manus. Fredrik har sin bakgrund som kapten i den svenska armén och han tog således flera exempel från tiden ute i fält. En man i publiken kommenterade att han tyckte att det var redundant, att det inte var något unikt, att dessa exempel inte stack ut på något sätt. Jag håller till viss del med. I det här fallet anser jag dock att exemplen var mycket relevanta och väl tjänade sitt syfte att belysa och underbygga tesen som Fredrik drev - att äga sin egen framgång.

En annan viktig parameter man tittar på när man analyserar ett anförande är hur väl talaren nyttjar kroppen för att förstärka sitt budskap. På samma sätt som en monoton röst söver publiken gör en stillastående talare att ögonen slutar registrera. Jag kan inte nog understryka betydelsen av att förflytta sig i rummet. Detta gjorde Fredrik helt strålande, även om han var på väg bak i visningsduken några gånger. När du talar, låt händerna och armarna vara med och forma bilder till dina ord. Händerna kan bland annat räkna, visa på motsatser och rörelse. Jag har sällan sett någon vanlig dödlig som utnyttjar sin kropp så framgångsrikt som Fredrik gjorde.

Något som imponerade stort på mig var att Fredrik hade lärt sig hela anförandet utantill. Vid några gånger kom han av sig mellan stycken och gick då och drack lite vatten medan han kollade ned i sina anteckningar. Det gjorde inget. En paus leder bara till att vi i publiken får en chans att tänka igenom vad talaren nyss har sagt. Dessutom är det mänskligt att fela lite, vilket bara väcker sympati hos de som lyssnar. Jag vet att professionella talare, om jag får kalla dem så, ofta tar dylika tankepauser medvetet. Inte alls dumt.

När man har en kortare, hårt begränsad tid för sitt anförande är det lätt att känna sig stressad över att släppa in deltagarna i övningar. Knepet är först och främst att guida lyssnarna så att de förstår att de ska vara aktiva alldeles strax. Sedan håller du stenkoll på tiden och var inte rädd att avbryta sorlet när det är dags. Fredrik hade två sådana tillfällen. Vad som händer när man släpper in publiken är att det skapas energi i rummet. Denna energi spiller sedan över i mer aktivt deltagande i föreläsningen, vilket vi också såg i lördags.

Under föredraget visades inte några bilder. Fördelen med detta är att publiken är hänvisad till att bara titta på dig som talare. Nackdelen är att vissa i publiken vill vila ögonen på något annat medan du pratar. En kompromiss kan vara att visa fotografier eller filmsnuttar till dina berättelser. Start och slutbild kan vara loggan till det företag du representerar.

Sammanfattningsvis började det lite nervöst men landade snabbt i något väldigt bra. Kroppen var hela tiden helt underbar. Att tänka på till nästa gång; ta i från tårna redan i startögonblicket, variera temat för dina berättelser och med facit i hand interagera oftare och längre med publiken.

I lördags visade inte Fredrik bara hur man äger sin egen framgång, han visade även hur man äger ett rum. Tack Fredrik!

fredag 10 september 2010

Wetterstrand SVT partiledarutfrågning


Igår var det så dags för Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, att bli den sista partiledaren i årets partiledarutfrågning på SVT. Just den här formen där hon blir intervjuad är hennes starkaste sida. Hon är snabb, smart och levererar hyfsat korta, oftast slagkraftiga svar. Detta såg vi prov på även igår kväll. Men det började inte bra för Wetterstrand. Här följer en kortare retorisk analys.

Genom hela denna partiledarutfrågningsserie har Knutson och Hedenmo varit som ettriga illrar, särskilt den senare av de två. Vid några tillfällen har till och med jag blivit provocerad. Som tittare. Ett säkert sätt att få den som intervjuas att bli irriterad är att hela tiden avbryta dem så att de inte får tala till punkt. Här har Hedenmo skött sin uppgift väl. I gårdagens utfrågning var det dock den intervjuade som drev på och började svara innan frågan var helt ställd.

Wetterstrand började med att bli arg, och som jag tidigare sagt är det den som blir arg som förlorar. Rent retoriskt. Men på samma sätt som Olofsson tidigare lyckades vända den initiella ilskan lyckas även Wetterstrand att bemästra situationen och komma tillbaka. Riktigt avslappnat blev det dock aldrig.

Det var en lång passus när orden i det närmaste spottades ut. Jag tror Wetterstrand känner pressen av opinionsundersökningarna, för så här ironisk och drivande i utfrågningar har jag inte sett henne på länge. Det må hända vara så att hon provoceras lika mycket av Hedenmo som av Olofsson tidigare i veckan, men hon vinner ingen mark i TV-mediet genom att blixtra med ögonen på detta sätt.

Sedan vände det. Axlarna sjönk och vi började få se den glada, rappa Wetterstrand igen. "Jag tror det får vara slut med slutdatum", med anledning av kärnkraftens avveckling i Sverige. Detta är en polyptoton, en ordupprepning med delvis annorlunda uttryck. Upprepningen i sig är förstärkande. I det här fallet skapas även en väl avvägd humoristisk effekt.

Rappt var det även när hon kommenterade Olofsson med orden "Hon ser tecken på allt möjligt." vilket bemöttes med skratt i studion. Anledningen till att den formuleringen blir så stark är att rent associationsmässigt är det en väldigt öppen kommentar. Vi kan alla fylla i vad det är Wetterstrand menar och därigenom tar vi till oss hennes budskap. Att förlöjliga någon kallas på retorikiska för diasyrmus, och det är inte Wetterstrand ensam om att göra i svensk politik.

Ett mycket trevligt drag Wetterstrand visar upp är när från om sjukpensionärer kommer upp och hon berömmer Alliansen för deras uppluckring av reglerna så att de som är sjukpensionärer på heltid kan pröva sin arbetsförmåga under en tid utan att vara rädd för att bli av med sjukpensionen. Här visar hon sin pragmatiska sida. När man berömmer motståndarna vinner man trovärdighet för sin kritik inom andra, närliggande områden.

Som vanligt är det dock den seriösa, inom ämnesområden kunniga, för publiken trovärdiga Maria Wetterstrand som satt i SVT:s valstudio igår. Hon är definitivt de rödgrönas vallokomotiv som hon utmålas till. Men om hon fortsätter att bli arg och tala i en irriterad ton som kan uppfattas som ironisk och nedlåtande kommer hon inte att bidra till att attrahera nya väljare.

Tänker Camilla

torsdag 9 september 2010

Att framföra ett anförande

Morgonen har ägnats åt att finslipa Fredriks anförande till Career Days 2010 så att han känner sig bekväm med strukturen, formuleringarna och framförandet. Fredrik arbetar på Atea och han ska hålla ett anförande med rubriken "Att äga sin framgång".

När man skriver för någon annan får man försöka ikläda sig den andres språkdräkt. Såklart. Den här gången har vi inte så mycket tid på oss, så vad jag gör är att jag låter honom skriva sina stycken själv, sedan omarrangerar och omformulerar jag bara det jag finner hindrande för publikens förståelse.

När anförande väl är skrivet är det dags att börja träna. Det låter så självklart, men hur många av er tar tiden att träna på framförandet? Precis. Denna del av retoriken kallas för actio och det finns många fällor att falla i.

Att tänka på i framförandet av ett anförande

1. Rösten
Din röst är ditt redskap. Värm upp den. Om du kan uppsjungningsövningar, gör dem. I annat fall kan du "sjunga" på r uppåt och nedåt så ljust och så mörkt du kan.

Variation is the key. Variera hastigheten med vilken du pratar, variera tonhöjden på din talarmelodi och variera styrkan med vilken du framför orden. Och våga var tyst. Tänk pauser för att publiken ska ha tid att smälta det du just sa. Då kommer de lättare ihåg det när du är klar.

2. Kroppen
Använd din kropp till att förstärka ditt budskap. Poängtera saker med händerna, visa på skillnader genom att låta händerna först vara nära till att dela på sig åt vart sitt håll samt låt händer och armar röra sig utanför kroppen så att du tar större plats på scen. Men låt det inte gå till någon överdrift.

Rör dig i rummet, både sidledes och framåt/bakåt, men spring inte runt hela lokalen och studsa upp och ned så att publiken får vrida nacken av sig för att lyckas hålla dig i fokus.

Och förstärk gärna dina ord med rätt ansiktsuttryck utan att det för den skull blir lyteskomik.

I övrigt hänvisar jag till en äldre bloggpost: Retoriken och motoriken.

3. Träna framförandet
Jag brukar alltid ge rådet att träna muntliga framträdande på toaletten. Dels är det oftast bra akustik vilket har en tendens att förhöja känslan av framgång för individen, dels finns där en spegel. Även om det känns kymigt att behöva titta sig själv i spegeln är det ett fenomenalt verktyg. Om du kan titta dig själv i spegeln och framföra ditt budskap kommer du att vara trovärdig även framför publik. På temat "kan du se dig själv i ögonen"...

4. Ta tid
Det de allra flesta fallerar på är att de inte alls håller ett anförande som passar ihop med den tidsmängd de blivit tilldelad. Det må hända kännas riktigt konstigt, som idag när Fredrik fick stå och köra sin dragning inför mig och bara mig i ett litet konferensrum för fyra personer. Men det är otroligt viktigt att klocka delarna av talet och ställa sig följande frågor: Håller jag tiden? (De flesta, oavsett om det tycker att det är jobbigt att tala inför folk eller ej tar mer tid på sig att framföra än de själva tror. Sedan finns det alltid dem som av någon outgrundlig anledning börjar tala i turbofart och därigenom pressar ihop anförandet till en i det närmaste absurd kort tidsperiod). Nyttjar jag tiden väl? Finns det några delar av talet som svävar ut och tar för stor plats? Finns det några delar av talet som bör få sväva ut och ta mer plats? Hur förehåller sig delarna gentemot varandra?

5. Be om återkoppling innan
Om du har möjlighet, be någon annan lyssna på dig eller åtminstone läsa igenom ditt manus. Om de inte hänger med, eller om de fastnar på formuleringar behöver du ändra och förtydliga. Vi är alla unika men ingen är unik. Om en person har synpunkter kommer fler i din publik att ha det. Det bästa sättet att minimera antal otydligheter i dina framföranden är att aldrig framföra dem.

Lycka till!

tisdag 7 september 2010

Career Days 2010


Nu till helgen går Career Days 2010 av stapeln. De beskriver mässan som följer: "10-11 september 2010 anordnas Nordens största karriärmässa för dig som yrkesverksam akademiker, young professional eller nyexaminerad. Här får du möjlighet att knyta kontakter med flera av Sveriges största och mest attraktiva arbetsgivare. Över 100 utställare samlas i Ericsson Globe för att få träffa just Dig som är redo att ta nästa steg i karriären".

Atea håller på lördagen en föreläsning om att äga sin egen framgång. Fredrik Ringström kommer att prata om vikten av värderingar och beteende i en organisation präglad av stark tillväxt och ständig utveckling. Och han vet vad han pratar om. Innan han blev konsult- och numera försäljningschef på Atea arbetade han som kapten i svenska armén samt drev upp Dfind - ett bemanningsföretag inom IT - från 12 till över 300 personer på tre år.

Fredrik skriver själv sitt anförande, med lite struktur- och formuleringshjälp från undertecknad och redan på måndag kan ni läsa min analys av anförandets framförande här på Retorikiska.

Så hur kan man då tänka när man författar ett anförande?

Totalt sett behöver du svara på vilket ämne det ska handla om, vem som är din målgrupp och vilket syfte du har med anförandet.

När det är satt är det dags att vaska fram argumenten. Det kan man med fördel göra genom att använda sig av de sju frågornas metod. Själv nyttjar jag mind-map-formen för att spåna fritt kring mitt ämne vilket brukar resultera i ett antal användbara argument.

Då argumentationen är klar är det dags att strukturera upp talet. Först börjar man med en intresseväckande inledning som är till för att skapa förtroende för sak och person (exordium). Sedan kommer berättelsen (narratio) som för oss fram till varför vi sitter och lyssnar på detta här, idag. När manegen är krattad är det således dags att presentera sin tes = budskapet (probatio). Här på följer sedan en uppräkning av argumentationen (argumentatio) som naturligtvis är välformulerad och innehåller väl underbyggda påståenden. Om man vill kan man sedan ta upp något av motståndarnas argument, om sådana finns, för att förklara varför det argumentet inte håller (refutatio). Detta gjorde miljöminister Carlgren ypperligt vid ett seminarium på FORES förra våren. Till sist är det dags av avsluta. Sammanfatta kort och koncist dina huvudpunkter och lämna publiken med en uppmaning till agerande (peroratio).

Visst är det så att ju mer välformulerat ditt språk är, desto lättare är det för budskapet att fastna hos målgruppen. Det ska jag och Fredrik arbeta med på torsdag. Jag återkommer således i frågan.

fredag 3 september 2010

De sju frågornas metod med Schyman

Här kommer så ett avsnitt ur sommarens seminarium i Almedalen med Schyman där hon helt spontant går upp och argumenterar efter de sju frågornas metod. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Gudrun Schyman är en av Sveriges allra skarpaste retoriker.

torsdag 2 september 2010

Retorikiska ny TV-kanal

Nu har Retorikiska bestämt sig för att etablera ännu en kanal i etern. Från och med idag kan ni se på våra seminarier samt framledes ta del av våra retoriska analyser och andra intressanta samtal kring kommunikation i webb-TV-format.

Först ut är delar av Almedalsseminariet som hölls tillsammans med Gudrun Schyman och Lennart Koskinen i somras. Håll utkik, för fram till valet kommer Schymans övningar och ungdomsförbundarnas debattinlägg att analyseras ur ett retoriskt perspektiv här på bloggen, samt om tekniken inte trilskas även retoriska analyser av partiernas framspel och utspel dessa kritiska septemberdagar att tevefieras.



Välkomna!

onsdag 1 september 2010

Kurs på Marknadsföreningen i Stockholm


Att skriva för att övertyga


Tänk dig att du möts av ett personligt tilltal varje gång du går in på ett företags hemsida. Det känns precis som om allt du läser är skrivet bara för dig. Dessutom ändrar innehållet inriktning om det är så att du inte riktigt är nöjd.

Rent tekniskt är vi ännu inte där. Kanske kommer vi dit så småningom. Kanske inte. Tills dess kan det vara skönt att veta att det finns verktyg som hjälper er skriva texter som övertygar, trots den tappade individanpassningen.

Företagspresentationer, annonser eller produktblad? Nyhetsbrev, debattartiklar, blogginlägg? Texter för intern eller extern kommunikation? Hemsidor? Det spelar ingen roll. På den här halvdagskursen går vi igenom strukturer, knep och tips för att övertyga via det skrivna ordet.

Innehåll

Vi inleder med generella riktlinjer för övertygande texter och fortsätter sedan med en kortare duvning inom kommunikationsteoretiska förutsättningar. Sedan går vi raskt över till hur ni rent konkret tar fram argument, hur ni säkerställer en slagkraftig struktur samt en genomgång av psykologiska principer för påverkan.

Efter kaffet går vi in på detaljerna och tittar särskilt på vilken betydelse val av ord har och hur ni kan låta formen tala till er fördel. För konkretionens skull kryddas detta rikligt med exempel från verkligheten.

Slutligen tar vi en analytisk vända för att vrida lite på perspektiven.

För pris och anmälan gå till MIS http://mis.se/?id=4025.

Välkomna!

tisdag 31 augusti 2010

Sahlin vid Expressens valstuga


Socialdemokraternas Mona Sahlin har just talat vid Expressens valstuga samt deltagit i utfrågning av Niklas Svensson. Visst får hon till några bra poänger, men framförandet är fortfarande under all kritik för en statsministerkandidat.

Den talstil hon lagt sig till skulle med fördel bearbetas och förändras. Det var som om hon lyssnat till den retoriska kritik som framförts både av undertecknad och andra inför SVT:s partiledarutfrågning där hon, åtminstonde under stora delar av tiden, talade i ett betydligt snabbare och rappare tempo. Idag var Sahlin tillbaka i det långsamma, av mikropauser upphackade meningar i staccatoformat. Dessutom verkar det som om hon inte kan låta bli att göra den lilla, men ack så talande, tonhöjningen i slutet på meningarna vilket kan uppfattas som ett nedlåtande tilltal. Detta har inte statsministerkandidaten råd med.

Så. Hur formulerade hon sig då? Hon fick in några riktigt stiliga stilfigurer och som alltid så fäster välformulerade fraser mycket bättre i oss som lyssnar. Ur dagens skörd: "Aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång..." Tricolon med anaforisk och allitterativ meningsbyggnad etsar sig fast. Denna fras vinner på att nötas om och om igen och detta gör Sahlin fantastiskt bra. Vi fick även höra "Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov". Återigen en allitterativ formulering. Även om det inte var Sahlin som var först med denna fras gör hon rätt i att fortsätta dra den varenda gång hon talar. Jag fick gåshud. Som vanligt. När hon får låta orden flöda som hon vill kan hon verkligen få till det.

Men bäst var nog hennes svar på frågan om hennes vision för Sverige där hon fick lägga ut texten om sitt Möjligheternas land, ett jämställt land där "din rätt till arbete, din rätt till bostad, din rätt till skola och din rätt till ett eget liv där inte det ska spela någon roll vilka föräldrar du har, vart du är född, om du är flykting eller ej eller om du är man eller kvinna." Alla ska med. Och är i princip med. Inkluderande är viktigt för att mottagarna av budskapet ska känna sig träffade. Och vem fångas inte in av denna beskrivning, rent konkret?

Dagens tips till Mona Sahlin blir således att be om coachning av partikollegan tillika retoriskt fenomenale Tomas Östros som alltid, alltid har rätt ton, rätt hastighet och rätt känslomässigt engagemang kopplat till budskapet. Och alltid, överallt, i alla sammanhang, dra sina väl inövade fraser. För känslor är det som kommer att avgöra valet. Oavsett.

måndag 30 augusti 2010

Björklund SVT partiledarutfrågning


Den andra partiledaren som frågades ut av Anna Hedenmo och Mats Knutson på SVT var Folkpartiets Jan Björklund. Här följer en kortare retorisk analys.

Precis som Göran Eriksson på SvD håller jag med om att Björklund sällan står svarslös när de tuffa frågorna kommer. Det är i det närmaste Björklunds signum att sticka ut hakan i kontroversiella frågor. Naturligtvis har han svar på tal. Så ock i denna utfrågning.

Men det börjar inte alls bra. Han börjar meningar utan att avsluta dem och sedan upprepar han inledningarna igen. Björklund låter orden flöda för att få tid att tänka. Helt plötsligt är han klar. "Så här:" och så kommer svaret. Ibland är det bättre att vara tyst. Denna svada av ord blir bara svammel och svammel bygger inte trovärdighet och tillförlitlighet.

När så programledarna låter frågorna behandla Björklunds domäner får vi höra en snabb, rapp och rolig partiordförande för Folkpartiet Liberalerna. Man brukar säga att en god retoriker är väl förberedd utan att just förberedelsen står ut. När något faller lätt ur munnen på den som talar är sannolikheten mycket stor att just den frasen är välrepeterad. Vi fick minst ett smakprov på detta igår. Från första tillfället under frågorna kring burkans vara eller inte vara i skolan kommer inledningen "En del säger ju så här att om man pratar om såna här frågor, då underblåser man extremism. Tänk jag tror att det är precis tvärtom". Sedan kommer fortsättningen. I det första fallet är denna något utspätt med burkadebatten. Detta citat är från det andra tillfället: "Om man inte vågar göra det man tror är rätt, om man inte vågar ta i de problem som trots allt finns med integrationspolitiken, det är då man underblåser extremism". Det är klart att partiledaren har blivit tränad av antingen sina medarbetare eller ett medieproffs som agerat djävulens advokat inför denna utfrågning. Det är klart att partiledaren har förberett välformulerade svar som ska försöka levereras på rätt ställe. Det som inte är klart är att man ska upprepa denna sekvens flera gånger.

Allteftersom intervjun fortskrider verkar Björklund slappna av. Svaren blir bättre och bättre formulerade och argumenten mer och mer välunderbyggda. En slipad politiker låter inte journalisterna bestämma inom vilka ramar politikern får verka. Ett sätt, som för övrigt Per Schlingmann (M) är mycket bra på, är att omformulera och omdefiniera frågan. Detta gör Björklund flera gånger. Ett exempel är när hotet från Ryssland påstås sätta ribban för svenskt försvar och Björklund svarar "Så skulle jag inte vilja uttrycka det". Vilket följs av hans egna definition. Ett annat exempel är när Irak diskuteras. Björklund anser då att journalisternas lyfter hans dåvarande hållning på icke korrekt sätt: "Det är väl lite överdrivet beskrivet". Ett tredje exempel är när Hedenmo trycker på oliktänkandet mellan Björklund och försvarsministern. Björklund inleder svaret med "Jag vet inte om det förehåller sig så." och tar således bort spänningen i den påstådda motsättningen.

På Hägglundskt manér klämmer sedan Björklund in poäng efter poäng med snabba reaktioner på programledarnas frågor. Som svar på frågan hur många kärnreaktorer han anser ska byggas smattrar han ut något i stil med: "Jag vet inte, vi har ju lämnat planekonomin". Ironi väl förpackad. Som kommentar på att inte alla partier i alliansregerginen delar Folkpartiets vurm för kärnkraft säger han "Entusiasmen är olika i regeringen". En litotes som verkar smygande.

Det han gör riktigt bra denna kväll är dock att han konkretiserar och exemplifierar (paradeigma) utifrån vilket perspektiv han tycker till om politiken. "Jag har själv barn på fritids och som utbildningsminister är jag ytterst ansvarig för fritidshemmen". Lite senare "Jag har varit med så pass länge att jag vet att öronmärkta bidrag inte fungerar". Detta bygger hans ethos. Genom att visa på privat och yrkesmässig erfarenhet ökar man trovärdigheten för sitt budskap. Klassisk kommunikationsteori som Björklund nyttjar med gott resultat.

Björklund bjuder även på sig själv och gör något oväntat, och nej - då menar jag inte det påhopp mot Ohlys uttalande om Djurgården, för det upplevde jag som väl regisserat. Nej vad jag syftar på är hur han sänker sig inför ordförståelsetestet. Knutson: "Du talar ofta om kunskap...". Björklund: ”De är svaga. Jag gick själv i flumskolan”. Vilket han följer upp med ”Nu blir det pinsamt här Mats. Nu är det dags för reklam”. Och på direkt fråga: ”Nervös? Ja absolut”. Med facit i hand får han endast Godkänt av Knutson och då är Björklund snabb igen och kommenterar: "Ja, men vi har glädjebetyg i svenska skolan så det blev ett VG faktiskt”. Avväpnande. Att sänka sig. Här skapar han mycket välvilja gentemot sin person. Vi ser honom som mänsklig. Dessutom får han till en politisk poäng med begreppet "flumskolan". Och vi gillar honom för att han är felbar, precis som vi andra.

I övrigt levererar Björklund tydliga och konkreta svar inom de områden som dryftades. En snabb koll på kommentarsflödet på nätet ger att de egna är väldigt nöjda och andra berömmer Björklund för sitt fokus på den egna politiken och de egna visionerna om framtiden.

Mitt tips till Björklund framledes blir således att inte låta munnen gå utan tanke, att bara använda inövade fraser en gång och i övrigt vara sig själv, med aningen långsammare svada.

onsdag 25 augusti 2010

Ekonomidebatten SVT Östros

Igår kväll sände SVT en 90 minuter lång ekonomidebatt. Jag tycker att den var dels väldigt belysande över de olika partiernas ekonomiska politik och dels mycket intressant ur ett talarperspektiv. Till min stora glädje fick vi nämligen höra partiernas ekonomiska talespersoner istället för partiledarna. För mig som lyssnar, tittar och läser det mesta som partierna gör under detta val kändes greppet fräscht och nytt vilket ökade intresset att följa med ända till slutet.

Då tiden är bristfällig dessa dagar nöjer jag mig med att kort analysera slutanförandena från Östros och Borg denna gång. Frånsett centerpartiets Roger Tiefense anser jag att politikerna gjorde bra ifrån sig. Jag störs av Tiefenses stundom osammanhängande dribblingar med orden och hans framförande som återigen underminerar hans trovärdighet. Tips från coachen - skaffa coach.

Östros däremot är som vanligt mycket, mycket bra på att sammankoppla känslor, mimik och röst med sitt budskap. Titta bara på hans avslutningsanförande och lyssna noga på hur han använder sin röst för att förstärka orden.

Inledningsvis är Östros mån om att väcka välvilja. Helt rätt. Det är det exordium handlar om. Han gör det genom att tacka publiken och de andra debattörerna i ett comprobatio (åhörarsmicker): "Tack så mycket och tack för en väldigt trevlig och bra debatt".

Sedan sätter han ramen för vad diskussionen handlar om: "För mig är det så att starka och offentliga finanser är grunden för att kunna bedriva en stark jobbpolitik. Det lärde jag mig när jag satt i en regering som fick ta emot finansunderskott i grekisk klass. Och när vi lämnade över 2006 hade vi Europas starkaste offentliga finanser". När storleken av finansunderskottet efter den borgeliga regeringen beskrivs i termer av "grekisk klass" lånar Östros styrkan i de negativa känslor vi i publiken har för den nuvarande finansiella krisen i Grekland och söker överföra dessa till en borgelig regerings ekonomiska styrning av Sverige. Smart.

Smart är även användningen av klassretorik genom tecknets betydelse eller de gängse associationer som vi lyssnare redan har till ord såsom straffbeskattning och massarbetslöshet.

"Att sänka skatten för väldigt mycket för miljonärerna, eller att straffbeskatta pensionärerna som vi har sett nu under den här mandatperioden, det ger inte nya jobb". Att beskriva ett scenario och sedan beskriva konsekvenserna fungerar oftast. Så länge som inte slutsatsen är helt orimlig förstås. När de första leden är vedertagna lånar slutsatsen av deras övertygande kraft. Denna stilfigur kallas consecutio.

"Vi lovar inte gigantiska skattesänkningar. Det är riktigt. Men vi lovar att satsa mer på välfärden än vad den borgeliga alliansen gör". Den första delen är ett concessio, ett erkännande, vilket han använder som ett refutatio, en underminering av motståndarargumentation, på ett gynnsamt sätt. Och slutsatsen blir att nej - socialdemokraterna kommer inte att se till att du får mer i plånboken. Däremot ser de till att du får mer av det (de tycker att) du behöver. Han lägger upp det så att vi ska känna att vi får mer. Smart igen.

Östros peroratio (avslutning) är enligt retorikhandboken en uppmaning till ett agerande. Sista meningens sammanfattning (concisio) av socialdemokraternas och de rödgrönas politik i tre ord som får verka som metonymier för hela den rödgröna politiken: "Den 19 september är det val. Det är ett viktigt vägval. Gå och rösta den 19 september. Och rösta på en framtid för Sverige som leder till jobb, välfärd, och minskade klyftor".

Som alltid imponerad av mannens retorik. Tack Östros!

onsdag 18 augusti 2010

Politiska superhelgen Sahlin

Under denna politiska superhelg höll både statsminister Reinfeldt och oppositionsledare Sahlin sina sommartal. Och hur gick det då? Här kommer några nedhopp i Sahlins sommartal 2010.

Sahlin var inte bra. Hennes röst lyckades aldrig komma upp till någon accepterad energinivå samtidigt som hastigheten var alldeles för låg. Dessutom föll hon in i sina vanliga staccaton med flera pauser per mening. Detta är dock inte hennes enda problem. Sahlin (och, ärligt talat, hennes talskrivare) behöver träna på hur man argumenterar, rent retoriskt.

"Jag vill att Sverige ska vara världens modernaste land, byggd på arbete åt alla. Jag vill att vi ska välja den väg som är billig, effektiv och framgångsrik. Som är solidarisk och därför så otroligt smart. Som majoriteten tjänar på, också i kronor och ören. Det vill säga: Den svenska välfärdsmodellen. Det vill jag ska vara Sverige, möjligheternas land." Mina invändningar är följande:
1) Ordet billig är illa nyttjat i detta sammanhang. Det är på fel stilistisk nivå. Dessutom har det en onödigt negativ klang.
2) Sväljer vi väljare argumentet att socialdemokraterna skulle spelat bättre än alliansen, med facit i hand? Spelar man alltid bättre från bänken?
3) Och accepterar alla mottagare att solidarism är otroligt smart? Rent semiotiskt är ordet solidaritet mycket laddat. Det kan definitivt både uppvigla och stöta ifrån sig röster.

Lite senare talar hon om Svenskt Näringslivs rapportering om bristen på kompetens "Det är regeringen själv som skurit ner på utbildningschanserna. Precis som Thomas Bodström skrev, eller sa, här. Därför saknas rätt kompetens, och därför tvingas Riksbanken höja räntan." (slutsats). Inom retoriken talar man om att argumenten och deras underbyggnad måste vara sannolika, möjliga eller sanna. Johan Folin i SvD sågar helt det "märkliga resonemanget" från ett politiskt perspektiv. Jag håller med, rent retoriskt.

Sedan parafraserar Sahlin Reinfeldt: "Jag har en lista här. Om det kan stanna mellan oss så ska jag berätta vad där står." Där jag stod i Tantolunden var det inte många som skrattade. Det skulle kunnat vara riktigt roligt om hon framfört frasen mer utstuderat och med mera driv. I det här fallet sänkte framförandet (actio) det skrivna ordet.

På detta följer en paradigmatisk argumentation med uppräkning av vad olika tjänster i den offentliga verksamheten kostar. Samma lista som i Almedalstalet. "Och hur vill du göra med dessa kostnader? ... Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov. Eller vill du betala dem själv, per gång eller per termin?" Rent kommunikationsteoretiskt fungerar inte skrämselpropagandan i socialdemokraternas situation. I situationer där man vill vidmakthålla en befintlig struktur kan man överväga formen, annars bör man låta bli. Däremot kommer den lilla pärlan "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" fram igen. Anledningen till att den frasen fungerar så bra är att den är så välformulerad. Den sätter sig direkt, och den andra meningens nära upprepning av den första klingar klangfullt ut i etern.

Rent generellt hamnar Sahlin i samma budskapsträsk som Olofsson och Hägglund gjorde under Almedalstalen. I Tantolunden i söndags räknade jag till 13 olika budskapsområden och ännu fler lösningar. Vi orkar inte denna informationsmängd. Mitt råd till Sahlin är renodla, skär bort och prioritera mera! Dessutom upptas en stor del av talet av påhopp på regeringen. Låt mig vara tydlig på en punkt: jag tror inte på Negative Campaigning.

Den enda gång som jag känner att hon är uppe i samma höga retoriska nivå som årets Almedalstal är när hon bestämt konstaterar att Socialdemokraterna "Aldrig någon gång, aldrig någonstans, aldrig någonsin tänker jag leda en regering som samarbetar med, eller gör sig aktivt eller passivt beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig". Här låter hon sitt energi flöda samtidigt som hon driver på bra. Sahlin blixtrar till och visar den retoriska förmåga hon faktiskt besitter. Varför orkade hon inte uppbåda detta engagemang under hela talet? Det är så här hon ska tala för att uppvigla massorna inför höstens val.

måndag 16 augusti 2010

Avgår som TV4:s retoriker

Med anledning av det lokalpolitiska uppdrag jag haft under den gångna mandatperioden kommer jag att avgå som TV4:s retoriker.

Inom partierna sker en förhandsröstning till val redan året innan och jag bestämde mig då för att inte längre hålla på med politik på en aktiv nivå under kommande mandatperiod. Mitt intresse för samhällsfrågor och politik är dock alltjämt starkt. I mitt liv är den politiska delen sedan länge avslutad, men tecknen på papperet betyder alltjämt samma sak. Att sitta kvar mandatperioden ut tedde sig då som rätt, men i retrospekt naturligtvis felaktigt. Jag har under våren startat ett eget företag och med två små barn att ta hand om har jag under denna hektiska tid fokuserat på annat än att officiellt avveckla mig från partiets register precis som bloggen alliansfrittsverige korrekt noterat. Jag kan inte göra annat än att beklaga detta.

Jag har självklart inga aktiva engagemang i nuvarande valrörelse. Mina analyser gör jag utifrån ett retoriskt perspektiv.

Jag tycker att det är otroligt bra att medierna numera uppmärksammar inte bara vad som sägs av våra politiker utan även hur. Jag hoppas att någon annan tar över stafettpinnen och fortsätter att visa på betydelsen av sättet som politiska budskap framförs.

Rent generellt tror jag att alla vi som på något sätt arbetar med politik, må det vara som politisk reporter i media eller en retoriker som analyserar politik, är genuint intresserade av politik. Och är man genuint intresserad av politik har man en egen politisk åsikt. Jag kan inte tala för dem, men jag lägger mina egna politiska övertygelser åt sidan när jag arbetar. Det tror jag de också gör.

Jag älskar retorik och är övertygad om att hur man säger saker och ting påverkar mottagaren av budskapet. För mig är retorik demokrati. Ju fler som lär sig verktygen desto fler kommer att våga göra sin röst hörd i samhällsdebatten och därigenom ökar graden av demokrati i vårt samhälle. Det håller bland andra Gudrun Schyman med om. Därför höll vi tillsammans ett seminarium i Almedalen i somras under etiketten "Gud så demokratiskt". Samarbetet gav mersmak och vi vill även fortsättningsvis hitta olika samarbetsformer.

Så det kan gå. Vissa kan tydligen förstå att retorik inte är politik. Eller brukar du svara på frågan Hur? på samma sätt som frågan Vad? Du kan numera se klipp från detta seminarium på Youtube.

På återseende! Och framledes fortsatt på denna blogg.

Analys Superhelgen TV4

Nu kan man beskåda morgonens retoriska analys på tv4play. Vem av partiledarna gjorde bättre ifrån sig?

Politiska superhelgen Reinfeldt

Denna helg kallas i medierna för den politiska superhelgen med anledning att statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledare Mona Sahlin båda framför sina sommartal. Och hur gick det då? Ja, här kommer en längre men långt ifrån fullständig analys.

Reinfeldt var riktigt bra. Han går upp på scenen med goda opinionssiffror i ryggen och ställer sig inför de sina och levererar ett brandtal. De två bärande ämnena är skatterna via jobbskatteavdraget och ansvaret för ekonomin.

Rent generellt är framförandet mycket bra. Vi ser att det ligger något slags manus på talarstolen, men det verkar vara stolpar eller liknande. Han är nämligen inte alls beroende av att följa detta. Och det märks. När man kan tala fritt ur hjärtat, eller har övat så mycket på sitt manus att man kan det utantill, ökar trovärdigheten för orden som förmedlas. Det man oftast tappar är dock stilistiska formuleringar som i sig ökar styrkan i budskapet. Och det ser vi i detta sommartal.

Moderaterna i allmänhet och Reinfeldt i synnerhet brukar uppvisa en stark dominans av logos-argumentation. Men alltsedan Almedalstalet har Reinfeldt visat att han behärskar förmågan att visa och framkalla känslor. Det är mycket fördelaktigt. Vi röstar nämligen mer efter våra känslor än efter vår upplevda nytta.

När statsministern talar om moderaternas ambition till full sysselsättning poängterar han hur han varit ute och pratat med unga arbetslösa och fortsätter sedan med att berätta deras historier och funderingar kring varför de har så svårt att få jobb idag. När man argumenterar via exempel argumenterar man paradigmatiskt, d.v.s man låter exempel (paradeigma) generaliseras till att gälla för helheten. Genom detta grepp lyckas Reinfeldt både med att väcka känslor och att bygga sitt pathos.

Reinfeldt använder annars oftast det andra sättet, entymemisk argumentation. Den utgår från generella påståenden och bygger på logisk slutledning. Dvs, man drar slutsatser ur allmänna principer.

Ett exempel på när båda dessa argumentationstekniker används är när Reinfeldt talar om ansvaret för Sveriges finanser. "Den som sköter ekonomin har säkerhetsmarginaler som andra saknar. Det är därför vi inte lovar allt till alla. /.../ Därför att den som lovar allt till alla kommer inte att hålla det löftet. Och försöker de hålla det löftet kommer de att tappa greppet om de offentliga finanserna. Vad händer i länder där man inte längre har greppet? Ja, fråga väljarna i Grekland". Först kommer några allmänna påståenden som sedan knyts ihop och slutsatsen blir att moderaterna lovar inte allt till alla för att då tappar man greppet om de offentliga finanserna. Sedan kommer en fråga. Frågor lockar aktivitet hos mottagarna som vill svara på frågan. Men det gör Reinfeldt själv. "Fråga väljarna i Grekland". Grekland tillsammans med andra uppräknade länder fungerar dels som en metonymi för andra länder som inte alls har samma stabila ekonomi som vi och dels överförs negativa känslor över det ekonomiska haveriet i Grekland till ett möjligt framtida Sverige. Denna skrämselpropaganda fungerar endast i situationer där man vill vidmakthålla en befintlig struktur. I övriga fall rekommenderar jag varmt att låta bli. Blir det för mycket slår det över, blir nivån för låg fungerar den inte heller.

Lite senare i talet nyttjar Reinfeldt ett inspel från Socialdemokraterna. "Socialdemokraterna utmanar moderaterna om vem som är bäst på att sänka skatten. Jamen, det är väl en fantastisk utmaning! Så gärna det. Gärna det. Vi ställer gärna frågan till Sveriges äldre: Vem tror ni är bäst på att föra en sådan politik? Det är moderaterna." Han bygger så bra, drivet är där, rösten spelar mellan olika tonaliteter och hela kroppen är med. Så gör han det klassiska misstaget. Han dödar poängen. Jag har sagt det förr och jag kommer att fortsätta säga det - sluta innan. Låt dina budskap monteras klart i mottagarens hjärna så blir ditt budskap dels starkare, dels lättare för mottagarna att komma ihåg.

Statsministerna avslutar sedan starkt genom att ifrågasätta oppositionens skattepolitik. Han argumenterade så här: "Varför ska ett land med god ordning i sin ekonomi med Europas starkaste finanser med snart de högsta tillväxttakten i världen (vi står med däruppe...). Varför ska vi höja skatterna för allt och alla i detta land? En tricolon med climax. Eller på svenska - tre exempel i rad med stigande betydelse från Sverige till Europa och världen. Mycket vanliga stilfigurer inom politisk retorik. Här sätter moderaterna sin betydelse för Sverige i europeiskt och globalt perspektiv för att visa på sin styrka inom området. Smart.

Allra sist nyttjar statsministern det konkretas styrka när han låter moderaternas valsedel vara en fysisk konkretisering av den förda politiken: "Det här är ansvarstagande. Det här är alliansen men också moderaterna. Det här är Anders Borg. Det är sänkt skatt för 6,1 miljoner löntagare och ålderspensionärer." Anaforen parafraseras för att inte tröttas ut. Sedan kommer motsatsförhållandet mellan alliansens och de rödgrönas politik: "Välj den här så slipper ni den här".

Tack för föreställningen statsministern.

fredag 13 augusti 2010

Retoriska analyser på TV4


Med anledning av politikens superhelg där Fredrik Reinfeldt (M) sommartalar på Söder under lördagseftermiddagen och Mona Sahlin gör sitt dito flankerad av andra socialdemokrater kommer jag att analysera deras tal rent retoriskt i TV4:s morgonsoffa måndag med hålltid 07.15. Välkomna att titta!

Foto: Kollage: Pontus Lundahl/Henrik Montgomery / Scanpix

Litoteser är det nya svarta

Det har slagit mig under en tid nu att litoteser, eller underdrifter, är kommuniktionens nya svarta. Och detta kommer från superlativkvinnan. Jag har under hela mitt liv dragits åt ytterligheter i språket för att verkligen understryka det känslomässiga engagemanget i mina uttalanden. Måste försöka ändra på det. Jag har nämligen funnit att litoteser verkar så mycket starkare.

Första gången det uppdagades var då jag satt på seminarium på FORES och lyssnade på Andreas Bergh, nationalekonomen, när han och hans kollega Henrik Jordahl kapade oppositionens budget vid fotknölarna. Varken han eller hans kollega behövde särskilt starka ord för att med kristallklar tydlighet måla upp bilden av en underfinansierad budget. Sven Erik Östberg, som var där för att försvara de rödgröna färgerna, använde inte ett enda motargument i sakfrågan.

Andra gången var under Almedalsveckan. Magasinet Neo hade tutat ihop Johan Norberg och Maria Wetterstrand i en diskussion under rubriken "Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna" (för övrigt en antimetabole - ordvändning). Efter ett inledande publikt förmedlande av sin kärlek till Wetterstrand kläcker Norberg: "En röst på Maria Wetterstrand är ju faktiskt en röst på Miljöpartiet och det är lite besvärande." Norberg, den välkände nyliberalen, kommer nog inte rycka på axlarna om det blir en rödgrön seger i höstens val. Det kan vara så att han känner mer än att han är "orolig för vad som händer sedan" om detta skulle bli verklighet. Och litotesen gör sitt jobb.

De återhållsamma underdrifterna fungerar på samma sätt som att sluta innan - förståelsen och tolkningen är inte uttalad utan skapas i stunden av mottagarna. Underdriften driver kritiken vilket stärker argumenten.

Litotesen kan även användas avdramatiserande genom att ta udden av motståndarens argument. I slutdelen av seminariet bygger Wetterstrand ett deduktivt resonemang som Norberg trasslar in sig i. För att inte nederlaget ska bli alltför stort räddar han sig genom följande: "Jag accepterar det som en retorisk fråga som jag inte har något svar på. Grattis." Snyggt.

Litoteser kan också verka vassare än ironi. Ni vet, ironi ska man vara försiktig med. Oavsett hur du formulerar dig tar 25 procent dig på orden. Jag brukar fråga mina kunder om de har råd med det.

Om man klarar av att hålla litotesen just under gränsen för otillbörlig ironi, såsom Göran Hägglund (KD) är expert på, kan man bli riktigt rolig. Eller vad tycks om följande kommentar från Almedalstalet? "Några av er kanske minns att när vi sågs här för ett år sedan talade jag om det jag kallar för verklighetens folk. Och jag nämnde lågmält kulturvänstern i sammanhanget. Det blev en debatt som heter duga." Åtminstonde i Almedalen drog publiken på smilbanden.

Den selektiva perceptionen stärker mig i min uppfattning om att litotesen är det nya svarta. Om du själv stöter på något välformulerat får du gärna dela med dig. Jag har börjat samla.

onsdag 11 augusti 2010

Blixtsnabba Hägglund



I dagens SvD kan man läsa en intressant artikel om politiker i de sociala medierna. Federley (C) och Hägglund (KD) intervjuas via twitter och journalisten inleder ingressen med "Snabba svar". Och snabb är han Göran Hägglund. Alltsedan Hägglund var med i politikerversionen av radioprogrammet "På minuten" inför förra valet har jag varit imponerad av hans rapphet. Så även i denna intervju. Alldeles i slutet kommer pärlan. Journalisten till politikerna:

tobias_brandel: Nyhetschefen kom precis förbi. Han vill ha en bild på er när ni twittrar till morgondagens papperstidning. Låter sig göras?

goranhagglund: Ring någon av pressisarna så kan vi nog fixa det på 1/125-dels sekund...

När metonymien får verka i humorns tecken.

fredag 16 juli 2010

Eriksson i Almedalen 2010

Peter Eriksson, Miljöpartiet, avslutade Almedalsveckan detta år. Talet kan både beskådas och läsas här.

Han inleder med ett översvallande positivt exordium där superlativen flödar. Men ganska snabbt vänder attributen till att få negativ klang. Östersjön är till exempel ett "nedsmutsat och sårbart hav". Ord gör skillnad, och vilken styrka du använder sätter ramen för vilka känslor du vill uppvigla i publiken. Så synd då att Eriksson inte förmår leverera denna del av talet. Liksom Sahlin får han problem med andningen så att behov av inandning efter vart annat, vart tredje ord uppstår. När framförandet fallerar faller budskapet platt.

Jag säger inte att det är det han säger, men jag hör hur "Politik är nödvändigt" därför att vi måste "modernisera Sverige" eftersom "så mycket står på spel". Inom retoriken kallas detta för ett entymen där premissen är Modernisera Sverige! och slutsatsen enligt Erikssons resonemang blir att politik är nödvändigt.

Sedan argumenterar Eriksson både med abstrakta (det finns "hopp och potential i politiken") och konkreta ( "Vi vill bygga mer kollektivtrafik i städerna") argument. Hjärnan fungerar på så sätt att vi behöver konkreta krokar att hänga upp saker på i den del av minnet som arkiverar. Det är därför bilder och berättelser fungerar så bra för att förmedla dina åsikter. Visst var det lättare att lära sig orden för blomma och boll på det främmande språket du pluggade i tonåren än de abstrakta konjunktionerna och eller för?

Fördelningen ethos/logos/pathos i argumentationen är rätt skev. Visst är Wetterstrand i det närmaste outstanding när det gäller att bygga ethos i toppolitikens Sverige, men även Eriksson skulle tjäna på att bry sig lite mer om sin karaktär (ethos) är att nästan uteslutande bygga sin argumentaiton på logos (nytta) som i "Vi gröna vill fördubbla järnvägskapaciteten" och pathos (känslor) när han säger att "Vi är många som mår dåligt av ett samhälle där sjuka kan stå helt utan försäkring och hjälp". Den sista meningen innehåller en snygg stilfigur. "mår dåligt av" syftar på sjuk och är en refractio, en ordbetydelseförskjutning, som används rätt frekvent i politikens värld. Kom bara ihåg hur Hägglund ansåg att "Verklighetens folk skiter i dasstunnan". Även det ett refractio.

Tillbaka till Eriksson. Han gör nämligen en så snygg nivåförskjutning när han (bort)förklarar Miljöpartiets historiska kompromiss om betygen i skolan. Ett parti som så genuint avskyr betyg har tillsammans med koalitionsparterna gått med på att införa betyg i ännu lägre åldrar än dagens system. Men Eriksson är smart. Han förklarar det hela med att kalla det för en "...liten förändring. Det som kommer att förändra skolan i grunden och i det långa loppet är vårt beslut om att genomföra ett helt nytt system för mer utförliga skriftliga omdömen...". På retorikiska kalls detta för en alter. Lite senare trummar han in betydelsen av skriftliga omdömen som den stora reformen genom att säga "Jag tror att detta kan bli den viktigaste pedagogiska reformen i skolan i modern tid". Sedan bygger han på det argumentet genom att låna status från ett annat område: "Forskningen talar tydligt för det". Till sist kan han inte låta bli att ge en känga till Alliansen genom att implicit kalla deras skolpolitik för "otidsenlig och mossig". Ganska kul faktiskt.

Sedan börjar den tråkiga, tradiga, gnälliga delen av talet. Rent retoriskt förlorar alltid den som tappar humöret. Jag lägger nu till gruppen "de som gnäller". Det är så ointressant och oengagerande. Eriksson hackar och klagar på diverse ministrar som enligt hans tycke inte skött sitt jobb. Ja, ja. Dessutom försöker han sig på ett inclusio likt Ohly - dvs, han avslutar varje stycke på samma sätt för att binda ihop delarna till någon slags helhet. I Erikssons fall handlar det om den retoriska frågan "Varför?" som han efter några gånger utvecklar till att även inkludera den sågade ministerns namn. Men drivet och engagemanget saknas för att poängen ska sitta som ett smäck. Den enda lite underfundiga inclusiot är efter "Nu vill de ha fyra år till. Varför?" men han klarar inte av att använda energin i det uttrycket till att få tillräcklig skjuts till peroratiot.

Peter Eriksson arbetar i motlut och avslutet blir där efter. Kraftlöst.

Några stiliga stilfigurer
"Politik är de många människornas möjlighet." Många människornas möjlighet är en allitterativ tricolon, ett tretal där inledningsljudet låter likadant. Mmm. Stycket fortsätter med "Demokrati är inte en överhetens tvångströja för medborgarna." En intressant vald metafor vald att formuleras som ett refutatio. Varför?

Några anaforer smög sig också in. Inte konstigt, de tillhör de absoluta grundfigurerna i talskrivarens verktygslåda. "Vi som älskar livet" följdes sedan upp med "Vi kan visa". Överlag talade Peter Eriksson om "vi", till skillnad mot Reinfeldts "jag", som ger helt andra associationer.

Att förbättras
Hastigheten och uttalet. Framgent genom talet har Eriksson alldeles för låg takt, betoningarna på alltför många ord (vi lyssnare tappar då takten och följer således inte längre med), och alltför många inandningspauser. När han däremot skulle behöva paus, för att låta folk applådera, kör han på. Han punkterar ofta sina egna poänger och gör detsamma med slutet. Om Hägglund och Wetterstrand hade pseudo-exordier (falska inledningar) har Eriksson ett pseudo-peroratio (falsk avslutning) som helt tar udden av den uppdämda energin som borde forsa fram när talet väl är slut. Att tränas på.

Rekommenderar Camilla

torsdag 15 juli 2010

Wetterstrand i Almedalen 2010



Varsågoda, Johanna Lerströms första inlägg som gästbloggare blir den retoriska analysen av Maria Wetterstrands tal i Almedalen 2010:

Miljöpartiet hade i år den något otacksamma sista av de sju Almedagarna. Men istället för att försöka skyla över det minst sagt vikande publiktrycket och köra på som vanligt så inledde Wetterstrand med att adressera den kanske något sparsamma uppslutningen i ett slags pseudo-exordium:

När jag spelade teater hade vi en princip om att om det var fler i publiken än på scenen så skulle vi köra föreställningen. Och jag kan räkna att ni är fler än två”.

Det är personligt, anspråkslöst och roligt. Här utnyttjar hon kairos (den aktuella och specifika situationen) på ett bra sätt. Hon sätter ord på det vi som åhörare alla mer eller mindre tänker och avdramatiserar det som skulle kunna vara spänt i situationen. Därigenom plockar hon poäng hos åhörarna och vinner välvilja på något som från början talade emot henne. Smart.

Därefter kör hon igång med det ”egentliga” exordiet. Men nog är det så att har du som talare väl har öppnat munnen så börjar talet. Så i sanningens namn utvecklar hon snarare det påbörjade exordiet i en annan riktning; nämligen fotbollens.

Det var mycket fotbollsreferenser i Almedalen det här året, måhända av förklarliga skäl. Dagen innan hade Hägglund dragit en lång och nästintill skolboksenlig allegori som kretsade kring det rödgröna laget och deras, i hans mening, skruvade vänsterpassar. Wetterstrand valde dock inte det allegoriska berättandet utan gjorde istället en paradigmatisk exemplifiering för att metaforiskt visa på att frihet, kreativitet och nytänkande är vägen till ett starkt Sverige.

Vissa allegoriska tendenser har dock smugit sig in i exemplet. För visst skulle vi kunna tolka det som att det är (mp) som åsyftas när de liksom Mild spelar fram bollen till den framrusande Brohlin/Sahlin bakom (allians-)muren. Resonemanget haltar dock lite, för borde inte Sahlin snarare återfinnas i förbundskaptenen Tommy Svenssons roll? Eller är det månne Ohly som ska ta den rollen för var återfinner vi annars honom? Eller är han avsiktligt utesluten för att Wetterstrand inte ska stöta sig med mittenväljare som inte uppskattar den rödaste delen av den rödgröna partikoalitionen? Nåväl, nog med spekulationer kring detta.

Att använda som talare använda sig av referenserna till något som åhörarna känner igen och kan relatera till är ett tacksamt grepp för att skapar igenkänning och förståelse för ett budskap. Tyvärr kanske inte den yngre delen av publiken var helt välbekant med vad som hände där på fotbollsplanen 1994. Eller tyvärr förresten, nog borde exemplet ha fungerat bättre hos de som inte riktigt känner till hur matchen avgjordes då för 16 år sedan. Det var ju nu inte så att det var den där passningen som tog hem matchen utan spelet vanns på senare straffar. Korrekt fakta är viktigt för trovärdigheten, så där får Wetterstrand bakläxa.

Redan i exordiet uppträder dessutom ett än mer påtagligt problem som Wetterstrand kom att brottas med genom hela talet: Hon verkar (märkligt nog) påtagligt nervöst. Om det beror på dålig förberedelse, svårigheter att förlika sig med manus eller något annat kan vi bara spekulera i. Att konstatera är att drar ner helhetsbetyget för vad som annars hade varit ett av Almedalens bättre tal.

Efter fotbollspassusen forsätter hon med bakgrundsteckningen (narratio) som handlade om Maldivernas president Muhammed Nasheed och hans ställningstagande och handlande i klimat- och miljöfrågan. Här gör Wetterstrand två saker. Dels konkretiserar hon allvaret i klimatfrågan på ett tydligt sätt men vad mer är, är att hon använder Mohammed Nasheed som en metafor för sig själv och Miljöpartiet. Genom kongruitet (sammankoppling och betydelseöverförelse) vill hon överföra delar av Nasheeds auktoritet och ethos på sig själv och partiet. Hennes narratio tillförs därmed en djupare betydelsedimension än det rent konkreta.

I nästa stycke handlar det om transporter och hur beroende glesbygden är av dessa. Bevismässigt bygger stycket trovärdigt Wetterstrands ethos, ingen i publiken kan tvivla på hennes kunnande och engagemang i drivmedelsfrågan.

Därefter följer ett avsnitt om krånglet i det byråkratiska Sverige. Här gör Wetterstrand flera snygga retoriska manövrar: Hon gör en tempoökning genom beskrivningen av krånglet med att få ut försäkringspengar för vård av sjukt barn för att få åhörarna att nästintill fysiskt uppleva stressen och det orimliga i förfarandet. Hon radar paradeigma (exempel) på varandra och matar på in absurdum. Här blir formen faktiskt en del av innehållet i budskapet. Rent språkligt gör hon en lite snitsig anafor när hon påstår att krånglet har smugit sig över från småföretagarna till småbarnsförädrarna och följer lite senare upp med en slags epifor:

Misstänkliggörande bakom krångelträsket vid VAB är lika omodernt som övervakningsträsket från FRA.”

Därefter gör hon en övergång och byter spår inom familjefrågan. Här genomför hon talets första attack på Alliansen när hon går direkt på Göran Hägglund. Tre exempel får styrka tesen att det är dags att modernisera Sverige så att alla barn ska kunna leva tryggt, oavsett hur deras familjekonstellationer ser ut. Att hon använder exempel där hon har någon slags personlig relation till människorna hon pratar om stärker hennes ethos och det engagerar lyssnarna på ett helt annat sätt än vad exempelvis Björklund gjorde i sitt tal där han använde exempel som han läst om i tidningen.

Det näst sista stycket handlade om relationen mellan medborgare och myndigheter. I manus finns här en av mina favoritdelar i talet:

Vad händer när medborgaren fallerar med att bistå myndigheten med påbjuden information? Bestraffning.
Vad händer när samhället fallerar med att leverera sina tjänster till oss? Ingenting.”

Tyvärr fallerade, den på pappret så snygga, epiforen när Wetterstrand hastade igenom och missade att betona rätt.

Wetterstrand avslutar sedan talet med några snabba och rätt roliga, men något malplacerade och tyvärr även dåligt underbyggda, attacker på Alliansen. Den avslutande uppmaningen (peroratio) hade en negativ orientering och fokuserade mer på att hålla alliansen borta från makten istället för att få väljarna att rösta på Miljöpartiet. Kanske hade det varit bättre att lämna människor med en positiv uppmaning, kanske fungerade det här sättet alldeles ypperligt. Svaret får vi om inte annat den 19 september.

Sammantaget framstod Wetterstrands tal snarare som en garant för miljöarbetet bland de rödgröna än som ett eget inlägg för att värva väljare till Miljöpartiet.

Det var tydligt att det är som en del i den rödgröna som Wetterstrand och Miljöpartiet går till val och det är en strategi som vi även såg hos de andra rödgröna partiledarna i deras tal under veckan. Mona Sahlin under sitt tal bad ju till och med språkrören tillsammans med Ohly att resa sig upp för att verkligen lyfta fram att de rödgröna går till val tillsammans med enad front.

Minnesvärda uttryck

Centern har sitt eget sätt att se på miljöansvar. Det ska skjutas vargar för att få fler vargar. De ska harpuneras valar för att få fler valar. Det kan ju göra en lite orolig för hur de tänker sig skaffa fler väljare.”

Ett entymemiskt resonemang med två premisser där vi inte kan låta bli att fylla i den uteslutna deduktiva slutsatsen själva. Roligt, smart och svårt även för centerväljare att inte dra på munnen åt.

Ett soldränkt paradis tänker säkert många. Tyvärr finns det risk att vi i framtiden bara kommer att tänka dränkt.”

Smart lek med orden där det initiala begreppet får en helt annan innebörd när den andra meningen bygger på. En så kallad refractio.

Allra högst bensinpris har Holland. Jag tycker inte det verkar gå så dåligt för Holland.”

Här gör hon en snygg återkoppling till fotbollstemat och får med sig publiken i en skratt som inte bara skapar välvilja utan även får oss att undermedvetet stämma in i det resonemang som föregått poängen.

Att tänka på till nästa gång

Det Wetterstrand hade mest problem med genom talet var betoningar och eftertryck i formuleringar. Flera riktigt snygga formuleringar föll på bristfällig exekvering på plats i talarstolen. Parafrasen på TV-formatets fråga ”Vem vill bli miljonär?” (Vem vill bli visionär?) hade kunnat sitta bättre och framföras med mer eftertryck. När hon efter stycket kring Försäkringskassekrånglet lägger till att ”Förskolepersonalen nog också har bättre saker att göra” (än att attestera papper reds. anm.) men inte lägger någon kraft bakom orden så upplevs meningen snarare som en opassande digression än den kraftfulla litotes som hade kunnat samla åhörarna bakom henne i samförstånd. Bättre kan du Wetterstrand. Det har vi sett förut.