tisdag 28 april 2009

Marit/a?

Förra veckan hade jag en spaning om att ju mer till vänster ett parti är i det politiska Sverige desto mer argumenterar de med övervikt på pathos. Ytterligheten åt andra hållet blir då total avsaknad av pathos till förmån för logos för det betydelsefulla byggandet av ethos. Jag tyckte att jag hade det ganska bra underbyggt efter studier av de flesta av partiernas toppar. Jag glömde Marit. Allas våran kärring-Marit Paulsen - folkpartisten.

I söndagens Agenda fick vi en försmak av hur socialdemokraternas Marita Ulvskog och folkpartisternas Marit Paulsen kommer att argumentera inför det stundande Europaparlamentsvalet. Tyvärr fick de inte mycket tid att utveckla sina argument, men försmaken är lysande - från båda håll.

Marit inledde med ett anaforiskt tretal med ett lättare klimax "Jag tycker att det är ok, jag tycker att det borde vara hennes rätt och jag tycker att vi borde ha ett vettigt clearingsystem".

Marita kontrade snyggt med mycket trovärdig empati och mycket pathos "Jag tycker att det är synd att hon inte fick sin operation hemma i Värmland. Och när hon inte kunde få den att hon var tvungen att ta den risken att låna pengar. Det borde ha ordnats på ett annat sätt". Märker ni hur hon använde starkt värdeladdade ord för att uttrycka denna empati? Och då tänker jag främst på synd, tvungen och risk.

På frågan om tillstånd ska behöva inhämtas hettar det till. Marit först "...Vi MÅSTE (paus) ha ett system som ger människor frihet att ta sig fram själv". Under tiden vi får känna på Marits djupa engagemang i frågan om individens frihet ser Marita genuint bekymrad ut. Sedan är det Maritas tur. " Vi vill inte överflytta makt över svensk sjukvård till EU". Detta sägs med en i det närmst uppgiven ton. Skrämseltaktik. Men väl avvägd. Lagom är alltid bäst.

På Marit korta koncisa ställningstagande "...man ska faktiskt få lov att fatta beslutet själv" svarar Marita med en längre pathos-argumenterande utläggning "Problemet är ju det att risken finns att det inte finns något sjukhus kvar i Värmland" och lite senare "Det vore ju skönare om man är nära hemma där man har anhöriga, där man är säker i språket..." och slutligen "...med en stor risk att hon kanske inte får tillbaka pengarna".

Tack Marit och Marita. Ni har tydligt visat vart den politiska hållningslinjen går. Och båda förstärker sitt budskap med rätt sorts retorik. Marits klara linje om att människor ska få bestämma själv över sina liv formuleras i korta sakliga påståenden med starkt emfas vilket gör att engagemanget och övertygelsen strålar igenom tanten. Marita förespråkar den motsatta linjen och gör så, väldigt framgångsrikt, genom att vädja till lyssnarnas känslor kring den privata sfären. Ord som skönare och säker appellerar till trygghetssökande människor och så på med den milda skrämseltaktiken igen där en risk att inte få tillbaka sina pengar lyfts. Bra.

Allteftersom vi kommer närmare valet den 7 juni kommer dessa två med all säkerhet att synas i fler debatter. Tanten mot kvinnan, socialliberalen mot socialdemokraten, individ mot kollektiv. Tydligare kan det inte bli. Det ser jag fram emot.

onsdag 22 april 2009

Alla politiker är inte dåliga retoriker...

Och bara för att jag uppgivet tappade tron på våra folkvalda smäller en annan, i sammanhanget mycket pålitlig, riksdagsledamot till. Jag talar naturligtvis om Birgitta Ohlsson, folkpartist och liberal feminist. Igår skrev Birgitta och Jenny Sonesson ett skarpt inlägg om liberal feminism som svar på Per Ströms och Camilla Lindbergs tidigare inlägg i debatten. Samtliga på Newsmill.

Birgitta är känd för att inte bara sticka ut, utan faktiskt komma ut. Det finns flera anledningar till detta. Ett är att hon är en fenomenal politisk retoriker. Ett annat är att hon inte rättar in sig i det berömda ledet utan vågar gå sin egen väg. Ett tredje att hon länge haft just Sonesson som bollplank - ett annat kommunikativt snille. Men framförallt handlar det om att Birgitta väcker känslor i människor. Man behöver inte alltid hålla med henne för att hålla av henne.

I exordium uttrycker de att Lindberg missuppfattat den liberala jämställdhetskampen samt slänger fram två liberala feministiska landvinningar som kvinnlig rösträtt och pappamånader. Det första är en konflikt vilket alltid är intresseväckande, det andra förväntas förvåna läsaren. Sedan kommer artikelns första parafrasiska metafor "Vi liberaler ska inte... ta på oss rollen som feminismens begravningsentreprenörer". Uppmärksamhet direkt.

Sedan leker de med assonans - att ord låter likadant. I den perfekta retorikiska världen skulle liberaler istället hetat liberalister. Då hade vi kunnat läsa följande (och tänk nu på hur orden låter...) Vi som skriver den här artikeln är feminister men också liberalister, kapitalister och internationalister. Ändelserna binder samman uttrycken och varje upprepning ökar kraften i påståendet. Det fungerar även med liberaler, bara inte lika bra.

På samma sätt fungerar på varandra följande meningar som inleds med samma fras. Det som vi på retorikiska kallar anaforer. Detta grepp nyttjar Ohlsson och Sonesson mycket stiligt genom att avsluta sitt exordium med kraftfulla ethosbeskrivningar som alla börjar med "Som liberala feminister skulle vi aldrig...". Denna anafor upprepas tre gånger. Upprepning och tretal hjälper till att lyfta energinivån ytterligare ett snäpp.

I narratio får vi en kort beskrivning av nuläget inom feminisim samt historik serverat med en rad olika numerära fakta. Detta är bra på många sätt. Att visa att man kan sin historia ger pluspoäng på kompetensfronten. Att slänga sig med årtal är att använda kraften i auktoritetshöjande markörer på ett snyggt och smidigt sätt. Innan stycket är över har vi en kolossalt intressant mening - ur retorisk synpunkt. "Om man skalar bort all fördomsfull bråte som skymmer sikten ...". Att skala bort är en metafor, bråte är en annan och att skymma sikten är en tredje. Att tala i bilder ger som alltid de positiva fördelarna att de som lyssnar ökar sin associationsbredd för budskapet vilket både leder till att ditt argument blir starkare och att det fäster bättre i folks medvetande.

Probatio börjar med ett stycke med stor retorisk potential. "Liberalismen har en stolt feministisk historia som vi liberaler ska vårda, inspireras av och utveckla". Tretal. "Men feminism är en angelägenhet för olika ideologier och är en vildvuxen trädgård med jordmån för många idéer". Trädgården blir allegorin (den utbyggda metaforen) som resten av argumentationen tar sin kraft ur. "Målet är ofta detsamma - men de politiska medlen är olika". Här hade de med fördel kunnat utveckla allegorin istället för att prata klarspråk. "Rosen Mona Sahlin, maskrosen Maria Wetterstrand och nejlikan Lars Ohly kan växa bredvid feminister som blåklinten Jan Björklund och Erik Ullenhag men även moderater som Anders Borg och Per Schlingmann". Denna del hade vunnit i retorisk kraft på att utelämna partiledarnas namn. Alla fattar ändå. Om du låter dina lyssnare själv fylla i betydelser ökar deras aktivitetsnivå och ditt budskap tränger lättare in. Denna del hade även vunnit på att utelämna moderaterna, även om de namngivna är uttalade feminister. De har nämligen ingen blomma som partisymbol och stör därmed den annars smart uppbyggda och lättillgängliga allegorin.

Lite senare i probatio gör artikelförfattarna en annan snygg stilfigur när de låter sina argument komma närmare och närmare individen. Vi kan kalla det för ett klimax. "Men vi kan som feminister aldrig vända bort blicken för att livsvillkoren ser dramatiskt olika ut för kvinnor och män...". Först får vi numerära fakta ur ett globalt perspektiv. Sedan följer numerära fakta ur ett europeiskt perspektiv. För att slutligen krönas med numerära fakta ur ett svenskt perspektiv. Det som inte händer nära berör inte lika mycket, även om jag som mottagare av budskapet håller med om att det är förfärande. När det skulle kunna vara min vän, min mormor, min mamma eller mig själv tar det hårdare. Mycket hårdare.

I peroratio skriver de "Vi liberaler får inte bli feminismens dödgrävare". Återigen en parafrasering med metaforisk klang. Och lite senare "Globalt ligger flera av våra största feministiska segrar dessvärre framför oss". Att använda uttrycksformationer där folk ”vet” hur formuleringen kommer att sluta, som i det här fallet – våra största segrar ligger framför oss, och sedan lägga in ett nytt ord med motsatt energi, skapas turbulens i kommunikationen. Energinivån höjs och vi hajar till. Vad hände där?

För den retoriskt intresserade finns det massor mer att hämta ur denna artikel. Själv lägger jag mig platt och applåderar åt strukturen, den fantastiska strukturen med alla stilfigurer stiligt inbakade. Om de sedan har rätt i sak låter jag dig bedöma helt själv. Det är väl liberalt?

Baylan vs Schlingmann - andra ronden

Valet till Europaparlementet är den 7 juni. Det har börjat uppmärksammas i medierna. Främst för att så få av svenskarna är medvetna om det. Jag förstår dem. Det är inte så att vi är mitt uppe i en brinnande valrörelse direkt. Men det börjar märkas mer och mer - för oss som faktiskt är intresserade.

Baylan och Schlingmann möttes första gången för några veckor sedan på FOKUS och diskuterade integration. Om det mötet kan du läsa mer om här. Gårdagens minidebatt i Godmorron Sverige bjöd inte på många nya retorikiska insikter, förutom att TV-mediet är annorlunda än att beskådas live.

Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare, är en lång man. Långa män brukar ha en viss tendens att vilja göra sig lite kortare. Det kan göras på många olika sätt. Ett är att försöka trycka ned tyngdpunkten genom att vila på ett ben och skjuta in det andra under det första. Sluta upp med det. Det gör dig inte kortare. Allt du åstadkommer är en bild av en gänglig man som inte har balans i tillvaron. Det är nämligen mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att stå helt stilla i den positionen. När TV-kamerorna sedan zoomar in på ditt ansikte och axelparti är det enda som förmedlas till publiken hur du konstant är i rörelse. Att skifta fot används som en metafor i dagligt tal av en anledning. Att fysiskt förstärka den bilden sänder inte rätt signaler. Stå still.

Ibrahim Baylan, socialdemokraternas partisekreterare, står visserligen fysiskt still men tyvärr även verbalt. I långa haranger kommer det ut ord efter ord som inte driver hans tes framåt utan snarare verkar som utfyllnad. Tror han att vi i publiken luras att han faktiskt säger något? Kanske de som inte lyssnar, men de som är ointresserade av politik tenderar att byta kanal eller gå iväg och uträtta ett ärende när politiker dyker upp i rutan. Vi andra är kvar av en anledning. Hans favoritord denna gång är "absolut". Det går tydligen att använda som svar på allt. Vid ett tillfälle råkar han svara absolut lite för mycket, åtminstone verkar journalisten tycka det eftersom hon avbryter och undrar om man verkligen kan säga båda två? "Absolut" kontrar Baylan.

Att tona ned sitt pathos, sitt röstläge och sina kroppsrörelser är ofta goda råd inför en TV-sändning. Minns bara det TV-sända tal där Palme blåser på inför de samlade massorna. Publiken på plats blev överväldigade och deras röster vanns, publiken via TV-apparaterna likaså överväldigade - och rösterna förlorades. Att uppträda i TV-mediet handlar om att förstå att publiken inte förflyttas till den plats där du är, utan tvärtom. Baylan hade säkert lyssnat på dessa råd, men misslyckades ändå. Eller så hade han bara en dålig dag. Händerna viftade alldeles för mycket och blev till ett störande moment som halvt om halvt tittar upp över kamerakanten. Dessutom var hans röstläge alltför lågmält för att förmedla någon form av förtroende.

Nej, detta var en lam tillställning där det enda som stack ut var Schlingmanns konstanta omdefinieringar av journalistens påståenden vilket gav honom initiativet i samtalet. Någon debatt var det nämligen inte. Jo, och Baylans försök till misskreditering av moderatens uttalanden "jag är något fundersam... " och "...orolig när jag hör Schlingmann...". Lamt och energilöst kändes det. Med andra ord ungefär som Björklund och Erikssons samtal tidigare i veckan.

Hela poängen med en match är att vi vill se er puckla på varandra lite. Verbalt. Att Schlingmann inte slår till hårdare kan jag förstå. Han sitter i regeringsställning. Men ändå. Att Baylan är så nedtonad och utan driv framåt är mer förvånande. En sosse som inte tar fajten. Konstigt. Och så undrar partierna varför svenskarna inte känner större engagemang inför Europaparlamentsvalet...

söndag 19 april 2009

Björklund mot Eriksson - Och vinnaren är...?

I dagens Agenda språkade Eriksson (MP) och Björklund (FP) kring eurons införande i Sverige. Den ene var för, den andre mot. Den ene hade argumenten, den andre var övertygande. Vem som vann? Den som gjorde minst misstag.

Miljöpartiets Peter Eriksson hade vunnit många poäng på att debatten hållits via chat istället för i TV-studio. Första bilden på språkröret och partiledaren visar på vadå? En Björklund som står stabilt på jorden med ett avslappnat kroppsspråk och en Eriksson som har tyngdpunkten än åt ena, än åt andra hållet. Dessutom flackar språkröret med både blick och röst. Det skulle kunna tolkas symptomatiskt för partiernas hållningstagande i EU-frågan. Där Folkpartiet alltid varit genuint positiva till EU – med en kritisk hållning – har Miljöpartiet velat fram och tillbaka. Peter Eriksson verkar inte helt bekväm. Det gör däremot hans motståndare.

Björklund talar lugnt och välfraserat med korta inlägg. Eriksson använder många olika nivåer på språk, många ord, rusar på här och var och ger ett allmänt ostrukturerat intryck. Men han kan argumentera för sin sak.

Eriksson visar retorikisk klass när han först tar upp det faktiska läget för Sveriges ekonomi jämfört med euro-ländernas från folkomröstningen till dags datum. Dessa fakta talar till hans fördel. Sedan fortsätter han med att ta upp Ja-sidans farhågor kring att stå utanför euro-samarbetet och kan visa på att de hade fel. Efter några namngivna referenser på länder som haft en mycket dålig ekonomisk utveckling förstärker han sin ståndpunkt genom att åkalla stöd för sitt "Nej till euro" från företagare som han träffat under dagen. Eriksson använder dessa företagare som experter inom området så-påverkas-företagarsverige-av-eurosamarbetet. Om han lyckas ökar styrkan i hans egna argument.

Björklund kontrar med ett concessio och ett refutatio. "Jag håller med om att de första fem åren har det inte spelat någon roll..." och avväpnar därmed Eriksson på det argument som han så snyggt byggt upp och stärkt med företagarexpertisen. "Men det sista halvåret har det blivit uppenbart att det är en nackdel". Detta accentueras med att Björklund förstärker Men-et med en handrörelse. ”Det är ju därför vi ser den här opinionsförskjutningen". Och sedan fortsätter Folkpartiledaren med att plocka isär språkrörets argumentation.

Björklund verkar vara väl förberedd och hans svar levererar en väl avvägd del av ethos, logos och pathos. Folkpartiledaren lyckas även med bedriften att vara kort, koncis och konkret. I alla fall utom ett. Detta enda misstag höll dock på att kosta honom hela den trovärdighet han byggt upp kring Sveriges behov av att gå med i eurosamarbetet. Han saknade nämligen underbyggda argument som rent konkret visar på vad vi svenskar förlorar på att stå utanför. Rent teoretiskt finns de - möjligheten att påverka viktiga beslut som ger konsekvenser i Sverige. Men som Peter Eriksson plågsamt redogör för har besluten hela tiden legat i linje med den sittande regeringens uttryckliga vilja. Med andra ord plågsamt för Björklund.

I volleyboll kan man vinna matcher på att motståndaren gör fler misstag. Det blir väldigt tydligt när de smashar i nät, och bollen faller död ned på deras sida, eller en serve som "går ut". Detsamma gäller för politik.

När Peter Eriksson låter känslorna springa iväg med honom, och han avbryter Björklund som utan chans att återta ordet till slut får det tilldelat av programledaren, smashar språkröret hårt i nätet. Folkpartiledaren får serven i matchbollsläge och gör serveess. Programledaren blåser av matchen. Vi har en vinnare. Orättvist? Kanske. Miljöpartisten servade bättre och smashade hårdare. Men folkpartisten var bättre på både grundslag och försvar. Och gjorde betydligt färre misstag. Första euromatchvinsten går således till Björklund.

Var det en rolig match att beskåda? Blev jag engagerad av spelet? Nej, inte direkt. Båda två får höja sig några snäpp på retorikskalan för att jag ska tända till.

lördag 18 april 2009

Kameleonten Östros

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros har under veckan synts flitigt. Vi har kunnat se honom både i riksdagens budgetdebatt och i Aftonbladet/SvD:s Korseld. Det måste varit en fantastisk vecka för Östros som verkligen varit i sitt esse. För det råder ingen tvekan om att mannen gillar att stå i strålkastarljuset.

Ett sätt att bli uppmärksammad av media är att använda fraser som sticker till och framför allt sticker ut. Att kalla regeringen för paralyserad och senfärdig eller att fråga Anders Borg varför han inte kommer med "några förslag för att reparera det historiska fiaskot" är ett sätt att använda starka ord för att lyfta energinivån i det konstanta kommunikationsflödet ett tal lätt övergår i. Men Östros slutar inte där. Han är skicklig på att nyttja ett flertal olika retoriska, semantiska och kommunikationsteoretiska knep. Låt mig ge några exempel.

Fakta verkar oftast som neutrala oberoende markörer för att förstärka argument. De kan till och med stå självständiga för att visa på talarens poäng. Thomas nyttjar detta stiligt när han använder kontrasteffekten och ställer Anders Borgs skattesänkningar som själv ger honom 13.000 kronor mer i månaden på en månadslön på 100.000 kronor mot den föreslagna skattesänkningen för pensionärer på 68 kronor. Eller vad tycker ni om det här? "De 10 procent rikaste i Sverige har med regeringens politik fått mer i fickan av Anders Borg än vad 60 procent av befolkningen har fått tillsammans". Östros behöver inte skriva oss på näsan. Det låter inte rättvist och det låter inte schysst. Det låter girigt. Problemet är bara att fakta kan användas på samma sätt som statistik - på det sätt som mest gynnar vår egen sak. Var därför alltid observanta på uppradningar av faktapåståenden.

I budgetdebatten kastar Östros känga efter känga mot regeringen i allmänhet och Anders Borg i synnerhet. Ibland blir det personliga påhopp som när han anklagar Borg för att ha trängt ut hundratusentals från arbetslöshetsförsäkringen som om finansministern är ensamt ansvarig för regeringens politik. Ensamt och ytterst ansvarig är inte samma sak. Personliga påhopp underminerar förtroendet för argumentationen och Östros skulle istället ha vunnit på att säga "ni moderater" eller "ni i regeringen". En annan känga lät så här: "Det är också väldigt viktigt i ett krisläge, det har jag lärt mig från mina erfarenheter av att bekämpa kris som vi fått ärva av borgeliga regeringar, att man måste fördela bördorna rättvist". Uttalandet börjar med stark och klar stämma för att snabbt tappa i styrka och mot slutet vara nere på just över viskningsnivå. Om det inte var så att denna ekonomiska kris som vi är inne i just nu är global, och inte nationell, hade denna ordföljd verkat som ett ypperligt starkt slag mot den sittande regeringen. I det här fallet blev det dock bara uddlös politisk retorik.

I budgetdebatten talar Thomas Östros med en hård, i det närmaste oförsonlig stämma. Med hög frekvens förstärker han sitt budskap genom att banka med knytnäven i talarstolen. Det ger ett onödigt störande intryck. Mycket bättre är det när han nyttjar händerna till att fara ut och i luften göra samma markörer. Mikrofoner förstärker nämligen alla ljud, inte bara ditt tal. Det Östros kallar engagemang kallar Kielos ilska. Jag är böjd att hålla med. Retorikens regler är på den här punkten tydliga. Tappar du humöret tappar du trovärdighet och det i sin tur gör att du tappar debatten. Det är inget fel med engagemang. Det är inget fel med ett drivande energiskt språk. Men håll det på en positiv nivå. Känslor som ilska, rädsla och frustration gör sig mycket bättre i ett nedtonat läge där argumenten får större svängrum och möjlighet att tränga in för bearbetning och acceptans.

Trots detta måste jag ändå berömma Östros som visar på exellens inom det närmast optimala nyttjandet av pathos. Det som är passande i riksdagens talarstol följer inte med in i TV-studion. Ta bara följande passage från intervjun i Korseld: "Jag är helt övertygad om att det vi föreslår skulle hjälpa Sverige på traven att ta sig ur ett så'nt här svårt läge". Rösten är varm och klar, det är ett driv framåt i påståendet och han håller tydlig ögonkontakt. Thomas fortsätter: "Och jag blir faktiskt engagerad i tanken att Herre Gud!" en plötslig skjuts i hastighet avslutas med ett plötsligt exclamatio (utrop) men sedan är energin som bortblåst. "Här står vi inför ett läge med massarbetslöshet där regeringen säger man kan inte göra någonting". Det sista viskas ut. Ryggen är rät, armarna längs sidorna. Det enda som rör sig är Östros ögonbryn som lyfts och rynkat pannan i en förvånad min. Den passiva kroppen sänder ett passivt budskap som understödjer budskapet om regeringens passivitet.

Men den så nära perfekta kalibreringen av känslor blir ibland lite för perfekt. Östros är som en kameleont när det gäller mimik och röstläge. Är allt detta bara ett spel för galleriet?

Ett är i alla fall säkert. Även om inte statens finanser är det som människor är mest intresserad av att lyssna på visar Sverige upp två kandiater med sikte på finansministerposten efter nästa val som båda två inte bara anses skickliga med siffror utan även med ord. Åtminstone för en retorikinsnöad person som undertecknad ter sig framtiden som mycket intressant och jag väntar med spänning på fortsättningen.

onsdag 15 april 2009

Talar Borg retorikiska?

Borgs anförande i budgetdebatten är fyllt av retoriska stilfigurer. Vissa är riktigt snygga. Vissa är oftare använda än andra. Vissa är alltför ofta använda. Dagens retorikiska tankar behandlar dem alla.

Finansministern verkar gilla tautologier. "En tautologi är en slags upprepning, men skiljer sig från denna genom att samma sak sägs på flera olika sätt. Alternativt kan samma sak sägas på fler sätt än ett. En mening kan också innehålla betydelser av samma sak, som sägs på olika sätt, eller innehålla uttryck som har samma betydelse som uttrycket innan" (psyklopedin). Ett av många exempel är när Borg säger "vi ska värna de offentliga finanserna, vi ska skydda kärnan i den offentliga välfärden, vi ska säkra välfärden och vi ska dämpa nedgången och vi ska se till att arbetslösheten inte långsiktigt binder sig fast" eller med bara några få ord "Herr talman, oppositionen är fundamentalt och i grunden oeninga".

Finansministern verkar även gilla metaforer: "Finanskrisen har ryckt undan mattan för människors framtidstro", "då slipper hushållen hålla i plånboken", "I TV-soffan jobbar de socialdemokraternas sedelpressar på högtryck" (observera att Borg serverar tre metaforer i samma mening). Att tala i bilder övertygar på flera plan. Detta nyttjar Anders Borg framförallt för att få in sitt mest upprepade budskap om att "arbetslösheten biter sig fast".

Finansministern verkar särskilt gilla anaforer, dvs när på varandra följande stycken eller meningar inleds på samma sätt. Martin Luther King är den mest kända inom anafor-genren med sitt "I have a dream". Och vilka känslor King byggde med detta anaforiska inhamrande av sitt budskap! Tyvärr når inte Anders upp till samma nivåer. Nej, här handlar det snarare om att han tråkar ut oss lyssnare med alldeles för mycket upprepningar. Det första anaforiska övernyttjandet klarar han sig undan genom att börja parafrasera (variera) öppningsfrasen. "Det är ansvaret under de goda åren... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är det ansvaret som gör att...". Men efter sju (!) "Då kommer" som konsekvensbeskrivningar av varför arbetslösheten biter sig fast i kristider är jag trött, för att inte säga uttråkad. Faktiskt uttråkad så till den milda grad att jag inte längre lyssnar på budskapet. Hans anaforvurmande har övergått till ett verbalt tics.

Vi får även ta del av riktigt snygga stilfigurer. En är den anaforiska, tredelade hopningen med crescendo "Det här var vad som hände i England på 70-talet. Det här var vad som hände i Tyskland på 80-talet. Det här var vad som hände i de nordiska länderna på 90-talet". Detta parti bygger med en verklighetsförankrad enkelhet upp det följande argumentet "I kristider växte arbetslösheten och sen bet den sig fast på en högre nivå". Är det någon som nu känner för att ifrågasätta?

Ett annat vackert stycke innehåller en pleonasm: "Vi kan inte ge sken av att vi kan stoppa denna sysselsättningsnedgång och den arbetslöshetsuppgång vi nu har". Dessa två ord är beskrivningar av samma sak, synonymer, om än från motsatt håll. Det andra ordet tillför egentligen ingen ökad betydelse eller förståelse. Jag har tidigare skrivit om hur tvåtal uppfattas jämfört med tretal, och här nyttjar Borg detta på ett riktigt roligt sätt. Genom att använda tvåtalet med motsatsord blir meningen som en dubbelnegation. I matematikens underbara värld tar negationerna ut varandra och ger ett positivt resultat. Även om inte ämnet som behandlas är särskilt positivt klingande, klingar språket positivt för Borg.

En tredje skön skrivning är när han använder assonanser: "vi kan inte lyfta Sverige ur världen men vi kan bygga förstärkningar kring välfärden" och "vi ska värna välfärdens kärna". Det finns en anledning till att många sångtexter är skrivna på samma sätt. Vi lyssnare tycker om harmonin i det upprepade ljudet och blir således mer positivt inställda till budskapet.

En vanlig stilfigur inom politik är antitesen, och denna använder Borg många gånger om. Några särskilt uttrycksförstärkande exempel kommer här: "Vi har lagt fram lagstiftning för att ta över banker i kris, utan att för den skull rädda bankägare", "Vi har tatt fram likviditetstöd... ...för att säkra att finansiella sektorn fungerar, inte för att säkra vinsterna i banksektorn" och "Vi har tagit ansvar för fordonsindustrin, men inte genom att öppna en industriakut för att täcka förluster i amerikanska jättebolag". Den oväntade vändningen skapar turbulens i kommunikationen och ger budskapet extra energi. Om ämnet hade varit mindre problematiskt kan liknande omskrivningar lätt locka till skratt. Inte särskilt lämpligt i detta sammanhang, men väl i andra.

Den absolut starkaste stilfiguren i dagens anförande var dock den som följde på antitesen "mot en samlande ansvarsfull regering står ett splittrat vänsteralternativ":
"alltid mer, aldrig nog
alltid mer, aldrig ansvar
alltid mer, aldrig morgondag"
Metonymer lätt hyperboliskt (överdrivet) staplade på varandra i ett helt avskalat språk där vi lyssnare fyller i resten av betydelsen. Gåshud är bara förnamnet.

"Herr talman, uppgiften för politiken är nu tydlig". Efter ett inledande beskrivande scenario av Sverige och omvärlden i ett mörkt narratio presenterar finansministern sitt tals röda tråd. Sedan betar han av område för område med stiliga markörer för att vi lyssnare ska följa med. Avslutningsvis knyter Borg ihop säcken med följande sekvens:"Vi har väldigt tydliga uppgifter framför oss: vi ska säkra de offentliga finanserna, vi ska värna välfärdens kärna, vi ska dämpa nedgången och vi ska förhindra att arbetslösheten binder sig fast. Det är vår uppgift. Det är den enda uppgift vi ska lösa de kommande åren. Tack Herr talman". Tack själv Herr finansminister. Du talar inte bara flytande ekonomiska, du är på god väg att bli flytande även på retorikiska.

söndag 12 april 2009

Grillades eller grillade Gudrun, egentligen?

I fredags var det dags för Gudryn Schyman att grillas i humorprogrammet Grillad. I slutet av programmet är det dags för gästens försvarstal. För en slipad retoriker som Gudrun Schyman, därtill i mina ögon en av Sveriges bästa, var det en avhyvling av sällan skådat slag. Det gäller att ha tungan rätt i mun och vara snabb i sinnet om man inte ska bli satt på pottkanten av den kvinnan. Jag har valt att kommentera delar som jag inte redan tagit upp här på bloggen. Det finns nämligen hur mycket som helst i hennes tal. Schyman har varit med ett tag...

Gudrun låter sitt exordium löpa som det fullblodsproffs hon är. Efter den inledande lågmälda frasen med att "jag känner mig bra här" forsätter hon med att låta andras oro över utgången av hennes medverkan i programmet bygga hennes ethos. Smart.

Sedan går hon rakt på att underminera hela grillningen. Hon gör det med orden "och jag måste säga såhär att ja, vad var det för någonting, egentligen? För mig var det rätt som vanligt. Jag brukar ofta, väldigt ofta bli påhoppad, det blev jag nu också, som vanligt. Rätt ofta utav män mest, och så var det nu också. Och det brukar ofta vara ganska plumpt, illa underbyggt och väldigt intelligensbefriat, och det var det ju nu också". Genom att påstå att grillningen inte var något särskilt att fästa sig vid, för hennes del, försöker Schyman överföra samma känsla till oss i publiken. Kritiken mot henne betyder inget för henne och bör således inte heller betyda något för oss.

Att avsluta varje mening på samma sätt ger kraft och skjuts åt kommunikationen och det kallas på retorikiska för att använda en epifor. Som vanligt är det harmoniskt att använda sig av tretal och Gudrun sätter detta tretal i den retoriska stilfiguren hopning. Hopning fungerar på så sätt att du successivt förstärker det du nyss sa med ännu ett argument, helt enkelt en varierad upprepning, som vinner på att bli mer och mer konkret i sin form.

Schyman fortsätter med att säga "Jag har två saker som är vägledande för mig i mitt liv, både i det politiska och i det privata. Det är att vara närvarande och att säga som det är. Och då måste jag ju nu säga som det är eftersom jag är här". Känner ni vad lätt orden flyter? Känner ni hur budskapet får sig en extra skjuts, nästan katapulterar ut ur meningen? Det är kiasmens förtjänst. En kiasm korsställer två meningar i mönstret A B B A: "En för alla, alla för en" (De tre musketörerna, om någon nu inte kom på det) och får på så sätt med sig kraften i ett flöde framåt. En som använde kiasmen så bra att hans ordsammansättning blivit historisk är JFK. För visst känner ni igen frasen "...ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country"?

"...Och då tänkte jag att jag måste säga som Wanja Lundby-Wedin - Jag är lurad". Med tanke på den uppmärksamhet WLWgate har orsakat i medierna senaste tiden är det ingen slump att Schyman apostroferar WLW denna kväll. Energin kring detta uttalande är något Gudrun försöker nyttja i eget syfte. Att vara lurad är den öppna tes som Schyman driver genom hela sitt resterande försvarstal. Det är inte bara hon som är lurad, även programledaren Tomas Järvheden är lurad, studiopubliken är lurad och så även TV-publiken. Detta vänder Gudrun till att generöst bjuda på sig själv: "Jag går vidare. Jag låter mig inte nedslås utav att jag nu har varit med i ett humorbefriat program, utan jag ser det som en ytterligare en erfarenhet att lägga till min långa lista av tabbar jag gjort i livet". Och vad blir poängen? Att hon är lurad? Nej, nej, nej. Poängen är att hon "går vidare" och vi tittare har en "gyllene chans att skicka den här kärringen till Eu-parlamentet. Till Bryssel".

Hennes ärende döljer hon och sparar till sist. Hela försvarstalet är skapat för att hon ska framstå som en vinnare när vi slutligen lämnas med det enda hon egentligen vill att vi kommer ihåg, det enda hon egentligen är där för: att vi tittare ska skicka henne till EP, till Bryssel.

Brilliant. Hela vägen från start till mål är helt brilliant. Men något annat förväntade vi oss egentligen inte av Gudrun Schyman, eller hur?

måndag 6 april 2009

Att bryta decorum och andra mindre lyckade grepp

För ett litet tag sedan var jag på ett företagsseminarium i MIS (Marknadsföreningen i Stockholm) regi. Föreningen är fantastisk, företagsseminariet var fruktansvärt.

De inledande fraserna ligger helt i linje med en av retorikens grundprinciper - få publiken att gilla dig. Vi fick således höra hur Företaget var så nöjda över att få komma och tala om sin produkt inför oss eftersom alla vi som satt där ingick i deras målgrupp. Ok. Men direkt uppstod ett problem - vi förväntade oss inte ett säljanförande utan en mer saklig genomgång hur nyttjandet av viss teknik ger oss fördelar i vårt yrkesutövande. Lärdom ett: Se till att din framställning ligger i linje med publikens förväntningar.

Mycket riktigt får vi strax veta att de två killarna på scenen är försäljare på Företaget. Sedan följer långt mer information om dessa två när de presenterar sig själva än vad som är intressant, nyttigt eller ens nödvändigt. Båda två verkade gilla att stå på scen, och det är inget dåligt med det, men de kunde ha nyttjat faktumet att de var två till att presentera varandra. Min erfarenhet är att sådana presentationer brukar landa på mer lämplig nivå. Lärdom två: Oavsett om du presenterar dig själv eller någon annan, håll det kort, koncist och relevant.

Att skämta på scen är lika farligt som att använda ironi, om du inte arbetar som stand-up-komiker vill säga. Att skämta kan nämligen gå väldigt snett. Ett uttryck som i stundens ingivelse skruvas en aning är i många fall väldigt lyckat, men förberedda skämt brukar ofta kännas just förberedda och faller därigenom platt. Platta på gränsen till negativt inverterade var just de skämt som levererades denna kväll från den "hårda killen" (deras egna epitet). De rappa kommentarerna från "den mjuka killen" var ofta fyllda av ironi eller åtminstone försök till ironi. Själv upplevde jag det bara som fördomar, men det är min subjektiva tolkning. Lärdom tre: Hoppa skämt om du inte har en välutvecklad och utifrån bekräftad komisk ådra. Hoppa alltid ironi. Jag har hört en uppskattning som går ut på att oavsett hur du framför ironin kommer alltid minst 25% att ta dig på orden. Har du råd med det?

Klyschor är inte synonymt med väl situationsanpassade ordspråk. Klyschor fungerar snarare på samma sätt som den vanligaste användningen av svordomar - något man tar till när ordförrådet tryter. Klyschor på svenska kan ibland nyttjas för att leverera berikande komiska poänger, men klyschor framförda på engelska är bara ett bevis på ett fattigt språk. Här kommer ett axplock ur hagelstormen som sköljde över oss: "Go for the kill", The moment of truth" och ett svengelskt "det är ju ingen rocketscience direkt". Lärdom fyra: Skapa hellre egna uttryck än att nyttja de redan (över)nyttjade - och tala svenska för svensk publik om inte det finns någon specifik anledning till byte av språk.

Slutligen kommer vi till rubrikens utlovade analys av decorum. På retorikiska handlar det om det trevligas princip. Säg inget opassande, gör inget opassande och låt inte opassande för situationen. I detta fall var det direkt opassande att göra pruttljud på scenen, säga "första fixen är gratis - sedan får ni betala" och som svar på frågan vilka slags företag de har som kunder svara "de som betalar". Lärdom fem: Håll rätt nivå på språket. Ljud, bilder och gester/mimik påverkar starkt hur kommunikationen uppfattas.

Blev jag imponerad över Företagets kompetens? Känner jag mig uppmuntrad att bli deras kund? Kommer jag att köpa deras tjänst? Sannolikheten är rätt låg, eller hur?

söndag 5 april 2009

Retoriken och motoriken

"Retorik! Jag kan inte ens hantera min motorik" fick jag till svar när jag för ett tag sedan berättade vad jag håller på med. Killen är inte ensam. Efter intensiva veckor av seminarier och föreläsningar känns det som om jag sett allt och lite till. Det är inte alltid lätt att håll koll på kropp och tal samtidigt, men du - försök i alla fall.

Grundkurs 1.0: mikrofoner överför ljud, alla ljud. Att hosta, harkla eller smacka är INTE att rekommendera. Och tonande pauser (öhhh eller äuhm...) bör du inte använda oavsett om du talar i mikrofon eller ej.

Fördjupning 1.0: ju fler tics du har desto mindre kommer vi att lyssna på vad du faktiskt säger. Jag såg en av Sveriges riksdagsledamöter i en debatt för inte så länge sedan och slogs snabbt av att jag inte kunde fokusera på vad karln sa. Att ha ett tics, som att rynka på näsan för att accentuera det man nyss sa kanske en del tror är "gulligt". Den villfarelsen vill jag ta er ur på en gång. Att ha flera tics, som riksdagsledamoten i fråga, är inte bara inte gulligt - det är direkt kommunikationshämmande. Jag brukar vanligtvis inte ta upp vad man inte ska göra men exemplifierar idag för att ni själva ska kunna titta på huruvida ni har tics som ni behöver arbeta bort.

1. Om du har glasögon, se till att de är väl justerade så att du inte behöver peta upp dem i ansiktet var och varannan sekund. Det stör. Och tro inte att det blir bättre om du istället försöker rynka upp glasögonen på rätt plats. Det stör lika mycket.

2. Rynka på näsan är inte att rekommendera även om du saknar glasögon. Rynka inte heller på pannan eller kinderna.

3. Låt läpparna vara en del av det normala talet. Lyftningar i grimasliknande poseringar underminerar ditt budskap.

4. Att lyfta ögonbrynen kan accentuera din poäng, men låt det stanna vid det. När ögonbrynen hoppar och studsar konstant får det bara en skrattretande funktion.

5. Låt dina händer göra andra saker än att ta på ditt ansikte. Skådespelare kan arbeta med sådana saker för att vi i publiken ska titta på just den personen i en viss filmsekvens, men när du talar har du redan uppmärksamheten mot dig. Ett överdrivet pillande på läppar, näsa haka etc bara förtar fokus från ditt budskap och förmedlar en nervös bild av dig själv.

6. Överlag är kroppsrörelser som upprepas alltför frekvent problematiska. Håll dina mer extrema utfall med armarna till de tillfällen där de verkligen är befogade. Låt kroppen förflytta sig så flytande som möjligt och spara de tvära utfallen till specifika förstärkningar i din framställning.

7. Och stå stabilt på underlaget. Att rulla fram och tillbaka på häl och tå som jag såg en kommundirektör göra härom veckan ger ett väldigt skumt intryck. Symboliken som förmedlas är att det du säger inte är förankrat i verkligheten. Onödigt att underminera sig själv, eller hur?

Slutligen - titta din publik i ögonen. Även om du är nervös. De som sitter längst fram på din vänstra sida är tydligen de som är mest positivt inställda till dig. Blir det jobbigt så fokusera där, även om jag alltid rekommenderar att sprida gracerna över rummet så jämnt fördelat som möjligt. Lycka till!

torsdag 2 april 2009

Wanja chattrade på chatten

Det är en litotes i sammanhanget (underdrift) att påstå att Wanja Lundby-Wedin varit ute i blåsväder senaste tiden. Idag var tanken att hon skulle återerövra en del av sin förtroendeförlust för sin person genom att chatta på Aftonbladet. Hur gick det då?

Wanja har säkert blivit medietränad mer än en gång, och en vanlig uppmaning som jag själv hört är att man alltid ska säga det man själv vill ha sagt oavsett vad journalisten frågar om. Det håller jag inte med om. Ett skadat förtroende blir svårt att reparera när man inte svarar på frågorna, alls.

När frågan ställs huruvida hon kan läsa ett bokslut svarar Wanja att hon kan läsa avtal. Det är inte samma sak. När frågan lyder "Hur kan du skriva på bonusavtal när du är emot bonusar?" svarar Wanja att "AMF hade ett avtal om rörlig lön med tydliga prestationskrav". Bonusar och rörlig lön med prestationskrav är inte heller samma sak. Dessutom anser inte Wanja att hon är ett styrelseproffs fastän hon tidigare satt i 24 styrelser. Hur många krävs det för att ordet proffs ska få läggas till för Lundby-Wedin? Nej, här gick det inte så bra. Hennes svar konnoterar (förmedlar) att hon inte tar människorna som ställer frågor på allvar vilket fungerar rent kontraproduktivt för henne. Det hade varit betydligt bättre om Lundby-Wedin kunnat visa på större empati och förståelse.

"Det är klart att det finns en risk att det som har hänt har skadat partiet, men det är också en medveten strategi från borgeliga ledarsidor att kalla mig för alliansens bästa valarbetare". Varför tar Lundby-Wedin upp detta slagkraftiga mantra igen utan att kraftigt underminera påståendet vid samma tillfälle? Allt hon gör är att sprida epitetet vidare och underminera sig själv ytterligare. Tala inte om obehagliga saker - de sätter sig på budbäraren. På retorikiska kallar vi det för att bryta decorum. Och hon gör det igen: "jag utmålas som girig".

Hur hanterar LO-ordföranden ansvarsproblematiken då? Frågan löd: "Vem bär det största ansvaret i den här härvan enligt dig?" och Lundby-Wedin svarar: "Alla har ett ansvar. Styrelsen, ersättningskommiten och ordförande. Jag smiter inte från mitt. Men givetvis har förra vd:n ett stort ansvar". Inte bra. Att skylla på någon annan, som Wanja faktiskt lyckas med att göra trots att hon säger det motsatta, är inte smart. Det är inte heller särskilt smart att använda ordet smiter i en negerande mening. Vårt undermedvetna är nämligen väldigt dåligt på att uppfatta negationer. Det som fastnar är att hon smiter. Och smiter kan vi väl vara överens om är inget direkt positivt ord man vill förknippas med.

Det finns några enkla regler för krishantering, låt mig punkta dem:

1. Var tillgänglig
2. Försök att så objektivt som möjligt beskriva situationen
3. Stå för vad du har gjort
4. Om du har gjort ett fel, erkänn det och be så hemskt mycket om ursäkt
5. Lova bot och bättring
6. Gör inte om det
7. Skyll aldrig ifrån dig

Om det faktiskt inte är du som har begått något fel, be ändå om ursäkt. Kanske var du alltför naiv men nu har du lärt dig din läxa, kanske kunde du har gjort något på ett annat sätt som skulle ha motverkat eller förminskat krisen. Be då om ursäkt för det. Det är nämligen väldigt få situationer i vilka du har mandat och makt att helt slå ifrån dig anklagelser och samtidigt framstå som trovärdig. Det finns en anledning till indexet "ingen rök utan eld", och i det här fallet ryker det som från värsta kolmilan. Fortfarande.