fredag 22 april 2011

Lilla lady leker

Jag reagerade redan när Gubben i lådan började spela på radion. Här var en kille som kunde formulera sig på ett sätt som lockade mig att vilja lyssna igen. Och igen.
Sedan kom Lilla lady in i min värld och jag är helt knockad. Jag ryser och trummar sönder mina fingrar mot bordskanten.

Daniel Adams Ray leker med tecknen så att jag blir alldeles kollrig. Första versen:

En liten ros med ett hål i sin själ
Som gjorde rätt men av dåliga skäl
Hon hade drömmar om status och flärd
Men hon blev slav för sitt eget begär
Hon vet inte vad hon känner för
Lågan slocknar utan tändstickor
Du är bäst nu men du var bättre förr
Våra brister gör oss till människor

Det är nästan löjligt vackert. Metaforerna dansar i grym takt. De framförs med en attityd och ett närmast aggressivt och samtidigt varmt anslag. Stämsången lyfter raderna ytterligare och trummisen som hänsynslöst matar fram energin i en tajt produktion. Du förstår, jag är helt tagen.

Själ, skäl, flärd, begär. Rimmet behöver inte vara exakt. Det är ljudet han vill åt. (Och när satser slutar med samma ljud har vi med en homoioteleuton att göra).

Du är bäst nu men du var bättre förr
Våra brister gör oss till människor

Motsatsen och leken med hur vi komparerar verb. Assonansen i bäst och brist. Jag har tappat orden. Superlativiskt är det.

Excusez moi, ursäkta min franska. Adams Ray leker hämningslöst med språket. Pardon my french, men det är så befriande okrystat.

Jag gillar att du säger vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket.
Jag gillar att du säger vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket.

Vilken rytmiskt pärla. Och det i mina öron perfekt tajmade framförandet. Det är helt enkelt en alltför bra mening för att bara användas en gång. Och upprepningen hamrar fast känslan. Återigen. Jag är nere för räkning. Ska bara andas ett litet tag.

Flämtar Camilla

onsdag 20 april 2011

Titelproblematik

Under våren har jag låtit mig headhuntas till den bästa ledarskapsbyrån i Sverige – Gaia Leadership. Det är ett underbart ställe att arbeta på, på alla sätt och vis, men det har inneburit att jag har problem med att säga vad jag gör när folk frågar.

”Jag är PR-konsult, retoriker och ledarskapsutvecklare. Säg att du känner hur det hör ihop?!” har jag sagt när frågan kommit.

”Självklart!” svarar alla: ”Man kan inte vara en ledare om man inte kommunicera”.

Naturligtvis är jag väldigt tacksam för återkopplingarna, och jag håller med om det senare. För att hårddra det:
Du är ingen ledare om du inte kan kommunicera, och du kan inte kommunicera om du inte är en ledare.

Men det svarar ändå inte på vad det är jag gör. Det känns som om det är en alltför bred beskrivning, även om den är sann. Och människor i gemen har svårt för saker och ting som inte kan placeras i ett fack.

Tänk om jag skulle svara ”Jag är talskrivare”. Vad skulle folk tänka då? Det stämmer nämligen. Helt. Men jag tror att den beskrivningen är alltför smal för att andra ska uppfatta bredden i min yrkesutövning.

För att kunna skriva ett tal behövs först och främst massor av research. Parametrarna syfte, budskap, målgrupp, avsändare och sammanhang måste vara kristallklart. Jag vill gärna vara en fluga på väggen när min avsändare agerar i professionella situationer.

Vid ett tillfälle sa en kund till mig:
- Du är så läskig!
- Hur menar du nu?
- Du står där i hörnet och skriver konstant i ditt block.
- Ja?
- Du bedömer mig!
- Nej, jag varken bedömer eller värderar, jag analyserar. Jag tittar på hur du pratar, vilka ord och uttryck du använder, vilken stilnivå, tonalitet, hur snabbt du pratar, hur du använder pauser, kroppen etc.
- Jaha - så du dömer inte?
- Inte alls.

Sedan behöver jag tala direkt med personen i fråga. Så att vi tillsammans sätter innehållet. Och så att jag förstår vem den här människan är och vart hon kommer ifrån. Nu tar coachingen vid. Det gäller att förbereda kunden på att leverera utifrån hennes förutsättningar. Och se till att hon vågar gå utanför sina bekvämlighetsramar. Jag vill alltid att mina kunder ska utvecklas, annars känner jag inte att jag gjort mitt jobb. Slutligen skriver jag ett underlag där jag tar fram argumenten, strukturerar innehållet, formulerar texten så att den läggs fram på rätt sätt, för rätt avsändare, till rätt målgrupp.

Min bedömning är att 80-85% av tiden jag lägger ned på ett tal handlar om research och coaching. Dvs, exakt samma sak som jag gör i PR-projekt, men då med annat fokus. Och detta gör jag numera på ett ställe som utvecklar ledare. Du förstår. Jag måste komma på en ny titel. Förslag tas tacksamt emot.