tisdag 14 juli 2009

Göran Hägglund i Almedalen 2009

"Tusen tack, jag heter Göran Gabrielsson och jag ska försöka underhålla er med vad som kallas för politik." Vilken retorik. Men så är jag inte heller förvånad. Detta är ändå Göran Hägglund, Kristdemokraterna, vi talar om. Mannen som före valet 2006 var den enda borgeliga representanten i radioprogrammet "På minuten" som hade en specialbesatt panel av politiker. Andra jag minns var Peter Eriksson (MP), Lars Ohly (V) och Ylva Johansson (S). Hägglund dominerade totalt. När han själv fick börja höll han sitt ämnet till gongongen ljöd. När någon av de andra började tog han snabbt över och höll ut hela vägen. När poängen sammanräknades stod Hägglund som överlägsen vinnare. Höll ut hela vägen gjorde han även i Almedalen, men ännu kan jag inte säga att han står som Almedalens vinnare i år. Men han är definitivt på topplistan av den långa listan partiledare Sverige kan visa upp. Jag gillar nämligen talare som bjuder på sig själva och som får med sig publiken även om man talar om smala ämnen. Och Göran Hägglund gillar smala ämnen.

Som vanligt tar jag inte på mig att analysera hela talet utan nöjer mig med djupdykningar som jag finner intressanta ur ett retoriskt, retorikiskt och pedagogiskt perspektiv. Håll till godo...

"På hemsidan för Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande... ...varnas för en av trafikens farligaste moment. Ett moment som orsakar väldigt mycket lidande och olycka i vårt samhälle. Här finns en tydlig parallell mellan vägtrafiken och politiken. I båda sammanhangen är ett av de farligaste momenten vänstersvängar." Det som börjar som en allegori tar sedan formen av en liknelse när Hägglund förklarar sin berättelse. Det var synd, för bilden hade som oftast tjänat på att inte förklaras. "Men NTF kan ge råd. Att ge tydliga tecken god tid inför vänstersvängar gör att både medtrafikanter och väljare kan undvika olyckshändelser." Bra. Men ordet väljare hade med fördel kunnat uteslutas. "... De planerar en rejäl vänstersväng. Att bekostas av välfärd och välstånd". Allitterationen skapar väldigt välformulerat en känsla av omtanke om medborgarnas väl. "Det är ännu oklart vem det är som ska hålla i ratten, vem det är som ska läsa kartan och vem det är som hamnar i baksätet." Bra. Här får publikens associationer flyga fritt och forma funderingar kring den otydlighet som Göran vill förmedla. "... Jag gissar också att en och annan känner åtminstone ett uns av oro över att ta plats när de tänkta förarna orienterar väl så mycket genom backspegeln som genom framrutan. Och ur bilradion strömmar Highway to Hell. Det där sista var en väldigt billig poäng. Jag erkänner det. Men jag kunde inte låta bli." Bilden byggs på och ut och avslutas med ett starkt känslomässigt ställningstagande. Härligt. Vi behöver mer känslor i politiken. Och hans direkta avbön bygger ethos både inom och utom målgruppen. Inget som finns med i utskriften av talet och om det fanns i Hägglunds original så tar jag av mig hatten. Ett skarpt sätt att ta udden av påhoppet.

Så byts den glada tonen raskt mot den inkännande, seriösa. "Vänner, ofriheten visar sitt fasansfulla ansikte i många skepnader runt om vår jord. Det visar sig hos den mamma som ser sitt barn dö i brist på rent vatten. Det visar sig hos den pappa som... Det visar sig hos flickan som... Det visar sig hos pojken som... Och nu senast har ofrihetens ansikte blivit synligt hos dem... Vi sak se ofrihetens ansikte i alla dess skepnader, var det än må visa sig. Och inte vila förrän det slår ned sin blick i marken. För att aldrig lyfta den igen." När den abstrakta ofriheten konkretiseras och får ett fasansfullt ansikte använder Hägglund en metafor. Även Hägglund använder många anaforer (på varandra följande meningar börjar på samma sätt) men inte så att det stör. Jag uppskattar särskilt hur han konkretiserar många abstrakta påståenden genomgående under sitt tal. Precis som i ovan citerade text, även om jag valde att inte skriva ut dem alla.

En annan vanlig stilfigur är epiforen, där meningarna eller fraser avslutas på samma sätt. Hägglund gör det snyggt i följande textelement: "Det är viktigt att förklara att om vem som helst, när som helst, får ladda ned vad som helst utan att betala en krona, då försvinner förutsättningarna för att kulturen ska frodas."

"För utredaren blir beskattningsperspektivet viktigare än uppskattningsperspektivet." Ja, ännu en stilig stilfigur. Och vanlig. Och enkel. Assonans. Och jag uppmärksammar det för den finurliga vändningen och den energi som detta ger.

"Eller där förnumstiga räknenissar på socialdemokratiska partikanslier råder husägare att belåna huset för att betala skatten. En sak vet vi; högskatteexpressen X2010 rusar vidare." Förnumstiga räknenissar konstituerar definitivt ett förlöjligande av staben på oppositionspartiets partikansli. När man nyttjar lustigheter för att skapa en avog inställning till något eller någon kallas det på retorikiska för en diasyrmus. I politik är det relativt vanligt. Det finns fler exempel i detta tal: "Att kulturutredningen exempelvis inte vill nämna ordet kvalitet verkar väcka lika mycket känslor som en ljummen cappuccino." eller "Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet..."

"Och vem skulle våga ställa en tändsticksask och en dunk bensin hos en pyroman? Vem vågar ge skatteinstrumentet till Lars Ohly?" Återigen en metafor som är stark och nästan bryter decorum. Och återigen känner Hägglund behovet av att förklara metaforen så att den tappar i associationsbredd. Inte lika stark. Inte lika effektiv.

"Kommer ni ihåg missbruket av utnämningsmakten? Poster och positioner besattes av partister och proselyter." De valda tecknen börjar på samma konsonant (allitteration), de innehåller lika bokstäver och ger således samma ljudupplevelser även om de inte rimmar (assonans), de slutar alla på samma sätt (epifor). Vi har därigenom ännu en symplokhe i årets Almedalsretorik.

"Sedan 1994 blev Sverige en allt tätare och mörkare rödgrön snårskog. En ofrihetens snårskog. Sverige växte igen. Öppningarna krympte. Sikten blev mindre." Här bygger Kristdemokraternas ledare ut en vanlig metafor, den om växtligheten runt omkring oss, och låter den beskriva det historiskt politiska läget i Sverige. Själv läser jag in årtalet som en parafras till Orwells "1984" och får rysningar. Mycket effektivt oavsett avsedd tolkning.

"Mina Vänner, till sist. Vi befriar Sverige. Steg för steg. Vi är på väg ut ur den rödgröna snårskogen. Vi hugger oss ut. För vi ska ut till det fria, det vackra Sverige vi vill ha. Vi ska ta oss ut till ängarna, och förstås, till vattnet. Vi hugger oss till friheten, till glädjen och gemenskapen." Här övergår den så omsorgsfullt uppbyggda allegorin till att räkna upp alla de visioner som Kristdemokraterna står för. Sedan går talet tillbaka till bilden: "... 2004 bildades en allians för att ta oss alla dit. Vi har långt kvar, det vet vi. Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur. Men svenska folket beslöt en gång för tre år sedan att påbörja den färden, och jag vet att vi kommer att fortsätta den tillsammans. Tack för att ni har lyssnat." Allegorin återkommer. Det är vi som färdas tillsammans, och vi uppmanas att fortsätta den färden tillsammans. Allegorin knyter ihop säcken på en förtjänstfullt sätt. Som den oftast gör. Tack för i år Hägglund.

måndag 13 juli 2009

Mona Sahlin i Almedalen 2009

Socialdemokraternas Mona Sahlin höll sitt tal i Almedalen för "bara tredje gången".

Egentligen inleder dock inte Mona själv. Det låter hon Marit Bergman göra. Där alla andra partier valt relativt okända musiker som värmer upp publiken inför partiledartalet tar Socialdemokraterna i ordentligt. Och annonserar om det. Som alltid när man använder auktoriteter på området förväntar man sig att delar av statusen ska transfereras mellan objekten. I det här fallet handlar det om Bergmans popularitet. Bryggan dem emellan blir väldigt snygg. Marit inleder sista låten med att säga: "Den här låten skrev jag egentligen till min biologiska syster. Men idag är den tillägnad min själsliga syster - Mona Sahlin." Refrängen lyder: "I will always be your soldier. I will be marching by your side". Mona får det tacksamma upplägget att börja sitt tal med att "...tacka Marit. Tänk att ha en så'n soldat i vår armé". Byten mellan scenframträdande är betydligt viktigare för helhetskänslan än vad de flesta förstår. Och vilken poäng Mona fick till! Symboliken mellan en armé och ett politiskt parti är mycket bred för tolkning, och för att få uppmärksamhet är breda tolkningar alltid bra. I detta fall kan man dock göra både positiva och negativa uttydningar vilket inte direkt gynnar Socialdemokraterna i alla lägen. Nåväl.

Rent strukturellt är anaforen en av de enklare men samtidigt starkare stilfigurerna på retorikmarknaden. Liksom i Maud Olofssons tal överutnyttjas den å det grövsta. Jag tröttnar och slutar lyssna. Men rätt som det är har något annat gömt sig under anaforens inledande fras: "... där arbetslinjen inte är en bidragslinje utan en utvecklingslinje". Här har vi att göra med en skön, rytmisk, upprepad och utvecklad assonans där linjen driver argumentationen framåt.

Lite senare i samma anaforträsk: "...där människor vågar satsa på företagande och företagarna vågar satsa på sin personal." Denna brutna och ofullständiga kiasm (korsställning) med en paragoge (ordet företag är nyttjat två gånger med olika ändelser) övergår snabbt till en incrementum (stegring) där den ena meningen bygger grunden och kraften för nästa som sprakar iväg upp mot ett klimax: "Vi måste helt enkelt investera i varandra, vi måste förstå i Sverige att vi är varandras utveckling. Att det är människor i utveckling som också skapar nationens utveckling." Och poängen har befästs genom de föregående påståendena.

"Det pågår också en smygande skattereform i vårt land". Semiotiken och retoriken går ofta in i varandra. Detta är ett sådant tillfälle. Valet av ordet/tecknet smygande i föregående citat är mycket medvetet. Meningen ska tolkas som att detta är något negativt, utan att Sahlin säger det rakt ut. Det gäller att vara uppmärksam på vilka ord man väljer att nyttja, och vilka ord andra utnyttjar, för att på bästa sätt prångla ut sitt budskap.

I delen där Sahlin talar om"större klyftor mellan fattig och rik", för övrigt en vanligt förekommande metafor, levererar hon följande strof: "Utbildningsmöjligheterna blir färre och utslagningen blir värre". Allitterationen och assonansen mellan ut-bildning och ut-slagning smyckar de två ihopbundna fraserna och markerar för publiken att de hör ihop. Dessutom nyttjar hon rimmet och den exakta ordföljelsen när båda "blir färre/värre". Ett enkelt publikfrieri.

Sahlin har några störande talmoment som hon bör arbeta bort. Ett är problemen med att tonen går upp, men varken tillräckligt för att på franskt manér bilda en fråga eller för att vi ska uppfatta det som en kraftbetoning av ordet. Det blir bara fel. Och störande. Kanske är det det som retar upp folk i publiken, att hon talar till dem som om hon vore deras överordnade med ett lätt ironiskt tilltal. Det är inte hennes enda talarproblem. Ett annat är att hon inte låter publiken få veta när det är dags att skratta eller när det är dags att applådera. Och när publiken gör det i alla fall ger hon dem inte tiden att genom sina reaktioner förstärka det hon nyss sa. Av en sådan erfaren talare som Mona Sahlin är det inte bara onödigt, det är direkt inkompetent. Pauser är ett mycket starkt och kraftfullt retorikiskt verktyg att användas. Oftare än du tror.

Ett exempel på paus som uteblev är när hon drar den redan begagnade historien om Reinfeldts längtan efter Persson: "Fredrik Reinfeldt sa för inte så länge sedan att han längtar efter Göran Persson. Slut citat. Ja när Person och jag och flera av oss som är här idag regerade då hade vi starka finanser, vi hade stigande sysselsättning. Jag kan förstå att han kan längta tillbaka till det. Men, vad säger det om en statsminister som står och låtsas att han längtar efter sin föregångare? Jag kan berätta att om jag får förtroendet att bli statsminister efter valet nästa år så kommer jag inte att längta efter Fredrik Reinfeldt". Ännu en sarkasm levererad. Publiken börjar skratta men Mona vill avbryta och gör så. "Ja, hmm, ja, ää, jag (och nu tystnar publiken och Mona får fart igen) jag kommer inte att längta efter Maud Olofsson heller". Sahlin är för långsam och för otålig på samma gång. Ta pausen. Låt folket skratta och applådera. Och leverera sedan nästa poäng. Rappt.

"Jag hörde på Ekot igår och då hörde jag att Maud Olofsson påstod i sitt tal här igår att jag skulle slå igen dörrar för kvinnors möjligheter att tjäna pengar. Och att Maud Olofsson hade satt foten emellan för att förhindra detta.""...Om vi vinner valet kommer jag att stampa bort Maud Olofssons fot i dörren och istället öppna dörr efter dörr..." Det här är Sahlin bra på, att vända det en motståndare sagt och göra dels en komisk poäng och dels en politisk poäng som går hem. Här är Socialdemokraternas ledare Sverigebäst.

I slutet av hennes tal citerar Sahlin en annan välkänd artist som stödjer Socialdemokratin, närmare bestämt Rickard Wolff: "Ett år, 3 mån och 18 dagar kvar tills vi kan få en rödgrön regering". Och Mona stakar sig på begreppet "rödgrön". Freudianskt? "Nu hjälps vi åt. Nu ger vi järnet. Tack för att ni lyssnade". I ett jämnt flöde. Med ett jämnt tryck på meningarna. Ack Mona. En god retoriker vet hur man betonar för att få ut mesta möjliga av sitt tal. Där har du en bit kvar.

torsdag 9 juli 2009

Maud i Almedalen 2009

För sjunde gången höll Maud Olofsson Centerpartiets tal i Almedalen under politikerveckan. Här kommer några brottstycken ur det närmare 41 minuter långa talet.

En bit in kommer följande sekvens: ”Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen slänger igen, bildligt talat, dörr efter dörr i jämställdhetens korridor: Du får inte tjäna pengar – SLAM, Du får inte starta företag – SLAM, Du får inte göra karriär – SLAM. Låt mig vara tydligt med en sak. Jag tänker sätta min fot emellan. Jag tänker se till att de inte stänger dörrarna för kvinnors frihet.” Denna del är bra på flera olika sätt. Metaforen med dörrarna är välkänd och väldigt konkret utförd av Olofsson. Med metaforens hjälp skapas det bilder i publikens huvuden. Bilder skapar större och starkare associationsnätverk i hjärnan och leder följdaktligen till att vi lättare minns något. Sedan gör Maud något väldigt smart, hon talar i tre (trikolon), de tre satserna börjar på samma sätt (anafor): ”Du får inte...”, de slutar på samma sätt (epifor): ”SLAM” och därigenom har vi stilfiguren symplokhe (anafor + epifor). Genom att använda ett ord som är ljudhärmande (onomatopopeia): ”SLAM” triggas ytterligare associationer och delar av minnet som arkiverar. ”Låt mig vara tydlig med en sak.” här understryker och betonar hon sin poäng i förväg. Koden gör att vi nu lyssnar extra noga: ”Jag tänker sätta min fot emellan”. Metaforen är klockren. Vi förstår utan att hon egentligen behöver förtydliga vilken roll hon har för avsikt att spela i denna fråga. Men för att säkerställa vår tolkning och generalisera utifrån de tre specifika exempel hon gett fäller Olofsson slutklämmen: ”Jag tänker se till att de inte stänger dörrarna för kvinnors frihet”.

Anaforer är effektiva och kraftsamlande. Om de nyttjas rätt blir de till slut uppviglande. Men Maud använder dem alldeles för ofta. Här kommer några exempel, i ärlighetens namn orkade jag inte registrera alla. I inledningen ”Vems tankar, vems drömmar ,vems erfarenheter?”. Ganska oskyldigt, men sedan byggs de ut: ”SÅ övertygad, SÅ många fler kvinnor” upprepas två gånger liksom frasen ”Även kvinnor vill ha”. Längre in i talet konstaterar hon följande om den samlade vänstern: ”De säger nej till” minst fyra gånger, ”Kanske är det så” tre gånger, ”När vi... ser solen/känner den här ljuva värmen/ser grönskan” tre gånger. Låt mig ge en uppmaning till Olofssons talskrivare: lär dig fler retoriska stilfigurer.

En liten men stark stilfigur är när hon påstår att vänstern vill "styra och ställa". Allitterationen med samma ljud i början av båda orden, som hon strax därefter upprepar, klingar klangfullt.

Olofsson och hennes talskrivare (varför hymla om saken) är duktiga på att använda fakta och exempel. När hon talar om ungdomsarbetslösheten radar hon upp en lång rad fakta som visar på regeringens aktiva politik på området. Här bygger hon sitt logos mycket bra. Exempel kan styrka logos, men fungerar även utmärkt för att komma åt de betydligt svårare ethos-poängerna. Ett snyggt exempel är när hon säger ”Hemma i Umeå har jag ett gäng killar som exporterar trumljud”. Här vinner hon retoriska stilpoäng på bred front. Hon visar på sitt ursprung skilt från hufvudstaden vilket ger en folklig känsla och igenkänning. Vi får tydligt erfara hennes dialekt när hon inte uttalar å:et i Umeå (för det gör inte vi norrlänningar) och poängen med exemplet förvånar oss vilket ger uppmärksamhet.

”Sen har jag noterat en intressant sak. I förra valrörelsen 2006 så kommer ni ihåg att Centerpartiet kämpade väldigt hårt för att ungdomarna skulle få jobb. Ni kanske kommer ihåg det här med... (hon ger några politiska exempel) … och vi blev SÅ kritiserade. Men kära vänner, SOM av en slump har intresset ökat. (skratt från publiken). (Hon pekar ut vänsterpartierna). … Och nu kämpar man mot ungdomsarbetslösheten, HÖR och HÄPNA. Men jag har roat mig med att granska litegrann vad det är dom säger. De säger: nej till att förändra LAS, nej till lägre ingångslöner, nej till säsongsanställningar. … Har man ingenting förstått? Har man ingenting sett...? ...Om man inte inser att man måste ändra på någonting av det gamla för att bygga det nya (husmetafor) ja, då hör man också forntiden till.” Ironi ska man vara försiktig med. Oavsett hur du formulerar dig tar 25 procent dig på orden. Har du råd att förlora dem? Uppenbarligen tyckte Maud det, för hon levererar nästan drypande sarkasmer och fullkomliga litoteser (underdrifter) genom hela denna del av talet. Hennes publik hör henne och visar med sina skratt att de är med på tåget. Hennes betoningar och tonläge hjälper naturligtvis till. Här nyttjar hon effektivt sitt pathos för att förmedla budskapet. De retoriska frågorna besvaras naturligtvis med ett rungande nej inne i (den borgeliga) publikens huvuden och därigenom förstärker de själva Centerns budskap. Smart. Ett litet publiksmicker smyger sig in i de inledande fraserna. På retorikiska kallas det för comprobatio. Sedan går det alltid bra inom politikens värld att ge motståndarna en rejäl känga på slutet. Det är dock inget jag skulle rekommendera inom andra sektorer. En illvillig jurist skulle säkert kunna argumentera för förtal...

Avslutningen på talet är riktigt bra, ur ett retoriskt perspektiv. Maud berättar en historia från ett möte med sin son där hon argumenterar för den höjda koldioxidskatten hon just varit med att besluta om. ”Och då sa jag så här: När du får barn då vill jag kunna se dem i ögonen och säga att: ”vet du, din farmor visste vad som var på gång. Din farmor såg att klimathotet var verkligt. Och din farmor var modig nog att göra någonting åt det.” Det är det vi ska göra allihop. Det kanske inte är för oss själva. Men det ÄR för våra barn och barnbarn vi ska vara modiga och visa vägen." Känner ni nu igen några av hennes favoritstilfigurer? Jajamensan, både anaforen och trikolon är med. Men, hon talar till barnbarn som ännu inte finns. Detta faller inte under stilfiguren prosopopeia, dvs att lägga ord i mun på någon eller något dött ting, men jag hittar inte korrekt figur. Återkommer om jag stöter på den. Hjälp emottages tacksamt.

”TACK för att ni har lyssnat ikväll.” Tack själv Maud Olofsson. Och tack ni som läst min analys.

onsdag 8 juli 2009

Ohly i Almedalen 2009

”Mötesdeltagare, vänner, samhällsomstörtare” Så började Lars Ohly sitt tal i Almedalen, Visby 2009. han slår an tonen direkt. Ett suggesterande tretal avslutas med en oväntad komponent. Och publiken lyssnar spänt. Vad händer här? Jag skulle kunna argumentera för att den inledande ordhopningen är menad att fungera som en enumeration, dvs för att livfullt åskådliggöra och öka intensiteten i budskapet. ”Mötesdeltagare” är relativt neutralt, vilket övergår till ”vänner” som är mycket mer känslomässigt intimt för att slutligen bli ”samhällsomstörtare” = en känsloexplosion.

För att ett tal ska få kraft behövs en motståndare, en antites. I detta fall handlar det naturligtvis om den sittande regeringen i allmänhet och Reinfeldt och Borg i synnerhet. För att inte verka tjatig använder Ohly många omskrivningar för Alliansregeringen. Det har även ett annat syfte. Att reducera den 22 personer starka regeringen till två. Två kan lättare ha fel än 22, eller hur? Vi får höra ”Regeringen Reinfeldt” och ”Borg och Reinfeldt”. Båda dessa epitet fungerar som metonymier och perifraser (omskrivande beteckningar).

Nästa del i talet handlar om bostäder och verkar vara den del där Lars har jobbat mest med språket: ”Om fler ska få tak över huvudet måste fler tak byggas”. Det är inte en ren antimetabole (korsställning) men nära på. En annan retoriker skrev att om Ohly hade tänkt ett steg till hade han formulerat meningen ”Om fler ska få tak över huvudet måste över huvudtaget fler tak byggas”. Ser ni skillnaden? Känner ni skillnaden? Precis. Omskrivningen med upprepningen ger en extra skjuts åt budskapet och gör så att det lättare fastnar hos dig.

”Fredrik Reinfeldt har sagt: Politiken har bara en marginell påverkan. Han har sagt: Det är en sådan global kris att vad vi gör spelar liten roll. Men min fråga är: Varför ska man rösta på någon som inte tror på möjligheten med politik? Varför ska man rösta på någon som säger att de inte kan använda politiska verktyg för förändring? Varför ska man rösta på någon som inte ser politikens möjligheter?” Här har Ohly lyckats trycka in ett flertal retoriska stilfigurer. Först och främst ”FR har sagt/han har sagt” som Ohly sedan möter med ”Jag säger” binder på ett snyggt sätt ihop denna delen av talet. Denna stilfigurs namn undflyr just nu min trötta hjärna, men ni förstår principen, eller hur? Sedan har vi tre anaforer staplade på varandra (”Varför ska man rösta på någon”), där tretalet som vanligt är energigivande enligt retoriken. Egentligen säger alla tre meningar samma sak. Observera att den första och den sista meningen är i det närmaste identiska. Här handlar det om stilfiguren hopning som är accentuerad till en parallellism, dvs allteftersom förstärks uttrycket där helhetens upprepning skapar kraft. Talet fortsätter med: ”Jag säger: Det finns inget skäl att rösta på en sån, så gör inte det”. Den sista bisatsen ”så gör inte det” borde ha utelämnats. Publiken hade själva dragit den slutsatsen om inte Ohly levererat på silverfat. Därmed tappade han individernas egna associationskraft som påverkansmedel. Klantigt. Han borde vetat bättre.

”Vi har genomgått perioder av avreglering, utförsäljning och privatiseringar”. Varför radar han upp tre synonyma begrepp? Ser han inte synonymiteten? Jodå, det är ingen slump. Att upprepa betydelsen genom att addera en synonym kallas för en pleonasm. Synonymerna tillför ingen förståelse, de är bara där för att förstärka och hamra in budskapet. Här skulle jag kunna motivera uttrycket ”dubbel pleonasm” om det existerade utanför min egen begreppsvärld. Frågan jag ställer mig är om kraften av tretalet är starkare än kraften av en ren pleonasm. Vad tycker ni?

Ohly drar sedan till med ännu en konsekvensbeskrivning: ”Och det har lett till att vi har fått svårare att se till att alla haft en bra välfärd. Vi har haft svårare att garantera en välfärd för alla”. Och han gör det igen. Upprepar närmast identiska ord fast en annan ordningsföljd. Repetition krävs för att budskap ska gå in men vi i publiken gillar inte att alltid få exakt samma mening upprepad. Därav behovet av parafraser.

Som peroratio (talets manande avslutning) gör Ohly bort sig totalt. Han försöker uppvigla publikens kampanda genom manande fraser: ”...som säger NOG NU med marknadsliberalism och marknadstänkande. NOG NU med marknadens diktat”. Och efter ett kortare stycke med frierier om en öppnare politisk process kommer slutorden: ”Kom med och delta i det förändringsarbetet. Vad kan vara roligare eller viktigare?”. Rent retorikiskt slarvar han i onödan då han inte bryter sönder den sista frågan i två: Vad kan vara roligare? Vad kan vara viktigare? Men det allvarliga är att han slutar med en retorisk fråga. Som inkluderar ett aktivt engagemang från den under talet mycket passiva publiken. Det blir totalkrock. Och talet, som hela tiden haft svårt att lyfta, faller helt platt till marken. Dör. Fullständigt. Sorti Ohly.

tisdag 7 juli 2009

På spaning efter den retoriska stilfigur som flytt

När jag gick i gymnasiet stötte jag för första gången på frasen ”Att göra två flugor på smällen”. Jag skrattade så jag grät. Tokroligt tyckte jag att det var. Föreläsaren sa ju fel. Efter skrattsalvorna förklarade hon lugnt att det var ett medvetet misstag för att locka oss till skratt. Hon menade på att om du kan få publiken att skratta med dig har de mycket svårare i ett senare läge att skratta åt dig. Den kunskapen nyttjar jag än idag när jag talar. Jag kommer inte längre ihåg vad denna kvinna hette, men jag har under årens lopp stött på fler felsägningar, både medvetna och omedvetna.

Petra Medes parlamentariker har devisen ”Att synas utan att verka”. För er som inte är invigda är det en viss framstående familj som står för det motsatta.

En man som jag stöter på lite då och då levererar alltid nya versioner av ordspråk och andra vanligt förekommande fraser. Mina favoriter är: ”Som man sår får man ligga” och ”Han känner sig inmålad i väggen”.

Sanna Rayman fällde följande kommentar på twitter för ett tag sedan: ”Nån på FB utmanar mig att ta quizzet "Vilken orienterare är du?" Tänker jag göra testet? Tja... Skiter björnar på vattenklosett?”

När jag kom i retoriskt samspråk med min läkare visade det sig att han var en källa att ösa ur. Under tiden för hans läkarstudier arbetade han på kollo under somrarna och barnen där spottade med lätthet ur sig än det ena ordspråket efter det andra. Det var bara det att de inte riktigt hade kläm på tecknen och istället blev det: ”Det blev inget arbete i verkstaden idag”, ”I medvind lyfter draken” och ”Då blir det en annan ko i skällan”.

En annan man utbrast uppgivet efter en långdragen förhandling som delvis gått i stå: ”Frågan är om inte berget kan komma till Mohammed ibland”. Alla blev helt tysta. Och sedan bröts dödläget.

Min syster brukar försöka peppa mig med frasen ”Efter solsken kommer regn” och ser så glad ut att jag inte kan låta bli att skratta. Fastän det blev helt fel. Igen. Min syster är nämligen känd för denna retoriska stilfigur, dvs att omformulera vedertagna uttryck.

På retorikiska kallas det för noëma, att göra en sentensanspelning – en omformulering av ett känt talesätt eller ordspråk. När du nyttjar denna stilfigur i ditt språk bryter du förväntningarna på kommunikationen. Det sticker till. Folk stannar upp i tankeflödet och budskapet får en plötslig energiinjektion. Men det gäller att inte överutnyttja stilfiguren. Lagom är som oftast bäst.

Har du ett kanske ett noëma att bjuda på? Dela gärna med dig i sådana fall. Jag har börjat samla...

Kände ni för övrigt igen titeln på detta blogginlägg? Det är en omskrivning av Marcel Prousts titel ”På spaning efter den tid som flytt”. Och ja, jag tycker om att vara konsekvent. Rent retoriskt är det en vinnande formel.