Sahlin versus Reinfeldt - hur gick det rent retoriskt?

Debatten mellan oppositionsledare Mona Sahlin (S) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i KG Bergströms "Rakt på" visade tydligt och klart vilken strategi de båda hade vinnlagt sig om att följa. Sahlin försöker fastställa att regeringen är passiva åskådare till krisen och för en politik som ökar klasskillnaderna i samhället. Reinfeldt vill hamra in att Socialdemokraterna inte tar ansvar för statsfinanserna med alla sina ofinansierade utspel samt att regeringen arbetar aktivt på flera fronter. Den ena lyckas betydligt bättre än den andra.

Hur bygger de då upp sina argument? Vi tar Mona först:

"Jag tycker att det är ett sånt hyckleri uppriktigt sagt att höra Fredrik Reinfeldt nu. Samtidigt som regeringen lånar pengar för att sänka skatten för dem som tjänar mest så låtsas Fredrik Reinfeldt att staten inte kan va med och rädda de välfärdsjobb som han nyss tala sig så varm för. Staten drar ned på skatterna för höginkomsttagarna. Staten har saboterat a-kassan och trycker därmed ut kostnaden på kommunerna".

Hon börjar ofta sina inlägg med att använda nedsättande ord och personliga påhopp på Reinfeldt. Här är han en hycklare som låtsas, han har också stått för "käcka moraliska uttalanden" och vid ett annat tillfälle kommenterar hon hur "det borde du också göra". Hela hennes retorik bygger på hur regeringen underblåser klassamhället. Med andra ord inget nytt under solen.

Det Sahlin gör snyggt är när hon använder ord eller fraser som Fredrik just låtit lämna sina läppar för att vända dessa emot honom. ”Är du också stolt över att...” vilket upprepas en andra gång. Här skulle Mona dock ha vunnit på att slagkraftigt hamrat in frasen med ett tredje förslag. Som jag tidigare kommenterat ger två argument känslan av att de jämförs mot varandra medan tre bildar en harmonisk enhet.

Salin talar med en svag, ganska släpig, stämma. Däremot är hon duktig på att betona ord så att de lyfter och når ut till lyssnarna. Vad Mona Sahlin skulle behöva är dels att ändra sin argumentationsteknik om hon vill nå ut utanför de redan frälsta, dels träna på att tala med en starkare och mer intensiv röst. Hennes brist på styrka i talet associeras nämligen direkt till hennes brist på styrka att leda landet. Och hennes trovärdighet sjunker.

Summan av hennes insats blir därmed svag i jämförelse med Reinfeldt. Jag väljer att exemplifiera med följande utdrag ur debatten:

"Det finns inga (paus) enkla snabba lösningar på detta. Vi har sett ett kraftigt fall i vår svenska exportindustri. Dvs den som vill lösa detta måste lösa situationen i Tyskland, Storbritannien, USA. Vi försöker föra det som är långsiktigt rätt som sysselsättningspolitik också nu genom krisen. Det ska löna sig att arbeta. Det ska finnas stöd till omställning. Jag delar inte uppfattningen att det inte skulle finnas möjligheter till att gå till utbildning; vi har nära 10.000 lediga högskoleplatser, vi har omfattande yrkesvuxplatser som vi bygger ut, vi inrättar en yrkeshögskola. Det vi har sagt nej till (paus) är att lyfta över en hel del av kostnaden inifrån företagen och ta välfärdens pengar för att finansiera det av det enkla skälet att vi också har begränsat med resurser i de offentliga finanserna".

Det Reinfeldt gör är att han fraserar mycket bra, tempot växlar, det tas pauser och tonen är genomgående förtroendeingivnande.

Han visar med sitt inledande svar att det finns ingen quickfix eftersom detta är ett mycket komplicerat problem. Han lyckas även med konststycket att påvisa hur det inte ligger i hans makt att själv kontrollera utgången. Reinfeldt har tidigare i debatten visat holistisk insikt på industrikrisen genom att ge utlandet ett ansikte och detta förstärker han här när han räknar upp Tyskland, Storbritannien och USA. Dessutom visar han att han besitter kunskap och vi uppfattar honom som kompetent. Han är tydlig med att han inte delar Mona Sahlins uppfattning om att regeringen inget gör för de varslade industriarbetarna och han ger tre exempel: 10000 högskoleplatser, omfattande yrkesvuxplatser och att regeringen bygger ut yrkeshögskolan. Detta tar kraft ur Sahlins enda argument. Han fortsätter sedan med att tydliggöra vad det är som regeringen har sagt nej till samt förklarar varför regeringen har detta ställningstagande och lyckas återigen visa på hur regeringen tar ansvar för och hänsyn till statsfinanserna.

Ett annat grepp som Reinfeldt behärskar väl är användandet av bilder, i detta fall en allegori: "Baylan säger i lördagens ekot-intervju "vi är beredda på allting". Det är som att lämna över nycklarna till sedelpressarna till de amerikanska bildirektörerna".

Klasskillnaderna i denna debatt var inte politiska, de var retoriska.