måndag 23 mars 2009

Nyamko negligerar nyanseringarnas nytta

Integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) debatterade idag alliansens flykting- och integrationspolitik på seminarium arrangerat av Ohlininstitutet. Det var fullsatt. Med andra ord ett ypperligt tillfälle för ministern att övertyga särskilt intresserade samhällsmedborgare. Tyvärr tog inte Sabuni tillfället i akt.

Integrationsministern är den typiska folkpartisten personifierad: väl påläst, väl insatt och mycket kompetent, men ack så tråkig att lyssna på.

Denna djupa kunskap är Sabuni duktig på att visa upp och hon bygger följdaktligen hela sin argumentation på logos. Hennes kvot av docere (att undervisa) är mer än väl fylld. Det räcker inte.

Hennes argumentation faller platt eftersom hon uppvisar en påtaglig brist på det betydelsefulla pathos. Ibland ökar intensiteten i hennes röst och talhastigheten går från snabb till alltför snabb och skiner hennes engagemang i frågan igenom den kontrollerade fasaden. Det räcker inte heller.

Sabuni skulle vinna mycket på att måla sitt språk med anekdoter, liknelser och bilder av alla de slag. På samma sätt som en konstnärs avbildning av verkligheten upplevs fylligare och färgstarkare ju fler färger som densamme kan nyttja och blanda efter eget huvud skulle ministerns argument vinna på en språklig bredd som skapar associationer utanför den självklara avkodningen. När vi lyssnare triggas att skapa bilder i vårt eget huvud blir vår tolkning av det nyss sagda mycket starkare. Och för att lyckas med konststycket att påverka någon att hålla en viss åsikt krävs det att talaren använder alla tillgängliga knep. Ett fattigt språk leder till fattig förförelse, och vem faller utan att bli ordentligt uppvaktad?

Nej, språket är inte ministerns styrka, däremot använder hon sin kropp på ett mycket framgångsrikt sätt. Hennes händer är intrimmade att skapa de nyanser hennes röst inte förmår utveckla. Sällan ser jag en människa som så väl avvägt nyttjar sina händers flexibla förmåga att skapa förstärkningar i form av bilder som hos Nyamko Sabuni. Undra hur lång tid det ska ta för henne att utveckla samma fingertoppskänsla när det gäller den talade delen av hennes kommunikation?

4 kommentarer:

  1. Skulle inte berömmet komma FÖRE sågningen?

    SvaraRadera
  2. Camilla Eriksson24 mars 2009 13:28

    Aldrig! Jag föredrar att lämna läsaren med något positivt. Att berömma först är bra i vissa fall, exempelvis i exordium för att göra publiken positivt inställd till dig som talare. Här är det en analys av ministerns retoriska kunskaper och då gillar jag detta format bättre.

    SvaraRadera
  3. "Aldrig!" "Bra i vissa fall ..."

    SvaraRadera
  4. Såg min inkonsekvens och får skämmas lite. Lovar att tänka på det i framtiden...

    SvaraRadera