Baylan vs Schlingmann - andra ronden

Valet till Europaparlementet är den 7 juni. Det har börjat uppmärksammas i medierna. Främst för att så få av svenskarna är medvetna om det. Jag förstår dem. Det är inte så att vi är mitt uppe i en brinnande valrörelse direkt. Men det börjar märkas mer och mer - för oss som faktiskt är intresserade.

Baylan och Schlingmann möttes första gången för några veckor sedan på FOKUS och diskuterade integration. Om det mötet kan du läsa mer om här. Gårdagens minidebatt i Godmorron Sverige bjöd inte på många nya retorikiska insikter, förutom att TV-mediet är annorlunda än att beskådas live.

Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare, är en lång man. Långa män brukar ha en viss tendens att vilja göra sig lite kortare. Det kan göras på många olika sätt. Ett är att försöka trycka ned tyngdpunkten genom att vila på ett ben och skjuta in det andra under det första. Sluta upp med det. Det gör dig inte kortare. Allt du åstadkommer är en bild av en gänglig man som inte har balans i tillvaron. Det är nämligen mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att stå helt stilla i den positionen. När TV-kamerorna sedan zoomar in på ditt ansikte och axelparti är det enda som förmedlas till publiken hur du konstant är i rörelse. Att skifta fot används som en metafor i dagligt tal av en anledning. Att fysiskt förstärka den bilden sänder inte rätt signaler. Stå still.

Ibrahim Baylan, socialdemokraternas partisekreterare, står visserligen fysiskt still men tyvärr även verbalt. I långa haranger kommer det ut ord efter ord som inte driver hans tes framåt utan snarare verkar som utfyllnad. Tror han att vi i publiken luras att han faktiskt säger något? Kanske de som inte lyssnar, men de som är ointresserade av politik tenderar att byta kanal eller gå iväg och uträtta ett ärende när politiker dyker upp i rutan. Vi andra är kvar av en anledning. Hans favoritord denna gång är "absolut". Det går tydligen att använda som svar på allt. Vid ett tillfälle råkar han svara absolut lite för mycket, åtminstone verkar journalisten tycka det eftersom hon avbryter och undrar om man verkligen kan säga båda två? "Absolut" kontrar Baylan.

Att tona ned sitt pathos, sitt röstläge och sina kroppsrörelser är ofta goda råd inför en TV-sändning. Minns bara det TV-sända tal där Palme blåser på inför de samlade massorna. Publiken på plats blev överväldigade och deras röster vanns, publiken via TV-apparaterna likaså överväldigade - och rösterna förlorades. Att uppträda i TV-mediet handlar om att förstå att publiken inte förflyttas till den plats där du är, utan tvärtom. Baylan hade säkert lyssnat på dessa råd, men misslyckades ändå. Eller så hade han bara en dålig dag. Händerna viftade alldeles för mycket och blev till ett störande moment som halvt om halvt tittar upp över kamerakanten. Dessutom var hans röstläge alltför lågmält för att förmedla någon form av förtroende.

Nej, detta var en lam tillställning där det enda som stack ut var Schlingmanns konstanta omdefinieringar av journalistens påståenden vilket gav honom initiativet i samtalet. Någon debatt var det nämligen inte. Jo, och Baylans försök till misskreditering av moderatens uttalanden "jag är något fundersam... " och "...orolig när jag hör Schlingmann...". Lamt och energilöst kändes det. Med andra ord ungefär som Björklund och Erikssons samtal tidigare i veckan.

Hela poängen med en match är att vi vill se er puckla på varandra lite. Verbalt. Att Schlingmann inte slår till hårdare kan jag förstå. Han sitter i regeringsställning. Men ändå. Att Baylan är så nedtonad och utan driv framåt är mer förvånande. En sosse som inte tar fajten. Konstigt. Och så undrar partierna varför svenskarna inte känner större engagemang inför Europaparlamentsvalet...

Baylan vs Schlingmann - första dejten, förlåt: duellen

Ibrahim Baylan, socialdemokraternas relativt nytillträdde partisekreterare hade idag sin första dejt med Per Schlingmann, moderaternas dito i en debatt arrangerad av tidningen Fokus.

Med tanke på mina erfarenheter av de båda herrarna var jag övertygad om att den ene skulle göra retorisk slarvsylta av den andre. Ack vad jag bedrog mig.

Ämnet för dagen var integration, men som en kvinna i publiken så pricksäkert klargjorde det handlade debatten mest om introduktion.

Baylan iklädd blå bomullsskjorta och blåjeans fick inleda debatten och gick direkt på sitt favoritbudskap som han vid ett flertal tillfällen senare under debatten kom tillbaka till - hans egen uppväxt i norra Botkyrka. Helt rätt utifrån hans politiska perspektiv. Han lyckas i ett drag med att bygga sitt ethos, att fånga välviljan (captatio benevolentiae) samt att leverera både exordium och narratio - på mindre än tre minuter. Han pratar numera med en omisskännlig Umeå-dialekt vilket bara understryker den bakgrund som han i några snabba penseldrag målar upp både med sina ord och med sitt val av klädsel. Och budskapet når fram: han är arbetar-/förorts-/invandrarkillen.

I just den här frågan är detta mycket smart rent strategiskt. Han sätter ribban för Schlingmann som inte har en chans emot Baylans expertis inom området. Där moderaternas partisekreterare, för dagen mycket välklädd i kostym och tilhörande lackskor, egentligen mycket väl formulerat argumentar för sitt partis politik står Ibbe bredvid och är den verklighet Schlingmann tycker till om. 1-0 till Baylan rent retoriskt.

Socialdemokraternas partisekreterare lyckas även med konststycket att få publiken att inte bara dra på mungiporna utan fullkomligt brista ut i gapskratt - flera gånger. Det är mer än vad man kan säga om moderaten på scen, även om hans betraktelse att "varje gång man ser Mona Sahlin ser man sedelpressen tugga" åtminstone fick mig att le inombords. 2-0 till Baylan.

Båda partisekreterarna använde sig av den retoriska stilfiguren concessio (medgivande). De höll med varandra i rörande omfattning och avväpnar därmed motståndarens argument. Baylan gick visserligen lite längre än Schlingmann men här blev den retoriska kampen dock oavgjord.

Ibbe verkar vara en naturbegåvning när det gäller retorik eftersom han slänger sig med ett flertal stilfigurer. En som han särskilt gillar är paralipsis, dvs han säger något för att snabbt kommentera att så inte kan vara fallet och har på så sätt lyckats med att påstå något utan att ha påstått det. "Jag känner inte Per Schlingmann som person, men han anses vara en politisk räv. Jag tror ju inte att (detta kan stämma)... men det kan ju tolkas som valtaktiskt att...". 3-0.

Ibrahim Baylan har en förmåga att lyfta positiva känslor med sitt språkbruk. Men han faller alltför ofta i fällan att försöka sänka sina motståndare på ett fult sätt. Idag var han väldigt rädd. Han var rädd för än det ena än det andra. Jag uppfattade dock inte att detta var en genuin rädsla, såsom ordet definieras, och i och med att han nyttjar frasen rent retoriskt tappar han delar av den trovärdighet som han så skickligt byggt upp. Med andra ord en poäng till Schlingmann, som ändå ligger under.

Varför går det då så dåligt för den moderata partisekreteraren? Om Ibbe spelar hårt på känslor, eftersom han vet (?) att han rent politiskt inte har så mycket att komma med, spelar Per Schlingmann hårt på logos. Hade jag sett debatten på TV hade jag kanske inte reagerat så starkt på denna skillnad, men en meter från scenen behöver jag känna att han känner något för frågan han debatterar. Per använder alltför sparsamt bilder i sitt språk, är alltför sparsam med egna berättelser, och nyttjar knappt några stilfigurer. Detta leder till att han inte lyckas med att väcka känslor hos oss i publiken (pathos). Som jag tidigare kommenterat är det inte bara viktigt utan essentiellt att få alla de tre konstfulla bevisen ethos, logos och pathos representerade i ett tal, även om det framställs som ett samtal eller debatt. En balans är att föredra, men i det närmaste total avsaknad är en katastrof. Ännu ett poäng till vänsterkillen.

Det högermannen dock levererar med råge är konkretiseringar av sitt partis politik. Vi får också konsekvensanalyser av olika ståndstaganden. Vid det enda tillfället som Schlingmann faktiskt producerar en egen berättelse är den av hög klass. Eller vad tycker ni om denna: När Mona Sahlin för några dagar sedan debatterade med Reinfeldt "satt jag med laptopen och tänkte skriva ned allt Mona sa som kostar pengar. Och jag hann inte skriva ned allt". Det sista ledet behöver inte uttalas, vi förstår ändå poängen. En poäng till Schlingmann.

Ibbe provar även att använda ironi. På en direkt fråga från Fokus chefredaktör Karin Pettersson svarar Baylan "av en slump så råkar jag ha ett exempel". Denna gång lockade det initiellt till skratt i lokalen, men efterspelet blev inte lika lyckat. Han var helt enkelt för förberedd. En slipad retoriker är alltid väl förberedd, men uppträder spontant. Här skulle den socialdemokratiske partisekreterare istället tagit en tankepaus och sedan reciterat exemplet "från minnet". Det hade gjort ett mycket starkare intryck. Ett minuspoäng till Baylan.

Inom retoriken brukar vi säga att framförandet är den viktigaste delen. Ett bra framförande kan rädda ett dåligt tal, medan ett dåligt framfört tal bara är dåligt. Inom politiken kan man snacka omkull många väljare, men i slutändan är det ändå viktigt att stå upp för något och att stå för något. Rent retoriskt vinner Baylan första duellen med 3-2. Rent politiskt vann dock Schlingmann en jordskredsseger.