Retorikanalys TV4 Sahlin 2010

Här kan man se analysen av Mona Sahlins tal. Talet hade en makalös start men efter ungefär 20 minuter tappar hon helt styrfart. Sparsmakat med retoriska stilfigurer. En längre analys kommer snart upp på en blogg nära dig.

Mona Sahlin i Almedalen 2009

Socialdemokraternas Mona Sahlin höll sitt tal i Almedalen för "bara tredje gången".

Egentligen inleder dock inte Mona själv. Det låter hon Marit Bergman göra. Där alla andra partier valt relativt okända musiker som värmer upp publiken inför partiledartalet tar Socialdemokraterna i ordentligt. Och annonserar om det. Som alltid när man använder auktoriteter på området förväntar man sig att delar av statusen ska transfereras mellan objekten. I det här fallet handlar det om Bergmans popularitet. Bryggan dem emellan blir väldigt snygg. Marit inleder sista låten med att säga: "Den här låten skrev jag egentligen till min biologiska syster. Men idag är den tillägnad min själsliga syster - Mona Sahlin." Refrängen lyder: "I will always be your soldier. I will be marching by your side". Mona får det tacksamma upplägget att börja sitt tal med att "...tacka Marit. Tänk att ha en så'n soldat i vår armé". Byten mellan scenframträdande är betydligt viktigare för helhetskänslan än vad de flesta förstår. Och vilken poäng Mona fick till! Symboliken mellan en armé och ett politiskt parti är mycket bred för tolkning, och för att få uppmärksamhet är breda tolkningar alltid bra. I detta fall kan man dock göra både positiva och negativa uttydningar vilket inte direkt gynnar Socialdemokraterna i alla lägen. Nåväl.

Rent strukturellt är anaforen en av de enklare men samtidigt starkare stilfigurerna på retorikmarknaden. Liksom i Maud Olofssons tal överutnyttjas den å det grövsta. Jag tröttnar och slutar lyssna. Men rätt som det är har något annat gömt sig under anaforens inledande fras: "... där arbetslinjen inte är en bidragslinje utan en utvecklingslinje". Här har vi att göra med en skön, rytmisk, upprepad och utvecklad assonans där linjen driver argumentationen framåt.

Lite senare i samma anaforträsk: "...där människor vågar satsa på företagande och företagarna vågar satsa på sin personal." Denna brutna och ofullständiga kiasm (korsställning) med en paragoge (ordet företag är nyttjat två gånger med olika ändelser) övergår snabbt till en incrementum (stegring) där den ena meningen bygger grunden och kraften för nästa som sprakar iväg upp mot ett klimax: "Vi måste helt enkelt investera i varandra, vi måste förstå i Sverige att vi är varandras utveckling. Att det är människor i utveckling som också skapar nationens utveckling." Och poängen har befästs genom de föregående påståendena.

"Det pågår också en smygande skattereform i vårt land". Semiotiken och retoriken går ofta in i varandra. Detta är ett sådant tillfälle. Valet av ordet/tecknet smygande i föregående citat är mycket medvetet. Meningen ska tolkas som att detta är något negativt, utan att Sahlin säger det rakt ut. Det gäller att vara uppmärksam på vilka ord man väljer att nyttja, och vilka ord andra utnyttjar, för att på bästa sätt prångla ut sitt budskap.

I delen där Sahlin talar om"större klyftor mellan fattig och rik", för övrigt en vanligt förekommande metafor, levererar hon följande strof: "Utbildningsmöjligheterna blir färre och utslagningen blir värre". Allitterationen och assonansen mellan ut-bildning och ut-slagning smyckar de två ihopbundna fraserna och markerar för publiken att de hör ihop. Dessutom nyttjar hon rimmet och den exakta ordföljelsen när båda "blir färre/värre". Ett enkelt publikfrieri.

Sahlin har några störande talmoment som hon bör arbeta bort. Ett är problemen med att tonen går upp, men varken tillräckligt för att på franskt manér bilda en fråga eller för att vi ska uppfatta det som en kraftbetoning av ordet. Det blir bara fel. Och störande. Kanske är det det som retar upp folk i publiken, att hon talar till dem som om hon vore deras överordnade med ett lätt ironiskt tilltal. Det är inte hennes enda talarproblem. Ett annat är att hon inte låter publiken få veta när det är dags att skratta eller när det är dags att applådera. Och när publiken gör det i alla fall ger hon dem inte tiden att genom sina reaktioner förstärka det hon nyss sa. Av en sådan erfaren talare som Mona Sahlin är det inte bara onödigt, det är direkt inkompetent. Pauser är ett mycket starkt och kraftfullt retorikiskt verktyg att användas. Oftare än du tror.

Ett exempel på paus som uteblev är när hon drar den redan begagnade historien om Reinfeldts längtan efter Persson: "Fredrik Reinfeldt sa för inte så länge sedan att han längtar efter Göran Persson. Slut citat. Ja när Person och jag och flera av oss som är här idag regerade då hade vi starka finanser, vi hade stigande sysselsättning. Jag kan förstå att han kan längta tillbaka till det. Men, vad säger det om en statsminister som står och låtsas att han längtar efter sin föregångare? Jag kan berätta att om jag får förtroendet att bli statsminister efter valet nästa år så kommer jag inte att längta efter Fredrik Reinfeldt". Ännu en sarkasm levererad. Publiken börjar skratta men Mona vill avbryta och gör så. "Ja, hmm, ja, ää, jag (och nu tystnar publiken och Mona får fart igen) jag kommer inte att längta efter Maud Olofsson heller". Sahlin är för långsam och för otålig på samma gång. Ta pausen. Låt folket skratta och applådera. Och leverera sedan nästa poäng. Rappt.

"Jag hörde på Ekot igår och då hörde jag att Maud Olofsson påstod i sitt tal här igår att jag skulle slå igen dörrar för kvinnors möjligheter att tjäna pengar. Och att Maud Olofsson hade satt foten emellan för att förhindra detta.""...Om vi vinner valet kommer jag att stampa bort Maud Olofssons fot i dörren och istället öppna dörr efter dörr..." Det här är Sahlin bra på, att vända det en motståndare sagt och göra dels en komisk poäng och dels en politisk poäng som går hem. Här är Socialdemokraternas ledare Sverigebäst.

I slutet av hennes tal citerar Sahlin en annan välkänd artist som stödjer Socialdemokratin, närmare bestämt Rickard Wolff: "Ett år, 3 mån och 18 dagar kvar tills vi kan få en rödgrön regering". Och Mona stakar sig på begreppet "rödgrön". Freudianskt? "Nu hjälps vi åt. Nu ger vi järnet. Tack för att ni lyssnade". I ett jämnt flöde. Med ett jämnt tryck på meningarna. Ack Mona. En god retoriker vet hur man betonar för att få ut mesta möjliga av sitt tal. Där har du en bit kvar.

När den visuella retoriken tar över

Söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda blev lite av ett antiklimax för alla oss politikintresserade. Det är tre veckor fram till valet till Europaparlamentet men vi tittare fick nöja oss med inrikespolitik. Magplask av beslutstagaren tycker jag. Det är kanske därför jag slutade lyssna på vad de sa och började titta på hur de sa istället. Och hur det såg ut!

Att alliansregeringen har varit samspelta en längre tid är vida känt och accepterat. Att oppositionsalternativet har haft uppförsbacke ett tag nu kan inte heller ha undgått någon. Dessa två insikter understryktes ytterligare efter en snabb analys av hur de båda lagen var klädda.

I statsministerns lag bar alla kläder i blå ton. Statsministern bar en stor knut knyten med en mörkblå-, ljusblå- och vitrandig slips. Väl passande för en moderat som går från mörkblå konservatism till ljusblå liberalism och som vill mäkla fred både i borgeligheten och i Sverige. Utbildningsministern tillika Folkpartisten Björklund bar även han en sober kostym. Till denna såg vi en ljusblå slips med mörkblå streck. Och liberalen Jan drar åt höger. Kravliberalism. Näringsministern, vice statsministern och Centerpartisten Olofsson var som vanligt mycket propert klädd i dräkt. Denna gång i talande turkos över ett nattblått linne. Den gröna bondecentern som hoppat högerut för att möta hålet som uppstod när moderaterna drog sig mot mitten? De säger att de är liberaler men i mångt och mycket röstar de väldigt konservativt. Under ytan... Sist men inte minst har vi socialministern och Kristdemokraten Hägglund. Även han i mycket välsittande kostym med varmlila slips med vita prickar på. Har den konservative Hägglund plötsligt blivit liberal feminist? Intressant.

I motståndarlaget har inte det här lagtänket riktigt slagit igenom. Än. På vänsterflanken står Vänsterpartisten Ohly. Han har visserligen anammat kavajen, men till den bär han jeans och en uppknäppt jeansblåaktig bomullsskjorta. Naturligtvis saknar han slips. I mitten står Socialdemokraternas Sahlin i svart dräkt fållad med vita prickar över en svart topp på ett par pumps med höga klackar. Hon skickar en väldigt tydlig signal. Det är jag som bestämmer. På högerflanken står Miljöpartisternas ena språkrör Wetterstrand i högkvalitativ men mycket illasittande gråblank kostym under vilken en mörkrosa topp tittar fram. Hennes dyra kostym passar inte in på vänsterflanken. Det är symptomatiskt. Det gör inte hennes politik heller.

Lika lite som oppositionens klädval antydde ett lag gjorde deras argument det, även om Mona försökte visa att de numera hör ihop genom att fysiskt dra de andra två till sig. Varken Lars eller Maria såg riktigt bekväma ut i den kramen. Trovärdigt? Inte direkt. Alliansregeringen däremot var till och med vänligt medstämmande mot varandra även i frågor där de tydligt inte håller med varandra. Inte heller särskilt trovärdigt. De är fyra partier av en anledning. Låt oss väljare förstå vari skillnaden ligger, tack.

Hur de argumenterade? Ja, i det rödgröna laget stod Ohly mest och flinade. När han inte hånlog förståss, eller skrattade åt någon alliansföreträdare. Wetterstrand såg mest ut som en såndär nickedocka som man kan sätta fast på instrumentbrädan i bilen och som sedan rycker lite okontrollerat hela tiden när man kör. Allvarligt, hennes nacke behöver stödjas upp med något - den rör sig konstant åt något håll. Dessutom behöver hon förmodligen nya linser eller fylla på med artificiell tårvätska inför strålkastartillställningar. Hon blinkar hela tiden. Sahlin körde det väl beprövade om ja-ag ta-lar lå-ng-sa-mt så ko-nt-tro-lle-rar ja-ag ru-um-me-et stilen som var uttråkande redan första timmen och som blev helt outhärdlig under den andra.

I det blåa laget står Reinfeldt oftast väldigt allvarlig och tittar ned på alla andra (han är betydligt längre) med sina stora rådjursögon och med avsaknad av övriga ansiktsuttryck. Vid något tillfälle blir han arg och då får vi se det blixtra till i ögonen. Vid ett annat tillfälle skrattar han snabbt. Båda delarna borde han göra lite oftare. Att helt sakna ansiktsmimik är onaturligt och uppfattas också som onaturligt av åskådaren. Björklund var ovanligt rapp och levererade exempel efter exempel. Ibland var hastigheten på orden som matades fram så snabb att effekten avtog i kvadrat med flödet. Säg färre ord med lägre hastighet så kommer budskapet mycket lättare fram. Lovar. Hos Olofsson stod ögonbrynen i ständigt förvånatläge när hon pratar. Men verbalt är hon inte förvånad. Det är en klar fördel om ansiktsuttrycket återspeglar det budskap man vill sända. Annars uppstår bara brus. Och så har vi Hägglund. Som bara är så bra. Hela tiden. Empatisk när empatisk förväntas, seriös när seriös förväntas. Och rolig när rolig inte förväntas, men sannerligen uppskattas.

Vad sa de då? Göran levererade kvällens snygga kiasm: "Det är bättre att använda lite pengar och göra mycket, än att använda mycket pengar och göra litet" som svar på varför Sverige bör satsa resurser utomlands för att få ned koldioxidutsläppen. Jan poängterade en antites hos Lars: "Du sjunger internationalen på dina möten, men du är ju den störste nationalisten av dem alla!". De var kvällens vinnare.

Maud replikerar visserligen snabbt på Mona och tydliggör ideologiskillnaden dem emellan med orden "Vems pengar är det? Medborgarnas. Vi låter dem behålla mer av sina egna pengar". Men hon levererar inga klockrena fraser på det sätt hon brukar. Fredrik kommenterar frågan varför man ska gå och rösta i EP-valet med att "Det gör inte ont att rösta". Fantastiskt entusiasmerande. Inte. Och så undrar politikerna varför folk inte är mer intresserade av EP-valet. Ok. Mona använder gärna nedlåtande ord som "förnedrande" och "hyckleri". Hennes språk gränsar ofta mot rena sarksmer. Visst kan ett hårt språk uppvigla de redan frälsta, men hon framstår inte som vidare sympatisk. Samtidigt månar hon om sin folkliga sida och talar om "killarna och tjejerna på Volvo". Denna dualitet fungerar sällan. Lars är väldigt förutsägbar i sin klassretorik. Även när han har fel har han rätt. Allt går tydligen att förklaras utifrån ett klassperspektiv. Imponerad över hans uthållighet är jag. Faktiskt. Men det är lätt att avväpna hans argument rent logiskt. Starkt pathos är dock inte att underskatta. Det lockar väljare. Maria däremot lyckas inte alls ikväll. Inte ens med egna huvudfrågan kring miljöpolitiken. Eller så är hennes fysiska tics ett alltför stort hinder för mig att komma över denna afton. Lovar att blunda nästa gång hon debatterar. Åtminstone en stund.

Summa summarum - hettade det till? Inte direkt. Och så undrar de politiska partierna varför intresset för politik sjunker hos befolkningen. Det undrar inte jag.

Nedhopp i Sahlins förstamajtal 2009

Mona Sahlin höll årets förstamajtal inför entusiastiska socialdemokrater i Malmö. Hon pratade i närmare 40 minuter. För min bloggs räkning kan jag inte ta upp allt som finns att kommentera ur ett retorikiskt perspektiv. Jag nöjer mig med specifika nedhopp. Om du är intresserad kan du här se eller läsa hela talet.

Sahlin driver i detta tal en frihetslinje, vilket är mycket intressant då ordet frihet brukar sammanknippas med den liberala delen av den politiska skalan. I Monas vision för Sverige säger hon bland annat att: "Jag vill leva i ett Sverige där alla får möjlighet att skapa sina liv efter egen vilja, att tro på sig själv, att satsa på sina drömmars mål, växa, skapa, välja själv." Sahlin pratar även mycket om ansvar. I detta fall om regeringens ansvar gentemot det land som de "...är satta att leda i åtminstone 1,5 år till." Men hon talar aldrig om individens ansvar. Individens ansvar att skapa sina liv efter egen vilja, individens ansvar att tro på sig själv, individens ansvar att satsa på sina drömmars mål. I hennes värld är det staten som ska lösa individernas drömmars mål. Det går inte ihop. Den slagkraftighet och handlingskraft hon vill att vi lyssnare ska uppfatta och finna trovärdig infinner sig tyvärr inte. Eller så är jag inte troende. Jag ser bara urholkade och platta klichéer sprida sig från hennes mun genom mikrofonsystemet ut till mig, och jag frälses icke.

"Det är inte för att man är smart som man går vidare, det är för att det finns möjligheter." Nej, det var inte Mona Sahlin som sa det, men det var Mona Sahlin som citerade det. Man behöver alltså inte vara smart för att läsa på högskolan enligt Mona. Ordet smart är ett väldigt värdeladdat ord och alla vill vi känna oss smarta. Hur smart var det egentligen av partiledaren att använda detta citat i detta sammanhang?

Mona säger även: "Vi har olika förutsättningar". Vad hon menar med det är lite otydligt. Med tanke på vad hon förespråkar väljer jag att tolka det som att förutsättningarna inte ligger hos individen utan hos samhället. Och jag väljer att inte hålla med. Om du vill styra de tolkningar och associationer som uppstår hos din publik måste du vara mer nogrann med hur du säger vad. Du vill uppmuntra publiken att hålla med dig. Inte tvärtom. Därför är det bäst att smalna av möjligheten att associera i "fel" riktning och i stället rikta öppningen åt "rätt" håll.

En metafor som Sahlin nyttjar flitigt är den om dörrars betydelse för utveckling. Och hon både stänger och öppnar dem. Först är det Jan Björklund som stänger dörrar när han och regeringen ändrar reglerna för högskoleintag och möjligheten till Komvux. Därefter talar partiledaren om Socialdemokraternas önskningar: "Vi vill öppna dörrar. Fler dörrar, inte färre, måste stå öppna för våra ungdomar. Dörrar till utbildning och jobb, och dörren till den där första egna lägenheten. Så att Sverige står starkare rustat den dag konjunkturen vänder." Och sedan kommer budskapet: "Det gör skillnad vilken regering som styr." som Mona förstärker med fler dörrmetaforer: "Stäng dörren till Utbildningsdepartementet för Jan Björklund. Byt lås! Släng nycklarna! Öppna dörren för de unga!" och slutligen: "I dag stängs möjligheter. Dörren till en bättre framtid smäller igen..." För mig blir det lite för mycket dörrar. Var försiktig med nyttjandet av samma metafor. Det finns risk för att publiken blir uttråkad.

Mona nyttjar den retoriska stilfiguren perifras vid ett antal tillfällen. Mitt första exempel är väldigt korthugget och meningarna är i det närmaste identiska: "Det är ett löfte." "Det är inte ett hot. Det är ett löfte." Vilket upprepas en gång och utvecklas sedan till: " Det är inte heller ett hot. Det är ett löfte" för att vid sista upprepningen bli: "Det är inte heller ett hot. Det är också ett löfte." En annan perifras som Sahlin nyttjar är mer utbyggd, men inte desto mindre effektiv. Den börjar så här: "politik som Olof Palme sade, att vilja. Men det är också att välja vad man gör som politiker, varje dag." Nästa gång den dyker upp formulerar hon det så här: "För det är vad vi socialdemokrater vill, och det är vad vi väljer för vi vet att politik är att välja." och sista gången: "Politik är att välja, och vi har gjort vårt val." Perifraser är effektiva för att det låter dig säga samma sak, med nästan identiskt samma ord, förhoppningsvis utan att tråka ut din publik. En uttråkad publik slutar nämligen att lyssna på vad du säger och då har du förlorat - oavsett hur vackra tankar du än har eller hur vackert du än formulerar dig.

"När Anders Borg presenterade sin budget och fick kritik för att det var för lite insatser sade han att han inte kan trolla med knäna. Vi har inte bett honom att trolla med någonting – bara att prioritera. Anders Borg säger att det blir inga skattehöjningar och det blir inga nedskärningar i välfärden – men abrakadabra och simsalabim! Så blev det uppsägningar i vård, i skola och omsorg. Och hokus pokus! Så skenade socialbidragen så att kommunerna måste spara på omsorgen." Här använder Sahlin en mycket användbar retorisk stilfigur - nämligen att nyttja Locus communis, dvs den gemensamma plats som magikens värld är för oss lyssnare. Sahlin fortsätter med att metaforiskt nyttja denna värld: "Vad Anders Borg gör är inte att han trollar med knäna. Han trollar genom att skjuta över problemen på kommuner och landsting. Det är intressant, för det skrevs en bok 1992 som ni säkert inte kommer ihåg, men författaren hette Anders E. Borg. Titeln på boken är ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord?”". Monas syfte verkar vara att förlöjliga Borgs agerande genom att använda barnramsornas magiska ord. Hon missar dock chansen att verkligen trumma in det löjliga med Borgs politik genom att inte använda rösten bättre. Ge publiken en chans att hinna reagera på boktiteln. Gör stegring mot och sedan en märkbar paus efter "bara magiska ord" innan sarkasmen tar över: "Just det. Så mycket var det med trollkonstnären, med illusionisten, som låtsas att regeringen försvarar välfärdens kärna när man snor åt sig det ekonomiska utrymmet..." Hon vill ju att publiken ska skratta. Låt dem få tid att göra det. Detta är ett av många talarproblem Mona står inför - att inte veta hur man gör effektfulla och budskapsförstärkande pauser.

Ett annat av hennes problem är att hon inte kan sitt tal så väl att hon långt, långt in i talet fortfarande läser det istället för levererar det. Det blir stor skillnad för oss som lyssnar. Stor skillnad för hur trovärdig vi uppfattar henne och hennes ord. Och ännu större skillnad på hur starkt vi låter oss beröras. Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen. En god retoriker är mycket väl förberedd för att kunna leverera som om det vore sponant. Det är det som är hemligheten och samtidigt svårigheten med det talade ordets övertygande kraft. Och här övertygar inte Mona Sahlin förrän mot slutet. Det är lite för lite, lite för sent.

Sista delen innan avslutningen tar Mona upp frågan om det parti som "livnär sig på vanmakt, ilska, missnöje" och nyttjar tillfället att ifrågasätta varför Reinfeldt inte tar ett tydligt avstånd från detta parti. Själv gör hon det mycket snyggt med en parallellism av anaforiskt format "Aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig kommer jag att medverka till att socialdemokratin gör sig beroende av, eller samarbetar med," (partiets namn). "Aldrig!"

Själva peroratiot - avslutningen där publiken ska uppmanas med starkt pathos att göra något -blir snarare ett lamt antiklimax som inte alls förmedlar de starka känslor som Sahlin ändå lyckas med främst i början av talet. Så här säger hon: "Nu kämpar vi på - den 7 juni, kyrkovalet i höst, och sedan är det riksdagsval nästa år. Kämpa på – tack ska ni ha!" Snacka om ett snöpligt slut. Och det är inte direkt ett vrål av förtjusning som hörs från publiken. Men så är inte heller Mona Sahlin en särskilt god talare.

Sahlin versus Reinfeldt - hur gick det rent retoriskt?

Debatten mellan oppositionsledare Mona Sahlin (S) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i KG Bergströms "Rakt på" visade tydligt och klart vilken strategi de båda hade vinnlagt sig om att följa. Sahlin försöker fastställa att regeringen är passiva åskådare till krisen och för en politik som ökar klasskillnaderna i samhället. Reinfeldt vill hamra in att Socialdemokraterna inte tar ansvar för statsfinanserna med alla sina ofinansierade utspel samt att regeringen arbetar aktivt på flera fronter. Den ena lyckas betydligt bättre än den andra.

Hur bygger de då upp sina argument? Vi tar Mona först:

"Jag tycker att det är ett sånt hyckleri uppriktigt sagt att höra Fredrik Reinfeldt nu. Samtidigt som regeringen lånar pengar för att sänka skatten för dem som tjänar mest så låtsas Fredrik Reinfeldt att staten inte kan va med och rädda de välfärdsjobb som han nyss tala sig så varm för. Staten drar ned på skatterna för höginkomsttagarna. Staten har saboterat a-kassan och trycker därmed ut kostnaden på kommunerna".

Hon börjar ofta sina inlägg med att använda nedsättande ord och personliga påhopp på Reinfeldt. Här är han en hycklare som låtsas, han har också stått för "käcka moraliska uttalanden" och vid ett annat tillfälle kommenterar hon hur "det borde du också göra". Hela hennes retorik bygger på hur regeringen underblåser klassamhället. Med andra ord inget nytt under solen.

Det Sahlin gör snyggt är när hon använder ord eller fraser som Fredrik just låtit lämna sina läppar för att vända dessa emot honom. ”Är du också stolt över att...” vilket upprepas en andra gång. Här skulle Mona dock ha vunnit på att slagkraftigt hamrat in frasen med ett tredje förslag. Som jag tidigare kommenterat ger två argument känslan av att de jämförs mot varandra medan tre bildar en harmonisk enhet.

Salin talar med en svag, ganska släpig, stämma. Däremot är hon duktig på att betona ord så att de lyfter och når ut till lyssnarna. Vad Mona Sahlin skulle behöva är dels att ändra sin argumentationsteknik om hon vill nå ut utanför de redan frälsta, dels träna på att tala med en starkare och mer intensiv röst. Hennes brist på styrka i talet associeras nämligen direkt till hennes brist på styrka att leda landet. Och hennes trovärdighet sjunker.

Summan av hennes insats blir därmed svag i jämförelse med Reinfeldt. Jag väljer att exemplifiera med följande utdrag ur debatten:

"Det finns inga (paus) enkla snabba lösningar på detta. Vi har sett ett kraftigt fall i vår svenska exportindustri. Dvs den som vill lösa detta måste lösa situationen i Tyskland, Storbritannien, USA. Vi försöker föra det som är långsiktigt rätt som sysselsättningspolitik också nu genom krisen. Det ska löna sig att arbeta. Det ska finnas stöd till omställning. Jag delar inte uppfattningen att det inte skulle finnas möjligheter till att gå till utbildning; vi har nära 10.000 lediga högskoleplatser, vi har omfattande yrkesvuxplatser som vi bygger ut, vi inrättar en yrkeshögskola. Det vi har sagt nej till (paus) är att lyfta över en hel del av kostnaden inifrån företagen och ta välfärdens pengar för att finansiera det av det enkla skälet att vi också har begränsat med resurser i de offentliga finanserna".

Det Reinfeldt gör är att han fraserar mycket bra, tempot växlar, det tas pauser och tonen är genomgående förtroendeingivnande.

Han visar med sitt inledande svar att det finns ingen quickfix eftersom detta är ett mycket komplicerat problem. Han lyckas även med konststycket att påvisa hur det inte ligger i hans makt att själv kontrollera utgången. Reinfeldt har tidigare i debatten visat holistisk insikt på industrikrisen genom att ge utlandet ett ansikte och detta förstärker han här när han räknar upp Tyskland, Storbritannien och USA. Dessutom visar han att han besitter kunskap och vi uppfattar honom som kompetent. Han är tydlig med att han inte delar Mona Sahlins uppfattning om att regeringen inget gör för de varslade industriarbetarna och han ger tre exempel: 10000 högskoleplatser, omfattande yrkesvuxplatser och att regeringen bygger ut yrkeshögskolan. Detta tar kraft ur Sahlins enda argument. Han fortsätter sedan med att tydliggöra vad det är som regeringen har sagt nej till samt förklarar varför regeringen har detta ställningstagande och lyckas återigen visa på hur regeringen tar ansvar för och hänsyn till statsfinanserna.

Ett annat grepp som Reinfeldt behärskar väl är användandet av bilder, i detta fall en allegori: "Baylan säger i lördagens ekot-intervju "vi är beredda på allting". Det är som att lämna över nycklarna till sedelpressarna till de amerikanska bildirektörerna".

Klasskillnaderna i denna debatt var inte politiska, de var retoriska.