Partiledartal Almedalen 2011 Reinfeldt M

Måndagen var Moderaternas dag här i Almedalen. Reinfeldts humör var på topp och han framförde sitt tal med stor inlevelse. Och avsändaren hade tränat. Det var en statsminister med väl avvägda betoningar med en röst som lekte med budskapen på ett utstuderat sätt. Ungefär som en skådespelare jonglerar med sina repliker. I stundens hetta berördes jag, men när jag lyssnar för andra gången träder den genomarbetade förberedelsen fram lite för tydligt.

I stora drag handlade talet om stora drag. Statsministern målar upp världen såsom den ser ut och rent metonymiskt säger han med samma ord att han har koll på Sverige. Syftet med talet verkar vara att förstärka Reinfeldts och Moderaternas position som de ansvarstagande i svensk politik. Men Reinfeldts smarta tal blir lite för smart. Abstraktionsnivån ligger för högt oavsett vilken målgrupp han vänder sig mot. I och med att budskapen saknar konkretion, och dessutom i mångt och mycket saknar konkreta krokar för den del av minnet som registrerar, stannar inte politiken kvar. Inom retoriken trycker vi på att det du vill att folk ska komma ihåg ska vara konkret, det du måste säga men inte vill att folk ska komma ihåg ska du hålla abstrakt. Kanske var det en del av strategin i detta tal? Hur som helst fungerade det inte.

Målgruppen känns inte homogen. Det är både flirtar och kängor vänsterut samtidigt som han naturligtvis underhåller de egna. Ord med stark historisk anknytning till vänsterpartierna såsom ”rättvisa” och ”inkluderande” används vid ett flertal tillfällen i samband med historiskt sett högerfrågor som frihet, handel, tillväxt och marknadsekonomi: ”Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis”. I avslutningen används diasyrmus (att göra narr av) på en återigen abstrakt nivå för att sparka mot vänsterpartiernas uppfattade ovilja eller oförmåga till utveckling. Inkluderande och exkluderande. Vem identifierar sig då?

Konkreta budskap är svåra att uppfatta. Förutom tillsättningen av en framtidskommission. Men Reinfeldt talar om att bekämpa fattigdom, att bädda för att kunna ta hand om en ökande mängd äldre i vårt samhälle. Han driver fortfarande arbetslinjen och lyfter betydelsen av att få fram nya jobb i nya sammanhang. Och han nöter in hur vi måste modernisera vår ekonomi.

Den retorikiska tårtan hos statsministern är obalanserad. Ethos (trovärdighet) fullkomligt dominerar och underbyggs av logos (nytta). Men vi är inte så logiska, vi är zoologiska. Våra känslor måste väckas för att vi ska känna lust så att hormonet dopamin flödar vilket är en förutsättning för ett visst protein ska bildas. Så att vi minns. Men Reinfeldts agerande uppväger nästan helt för den pathosargumentativa bristen i talet.

Rent strukturellt börjar han i yttre rymden för att arbeta sig genom den globala situationen på vårt jordklot för att slutligen, via Europa, landa i Sverige. Strukturen att först ge en holistisk bild över verkligheten stärker innehållet som har samma format.

Stiliga stilfigurer finns det inte så gott om. Men här kommer en: ”Det är en multipolär värld som nu växer fram. Det växer nu i världen där det förr inte växte. Och där det förr växte har man växtverk.” Ni får ursäkta men själva namnet undflyr mig nu. Jag lovar att uppdatera.

En trop som nyttjas genom hela talet är metonymin. Även tropen stärker innehållet eftersom en metonymi arbetar holistiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten och tropen baseras på närhet till det ersatta. Reinfeldt använder bland annat några få uttalade ”länder som Rwanda, Burundi, Swaziland” för att beskriva situationen i Afrika. För att konkretisering berör mer. Och för att vi ska känna hur länge sedan 1978 egentligen är får vi följande: ”1978 då var Ola Ullsten statsminister”. Om du som jag inte minns den här tiden, i mitt falla för att jag bara var barn, sätts dessa 33 år i ett känslomässigt uttryck. ”Det är ett tag sedan” som sedan följer blir värsta litotesen (underdriften). Samtidigt värsta ironin. Och ironisk är Reinfeldt vid flera tillfällen. Men med hjälp av en välstämd stämma ljuder ironin klar och tydlig över Almedalen.

Jag har redan varit inne på olika beteckningar som används argumentativt. "Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis". Några andra är ordet ”modernisera” och ”hållbart”. De gröna ska således också finna sitt i detta tal.

Och till sist: ”Till alla er som säger att det här är fel. Det är inte framtiden som är grejen!
Sverige ska tillbaka till tiden när Domus hette Domus.. ... Till dom som säger – det är dit vi ska! Vill jag säga vi möts i valrörelsen 2014. Då ska vi ställa frågan om det är för framtiden vi ska rusta Sverige eller om vi ska rusta Sverige i röstande rakt bakåt i tiden. Jag vet vad jag tycker. Tack ska ni ha”. Här går rösten med ett enormt driv som abrupt tappar både fart, styrka och ton. Liksom Robert Gustavsson gör Reinfeldt tvärhalt inför en poäng: ”Jag vet vad jag tycker”. Och poängen går fram.

Tack Reinfeldt!

Här kan du lyssna på talet: SR, Aftonbladet
För fler analyser av talet: DN, SvD, Aftonbladet, Expressen.

Björklund SVT partiledarutfrågning

Den andra partiledaren som frågades ut av Anna Hedenmo och Mats Knutson på SVT var Folkpartiets Jan Björklund. Här följer en kortare retorisk analys.

Precis som Göran Eriksson på SvD håller jag med om att Björklund sällan står svarslös när de tuffa frågorna kommer. Det är i det närmaste Björklunds signum att sticka ut hakan i kontroversiella frågor. Naturligtvis har han svar på tal. Så ock i denna utfrågning.

Men det börjar inte alls bra. Han börjar meningar utan att avsluta dem och sedan upprepar han inledningarna igen. Björklund låter orden flöda för att få tid att tänka. Helt plötsligt är han klar. "Så här:" och så kommer svaret. Ibland är det bättre att vara tyst. Denna svada av ord blir bara svammel och svammel bygger inte trovärdighet och tillförlitlighet.

När så programledarna låter frågorna behandla Björklunds domäner får vi höra en snabb, rapp och rolig partiordförande för Folkpartiet Liberalerna. Man brukar säga att en god retoriker är väl förberedd utan att just förberedelsen står ut. När något faller lätt ur munnen på den som talar är sannolikheten mycket stor att just den frasen är välrepeterad. Vi fick minst ett smakprov på detta igår. Från första tillfället under frågorna kring burkans vara eller inte vara i skolan kommer inledningen "En del säger ju så här att om man pratar om såna här frågor, då underblåser man extremism. Tänk jag tror att det är precis tvärtom". Sedan kommer fortsättningen. I det första fallet är denna något utspätt med burkadebatten. Detta citat är från det andra tillfället: "Om man inte vågar göra det man tror är rätt, om man inte vågar ta i de problem som trots allt finns med integrationspolitiken, det är då man underblåser extremism". Det är klart att partiledaren har blivit tränad av antingen sina medarbetare eller ett medieproffs som agerat djävulens advokat inför denna utfrågning. Det är klart att partiledaren har förberett välformulerade svar som ska försöka levereras på rätt ställe. Det som inte är klart är att man ska upprepa denna sekvens flera gånger.

Allteftersom intervjun fortskrider verkar Björklund slappna av. Svaren blir bättre och bättre formulerade och argumenten mer och mer välunderbyggda. En slipad politiker låter inte journalisterna bestämma inom vilka ramar politikern får verka. Ett sätt, som för övrigt Per Schlingmann (M) är mycket bra på, är att omformulera och omdefiniera frågan. Detta gör Björklund flera gånger. Ett exempel är när hotet från Ryssland påstås sätta ribban för svenskt försvar och Björklund svarar "Så skulle jag inte vilja uttrycka det". Vilket följs av hans egna definition. Ett annat exempel är när Irak diskuteras. Björklund anser då att journalisternas lyfter hans dåvarande hållning på icke korrekt sätt: "Det är väl lite överdrivet beskrivet". Ett tredje exempel är när Hedenmo trycker på oliktänkandet mellan Björklund och försvarsministern. Björklund inleder svaret med "Jag vet inte om det förehåller sig så." och tar således bort spänningen i den påstådda motsättningen.

På Hägglundskt manér klämmer sedan Björklund in poäng efter poäng med snabba reaktioner på programledarnas frågor. Som svar på frågan hur många kärnreaktorer han anser ska byggas smattrar han ut något i stil med: "Jag vet inte, vi har ju lämnat planekonomin". Ironi väl förpackad. Som kommentar på att inte alla partier i alliansregerginen delar Folkpartiets vurm för kärnkraft säger han "Entusiasmen är olika i regeringen". En litotes som verkar smygande.

Det han gör riktigt bra denna kväll är dock att han konkretiserar och exemplifierar (paradeigma) utifrån vilket perspektiv han tycker till om politiken. "Jag har själv barn på fritids och som utbildningsminister är jag ytterst ansvarig för fritidshemmen". Lite senare "Jag har varit med så pass länge att jag vet att öronmärkta bidrag inte fungerar". Detta bygger hans ethos. Genom att visa på privat och yrkesmässig erfarenhet ökar man trovärdigheten för sitt budskap. Klassisk kommunikationsteori som Björklund nyttjar med gott resultat.

Björklund bjuder även på sig själv och gör något oväntat, och nej - då menar jag inte det påhopp mot Ohlys uttalande om Djurgården, för det upplevde jag som väl regisserat. Nej vad jag syftar på är hur han sänker sig inför ordförståelsetestet. Knutson: "Du talar ofta om kunskap...". Björklund: ”De är svaga. Jag gick själv i flumskolan”. Vilket han följer upp med ”Nu blir det pinsamt här Mats. Nu är det dags för reklam”. Och på direkt fråga: ”Nervös? Ja absolut”. Med facit i hand får han endast Godkänt av Knutson och då är Björklund snabb igen och kommenterar: "Ja, men vi har glädjebetyg i svenska skolan så det blev ett VG faktiskt”. Avväpnande. Att sänka sig. Här skapar han mycket välvilja gentemot sin person. Vi ser honom som mänsklig. Dessutom får han till en politisk poäng med begreppet "flumskolan". Och vi gillar honom för att han är felbar, precis som vi andra.

I övrigt levererar Björklund tydliga och konkreta svar inom de områden som dryftades. En snabb koll på kommentarsflödet på nätet ger att de egna är väldigt nöjda och andra berömmer Björklund för sitt fokus på den egna politiken och de egna visionerna om framtiden.

Mitt tips till Björklund framledes blir således att inte låta munnen gå utan tanke, att bara använda inövade fraser en gång och i övrigt vara sig själv, med aningen långsammare svada.

Litoteser är det nya svarta

Det har slagit mig under en tid nu att litoteser, eller underdrifter, är kommuniktionens nya svarta. Och detta kommer från superlativkvinnan. Jag har under hela mitt liv dragits åt ytterligheter i språket för att verkligen understryka det känslomässiga engagemanget i mina uttalanden. Måste försöka ändra på det. Jag har nämligen funnit att litoteser verkar så mycket starkare.

Första gången det uppdagades var då jag satt på seminarium på FORES och lyssnade på Andreas Bergh, nationalekonomen, när han och hans kollega Henrik Jordahl kapade oppositionens budget vid fotknölarna. Varken han eller hans kollega behövde särskilt starka ord för att med kristallklar tydlighet måla upp bilden av en underfinansierad budget. Sven Erik Östberg, som var där för att försvara de rödgröna färgerna, använde inte ett enda motargument i sakfrågan.

Andra gången var under Almedalsveckan. Magasinet Neo hade tutat ihop Johan Norberg och Maria Wetterstrand i en diskussion under rubriken "Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna" (för övrigt en antimetabole - ordvändning). Efter ett inledande publikt förmedlande av sin kärlek till Wetterstrand kläcker Norberg: "En röst på Maria Wetterstrand är ju faktiskt en röst på Miljöpartiet och det är lite besvärande." Norberg, den välkände nyliberalen, kommer nog inte rycka på axlarna om det blir en rödgrön seger i höstens val. Det kan vara så att han känner mer än att han är "orolig för vad som händer sedan" om detta skulle bli verklighet. Och litotesen gör sitt jobb.

De återhållsamma underdrifterna fungerar på samma sätt som att sluta innan - förståelsen och tolkningen är inte uttalad utan skapas i stunden av mottagarna. Underdriften driver kritiken vilket stärker argumenten.

Litotesen kan även användas avdramatiserande genom att ta udden av motståndarens argument. I slutdelen av seminariet bygger Wetterstrand ett deduktivt resonemang som Norberg trasslar in sig i. För att inte nederlaget ska bli alltför stort räddar han sig genom följande: "Jag accepterar det som en retorisk fråga som jag inte har något svar på. Grattis." Snyggt.

Litoteser kan också verka vassare än ironi. Ni vet, ironi ska man vara försiktig med. Oavsett hur du formulerar dig tar 25 procent dig på orden. Jag brukar fråga mina kunder om de har råd med det.

Om man klarar av att hålla litotesen just under gränsen för otillbörlig ironi, såsom Göran Hägglund (KD) är expert på, kan man bli riktigt rolig. Eller vad tycks om följande kommentar från Almedalstalet? "Några av er kanske minns att när vi sågs här för ett år sedan talade jag om det jag kallar för verklighetens folk. Och jag nämnde lågmält kulturvänstern i sammanhanget. Det blev en debatt som heter duga." Åtminstonde i Almedalen drog publiken på smilbanden.

Den selektiva perceptionen stärker mig i min uppfattning om att litotesen är det nya svarta. Om du själv stöter på något välformulerat får du gärna dela med dig. Jag har börjat samla.

Wetterstrand i Almedalen 2010

Varsågoda, Johanna Lerströms första inlägg som gästbloggare blir den retoriska analysen av Maria Wetterstrands tal i Almedalen 2010:

Miljöpartiet hade i år den något otacksamma sista av de sju Almedagarna. Men istället för att försöka skyla över det minst sagt vikande publiktrycket och köra på som vanligt så inledde Wetterstrand med att adressera den kanske något sparsamma uppslutningen i ett slags pseudo-exordium:

”När jag spelade teater hade vi en princip om att om det var fler i publiken än på scenen så skulle vi köra föreställningen. Och jag kan räkna att ni är fler än två”.

Det är personligt, anspråkslöst och roligt. Här utnyttjar hon kairos (den aktuella och specifika situationen) på ett bra sätt. Hon sätter ord på det vi som åhörare alla mer eller mindre tänker och avdramatiserar det som skulle kunna vara spänt i situationen. Därigenom plockar hon poäng hos åhörarna och vinner välvilja på något som från början talade emot henne. Smart.

Därefter kör hon igång med det ”egentliga” exordiet. Men nog är det så att har du som talare väl har öppnat munnen så börjar talet. Så i sanningens namn utvecklar hon snarare det påbörjade exordiet i en annan riktning; nämligen fotbollens.

Det var mycket fotbollsreferenser i Almedalen det här året, måhända av förklarliga skäl. Dagen innan hade Hägglund dragit en lång och nästintill skolboksenlig allegori som kretsade kring det rödgröna laget och deras, i hans mening, skruvade vänsterpassar. Wetterstrand valde dock inte det allegoriska berättandet utan gjorde istället en paradigmatisk exemplifiering för att metaforiskt visa på att frihet, kreativitet och nytänkande är vägen till ett starkt Sverige.

Vissa allegoriska tendenser har dock smugit sig in i exemplet. För visst skulle vi kunna tolka det som att det är (mp) som åsyftas när de liksom Mild spelar fram bollen till den framrusande Brohlin/Sahlin bakom (allians-)muren. Resonemanget haltar dock lite, för borde inte Sahlin snarare återfinnas i förbundskaptenen Tommy Svenssons roll? Eller är det månne Ohly som ska ta den rollen för var återfinner vi annars honom? Eller är han avsiktligt utesluten för att Wetterstrand inte ska stöta sig med mittenväljare som inte uppskattar den rödaste delen av den rödgröna partikoalitionen? Nåväl, nog med spekulationer kring detta.

Att använda som talare använda sig av referenserna till något som åhörarna känner igen och kan relatera till är ett tacksamt grepp för att skapar igenkänning och förståelse för ett budskap. Tyvärr kanske inte den yngre delen av publiken var helt välbekant med vad som hände där på fotbollsplanen 1994. Eller tyvärr förresten, nog borde exemplet ha fungerat bättre hos de som inte riktigt känner till hur matchen avgjordes då för 16 år sedan. Det var ju nu inte så att det var den där passningen som tog hem matchen utan spelet vanns på senare straffar. Korrekt fakta är viktigt för trovärdigheten, så där får Wetterstrand bakläxa.

Redan i exordiet uppträder dessutom ett än mer påtagligt problem som Wetterstrand kom att brottas med genom hela talet: Hon verkar (märkligt nog) påtagligt nervöst. Om det beror på dålig förberedelse, svårigheter att förlika sig med manus eller något annat kan vi bara spekulera i. Att konstatera är att drar ner helhetsbetyget för vad som annars hade varit ett av Almedalens bättre tal.

Efter fotbollspassusen forsätter hon med bakgrundsteckningen (narratio) som handlade om Maldivernas president Muhammed Nasheed och hans ställningstagande och handlande i klimat- och miljöfrågan. Här gör Wetterstrand två saker. Dels konkretiserar hon allvaret i klimatfrågan på ett tydligt sätt men vad mer är, är att hon använder Mohammed Nasheed som en metafor för sig själv och Miljöpartiet. Genom kongruitet (sammankoppling och betydelseöverförelse) vill hon överföra delar av Nasheeds auktoritet och ethos på sig själv och partiet. Hennes narratio tillförs därmed en djupare betydelsedimension än det rent konkreta.

I nästa stycke handlar det om transporter och hur beroende glesbygden är av dessa. Bevismässigt bygger stycket trovärdigt Wetterstrands ethos, ingen i publiken kan tvivla på hennes kunnande och engagemang i drivmedelsfrågan.

Därefter följer ett avsnitt om krånglet i det byråkratiska Sverige. Här gör Wetterstrand flera snygga retoriska manövrar: Hon gör en tempoökning genom beskrivningen av krånglet med att få ut försäkringspengar för vård av sjukt barn för att få åhörarna att nästintill fysiskt uppleva stressen och det orimliga i förfarandet. Hon radar paradeigma (exempel) på varandra och matar på in absurdum. Här blir formen faktiskt en del av innehållet i budskapet. Rent språkligt gör hon en lite snitsig anafor när hon påstår att krånglet har smugit sig över från småföretagarna till småbarnsförädrarna och följer lite senare upp med en slags epifor:

”Misstänkliggörande bakom krångelträsket vid VAB är lika omodernt som övervakningsträsket från FRA.”

Därefter gör hon en övergång och byter spår inom familjefrågan. Här genomför hon talets första attack på Alliansen när hon går direkt på Göran Hägglund. Tre exempel får styrka tesen att det är dags att modernisera Sverige så att alla barn ska kunna leva tryggt, oavsett hur deras familjekonstellationer ser ut. Att hon använder exempel där hon har någon slags personlig relation till människorna hon pratar om stärker hennes ethos och det engagerar lyssnarna på ett helt annat sätt än vad exempelvis Björklund gjorde i sitt tal där han använde exempel som han läst om i tidningen.

Det näst sista stycket handlade om relationen mellan medborgare och myndigheter. I manus finns här en av mina favoritdelar i talet:

”Vad händer när medborgaren fallerar med att bistå myndigheten med påbjuden information? Bestraffning.
Vad händer när samhället fallerar med att leverera sina tjänster till oss? Ingenting.”

Tyvärr fallerade, den på pappret så snygga, epiforen när Wetterstrand hastade igenom och missade att betona rätt.

Wetterstrand avslutar sedan talet med några snabba och rätt roliga, men något malplacerade och tyvärr även dåligt underbyggda, attacker på Alliansen. Den avslutande uppmaningen (peroratio) hade en negativ orientering och fokuserade mer på att hålla alliansen borta från makten istället för att få väljarna att rösta på Miljöpartiet. Kanske hade det varit bättre att lämna människor med en positiv uppmaning, kanske fungerade det här sättet alldeles ypperligt. Svaret får vi om inte annat den 19 september.

Sammantaget framstod Wetterstrands tal snarare som en garant för miljöarbetet bland de rödgröna än som ett eget inlägg för att värva väljare till Miljöpartiet.

Det var tydligt att det är som en del i den rödgröna som Wetterstrand och Miljöpartiet går till val och det är en strategi som vi även såg hos de andra rödgröna partiledarna i deras tal under veckan. Mona Sahlin under sitt tal bad ju till och med språkrören tillsammans med Ohly att resa sig upp för att verkligen lyfta fram att de rödgröna går till val tillsammans med enad front.

Minnesvärda uttryck

”Centern har sitt eget sätt att se på miljöansvar. Det ska skjutas vargar för att få fler vargar. De ska harpuneras valar för att få fler valar. Det kan ju göra en lite orolig för hur de tänker sig skaffa fler väljare.”

Ett entymemiskt resonemang med två premisser där vi inte kan låta bli att fylla i den uteslutna deduktiva slutsatsen själva. Roligt, smart och svårt även för centerväljare att inte dra på munnen åt.

”Ett soldränkt paradis tänker säkert många. Tyvärr finns det risk att vi i framtiden bara kommer att tänka dränkt.”

Smart lek med orden där det initiala begreppet får en helt annan innebörd när den andra meningen bygger på. En så kallad refractio.

”Allra högst bensinpris har Holland. Jag tycker inte det verkar gå så dåligt för Holland.”

Här gör hon en snygg återkoppling till fotbollstemat och får med sig publiken i en skratt som inte bara skapar välvilja utan även får oss att undermedvetet stämma in i det resonemang som föregått poängen.

Att tänka på till nästa gång

Det Wetterstrand hade mest problem med genom talet var betoningar och eftertryck i formuleringar. Flera riktigt snygga formuleringar föll på bristfällig exekvering på plats i talarstolen. Parafrasen på TV-formatets fråga ”Vem vill bli miljonär?” (Vem vill bli visionär?) hade kunnat sitta bättre och framföras med mer eftertryck. När hon efter stycket kring Försäkringskassekrånglet lägger till att ”Förskolepersonalen nog också har bättre saker att göra” (än att attestera papper reds. anm.) men inte lägger någon kraft bakom orden så upplevs meningen snarare som en opassande digression än den kraftfulla litotes som hade kunnat samla åhörarna bakom henne i samförstånd. Bättre kan du Wetterstrand. Det har vi sett förut.

Wanja chattrade på chatten

Det är en litotes i sammanhanget (underdrift) att påstå att Wanja Lundby-Wedin varit ute i blåsväder senaste tiden. Idag var tanken att hon skulle återerövra en del av sin förtroendeförlust för sin person genom att chatta på Aftonbladet. Hur gick det då?

Wanja har säkert blivit medietränad mer än en gång, och en vanlig uppmaning som jag själv hört är att man alltid ska säga det man själv vill ha sagt oavsett vad journalisten frågar om. Det håller jag inte med om. Ett skadat förtroende blir svårt att reparera när man inte svarar på frågorna, alls.

När frågan ställs huruvida hon kan läsa ett bokslut svarar Wanja att hon kan läsa avtal. Det är inte samma sak. När frågan lyder "Hur kan du skriva på bonusavtal när du är emot bonusar?" svarar Wanja att "AMF hade ett avtal om rörlig lön med tydliga prestationskrav". Bonusar och rörlig lön med prestationskrav är inte heller samma sak. Dessutom anser inte Wanja att hon är ett styrelseproffs fastän hon tidigare satt i 24 styrelser. Hur många krävs det för att ordet proffs ska få läggas till för Lundby-Wedin? Nej, här gick det inte så bra. Hennes svar konnoterar (förmedlar) att hon inte tar människorna som ställer frågor på allvar vilket fungerar rent kontraproduktivt för henne. Det hade varit betydligt bättre om Lundby-Wedin kunnat visa på större empati och förståelse.

"Det är klart att det finns en risk att det som har hänt har skadat partiet, men det är också en medveten strategi från borgeliga ledarsidor att kalla mig för alliansens bästa valarbetare". Varför tar Lundby-Wedin upp detta slagkraftiga mantra igen utan att kraftigt underminera påståendet vid samma tillfälle? Allt hon gör är att sprida epitetet vidare och underminera sig själv ytterligare. Tala inte om obehagliga saker - de sätter sig på budbäraren. På retorikiska kallar vi det för att bryta decorum. Och hon gör det igen: "jag utmålas som girig".

Hur hanterar LO-ordföranden ansvarsproblematiken då? Frågan löd: "Vem bär det största ansvaret i den här härvan enligt dig?" och Lundby-Wedin svarar: "Alla har ett ansvar. Styrelsen, ersättningskommiten och ordförande. Jag smiter inte från mitt. Men givetvis har förra vd:n ett stort ansvar". Inte bra. Att skylla på någon annan, som Wanja faktiskt lyckas med att göra trots att hon säger det motsatta, är inte smart. Det är inte heller särskilt smart att använda ordet smiter i en negerande mening. Vårt undermedvetna är nämligen väldigt dåligt på att uppfatta negationer. Det som fastnar är att hon smiter. Och smiter kan vi väl vara överens om är inget direkt positivt ord man vill förknippas med.

Det finns några enkla regler för krishantering, låt mig punkta dem:

1. Var tillgänglig
2. Försök att så objektivt som möjligt beskriva situationen
3. Stå för vad du har gjort
4. Om du har gjort ett fel, erkänn det och be så hemskt mycket om ursäkt
5. Lova bot och bättring
6. Gör inte om det
7. Skyll aldrig ifrån dig

Om det faktiskt inte är du som har begått något fel, be ändå om ursäkt. Kanske var du alltför naiv men nu har du lärt dig din läxa, kanske kunde du har gjort något på ett annat sätt som skulle ha motverkat eller förminskat krisen. Be då om ursäkt för det. Det är nämligen väldigt få situationer i vilka du har mandat och makt att helt slå ifrån dig anklagelser och samtidigt framstå som trovärdig. Det finns en anledning till indexet "ingen rök utan eld", och i det här fallet ryker det som från värsta kolmilan. Fortfarande.