Peter Eriksson, Miljöpartiet, avslutade Almedalsveckan detta år. Talet kan både beskådas och läsas här.Han inleder med ett översvallande positivt exordium där superlativen flödar. Men ganska snabbt vänder attributen till att få negativ klang. Östersjön är till exempel ett "nedsmutsat och sårbart hav". Ord gör skillnad, och vilken styrka du använder sätter ramen för vilka känslor du vill uppvigla i publiken. Så synd då att Eriksson inte förmår leverera denna del av talet. Liksom Sahlin får han problem med andningen så att behov av inandning efter vart annat, vart tredje ord uppstår. När framförandet fallerar faller budskapet platt.
Jag säger inte att det är det han säger, men jag hör hur "Politik är nödvändigt" därför att vi måste "modernisera Sverige" eftersom "så mycket står på spel". Inom retoriken kallas detta för ett entymen där premissen är Modernisera Sverige! och slutsatsen enligt Erikssons resonemang blir att politik är nödvändigt.
Sedan argumenterar Eriksson både med abstrakta (det finns "hopp och potential i politiken") och konkreta ( "Vi vill bygga mer kollektivtrafik i städerna") argument. Hjärnan fungerar på så sätt att vi behöver konkreta krokar att hänga upp saker på i den del av minnet som arkiverar. Det är därför bilder och berättelser fungerar så bra för att förmedla dina åsikter. Visst var det lättare att lära sig orden för blomma och boll på det främmande språket du pluggade i tonåren än de abstrakta konjunktionerna och eller för?
Fördelningen ethos/logos/pathos i argumentationen är rätt skev. Visst är Wetterstrand i det närmaste outstanding när det gäller att bygga ethos i toppolitikens Sverige, men även Eriksson skulle tjäna på att bry sig lite mer om sin karaktär (ethos) är att nästan uteslutande bygga sin argumentaiton på logos (nytta) som i "Vi gröna vill fördubbla järnvägskapaciteten" och pathos (känslor) när han säger att "Vi är många som mår dåligt av ett samhälle där sjuka kan stå helt utan försäkring och hjälp". Den sista meningen innehåller en snygg stilfigur. "mår dåligt av" syftar på sjuk och är en refractio, en ordbetydelseförskjutning, som används rätt frekvent i politikens värld. Kom bara ihåg hur Hägglund ansåg att "Verklighetens folk skiter i dasstunnan". Även det ett refractio.
Tillbaka till Eriksson. Han gör nämligen en så snygg nivåförskjutning när han (bort)förklarar Miljöpartiets historiska kompromiss om betygen i skolan. Ett parti som så genuint avskyr betyg har tillsammans med koalitionsparterna gått med på att införa betyg i ännu lägre åldrar än dagens system. Men Eriksson är smart. Han förklarar det hela med att kalla det för en "...liten förändring. Det som kommer att förändra skolan i grunden och i det långa loppet är vårt beslut om att genomföra ett helt nytt system för mer utförliga skriftliga omdömen...". På retorikiska kalls detta för en alter. Lite senare trummar han in betydelsen av skriftliga omdömen som den stora reformen genom att säga "Jag tror att detta kan bli den viktigaste pedagogiska reformen i skolan i modern tid". Sedan bygger han på det argumentet genom att låna status från ett annat område: "Forskningen talar tydligt för det". Till sist kan han inte låta bli att ge en känga till Alliansen genom att implicit kalla deras skolpolitik för "otidsenlig och mossig". Ganska kul faktiskt.
Sedan börjar den tråkiga, tradiga, gnälliga delen av talet. Rent retoriskt förlorar alltid den som tappar humöret. Jag lägger nu till gruppen "de som gnäller". Det är så ointressant och oengagerande. Eriksson hackar och klagar på diverse ministrar som enligt hans tycke inte skött sitt jobb. Ja, ja. Dessutom försöker han sig på ett inclusio likt Ohly - dvs, han avslutar varje stycke på samma sätt för att binda ihop delarna till någon slags helhet. I Erikssons fall handlar det om den retoriska frågan "Varför?" som han efter några gånger utvecklar till att även inkludera den sågade ministerns namn. Men drivet och engagemanget saknas för att poängen ska sitta som ett smäck. Den enda lite underfundiga inclusiot är efter "Nu vill de ha fyra år till. Varför?" men han klarar inte av att använda energin i det uttrycket till att få tillräcklig skjuts till peroratiot.
Peter Eriksson arbetar i motlut och avslutet blir där efter. Kraftlöst.
Några stiliga stilfigurer
"Politik är de många människornas möjlighet." Många människornas möjlighet är en allitterativ tricolon, ett tretal där inledningsljudet låter likadant. Mmm. Stycket fortsätter med "Demokrati är inte en överhetens tvångströja för medborgarna." En intressant vald metafor vald att formuleras som ett refutatio. Varför?
Några anaforer smög sig också in. Inte konstigt, de tillhör de absoluta grundfigurerna i talskrivarens verktygslåda. "Vi som älskar livet" följdes sedan upp med "Vi kan visa". Överlag talade Peter Eriksson om "vi", till skillnad mot Reinfeldts "jag", som ger helt andra associationer.
Att förbättras
Hastigheten och uttalet. Framgent genom talet har Eriksson alldeles för låg takt, betoningarna på alltför många ord (vi lyssnare tappar då takten och följer således inte längre med), och alltför många inandningspauser. När han däremot skulle behöva paus, för att låta folk applådera, kör han på. Han punkterar ofta sina egna poänger och gör detsamma med slutet. Om Hägglund och Wetterstrand hade pseudo-exordier (falska inledningar) har Eriksson ett pseudo-peroratio (falsk avslutning) som helt tar udden av den uppdämda energin som borde forsa fram när talet väl är slut. Att tränas på.
Rekommenderar Camilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar