Vigsø har studerat valaffischer från hela världen och kandidatporträttet är helt dominerande. Detta är dock inte fallet i Sverige, men vi ser en utveckling som går i denna riktning även här.
Syftet med dessa porträtterande bilder är enligt Vigsø dels att göra kandidaten känd och igenkännbar, dels att bygga upp och stärka kandidatens ethos. Professorn menar på att det finns en rad retoriska strategier för att stärka ethos, varav vissa är visuella och andra verbala. Vi fick under hans föreläsning ta del av några visuella strategier som användes i den svenska valrörelsen 2010.
Vad är det då dess affischer vill förmedla? Kompetens? Dygd? Välvilja? Måttfullhet? Ungdom? Och hur avbildar man detta? Det finns några olika möjligheter. Man kan sätta kandidaten i ett sällskap, använda symboler och artefakter, använda en bakgrund som stärker budskapet, nyttja ansikts- och kroppssemiotik, kläder, visa på handling (gestik, som tecken på), nyttja intertextualitet och estetik, samt i vissa fall ursprung/etnicitet.
Problemet var att årets valaffischer i stort sett saknade bakgrunder, artefakter och gestik/handling. Porträttbilden var tagen framifrån med en lätt vinkling av kroppen samt med blicken mot kameran utan relation till situationen.
Vigsø visade på några intressanta brott mot ovanstående. Ta till exempel affischen med Maud Olofsson:
Vad kännetecknar Maud Olofsson? Hon är en pratkvarn. Och Vigsø kommenterar rappt att hon även snackar på valaffischen. Det är bra. Denna knyter an till vad en politiker gör i sitt yrke. På vilket annat sätt kan man gestalta yrket visuellt? Vem vill titta på en en människa som sitter och läser en hög dokument?
Moderaternas partiledaraffisch med Reinfeldt bryter av. Bilden ska naturligtvis förmedla en avslappnad regerande ledare. Och den gör sitt jobb bra. Bilden har en kontext – som inte säger något. Vad är då syftet med densamma? OM den är tagen framför Rosenbad signalerar den ”Här ÄR makten”, vilket ska förknippas med Reinfeldt, men detta är inte en säkerställd tolkning. Tiltningen av bilden gör den mer informell vilket sänker tröskeln mellan Reinfeldt och betraktaren.
Den rödgröna valaffischen är tydligt retuscherad. Intertextualiteten med en filmaffisch är svår att missa. Kontexten är dock fiktiv. Tåget som de står vid finns inte. Åtminstone inte i Sverige. Är det månne ”the Fantastic Four” vi ser med full fart framåt? Vigsø gör tolkningen att den är tänkt att bygga på förtroendet för politikerna genom att jämföras med en filmaffisch över hjältarna som löser problemen och räddar världen. Som alltid med bilder är det dock svårare att styra associationerna och här finns även gott utrymme för ironiska tolkningar.
”Vi kan inte vänta” får många kommentarer både från Vigsø och från publiken. Vad blir den logiska fortsättningen på frasen? Vi kan inte vänta med att skapa fler jobb så att DU kan...? Är det inte väljarna som borde yttra frasen? Är det inte väljarna som inte kan vänta med att få ett maktskifte? Varför skrev de inte istället ”Vi längtar”? Det semiotiska perspektivet, alltså tecknet/ordet i sig, är positivt och mycket starkare är negationen ”Vi kan inte vänta”. Dessutom skulle det ge mer skjuts åt politikerperspektivet som budskapet har.
I bilden står Mona Sahlin framför ungdomarna och många gör tolkningen att hon står i vägen för ungdomarna. Bra tänkt där fotografen. Och hur är kroppsspråket? Ser Mona ut att vara på språng på något sätt? Nej. Hon ser ut att stå fast förankrad i myllan.
Dagens lärdom blir således att ord och handling ska alltid hålla ihop. Även i bilder. Lika väl som vi förbereder oss i skrift med vilka argument vi väljer och hur vi underbygger desamma, lika mycket strategiskt tänkande behöver vi lägga ned på att planera de bilder vi använder för att optimera kanalen.
Vigsø kommer framledes att publicera sin fullständiga analys av årets valaffischer. Jag är övertygad om att vi är flera som kommer att hänga på låset. Tack Orla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar