Socialdemokraterna och Moderaterna är väldigt gynnade som partier i svensk media. Sällan ser vi debatter där företrädare från andra partier ställs mot varandra på samma sätt som just dessa två. Det finns naturligtvis en anledning till detta - tillsammans representerar de en klar majoritet av svenskarna.
Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) har väldigt olika debattstilar. Det gör deras tid i rutan i söndagens Agenda mycket intressant. Vi ser en kandidat som inte jobbat en dag i Europaparlamentet och en som spenderat de senaste fem åren med att aktivt driva sin politik. Skillnaden blir glasklar redan vid första frågan.
Ulvskog bryter snabbt tystnaden och levererar ett väl avvägt och genomtänkt svar. Dvs, pausen efter frågan blev lite väl kort och svaret känns inövat. Visst är det så att en god retoriker alltid är väl förberedd. Men anledningen till detta är att leveransen ska uppfattas som spontan. Hur svarade hon då? Med logos. Fakta och en beskrivning som dock hade en liten metafor: "vi står i var sin ände av en skala".
Hökmark visar direkt vem det är som har egen erfarenhet av arbetet i Bryssel. Han börjar med ett concessio, fortsätter sedan med att poängtera poängen och använder mycket väl avvägda pauser för att sedan avsluta med flera konkretiserande exempel. Bravo. Poäng Hökmark.
Ulvskog: "När jag har tittat på hur det ser ut i praktiken". Poäng Hökmark.
Ulvskog: "Vi som är i minoritet, vi som är i opposition, ska vi låta högerpolitiken slå igenom rakt över eller ska vi kompromissa oss fram till någonting som ger oss en liten, liten tumme på vanten även om vi missar det som är hela vår vision?". Här lyckas Marita med att gå från att vara Sveriges största parti till att spela rollen som underdog med en enda, om ändock väldigt lång, mening. Genom att nyttja metaforen om vanten målas en bild upp i oss tittares huvuden och vi ser hur liten del av det hela som blir socialdemokratisk. Enligt Marita. Detta budskap förstärks ytterligare av att hon med sin tumme och pekfinger rent fysiskt visar på en kort distans. Dvs, en visuell metafor för en liten del. Hon avslutar inlägget med en retorisk fråga. Som vi besvarar mentalt. Fenomenalt. Poäng Ulvskog.
Programledaren ställer frågan om det blir fler jobb genom att rösta på Moderaterna. Hökmark börjar direkt räkna upp ett flertal fakta, säkert mycket bra anledningar till att jobben blir fler, men ni fattar - han fastnar i logosträsket. Dvs, han rabblar snabbt upp alltför många faktaargument för sin sak. Vi lyssnare kommer kanske ihåg det första och ett till men sedan blev orden för många och minneskrokarna för få. Visserligen fortsätter han att bygga sitt ethos som han inledningsvis gjorde så bra genom sina konkretiseringar, men han glömmer känslorna. Det gör inte Ulvskog.
"...Gunnar Hökmark han röstar alltid, vare sig det gäller kemikalieindustrin eller fackliga rättigheter mot löntagarnas och människornas bästa. Han röstar alltid för storkapitalet". Tonen som bär fram orden är beklagande och varmt emotionell. Och så fick hon in klassretoriken. Igen. Som hon alltid får. Dessutom accentuerar och interpunkterar hon sitt budskap med en perfekt tajmad handrörelse som liksom svingar, svungar, driver hennes ord framåt och fyller dem med energi. Poäng Ulvskog.
"Låt mig få säga en annan sak. Marita Ulvskog, om man har utgångspunkten att andras olika uppfattningar beror på att de vill illa, kommer du att få det svårt i Europaparlamentet." Han verkar upprörd, men tonen är fortfarande på låg samtalsnivå. Han verkar upprörd, men alternerar mellan att titta på programledaren och på Marita. Han verkar upprörd, men fortsätter: "Du och jag har olika uppfattningar om hur vi får fler jobb, men jag tror ingenting annat än att du vill att det ska bli så bra som möjligt för medborgarna i Sverige. Och jag tror att det är bra om vi alla har den utgångspunkten". Helt plötsligt tar han tillbaka initiativet i samtalet genom att visa på ett ödmjukt, holistiskt och samtidigt empatiskt kompromissande drag. Hökmark förklarar för oss tittare liksom en far förklarar för sitt barn varför det är okej att mamma och pappa är osams. Och det fungerar. Poäng Hökmark.
Genom hela samtalet låter Gunnar Hökmark Marita Ulvskog tala först. Slumpen är ingen tillfällighet. Ett skäl är definitivt människors förmåga att registrera det som senast uppfattas av den lilla knölen mellan våra hjärnhalvor som stavas amygdala. Det du sist hör sänds ut i hjärnans nätverk. Det är även därför man alltid bör rätta det som är fel så att det sista som mottagaren uppfattar är det som är värt att arkivera. Men Ulvskog får sista ordet eftersom tiden rann ut. Poäng Ulvskog.
Rättvist? Det får du bedöma. Politik är inte retorik. Politik handlar om grundläggande värderingar. Visa vad du står för. Gå och rösta senast den 7 juni.
Visar inlägg med etikett concessio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett concessio. Visa alla inlägg
måndag 25 maj 2009
lördag 16 maj 2009
Till dig som sparar i AMF. (Och som undrar hur det kunde bli så här.)
Så börjar AMF sin resa tillbaka till folks förtroende. I dagens DN har AMF en helsidesannons med ett brev från Ingrid Bonde, VD:n. Och det är en god start. Som en del i deras krishantering gör den sitt jobb.
Rent retoriskt fungerar rubriken som ett exordium. Vi uppmärksammar annonsen. Underrubriken (Och...) visar på det viktiga pathos - att väcka känslor. Kanske är det av förvåning över greppet eller av ökat intresse som vi läser vidare.
"Jag förstår om den senaste tidens händelser runt AMF - med bland annat före detta VD:s pensionsavtal och flytt av pensionspengar - har påverkat ditt förtroende för oss. Jag förstår om du är förbannad." Anaforerna dansar för oss, smickrar oss och försöker ställa sig in hos oss. Bonde ber om vårt förtroende genom att säga att hon förstår att vi inte längre hyser det. Hon ber oss om att sluta vara förbannade genom att säga att hon förstår att vi är det. Genom att adressera problemet på ett ödmjukt och rakt sätt hoppas hon på att vi förlåter det som varit. Och hon använder ett starkt ord - förbannad - som för att visa på den ovanligt starkt svåra situationen kräver ovanligt stark vokabulär.
Sedan sällar hon sig till vår skara - vi som är förbannade: "För det var precis vad jag själv blev när jag fått veta vad som hänt." Ett concessio väl avvägt. För att försöka ta udden av folkets ilska väljer hon att bli en del av den. Det verkar även förtroendeingivande att högsta chefen inte försöker sticka under stol med problemet. Andra stycket slutar med: "För mig (och för alla andra som arbetar på AMF) måste ledningen för ett bolag som har uppdraget att förvalta pensioner alltid sätta spararnas intressen främst." Här är det ethos som måste lyftas. Trovärdigheten för ett pensionsbolag är allt. Det handlar inte om att smöra för kunderna, det handlar om att som företag ta avstånd från några individers omdömeslösa beteende.
Men det räcker inte bara med att säga det en gång. Hela tredje stycket i annonsen har för avsikt att steg för steg försöka återupprätta förtroendet för företaget. Den personliga tonen med tilltalet "du" forsätter. "Jag valde att bli VD för AMF i vintras för att det är ett mycket välskött företag med sunda värderingar." Eftersom AMF just visat hur de inte haft sunda värderingar kan detta inte sägas på något annat sätt än om det är Bondes egna ord. Det är ändå problematiskt. För att förstärka detta uttalande kommer så den följande meningen som på beställning: "Det är det fortfarande". Som att inget av betydelse har ändrats. "Du kan känna dig trygg i att det som skett är isolerade händelser som på intet sätt speglar det egentliga AMF." För trygga är något vi kunder måste känna oss, annars vill vi inte längre vara kunder. Men detta är inte fokuset på meningen. Tryggheten är upplagd som en transportsträcka för att vi inte ska börja analysera den delen av meningens budskap. Bara ta till oss. Undermedvetet. Det vi ombeds fokusera på är hur AMF:s nuvarande VD försöker minska företagets involvering i AMF:s dåvarande VD:s tvivelaktiga affärer. "Jag lovar att göra allt jag kan för att vinna tillbaka det förtroende som det här företaget, och de som jobbar här, förtjänar." Och så sa hon det rakt ut. Det som byggts under så många meningar får sitt crescendo till sist. Bra. Det fäster så mycket lättare hos oss läsare då. Men inte bara det, hon visar återigen på hur företaget är så mycket större och så många fler än de personer som gjort bort sig och som har fått lämna. Smart. Och företaget förtjänar ditt förtroende. Bara så att du vet.
"För mitt i alltihopa finns det mycket som talar för AMF:" Och helt plötsligt går hon från ett abstrakt till ett mycket konkret språk. Ni som varit på något seminarium jag har hållit i har hört det förut: Det du vill att mottagarna ska komma ihåg ska du beskriva så konkret som möjligt. Det som måste sägas, men helst glömmas bort, bör kommenteras med ett abstrakt språk. Ett konkret språk leder nämligen till att associationsmöjligheterna breddas och fler krokar för minnet att hänga upp i skapas. Hängde du med? Ett konkret språk gör så att du minns bättre.
Här följer sedan tre punkter där Bonde förklarar varför du som kund ska välja just dem. I en optimal retorikisk värld kombineras ethos, logos och pathos i varje argument för att på bästa sätt övertyga mottagaren. Med lite god vilja skulle man kunna säga att denna annons gör det. Eller vad tycker du? Punkt ett: " Vi har den bästa ekonomin av alla jämförbara pensionsbolag. Det ger oss större rörelsefrihet och borgar för att du ska få en så bra pension som möjligt." Punkt två: "Vi har fått pengarna att växa mest av alla de senaste 15 åren. Att investeringarna fungerar långsiktigt är A och O när man arbetar med pensioner." Och punkt tre: " Vi har de lägsta kostnaderna i branschen. Vilket inte är minst viktigt eftersom det är dina pengar vi tar hand om."
"Jag och mina medarbetare kommer att fortsätta jobba hårt för det som är viktigast för oss: att du får bästa möjliga avkastning till lägsta möjliga kostnad." Det som är viktigast för Bonde och hennes medarbetare formuleras med en fantastiskt fonetik. Vi har assonanser både i ordparet bästa och lägsta samt i ordparet av-kast-ning och kost-nad. När orden låter så bra ihop stärks vår känsla av att budskapet håller ihop. Mycket snyggt.
"Tack för att du tog dig tid att läsa det här." Genom att visa på läsarens betydelse bekräftas densamme och samtidigt sänds än en gång budskapet om det ödmjuka förhållningssättet. Vi ser en bild på Ingrid Bonde som är där för att minska avståndet mellan oss kunder och den vanligtvis anonyma VD:n samt återigen för att bygga förtroende.
Under bilden kan vi i mindre text läsa: "Har du några frågor eller funderingar är du välkommen att höra av dig till mig på bonde@amf.se. Jag lovar att svara så fort jag hinner. Läs förresten gärna om våra etiska riktlinjer på amf.se". Ytterligare ett försök att minska avståndet, ytterligare ett försök att öka trovärdigheten. Och en subtil markering om att de har etiska riktlinjer för sitt arbete (åtminstone nuförtiden) läggs in i förbifarten. Eller?
Sist av allt har vi en tydlig avsändarmarkör - AMF:s logga. Längst ned i högra hörnet. På den plats där vi i västvärlden läser sista ordet. För att det är det som vi ska komma ihåg.
Avvägningen på hur detaljrikt man beskriver problemen i texten är hela tiden perfekt. Den som skrivit denna text - för vi kan väl i ärlighetens namn säga att det inte är Ingrid Bonde själv - har full koll på decorum. Denna person har även en fingertoppskänsla för hur man ska variera budskapet: Det går att lita på AMF. Varje enskild del av texten följer den klassiska retoriken. Varje enskilt ord verkar genomtänkt. Och teamet bakom annonsen har i mina ögon sett nyttjat sidan tre i DN på ett mycket smart sätt. Nyfiket ser jag fram emot nästa steg.
Rent retoriskt fungerar rubriken som ett exordium. Vi uppmärksammar annonsen. Underrubriken (Och...) visar på det viktiga pathos - att väcka känslor. Kanske är det av förvåning över greppet eller av ökat intresse som vi läser vidare.
"Jag förstår om den senaste tidens händelser runt AMF - med bland annat före detta VD:s pensionsavtal och flytt av pensionspengar - har påverkat ditt förtroende för oss. Jag förstår om du är förbannad." Anaforerna dansar för oss, smickrar oss och försöker ställa sig in hos oss. Bonde ber om vårt förtroende genom att säga att hon förstår att vi inte längre hyser det. Hon ber oss om att sluta vara förbannade genom att säga att hon förstår att vi är det. Genom att adressera problemet på ett ödmjukt och rakt sätt hoppas hon på att vi förlåter det som varit. Och hon använder ett starkt ord - förbannad - som för att visa på den ovanligt starkt svåra situationen kräver ovanligt stark vokabulär.
Sedan sällar hon sig till vår skara - vi som är förbannade: "För det var precis vad jag själv blev när jag fått veta vad som hänt." Ett concessio väl avvägt. För att försöka ta udden av folkets ilska väljer hon att bli en del av den. Det verkar även förtroendeingivande att högsta chefen inte försöker sticka under stol med problemet. Andra stycket slutar med: "För mig (och för alla andra som arbetar på AMF) måste ledningen för ett bolag som har uppdraget att förvalta pensioner alltid sätta spararnas intressen främst." Här är det ethos som måste lyftas. Trovärdigheten för ett pensionsbolag är allt. Det handlar inte om att smöra för kunderna, det handlar om att som företag ta avstånd från några individers omdömeslösa beteende.
Men det räcker inte bara med att säga det en gång. Hela tredje stycket i annonsen har för avsikt att steg för steg försöka återupprätta förtroendet för företaget. Den personliga tonen med tilltalet "du" forsätter. "Jag valde att bli VD för AMF i vintras för att det är ett mycket välskött företag med sunda värderingar." Eftersom AMF just visat hur de inte haft sunda värderingar kan detta inte sägas på något annat sätt än om det är Bondes egna ord. Det är ändå problematiskt. För att förstärka detta uttalande kommer så den följande meningen som på beställning: "Det är det fortfarande". Som att inget av betydelse har ändrats. "Du kan känna dig trygg i att det som skett är isolerade händelser som på intet sätt speglar det egentliga AMF." För trygga är något vi kunder måste känna oss, annars vill vi inte längre vara kunder. Men detta är inte fokuset på meningen. Tryggheten är upplagd som en transportsträcka för att vi inte ska börja analysera den delen av meningens budskap. Bara ta till oss. Undermedvetet. Det vi ombeds fokusera på är hur AMF:s nuvarande VD försöker minska företagets involvering i AMF:s dåvarande VD:s tvivelaktiga affärer. "Jag lovar att göra allt jag kan för att vinna tillbaka det förtroende som det här företaget, och de som jobbar här, förtjänar." Och så sa hon det rakt ut. Det som byggts under så många meningar får sitt crescendo till sist. Bra. Det fäster så mycket lättare hos oss läsare då. Men inte bara det, hon visar återigen på hur företaget är så mycket större och så många fler än de personer som gjort bort sig och som har fått lämna. Smart. Och företaget förtjänar ditt förtroende. Bara så att du vet.
"För mitt i alltihopa finns det mycket som talar för AMF:" Och helt plötsligt går hon från ett abstrakt till ett mycket konkret språk. Ni som varit på något seminarium jag har hållit i har hört det förut: Det du vill att mottagarna ska komma ihåg ska du beskriva så konkret som möjligt. Det som måste sägas, men helst glömmas bort, bör kommenteras med ett abstrakt språk. Ett konkret språk leder nämligen till att associationsmöjligheterna breddas och fler krokar för minnet att hänga upp i skapas. Hängde du med? Ett konkret språk gör så att du minns bättre.
Här följer sedan tre punkter där Bonde förklarar varför du som kund ska välja just dem. I en optimal retorikisk värld kombineras ethos, logos och pathos i varje argument för att på bästa sätt övertyga mottagaren. Med lite god vilja skulle man kunna säga att denna annons gör det. Eller vad tycker du? Punkt ett: " Vi har den bästa ekonomin av alla jämförbara pensionsbolag. Det ger oss större rörelsefrihet och borgar för att du ska få en så bra pension som möjligt." Punkt två: "Vi har fått pengarna att växa mest av alla de senaste 15 åren. Att investeringarna fungerar långsiktigt är A och O när man arbetar med pensioner." Och punkt tre: " Vi har de lägsta kostnaderna i branschen. Vilket inte är minst viktigt eftersom det är dina pengar vi tar hand om."
"Jag och mina medarbetare kommer att fortsätta jobba hårt för det som är viktigast för oss: att du får bästa möjliga avkastning till lägsta möjliga kostnad." Det som är viktigast för Bonde och hennes medarbetare formuleras med en fantastiskt fonetik. Vi har assonanser både i ordparet bästa och lägsta samt i ordparet av-kast-ning och kost-nad. När orden låter så bra ihop stärks vår känsla av att budskapet håller ihop. Mycket snyggt.
"Tack för att du tog dig tid att läsa det här." Genom att visa på läsarens betydelse bekräftas densamme och samtidigt sänds än en gång budskapet om det ödmjuka förhållningssättet. Vi ser en bild på Ingrid Bonde som är där för att minska avståndet mellan oss kunder och den vanligtvis anonyma VD:n samt återigen för att bygga förtroende.
Under bilden kan vi i mindre text läsa: "Har du några frågor eller funderingar är du välkommen att höra av dig till mig på bonde@amf.se. Jag lovar att svara så fort jag hinner. Läs förresten gärna om våra etiska riktlinjer på amf.se". Ytterligare ett försök att minska avståndet, ytterligare ett försök att öka trovärdigheten. Och en subtil markering om att de har etiska riktlinjer för sitt arbete (åtminstone nuförtiden) läggs in i förbifarten. Eller?
Sist av allt har vi en tydlig avsändarmarkör - AMF:s logga. Längst ned i högra hörnet. På den plats där vi i västvärlden läser sista ordet. För att det är det som vi ska komma ihåg.
Avvägningen på hur detaljrikt man beskriver problemen i texten är hela tiden perfekt. Den som skrivit denna text - för vi kan väl i ärlighetens namn säga att det inte är Ingrid Bonde själv - har full koll på decorum. Denna person har även en fingertoppskänsla för hur man ska variera budskapet: Det går att lita på AMF. Varje enskild del av texten följer den klassiska retoriken. Varje enskilt ord verkar genomtänkt. Och teamet bakom annonsen har i mina ögon sett nyttjat sidan tre i DN på ett mycket smart sätt. Nyfiket ser jag fram emot nästa steg.
söndag 19 april 2009
Björklund mot Eriksson - Och vinnaren är...?
I dagens Agenda språkade Eriksson (MP) och Björklund (FP) kring eurons införande i Sverige. Den ene var för, den andre mot. Den ene hade argumenten, den andre var övertygande. Vem som vann? Den som gjorde minst misstag.
Miljöpartiets Peter Eriksson hade vunnit många poäng på att debatten hållits via chat istället för i TV-studio. Första bilden på språkröret och partiledaren visar på vadå? En Björklund som står stabilt på jorden med ett avslappnat kroppsspråk och en Eriksson som har tyngdpunkten än åt ena, än åt andra hållet. Dessutom flackar språkröret med både blick och röst. Det skulle kunna tolkas symptomatiskt för partiernas hållningstagande i EU-frågan. Där Folkpartiet alltid varit genuint positiva till EU – med en kritisk hållning – har Miljöpartiet velat fram och tillbaka. Peter Eriksson verkar inte helt bekväm. Det gör däremot hans motståndare.
Björklund talar lugnt och välfraserat med korta inlägg. Eriksson använder många olika nivåer på språk, många ord, rusar på här och var och ger ett allmänt ostrukturerat intryck. Men han kan argumentera för sin sak.
Eriksson visar retorikisk klass när han först tar upp det faktiska läget för Sveriges ekonomi jämfört med euro-ländernas från folkomröstningen till dags datum. Dessa fakta talar till hans fördel. Sedan fortsätter han med att ta upp Ja-sidans farhågor kring att stå utanför euro-samarbetet och kan visa på att de hade fel. Efter några namngivna referenser på länder som haft en mycket dålig ekonomisk utveckling förstärker han sin ståndpunkt genom att åkalla stöd för sitt "Nej till euro" från företagare som han träffat under dagen. Eriksson använder dessa företagare som experter inom området så-påverkas-företagarsverige-av-eurosamarbetet. Om han lyckas ökar styrkan i hans egna argument.
Björklund kontrar med ett concessio och ett refutatio. "Jag håller med om att de första fem åren har det inte spelat någon roll..." och avväpnar därmed Eriksson på det argument som han så snyggt byggt upp och stärkt med företagarexpertisen. "Men det sista halvåret har det blivit uppenbart att det är en nackdel". Detta accentueras med att Björklund förstärker Men-et med en handrörelse. ”Det är ju därför vi ser den här opinionsförskjutningen". Och sedan fortsätter Folkpartiledaren med att plocka isär språkrörets argumentation.
Björklund verkar vara väl förberedd och hans svar levererar en väl avvägd del av ethos, logos och pathos. Folkpartiledaren lyckas även med bedriften att vara kort, koncis och konkret. I alla fall utom ett. Detta enda misstag höll dock på att kosta honom hela den trovärdighet han byggt upp kring Sveriges behov av att gå med i eurosamarbetet. Han saknade nämligen underbyggda argument som rent konkret visar på vad vi svenskar förlorar på att stå utanför. Rent teoretiskt finns de - möjligheten att påverka viktiga beslut som ger konsekvenser i Sverige. Men som Peter Eriksson plågsamt redogör för har besluten hela tiden legat i linje med den sittande regeringens uttryckliga vilja. Med andra ord plågsamt för Björklund.
I volleyboll kan man vinna matcher på att motståndaren gör fler misstag. Det blir väldigt tydligt när de smashar i nät, och bollen faller död ned på deras sida, eller en serve som "går ut". Detsamma gäller för politik.
När Peter Eriksson låter känslorna springa iväg med honom, och han avbryter Björklund som utan chans att återta ordet till slut får det tilldelat av programledaren, smashar språkröret hårt i nätet. Folkpartiledaren får serven i matchbollsläge och gör serveess. Programledaren blåser av matchen. Vi har en vinnare. Orättvist? Kanske. Miljöpartisten servade bättre och smashade hårdare. Men folkpartisten var bättre på både grundslag och försvar. Och gjorde betydligt färre misstag. Första euromatchvinsten går således till Björklund.
Var det en rolig match att beskåda? Blev jag engagerad av spelet? Nej, inte direkt. Båda två får höja sig några snäpp på retorikskalan för att jag ska tända till.
Miljöpartiets Peter Eriksson hade vunnit många poäng på att debatten hållits via chat istället för i TV-studio. Första bilden på språkröret och partiledaren visar på vadå? En Björklund som står stabilt på jorden med ett avslappnat kroppsspråk och en Eriksson som har tyngdpunkten än åt ena, än åt andra hållet. Dessutom flackar språkröret med både blick och röst. Det skulle kunna tolkas symptomatiskt för partiernas hållningstagande i EU-frågan. Där Folkpartiet alltid varit genuint positiva till EU – med en kritisk hållning – har Miljöpartiet velat fram och tillbaka. Peter Eriksson verkar inte helt bekväm. Det gör däremot hans motståndare.
Björklund talar lugnt och välfraserat med korta inlägg. Eriksson använder många olika nivåer på språk, många ord, rusar på här och var och ger ett allmänt ostrukturerat intryck. Men han kan argumentera för sin sak.
Eriksson visar retorikisk klass när han först tar upp det faktiska läget för Sveriges ekonomi jämfört med euro-ländernas från folkomröstningen till dags datum. Dessa fakta talar till hans fördel. Sedan fortsätter han med att ta upp Ja-sidans farhågor kring att stå utanför euro-samarbetet och kan visa på att de hade fel. Efter några namngivna referenser på länder som haft en mycket dålig ekonomisk utveckling förstärker han sin ståndpunkt genom att åkalla stöd för sitt "Nej till euro" från företagare som han träffat under dagen. Eriksson använder dessa företagare som experter inom området så-påverkas-företagarsverige-av-eurosamarbetet. Om han lyckas ökar styrkan i hans egna argument.
Björklund kontrar med ett concessio och ett refutatio. "Jag håller med om att de första fem åren har det inte spelat någon roll..." och avväpnar därmed Eriksson på det argument som han så snyggt byggt upp och stärkt med företagarexpertisen. "Men det sista halvåret har det blivit uppenbart att det är en nackdel". Detta accentueras med att Björklund förstärker Men-et med en handrörelse. ”Det är ju därför vi ser den här opinionsförskjutningen". Och sedan fortsätter Folkpartiledaren med att plocka isär språkrörets argumentation.
Björklund verkar vara väl förberedd och hans svar levererar en väl avvägd del av ethos, logos och pathos. Folkpartiledaren lyckas även med bedriften att vara kort, koncis och konkret. I alla fall utom ett. Detta enda misstag höll dock på att kosta honom hela den trovärdighet han byggt upp kring Sveriges behov av att gå med i eurosamarbetet. Han saknade nämligen underbyggda argument som rent konkret visar på vad vi svenskar förlorar på att stå utanför. Rent teoretiskt finns de - möjligheten att påverka viktiga beslut som ger konsekvenser i Sverige. Men som Peter Eriksson plågsamt redogör för har besluten hela tiden legat i linje med den sittande regeringens uttryckliga vilja. Med andra ord plågsamt för Björklund.
I volleyboll kan man vinna matcher på att motståndaren gör fler misstag. Det blir väldigt tydligt när de smashar i nät, och bollen faller död ned på deras sida, eller en serve som "går ut". Detsamma gäller för politik.
När Peter Eriksson låter känslorna springa iväg med honom, och han avbryter Björklund som utan chans att återta ordet till slut får det tilldelat av programledaren, smashar språkröret hårt i nätet. Folkpartiledaren får serven i matchbollsläge och gör serveess. Programledaren blåser av matchen. Vi har en vinnare. Orättvist? Kanske. Miljöpartisten servade bättre och smashade hårdare. Men folkpartisten var bättre på både grundslag och försvar. Och gjorde betydligt färre misstag. Första euromatchvinsten går således till Björklund.
Var det en rolig match att beskåda? Blev jag engagerad av spelet? Nej, inte direkt. Båda två får höja sig några snäpp på retorikskalan för att jag ska tända till.
onsdag 25 mars 2009
Baylan vs Schlingmann - första dejten, förlåt: duellen
Ibrahim Baylan, socialdemokraternas relativt nytillträdde partisekreterare hade idag sin första dejt med Per Schlingmann, moderaternas dito i en debatt arrangerad av tidningen Fokus.
Med tanke på mina erfarenheter av de båda herrarna var jag övertygad om att den ene skulle göra retorisk slarvsylta av den andre. Ack vad jag bedrog mig.
Ämnet för dagen var integration, men som en kvinna i publiken så pricksäkert klargjorde det handlade debatten mest om introduktion.
Baylan iklädd blå bomullsskjorta och blåjeans fick inleda debatten och gick direkt på sitt favoritbudskap som han vid ett flertal tillfällen senare under debatten kom tillbaka till - hans egen uppväxt i norra Botkyrka. Helt rätt utifrån hans politiska perspektiv. Han lyckas i ett drag med att bygga sitt ethos, att fånga välviljan (captatio benevolentiae) samt att leverera både exordium och narratio - på mindre än tre minuter. Han pratar numera med en omisskännlig Umeå-dialekt vilket bara understryker den bakgrund som han i några snabba penseldrag målar upp både med sina ord och med sitt val av klädsel. Och budskapet når fram: han är arbetar-/förorts-/invandrarkillen.
I just den här frågan är detta mycket smart rent strategiskt. Han sätter ribban för Schlingmann som inte har en chans emot Baylans expertis inom området. Där moderaternas partisekreterare, för dagen mycket välklädd i kostym och tilhörande lackskor, egentligen mycket väl formulerat argumentar för sitt partis politik står Ibbe bredvid och är den verklighet Schlingmann tycker till om. 1-0 till Baylan rent retoriskt.
Socialdemokraternas partisekreterare lyckas även med konststycket att få publiken att inte bara dra på mungiporna utan fullkomligt brista ut i gapskratt - flera gånger. Det är mer än vad man kan säga om moderaten på scen, även om hans betraktelse att "varje gång man ser Mona Sahlin ser man sedelpressen tugga" åtminstone fick mig att le inombords. 2-0 till Baylan.
Båda partisekreterarna använde sig av den retoriska stilfiguren concessio (medgivande). De höll med varandra i rörande omfattning och avväpnar därmed motståndarens argument. Baylan gick visserligen lite längre än Schlingmann men här blev den retoriska kampen dock oavgjord.
Ibbe verkar vara en naturbegåvning när det gäller retorik eftersom han slänger sig med ett flertal stilfigurer. En som han särskilt gillar är paralipsis, dvs han säger något för att snabbt kommentera att så inte kan vara fallet och har på så sätt lyckats med att påstå något utan att ha påstått det. "Jag känner inte Per Schlingmann som person, men han anses vara en politisk räv. Jag tror ju inte att (detta kan stämma)... men det kan ju tolkas som valtaktiskt att...". 3-0.
Ibrahim Baylan har en förmåga att lyfta positiva känslor med sitt språkbruk. Men han faller alltför ofta i fällan att försöka sänka sina motståndare på ett fult sätt. Idag var han väldigt rädd. Han var rädd för än det ena än det andra. Jag uppfattade dock inte att detta var en genuin rädsla, såsom ordet definieras, och i och med att han nyttjar frasen rent retoriskt tappar han delar av den trovärdighet som han så skickligt byggt upp. Med andra ord en poäng till Schlingmann, som ändå ligger under.
Varför går det då så dåligt för den moderata partisekreteraren? Om Ibbe spelar hårt på känslor, eftersom han vet (?) att han rent politiskt inte har så mycket att komma med, spelar Per Schlingmann hårt på logos. Hade jag sett debatten på TV hade jag kanske inte reagerat så starkt på denna skillnad, men en meter från scenen behöver jag känna att han känner något för frågan han debatterar. Per använder alltför sparsamt bilder i sitt språk, är alltför sparsam med egna berättelser, och nyttjar knappt några stilfigurer. Detta leder till att han inte lyckas med att väcka känslor hos oss i publiken (pathos). Som jag tidigare kommenterat är det inte bara viktigt utan essentiellt att få alla de tre konstfulla bevisen ethos, logos och pathos representerade i ett tal, även om det framställs som ett samtal eller debatt. En balans är att föredra, men i det närmaste total avsaknad är en katastrof. Ännu ett poäng till vänsterkillen.
Det högermannen dock levererar med råge är konkretiseringar av sitt partis politik. Vi får också konsekvensanalyser av olika ståndstaganden. Vid det enda tillfället som Schlingmann faktiskt producerar en egen berättelse är den av hög klass. Eller vad tycker ni om denna: När Mona Sahlin för några dagar sedan debatterade med Reinfeldt "satt jag med laptopen och tänkte skriva ned allt Mona sa som kostar pengar. Och jag hann inte skriva ned allt". Det sista ledet behöver inte uttalas, vi förstår ändå poängen. En poäng till Schlingmann.
Ibbe provar även att använda ironi. På en direkt fråga från Fokus chefredaktör Karin Pettersson svarar Baylan "av en slump så råkar jag ha ett exempel". Denna gång lockade det initiellt till skratt i lokalen, men efterspelet blev inte lika lyckat. Han var helt enkelt för förberedd. En slipad retoriker är alltid väl förberedd, men uppträder spontant. Här skulle den socialdemokratiske partisekreterare istället tagit en tankepaus och sedan reciterat exemplet "från minnet". Det hade gjort ett mycket starkare intryck. Ett minuspoäng till Baylan.
Inom retoriken brukar vi säga att framförandet är den viktigaste delen. Ett bra framförande kan rädda ett dåligt tal, medan ett dåligt framfört tal bara är dåligt. Inom politiken kan man snacka omkull många väljare, men i slutändan är det ändå viktigt att stå upp för något och att stå för något. Rent retoriskt vinner Baylan första duellen med 3-2. Rent politiskt vann dock Schlingmann en jordskredsseger.
Med tanke på mina erfarenheter av de båda herrarna var jag övertygad om att den ene skulle göra retorisk slarvsylta av den andre. Ack vad jag bedrog mig.
Ämnet för dagen var integration, men som en kvinna i publiken så pricksäkert klargjorde det handlade debatten mest om introduktion.
Baylan iklädd blå bomullsskjorta och blåjeans fick inleda debatten och gick direkt på sitt favoritbudskap som han vid ett flertal tillfällen senare under debatten kom tillbaka till - hans egen uppväxt i norra Botkyrka. Helt rätt utifrån hans politiska perspektiv. Han lyckas i ett drag med att bygga sitt ethos, att fånga välviljan (captatio benevolentiae) samt att leverera både exordium och narratio - på mindre än tre minuter. Han pratar numera med en omisskännlig Umeå-dialekt vilket bara understryker den bakgrund som han i några snabba penseldrag målar upp både med sina ord och med sitt val av klädsel. Och budskapet når fram: han är arbetar-/förorts-/invandrarkillen.
I just den här frågan är detta mycket smart rent strategiskt. Han sätter ribban för Schlingmann som inte har en chans emot Baylans expertis inom området. Där moderaternas partisekreterare, för dagen mycket välklädd i kostym och tilhörande lackskor, egentligen mycket väl formulerat argumentar för sitt partis politik står Ibbe bredvid och är den verklighet Schlingmann tycker till om. 1-0 till Baylan rent retoriskt.
Socialdemokraternas partisekreterare lyckas även med konststycket att få publiken att inte bara dra på mungiporna utan fullkomligt brista ut i gapskratt - flera gånger. Det är mer än vad man kan säga om moderaten på scen, även om hans betraktelse att "varje gång man ser Mona Sahlin ser man sedelpressen tugga" åtminstone fick mig att le inombords. 2-0 till Baylan.
Båda partisekreterarna använde sig av den retoriska stilfiguren concessio (medgivande). De höll med varandra i rörande omfattning och avväpnar därmed motståndarens argument. Baylan gick visserligen lite längre än Schlingmann men här blev den retoriska kampen dock oavgjord.
Ibbe verkar vara en naturbegåvning när det gäller retorik eftersom han slänger sig med ett flertal stilfigurer. En som han särskilt gillar är paralipsis, dvs han säger något för att snabbt kommentera att så inte kan vara fallet och har på så sätt lyckats med att påstå något utan att ha påstått det. "Jag känner inte Per Schlingmann som person, men han anses vara en politisk räv. Jag tror ju inte att (detta kan stämma)... men det kan ju tolkas som valtaktiskt att...". 3-0.
Ibrahim Baylan har en förmåga att lyfta positiva känslor med sitt språkbruk. Men han faller alltför ofta i fällan att försöka sänka sina motståndare på ett fult sätt. Idag var han väldigt rädd. Han var rädd för än det ena än det andra. Jag uppfattade dock inte att detta var en genuin rädsla, såsom ordet definieras, och i och med att han nyttjar frasen rent retoriskt tappar han delar av den trovärdighet som han så skickligt byggt upp. Med andra ord en poäng till Schlingmann, som ändå ligger under.
Varför går det då så dåligt för den moderata partisekreteraren? Om Ibbe spelar hårt på känslor, eftersom han vet (?) att han rent politiskt inte har så mycket att komma med, spelar Per Schlingmann hårt på logos. Hade jag sett debatten på TV hade jag kanske inte reagerat så starkt på denna skillnad, men en meter från scenen behöver jag känna att han känner något för frågan han debatterar. Per använder alltför sparsamt bilder i sitt språk, är alltför sparsam med egna berättelser, och nyttjar knappt några stilfigurer. Detta leder till att han inte lyckas med att väcka känslor hos oss i publiken (pathos). Som jag tidigare kommenterat är det inte bara viktigt utan essentiellt att få alla de tre konstfulla bevisen ethos, logos och pathos representerade i ett tal, även om det framställs som ett samtal eller debatt. En balans är att föredra, men i det närmaste total avsaknad är en katastrof. Ännu ett poäng till vänsterkillen.
Det högermannen dock levererar med råge är konkretiseringar av sitt partis politik. Vi får också konsekvensanalyser av olika ståndstaganden. Vid det enda tillfället som Schlingmann faktiskt producerar en egen berättelse är den av hög klass. Eller vad tycker ni om denna: När Mona Sahlin för några dagar sedan debatterade med Reinfeldt "satt jag med laptopen och tänkte skriva ned allt Mona sa som kostar pengar. Och jag hann inte skriva ned allt". Det sista ledet behöver inte uttalas, vi förstår ändå poängen. En poäng till Schlingmann.
Ibbe provar även att använda ironi. På en direkt fråga från Fokus chefredaktör Karin Pettersson svarar Baylan "av en slump så råkar jag ha ett exempel". Denna gång lockade det initiellt till skratt i lokalen, men efterspelet blev inte lika lyckat. Han var helt enkelt för förberedd. En slipad retoriker är alltid väl förberedd, men uppträder spontant. Här skulle den socialdemokratiske partisekreterare istället tagit en tankepaus och sedan reciterat exemplet "från minnet". Det hade gjort ett mycket starkare intryck. Ett minuspoäng till Baylan.
Inom retoriken brukar vi säga att framförandet är den viktigaste delen. Ett bra framförande kan rädda ett dåligt tal, medan ett dåligt framfört tal bara är dåligt. Inom politiken kan man snacka omkull många väljare, men i slutändan är det ändå viktigt att stå upp för något och att stå för något. Rent retoriskt vinner Baylan första duellen med 3-2. Rent politiskt vann dock Schlingmann en jordskredsseger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)