Visar inlägg med etikett Jan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jan. Visa alla inlägg

måndag 18 maj 2009

När den visuella retoriken tar över

Söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda blev lite av ett antiklimax för alla oss politikintresserade. Det är tre veckor fram till valet till Europaparlamentet men vi tittare fick nöja oss med inrikespolitik. Magplask av beslutstagaren tycker jag. Det är kanske därför jag slutade lyssna på vad de sa och började titta på hur de sa istället. Och hur det såg ut!

Att alliansregeringen har varit samspelta en längre tid är vida känt och accepterat. Att oppositionsalternativet har haft uppförsbacke ett tag nu kan inte heller ha undgått någon. Dessa två insikter understryktes ytterligare efter en snabb analys av hur de båda lagen var klädda.

I statsministerns lag bar alla kläder i blå ton. Statsministern bar en stor knut knyten med en mörkblå-, ljusblå- och vitrandig slips. Väl passande för en moderat som går från mörkblå konservatism till ljusblå liberalism och som vill mäkla fred både i borgeligheten och i Sverige. Utbildningsministern tillika Folkpartisten Björklund bar även han en sober kostym. Till denna såg vi en ljusblå slips med mörkblå streck. Och liberalen Jan drar åt höger. Kravliberalism. Näringsministern, vice statsministern och Centerpartisten Olofsson var som vanligt mycket propert klädd i dräkt. Denna gång i talande turkos över ett nattblått linne. Den gröna bondecentern som hoppat högerut för att möta hålet som uppstod när moderaterna drog sig mot mitten? De säger att de är liberaler men i mångt och mycket röstar de väldigt konservativt. Under ytan... Sist men inte minst har vi socialministern och Kristdemokraten Hägglund. Även han i mycket välsittande kostym med varmlila slips med vita prickar på. Har den konservative Hägglund plötsligt blivit liberal feminist? Intressant.

I motståndarlaget har inte det här lagtänket riktigt slagit igenom. Än. På vänsterflanken står Vänsterpartisten Ohly. Han har visserligen anammat kavajen, men till den bär han jeans och en uppknäppt jeansblåaktig bomullsskjorta. Naturligtvis saknar han slips. I mitten står Socialdemokraternas Sahlin i svart dräkt fållad med vita prickar över en svart topp på ett par pumps med höga klackar. Hon skickar en väldigt tydlig signal. Det är jag som bestämmer. På högerflanken står Miljöpartisternas ena språkrör Wetterstrand i högkvalitativ men mycket illasittande gråblank kostym under vilken en mörkrosa topp tittar fram. Hennes dyra kostym passar inte in på vänsterflanken. Det är symptomatiskt. Det gör inte hennes politik heller.

Lika lite som oppositionens klädval antydde ett lag gjorde deras argument det, även om Mona försökte visa att de numera hör ihop genom att fysiskt dra de andra två till sig. Varken Lars eller Maria såg riktigt bekväma ut i den kramen. Trovärdigt? Inte direkt. Alliansregeringen däremot var till och med vänligt medstämmande mot varandra även i frågor där de tydligt inte håller med varandra. Inte heller särskilt trovärdigt. De är fyra partier av en anledning. Låt oss väljare förstå vari skillnaden ligger, tack.

Hur de argumenterade? Ja, i det rödgröna laget stod Ohly mest och flinade. När han inte hånlog förståss, eller skrattade åt någon alliansföreträdare. Wetterstrand såg mest ut som en såndär nickedocka som man kan sätta fast på instrumentbrädan i bilen och som sedan rycker lite okontrollerat hela tiden när man kör. Allvarligt, hennes nacke behöver stödjas upp med något - den rör sig konstant åt något håll. Dessutom behöver hon förmodligen nya linser eller fylla på med artificiell tårvätska inför strålkastartillställningar. Hon blinkar hela tiden. Sahlin körde det väl beprövade om ja-ag ta-lar lå-ng-sa-mt så ko-nt-tro-lle-rar ja-ag ru-um-me-et stilen som var uttråkande redan första timmen och som blev helt outhärdlig under den andra.

I det blåa laget står Reinfeldt oftast väldigt allvarlig och tittar ned på alla andra (han är betydligt längre) med sina stora rådjursögon och med avsaknad av övriga ansiktsuttryck. Vid något tillfälle blir han arg och då får vi se det blixtra till i ögonen. Vid ett annat tillfälle skrattar han snabbt. Båda delarna borde han göra lite oftare. Att helt sakna ansiktsmimik är onaturligt och uppfattas också som onaturligt av åskådaren. Björklund var ovanligt rapp och levererade exempel efter exempel. Ibland var hastigheten på orden som matades fram så snabb att effekten avtog i kvadrat med flödet. Säg färre ord med lägre hastighet så kommer budskapet mycket lättare fram. Lovar. Hos Olofsson stod ögonbrynen i ständigt förvånatläge när hon pratar. Men verbalt är hon inte förvånad. Det är en klar fördel om ansiktsuttrycket återspeglar det budskap man vill sända. Annars uppstår bara brus. Och så har vi Hägglund. Som bara är så bra. Hela tiden. Empatisk när empatisk förväntas, seriös när seriös förväntas. Och rolig när rolig inte förväntas, men sannerligen uppskattas.

Vad sa de då? Göran levererade kvällens snygga kiasm: "Det är bättre att använda lite pengar och göra mycket, än att använda mycket pengar och göra litet" som svar på varför Sverige bör satsa resurser utomlands för att få ned koldioxidutsläppen. Jan poängterade en antites hos Lars: "Du sjunger internationalen på dina möten, men du är ju den störste nationalisten av dem alla!". De var kvällens vinnare.

Maud replikerar visserligen snabbt på Mona och tydliggör ideologiskillnaden dem emellan med orden "Vems pengar är det? Medborgarnas. Vi låter dem behålla mer av sina egna pengar". Men hon levererar inga klockrena fraser på det sätt hon brukar. Fredrik kommenterar frågan varför man ska gå och rösta i EP-valet med att "Det gör inte ont att rösta". Fantastiskt entusiasmerande. Inte. Och så undrar politikerna varför folk inte är mer intresserade av EP-valet. Ok. Mona använder gärna nedlåtande ord som "förnedrande" och "hyckleri". Hennes språk gränsar ofta mot rena sarksmer. Visst kan ett hårt språk uppvigla de redan frälsta, men hon framstår inte som vidare sympatisk. Samtidigt månar hon om sin folkliga sida och talar om "killarna och tjejerna på Volvo". Denna dualitet fungerar sällan. Lars är väldigt förutsägbar i sin klassretorik. Även när han har fel har han rätt. Allt går tydligen att förklaras utifrån ett klassperspektiv. Imponerad över hans uthållighet är jag. Faktiskt. Men det är lätt att avväpna hans argument rent logiskt. Starkt pathos är dock inte att underskatta. Det lockar väljare. Maria däremot lyckas inte alls ikväll. Inte ens med egna huvudfrågan kring miljöpolitiken. Eller så är hennes fysiska tics ett alltför stort hinder för mig att komma över denna afton. Lovar att blunda nästa gång hon debatterar. Åtminstone en stund.

Summa summarum - hettade det till? Inte direkt. Och så undrar de politiska partierna varför intresset för politik sjunker hos befolkningen. Det undrar inte jag.

söndag 19 april 2009

Björklund mot Eriksson - Och vinnaren är...?

I dagens Agenda språkade Eriksson (MP) och Björklund (FP) kring eurons införande i Sverige. Den ene var för, den andre mot. Den ene hade argumenten, den andre var övertygande. Vem som vann? Den som gjorde minst misstag.

Miljöpartiets Peter Eriksson hade vunnit många poäng på att debatten hållits via chat istället för i TV-studio. Första bilden på språkröret och partiledaren visar på vadå? En Björklund som står stabilt på jorden med ett avslappnat kroppsspråk och en Eriksson som har tyngdpunkten än åt ena, än åt andra hållet. Dessutom flackar språkröret med både blick och röst. Det skulle kunna tolkas symptomatiskt för partiernas hållningstagande i EU-frågan. Där Folkpartiet alltid varit genuint positiva till EU – med en kritisk hållning – har Miljöpartiet velat fram och tillbaka. Peter Eriksson verkar inte helt bekväm. Det gör däremot hans motståndare.

Björklund talar lugnt och välfraserat med korta inlägg. Eriksson använder många olika nivåer på språk, många ord, rusar på här och var och ger ett allmänt ostrukturerat intryck. Men han kan argumentera för sin sak.

Eriksson visar retorikisk klass när han först tar upp det faktiska läget för Sveriges ekonomi jämfört med euro-ländernas från folkomröstningen till dags datum. Dessa fakta talar till hans fördel. Sedan fortsätter han med att ta upp Ja-sidans farhågor kring att stå utanför euro-samarbetet och kan visa på att de hade fel. Efter några namngivna referenser på länder som haft en mycket dålig ekonomisk utveckling förstärker han sin ståndpunkt genom att åkalla stöd för sitt "Nej till euro" från företagare som han träffat under dagen. Eriksson använder dessa företagare som experter inom området så-påverkas-företagarsverige-av-eurosamarbetet. Om han lyckas ökar styrkan i hans egna argument.

Björklund kontrar med ett concessio och ett refutatio. "Jag håller med om att de första fem åren har det inte spelat någon roll..." och avväpnar därmed Eriksson på det argument som han så snyggt byggt upp och stärkt med företagarexpertisen. "Men det sista halvåret har det blivit uppenbart att det är en nackdel". Detta accentueras med att Björklund förstärker Men-et med en handrörelse. ”Det är ju därför vi ser den här opinionsförskjutningen". Och sedan fortsätter Folkpartiledaren med att plocka isär språkrörets argumentation.

Björklund verkar vara väl förberedd och hans svar levererar en väl avvägd del av ethos, logos och pathos. Folkpartiledaren lyckas även med bedriften att vara kort, koncis och konkret. I alla fall utom ett. Detta enda misstag höll dock på att kosta honom hela den trovärdighet han byggt upp kring Sveriges behov av att gå med i eurosamarbetet. Han saknade nämligen underbyggda argument som rent konkret visar på vad vi svenskar förlorar på att stå utanför. Rent teoretiskt finns de - möjligheten att påverka viktiga beslut som ger konsekvenser i Sverige. Men som Peter Eriksson plågsamt redogör för har besluten hela tiden legat i linje med den sittande regeringens uttryckliga vilja. Med andra ord plågsamt för Björklund.

I volleyboll kan man vinna matcher på att motståndaren gör fler misstag. Det blir väldigt tydligt när de smashar i nät, och bollen faller död ned på deras sida, eller en serve som "går ut". Detsamma gäller för politik.

När Peter Eriksson låter känslorna springa iväg med honom, och han avbryter Björklund som utan chans att återta ordet till slut får det tilldelat av programledaren, smashar språkröret hårt i nätet. Folkpartiledaren får serven i matchbollsläge och gör serveess. Programledaren blåser av matchen. Vi har en vinnare. Orättvist? Kanske. Miljöpartisten servade bättre och smashade hårdare. Men folkpartisten var bättre på både grundslag och försvar. Och gjorde betydligt färre misstag. Första euromatchvinsten går således till Björklund.

Var det en rolig match att beskåda? Blev jag engagerad av spelet? Nej, inte direkt. Båda två får höja sig några snäpp på retorikskalan för att jag ska tända till.

söndag 29 mars 2009

Guillou härskar genom språket

Jan Guillou skriver i dagens Aftonbladet att "Roffarideologin gör att vi kan släcka ljuset - för gott". Hans huvudpoäng är att direktörer är människor som tror sig stå över alla andra människor. Tröttsam inriktning som vi har hört förr, faktiskt. Dagens vinkling är att dessa übermänniskors "roffarideologi" är "den största miljöfaran i världen". Lyckas han ro den tesen i land, rent retoriskt? Vi kommer dit. Anledningen till att jag föll för detta inlägg var att Guillou på ett väldigt manipulativt sätt använder språket, inte argumentationen, till att övertyga läsaren.

Observera att jag nyss använde verbet manipulera som väcker negativa klanger istället för ett mer neutralt uttryck. Påverkade jag dig? Färgade jag din uppfattning kring Guillous sätt att uttrycka sig? Säkert. Åtminstone undermedvetet. Tänk alltid på vilka ord du använder när du förbereder ett tal, anförande eller annan muntlig presentation. I skrift är dessa mycket lättare att identifiera och förhålla sig till.

Vad är det då han gör?

Genom hela inlägget nyttjar han en vokabulär som ligger i den högre energiskalan, dvs ord med mycket kraft i sig, för att uppväcka känslor av avsky och upprördhet hos läsaren. Detta är både semiotik (teckenlära) och retorik. Av de tre konstfulla bevisen handlar denna artikel mest om pathos, av förklarliga skäl. När den logiska argumentationen faller tar man till känslorna för att övertyga.

"Det tycks inte spela någon roll för marknadsfundamentalisterna att direktörsklassen gång på gång skapar katafstrof genom sitt roffande, som nu i den senaste finanskrisen. Att amerikanska roffardirektörer slår sönder världens ekonomi och visar sig odugliga som exempelvis bilfabrikanter leder inte till slutsatsen att de är odugliga utan att skattebetalarna måste plundras för att städa upp efter deras härjningar. Medan direktörsflocken skrikande av skratt drar iväg med miljarderna i bonusbelöning". Och så här fortsätter det genom hela texten. Lite tröttsamt det med, faktiskt.

Ett annat sätt att härska genom språket är att tala i påståenden och inte i funderingar. Att bestämt hävda att något är på ett visst sätt istället för att tro något leder till helt olika mottagarresponser. Ett exempel: "Järnvägsverksamheten skall försämras, biljettpriserna höjas och standarden sänkas för att nya direktörer ska få rulla sig i nya miljoner". Eller inte. Bara för att Guillou påstår att det är så leder inte till att vi läsare godtar hans slutledning. Han missar nämligen att underbygga det med äkta argument. Nästa exempel följer direkt på det förra: "Apoteksverksamheten skall gå samma väg, drivas i privat vinstintresse så att medicinerna blir dyrare, ..." Inte heller detta är objektiv fakta utan författarens egna privata tyckande som formuleras som en vedertagen sanning. Evidentia in absurdum, som jag skulle kalla det. Allt för att starkare övertyga läsaren.

Ett tredje sätt att härska genom språket är att nyttja det vi på retorikiska kallar för metaforik. Genom att använda ordet roffa dels som förstärkning åt ett antal andra ord (roffardirektörer, roffarbonusar, roffarklassen samt roffarideologi) och dels som egna verbformer (roffande och roffarna) försöker Guillou hamra in att direktörer på olika sätt bara är ute efter att stjäla, norpa, knycka eller röva. Kanske håller Nationalencyclopedin med om detta, kanske inte.

Vad som är intressant ur en analytisk synvinkel är att skärskåda huruvida Guillous argument håller för prövning. Just ja, han argumenterar inte i ordets vanliga bemärkelse (logos), han försöker övertyga med emotionell retorik. Fungerar det? Säkert, men inte idag, inte på mig.