Kameleonten Östros

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros har under veckan synts flitigt. Vi har kunnat se honom både i riksdagens budgetdebatt och i Aftonbladet/SvD:s Korseld. Det måste varit en fantastisk vecka för Östros som verkligen varit i sitt esse. För det råder ingen tvekan om att mannen gillar att stå i strålkastarljuset.

Ett sätt att bli uppmärksammad av media är att använda fraser som sticker till och framför allt sticker ut. Att kalla regeringen för paralyserad och senfärdig eller att fråga Anders Borg varför han inte kommer med "några förslag för att reparera det historiska fiaskot" är ett sätt att använda starka ord för att lyfta energinivån i det konstanta kommunikationsflödet ett tal lätt övergår i. Men Östros slutar inte där. Han är skicklig på att nyttja ett flertal olika retoriska, semantiska och kommunikationsteoretiska knep. Låt mig ge några exempel.

Fakta verkar oftast som neutrala oberoende markörer för att förstärka argument. De kan till och med stå självständiga för att visa på talarens poäng. Thomas nyttjar detta stiligt när han använder kontrasteffekten och ställer Anders Borgs skattesänkningar som själv ger honom 13.000 kronor mer i månaden på en månadslön på 100.000 kronor mot den föreslagna skattesänkningen för pensionärer på 68 kronor. Eller vad tycker ni om det här? "De 10 procent rikaste i Sverige har med regeringens politik fått mer i fickan av Anders Borg än vad 60 procent av befolkningen har fått tillsammans". Östros behöver inte skriva oss på näsan. Det låter inte rättvist och det låter inte schysst. Det låter girigt. Problemet är bara att fakta kan användas på samma sätt som statistik - på det sätt som mest gynnar vår egen sak. Var därför alltid observanta på uppradningar av faktapåståenden.

I budgetdebatten kastar Östros känga efter känga mot regeringen i allmänhet och Anders Borg i synnerhet. Ibland blir det personliga påhopp som när han anklagar Borg för att ha trängt ut hundratusentals från arbetslöshetsförsäkringen som om finansministern är ensamt ansvarig för regeringens politik. Ensamt och ytterst ansvarig är inte samma sak. Personliga påhopp underminerar förtroendet för argumentationen och Östros skulle istället ha vunnit på att säga "ni moderater" eller "ni i regeringen". En annan känga lät så här: "Det är också väldigt viktigt i ett krisläge, det har jag lärt mig från mina erfarenheter av att bekämpa kris som vi fått ärva av borgeliga regeringar, att man måste fördela bördorna rättvist". Uttalandet börjar med stark och klar stämma för att snabbt tappa i styrka och mot slutet vara nere på just över viskningsnivå. Om det inte var så att denna ekonomiska kris som vi är inne i just nu är global, och inte nationell, hade denna ordföljd verkat som ett ypperligt starkt slag mot den sittande regeringen. I det här fallet blev det dock bara uddlös politisk retorik.

I budgetdebatten talar Thomas Östros med en hård, i det närmaste oförsonlig stämma. Med hög frekvens förstärker han sitt budskap genom att banka med knytnäven i talarstolen. Det ger ett onödigt störande intryck. Mycket bättre är det när han nyttjar händerna till att fara ut och i luften göra samma markörer. Mikrofoner förstärker nämligen alla ljud, inte bara ditt tal. Det Östros kallar engagemang kallar Kielos ilska. Jag är böjd att hålla med. Retorikens regler är på den här punkten tydliga. Tappar du humöret tappar du trovärdighet och det i sin tur gör att du tappar debatten. Det är inget fel med engagemang. Det är inget fel med ett drivande energiskt språk. Men håll det på en positiv nivå. Känslor som ilska, rädsla och frustration gör sig mycket bättre i ett nedtonat läge där argumenten får större svängrum och möjlighet att tränga in för bearbetning och acceptans.

Trots detta måste jag ändå berömma Östros som visar på exellens inom det närmast optimala nyttjandet av pathos. Det som är passande i riksdagens talarstol följer inte med in i TV-studion. Ta bara följande passage från intervjun i Korseld: "Jag är helt övertygad om att det vi föreslår skulle hjälpa Sverige på traven att ta sig ur ett så'nt här svårt läge". Rösten är varm och klar, det är ett driv framåt i påståendet och han håller tydlig ögonkontakt. Thomas fortsätter: "Och jag blir faktiskt engagerad i tanken att Herre Gud!" en plötslig skjuts i hastighet avslutas med ett plötsligt exclamatio (utrop) men sedan är energin som bortblåst. "Här står vi inför ett läge med massarbetslöshet där regeringen säger man kan inte göra någonting". Det sista viskas ut. Ryggen är rät, armarna längs sidorna. Det enda som rör sig är Östros ögonbryn som lyfts och rynkat pannan i en förvånad min. Den passiva kroppen sänder ett passivt budskap som understödjer budskapet om regeringens passivitet.

Men den så nära perfekta kalibreringen av känslor blir ibland lite för perfekt. Östros är som en kameleont när det gäller mimik och röstläge. Är allt detta bara ett spel för galleriet?

Ett är i alla fall säkert. Även om inte statens finanser är det som människor är mest intresserad av att lyssna på visar Sverige upp två kandiater med sikte på finansministerposten efter nästa val som båda två inte bara anses skickliga med siffror utan även med ord. Åtminstone för en retorikinsnöad person som undertecknad ter sig framtiden som mycket intressant och jag väntar med spänning på fortsättningen.