Till dig som sparar i AMF. (Och som undrar hur det kunde bli så här.)

Så börjar AMF sin resa tillbaka till folks förtroende. I dagens DN har AMF en helsidesannons med ett brev från Ingrid Bonde, VD:n. Och det är en god start. Som en del i deras krishantering gör den sitt jobb.

Rent retoriskt fungerar rubriken som ett exordium. Vi uppmärksammar annonsen. Underrubriken (Och...) visar på det viktiga pathos - att väcka känslor. Kanske är det av förvåning över greppet eller av ökat intresse som vi läser vidare.

"Jag förstår om den senaste tidens händelser runt AMF - med bland annat före detta VD:s pensionsavtal och flytt av pensionspengar - har påverkat ditt förtroende för oss. Jag förstår om du är förbannad." Anaforerna dansar för oss, smickrar oss och försöker ställa sig in hos oss. Bonde ber om vårt förtroende genom att säga att hon förstår att vi inte längre hyser det. Hon ber oss om att sluta vara förbannade genom att säga att hon förstår att vi är det. Genom att adressera problemet på ett ödmjukt och rakt sätt hoppas hon på att vi förlåter det som varit. Och hon använder ett starkt ord - förbannad - som för att visa på den ovanligt starkt svåra situationen kräver ovanligt stark vokabulär.

Sedan sällar hon sig till vår skara - vi som är förbannade: "För det var precis vad jag själv blev när jag fått veta vad som hänt." Ett concessio väl avvägt. För att försöka ta udden av folkets ilska väljer hon att bli en del av den. Det verkar även förtroendeingivande att högsta chefen inte försöker sticka under stol med problemet. Andra stycket slutar med: "För mig (och för alla andra som arbetar på AMF) måste ledningen för ett bolag som har uppdraget att förvalta pensioner alltid sätta spararnas intressen främst." Här är det ethos som måste lyftas. Trovärdigheten för ett pensionsbolag är allt. Det handlar inte om att smöra för kunderna, det handlar om att som företag ta avstånd från några individers omdömeslösa beteende.

Men det räcker inte bara med att säga det en gång. Hela tredje stycket i annonsen har för avsikt att steg för steg försöka återupprätta förtroendet för företaget. Den personliga tonen med tilltalet "du" forsätter. "Jag valde att bli VD för AMF i vintras för att det är ett mycket välskött företag med sunda värderingar." Eftersom AMF just visat hur de inte haft sunda värderingar kan detta inte sägas på något annat sätt än om det är Bondes egna ord. Det är ändå problematiskt. För att förstärka detta uttalande kommer så den följande meningen som på beställning: "Det är det fortfarande". Som att inget av betydelse har ändrats. "Du kan känna dig trygg i att det som skett är isolerade händelser som på intet sätt speglar det egentliga AMF." För trygga är något vi kunder måste känna oss, annars vill vi inte längre vara kunder. Men detta är inte fokuset på meningen. Tryggheten är upplagd som en transportsträcka för att vi inte ska börja analysera den delen av meningens budskap. Bara ta till oss. Undermedvetet. Det vi ombeds fokusera på är hur AMF:s nuvarande VD försöker minska företagets involvering i AMF:s dåvarande VD:s tvivelaktiga affärer. "Jag lovar att göra allt jag kan för att vinna tillbaka det förtroende som det här företaget, och de som jobbar här, förtjänar." Och så sa hon det rakt ut. Det som byggts under så många meningar får sitt crescendo till sist. Bra. Det fäster så mycket lättare hos oss läsare då. Men inte bara det, hon visar återigen på hur företaget är så mycket större och så många fler än de personer som gjort bort sig och som har fått lämna. Smart. Och företaget förtjänar ditt förtroende. Bara så att du vet.

"För mitt i alltihopa finns det mycket som talar för AMF:" Och helt plötsligt går hon från ett abstrakt till ett mycket konkret språk. Ni som varit på något seminarium jag har hållit i har hört det förut: Det du vill att mottagarna ska komma ihåg ska du beskriva så konkret som möjligt. Det som måste sägas, men helst glömmas bort, bör kommenteras med ett abstrakt språk. Ett konkret språk leder nämligen till att associationsmöjligheterna breddas och fler krokar för minnet att hänga upp i skapas. Hängde du med? Ett konkret språk gör så att du minns bättre.

Här följer sedan tre punkter där Bonde förklarar varför du som kund ska välja just dem. I en optimal retorikisk värld kombineras ethos, logos och pathos i varje argument för att på bästa sätt övertyga mottagaren. Med lite god vilja skulle man kunna säga att denna annons gör det. Eller vad tycker du? Punkt ett: " Vi har den bästa ekonomin av alla jämförbara pensionsbolag. Det ger oss större rörelsefrihet och borgar för att du ska få en så bra pension som möjligt." Punkt två: "Vi har fått pengarna att växa mest av alla de senaste 15 åren. Att investeringarna fungerar långsiktigt är A och O när man arbetar med pensioner." Och punkt tre: " Vi har de lägsta kostnaderna i branschen. Vilket inte är minst viktigt eftersom det är dina pengar vi tar hand om."

"Jag och mina medarbetare kommer att fortsätta jobba hårt för det som är viktigast för oss: att du får bästa möjliga avkastning till lägsta möjliga kostnad." Det som är viktigast för Bonde och hennes medarbetare formuleras med en fantastiskt fonetik. Vi har assonanser både i ordparet bästa och lägsta samt i ordparet av-kast-ning och kost-nad. När orden låter så bra ihop stärks vår känsla av att budskapet håller ihop. Mycket snyggt.

"Tack för att du tog dig tid att läsa det här." Genom att visa på läsarens betydelse bekräftas densamme och samtidigt sänds än en gång budskapet om det ödmjuka förhållningssättet. Vi ser en bild på Ingrid Bonde som är där för att minska avståndet mellan oss kunder och den vanligtvis anonyma VD:n samt återigen för att bygga förtroende.

Under bilden kan vi i mindre text läsa: "Har du några frågor eller funderingar är du välkommen att höra av dig till mig på bonde@amf.se. Jag lovar att svara så fort jag hinner. Läs förresten gärna om våra etiska riktlinjer på amf.se". Ytterligare ett försök att minska avståndet, ytterligare ett försök att öka trovärdigheten. Och en subtil markering om att de har etiska riktlinjer för sitt arbete (åtminstone nuförtiden) läggs in i förbifarten. Eller?

Sist av allt har vi en tydlig avsändarmarkör - AMF:s logga. Längst ned i högra hörnet. På den plats där vi i västvärlden läser sista ordet. För att det är det som vi ska komma ihåg.

Avvägningen på hur detaljrikt man beskriver problemen i texten är hela tiden perfekt. Den som skrivit denna text - för vi kan väl i ärlighetens namn säga att det inte är Ingrid Bonde själv - har full koll på decorum. Denna person har även en fingertoppskänsla för hur man ska variera budskapet: Det går att lita på AMF. Varje enskild del av texten följer den klassiska retoriken. Varje enskilt ord verkar genomtänkt. Och teamet bakom annonsen har i mina ögon sett nyttjat sidan tre i DN på ett mycket smart sätt. Nyfiket ser jag fram emot nästa steg.

Hur du på bästa sätt söver din publik

Vissa skulle kanske säga att det är det tråkiga innehållet som slutligen får ögonlocken att permanent försättas i viloläge. Det är inte sant. Efter dagens utredningspresentation kan jag definitivt hävda att det är talarens insats som styr.

Det första du ska tänka på när du vill söva din publik är att inte på något sätt ändra hur du talar inför en större grupp människor med det sätt du talar med en person på tu man hand. Det finns en anledning till att du "myggas" i större sammanhang - för att din röst ska nå ut utan förändring. Därför kan du med stor framgång fortsätta att lugnt, mjukt och varsamt låta orden komma ut ur munhålan utan större eftertryck.

Det andra du bör göra är att hålla tonen så monoton som möjligt. Det är alltså inte okej att ändra vare sig röststyrka, talhastighet eller intonation. Att gå upp i falsett eller hänge sig åt plötsliga utrop är naturligtvis helt uteslutet.

Det bästa är att hålla tonen på en väldigt låg nivå. Tänk sönderrökt whiskeyröst och du har kommit rätt. Särskilt effektivt blir det om du lyckas med bedriften att få rösten att vibrera i dova toner. Tänk bakgrundsbrus. Det påminner nämligen om de ljud vi hörde i livmodern som foster och vi vaggas lugnt till ro.

För att inga visuella moment ska störa är det viktigt att du står så stilla som möjligt, och måste armarna och händerna röra på sig så se till att de hela tiden rör sig på samma sätt. Då kan publikens hjärnor snabbt koppla bort även det momentet.

Detsamma gäller dina ppt-slides. Bilder är inte bra på något sätt - de kan sätta igång ovälkomna associationer hos mottagarna och passivt aktivera deras hjärnor. Nej, håll dig strikt till punktlistor med mycket text. Slide efter slide. På samma sätt som en konstant rörelse kan kopplas bort kan även konstanta textmassor lura hjärnan att inget nytt finns att se. Och den går ned i varv.

Det är det konstanta som söver. Konstant tonläge, konstant talhastighet och konstant flöde. Konstant.

Retorikens tårta

Ikväll höll jag i ett seminarium om politisk retorik. Det var väldigt kul. Framförallt för att deltagarna var så engagerade. Och det är väl det vi vill se av våra politiker - engagemang? Jag kom på mig själv med att likna retorikens grunder vid en tårta. Det verkade fungera bra. Därför får även ni ta del av denna liknelse.

När barn ska dela något, en flaska med läsk, ett glasspaket eller något annat smarrigt är det väldigt viktigt att alla får lika stora delar. Barn löser detta problem på olika sätt. Vissa tar fram linjalen och mäter, andra låter en dela och den andra välja.

När vuxna ska dela något är det inte längre millimeterrättvisekänslan som styr. Synd, för när det kommer till retorikens konstfulla bevis skulle det vara en mycket bra ryggmärgsreflex att ha.

Tänk er en tårta. Tänk er att denna ska delas i tre lika stora bitar. Ser ni det framför er? Bra. Det är utgångspunkten för uppdelningen av ethos, logos och pathos. Och nu ska jag direkt göra det lite mer komplicerat. Det beror naturligtvis på situationen.

Om du pratar om saker som är vedertagna sanningar, säg att du ska undervisa tonåringar i atom- och kärnfysik, då bör pathos ta en lite större del än en strikt tredjedel. För otvivelaktiga sanningar för vilket mottagarintresset är lägre behövs oftast en rejäl dos av känslor för att övertyga och inspirera.

Om du istället försöker övertyga någon om att det du tycker är rätt val, skär ned på pathos och lyft istället ethos och logos. Alltför mycket pathos i detta fall leder sannolikt till att mottagaren börjar ifrågasätta dina argument. "Måste hon ta i så mycket kanske hennes argument inte är mycket värda".

Logos bör dock aldrig få dominera din argumentation. Det spelar ingen roll hur många bra argument du har om den som lyssnar inte kommer ihåg dem, eller hur? Och rena logosargument har en viss tendens att vara rätt avskalade fakta. För att locka hjärnan att välja att placera det du säger i den del av minnet som arkiverar måste du bredda associationsmöjligheterna. Annars blir hjärnan uttråkad. Bygg ut argumenten med berättelser och bilder, dvs färga dem med ethos och pathos och du ska se vilken skillnad det gör.

Lycka till!

Nedhopp i Sahlins förstamajtal 2009

Mona Sahlin höll årets förstamajtal inför entusiastiska socialdemokrater i Malmö. Hon pratade i närmare 40 minuter. För min bloggs räkning kan jag inte ta upp allt som finns att kommentera ur ett retorikiskt perspektiv. Jag nöjer mig med specifika nedhopp. Om du är intresserad kan du här se eller läsa hela talet.

Sahlin driver i detta tal en frihetslinje, vilket är mycket intressant då ordet frihet brukar sammanknippas med den liberala delen av den politiska skalan. I Monas vision för Sverige säger hon bland annat att: "Jag vill leva i ett Sverige där alla får möjlighet att skapa sina liv efter egen vilja, att tro på sig själv, att satsa på sina drömmars mål, växa, skapa, välja själv." Sahlin pratar även mycket om ansvar. I detta fall om regeringens ansvar gentemot det land som de "...är satta att leda i åtminstone 1,5 år till." Men hon talar aldrig om individens ansvar. Individens ansvar att skapa sina liv efter egen vilja, individens ansvar att tro på sig själv, individens ansvar att satsa på sina drömmars mål. I hennes värld är det staten som ska lösa individernas drömmars mål. Det går inte ihop. Den slagkraftighet och handlingskraft hon vill att vi lyssnare ska uppfatta och finna trovärdig infinner sig tyvärr inte. Eller så är jag inte troende. Jag ser bara urholkade och platta klichéer sprida sig från hennes mun genom mikrofonsystemet ut till mig, och jag frälses icke.

"Det är inte för att man är smart som man går vidare, det är för att det finns möjligheter." Nej, det var inte Mona Sahlin som sa det, men det var Mona Sahlin som citerade det. Man behöver alltså inte vara smart för att läsa på högskolan enligt Mona. Ordet smart är ett väldigt värdeladdat ord och alla vill vi känna oss smarta. Hur smart var det egentligen av partiledaren att använda detta citat i detta sammanhang?

Mona säger även: "Vi har olika förutsättningar". Vad hon menar med det är lite otydligt. Med tanke på vad hon förespråkar väljer jag att tolka det som att förutsättningarna inte ligger hos individen utan hos samhället. Och jag väljer att inte hålla med. Om du vill styra de tolkningar och associationer som uppstår hos din publik måste du vara mer nogrann med hur du säger vad. Du vill uppmuntra publiken att hålla med dig. Inte tvärtom. Därför är det bäst att smalna av möjligheten att associera i "fel" riktning och i stället rikta öppningen åt "rätt" håll.

En metafor som Sahlin nyttjar flitigt är den om dörrars betydelse för utveckling. Och hon både stänger och öppnar dem. Först är det Jan Björklund som stänger dörrar när han och regeringen ändrar reglerna för högskoleintag och möjligheten till Komvux. Därefter talar partiledaren om Socialdemokraternas önskningar: "Vi vill öppna dörrar. Fler dörrar, inte färre, måste stå öppna för våra ungdomar. Dörrar till utbildning och jobb, och dörren till den där första egna lägenheten. Så att Sverige står starkare rustat den dag konjunkturen vänder." Och sedan kommer budskapet: "Det gör skillnad vilken regering som styr." som Mona förstärker med fler dörrmetaforer: "Stäng dörren till Utbildningsdepartementet för Jan Björklund. Byt lås! Släng nycklarna! Öppna dörren för de unga!" och slutligen: "I dag stängs möjligheter. Dörren till en bättre framtid smäller igen..." För mig blir det lite för mycket dörrar. Var försiktig med nyttjandet av samma metafor. Det finns risk för att publiken blir uttråkad.

Mona nyttjar den retoriska stilfiguren perifras vid ett antal tillfällen. Mitt första exempel är väldigt korthugget och meningarna är i det närmaste identiska: "Det är ett löfte." "Det är inte ett hot. Det är ett löfte." Vilket upprepas en gång och utvecklas sedan till: " Det är inte heller ett hot. Det är ett löfte" för att vid sista upprepningen bli: "Det är inte heller ett hot. Det är också ett löfte." En annan perifras som Sahlin nyttjar är mer utbyggd, men inte desto mindre effektiv. Den börjar så här: "politik som Olof Palme sade, att vilja. Men det är också att välja vad man gör som politiker, varje dag." Nästa gång den dyker upp formulerar hon det så här: "För det är vad vi socialdemokrater vill, och det är vad vi väljer för vi vet att politik är att välja." och sista gången: "Politik är att välja, och vi har gjort vårt val." Perifraser är effektiva för att det låter dig säga samma sak, med nästan identiskt samma ord, förhoppningsvis utan att tråka ut din publik. En uttråkad publik slutar nämligen att lyssna på vad du säger och då har du förlorat - oavsett hur vackra tankar du än har eller hur vackert du än formulerar dig.

"När Anders Borg presenterade sin budget och fick kritik för att det var för lite insatser sade han att han inte kan trolla med knäna. Vi har inte bett honom att trolla med någonting – bara att prioritera. Anders Borg säger att det blir inga skattehöjningar och det blir inga nedskärningar i välfärden – men abrakadabra och simsalabim! Så blev det uppsägningar i vård, i skola och omsorg. Och hokus pokus! Så skenade socialbidragen så att kommunerna måste spara på omsorgen." Här använder Sahlin en mycket användbar retorisk stilfigur - nämligen att nyttja Locus communis, dvs den gemensamma plats som magikens värld är för oss lyssnare. Sahlin fortsätter med att metaforiskt nyttja denna värld: "Vad Anders Borg gör är inte att han trollar med knäna. Han trollar genom att skjuta över problemen på kommuner och landsting. Det är intressant, för det skrevs en bok 1992 som ni säkert inte kommer ihåg, men författaren hette Anders E. Borg. Titeln på boken är ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord?”". Monas syfte verkar vara att förlöjliga Borgs agerande genom att använda barnramsornas magiska ord. Hon missar dock chansen att verkligen trumma in det löjliga med Borgs politik genom att inte använda rösten bättre. Ge publiken en chans att hinna reagera på boktiteln. Gör stegring mot och sedan en märkbar paus efter "bara magiska ord" innan sarkasmen tar över: "Just det. Så mycket var det med trollkonstnären, med illusionisten, som låtsas att regeringen försvarar välfärdens kärna när man snor åt sig det ekonomiska utrymmet..." Hon vill ju att publiken ska skratta. Låt dem få tid att göra det. Detta är ett av många talarproblem Mona står inför - att inte veta hur man gör effektfulla och budskapsförstärkande pauser.

Ett annat av hennes problem är att hon inte kan sitt tal så väl att hon långt, långt in i talet fortfarande läser det istället för levererar det. Det blir stor skillnad för oss som lyssnar. Stor skillnad för hur trovärdig vi uppfattar henne och hennes ord. Och ännu större skillnad på hur starkt vi låter oss beröras. Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen. En god retoriker är mycket väl förberedd för att kunna leverera som om det vore sponant. Det är det som är hemligheten och samtidigt svårigheten med det talade ordets övertygande kraft. Och här övertygar inte Mona Sahlin förrän mot slutet. Det är lite för lite, lite för sent.

Sista delen innan avslutningen tar Mona upp frågan om det parti som "livnär sig på vanmakt, ilska, missnöje" och nyttjar tillfället att ifrågasätta varför Reinfeldt inte tar ett tydligt avstånd från detta parti. Själv gör hon det mycket snyggt med en parallellism av anaforiskt format "Aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig kommer jag att medverka till att socialdemokratin gör sig beroende av, eller samarbetar med," (partiets namn). "Aldrig!"

Själva peroratiot - avslutningen där publiken ska uppmanas med starkt pathos att göra något -blir snarare ett lamt antiklimax som inte alls förmedlar de starka känslor som Sahlin ändå lyckas med främst i början av talet. Så här säger hon: "Nu kämpar vi på - den 7 juni, kyrkovalet i höst, och sedan är det riksdagsval nästa år. Kämpa på – tack ska ni ha!" Snacka om ett snöpligt slut. Och det är inte direkt ett vrål av förtjusning som hörs från publiken. Men så är inte heller Mona Sahlin en särskilt god talare.

Marit/a?

Förra veckan hade jag en spaning om att ju mer till vänster ett parti är i det politiska Sverige desto mer argumenterar de med övervikt på pathos. Ytterligheten åt andra hållet blir då total avsaknad av pathos till förmån för logos för det betydelsefulla byggandet av ethos. Jag tyckte att jag hade det ganska bra underbyggt efter studier av de flesta av partiernas toppar. Jag glömde Marit. Allas våran kärring-Marit Paulsen - folkpartisten.

I söndagens Agenda fick vi en försmak av hur socialdemokraternas Marita Ulvskog och folkpartisternas Marit Paulsen kommer att argumentera inför det stundande Europaparlamentsvalet. Tyvärr fick de inte mycket tid att utveckla sina argument, men försmaken är lysande - från båda håll.

Marit inledde med ett anaforiskt tretal med ett lättare klimax "Jag tycker att det är ok, jag tycker att det borde vara hennes rätt och jag tycker att vi borde ha ett vettigt clearingsystem".

Marita kontrade snyggt med mycket trovärdig empati och mycket pathos "Jag tycker att det är synd att hon inte fick sin operation hemma i Värmland. Och när hon inte kunde få den att hon var tvungen att ta den risken att låna pengar. Det borde ha ordnats på ett annat sätt". Märker ni hur hon använde starkt värdeladdade ord för att uttrycka denna empati? Och då tänker jag främst på synd, tvungen och risk.

På frågan om tillstånd ska behöva inhämtas hettar det till. Marit först "...Vi MÅSTE (paus) ha ett system som ger människor frihet att ta sig fram själv". Under tiden vi får känna på Marits djupa engagemang i frågan om individens frihet ser Marita genuint bekymrad ut. Sedan är det Maritas tur. " Vi vill inte överflytta makt över svensk sjukvård till EU". Detta sägs med en i det närmst uppgiven ton. Skrämseltaktik. Men väl avvägd. Lagom är alltid bäst.

På Marit korta koncisa ställningstagande "...man ska faktiskt få lov att fatta beslutet själv" svarar Marita med en längre pathos-argumenterande utläggning "Problemet är ju det att risken finns att det inte finns något sjukhus kvar i Värmland" och lite senare "Det vore ju skönare om man är nära hemma där man har anhöriga, där man är säker i språket..." och slutligen "...med en stor risk att hon kanske inte får tillbaka pengarna".

Tack Marit och Marita. Ni har tydligt visat vart den politiska hållningslinjen går. Och båda förstärker sitt budskap med rätt sorts retorik. Marits klara linje om att människor ska få bestämma själv över sina liv formuleras i korta sakliga påståenden med starkt emfas vilket gör att engagemanget och övertygelsen strålar igenom tanten. Marita förespråkar den motsatta linjen och gör så, väldigt framgångsrikt, genom att vädja till lyssnarnas känslor kring den privata sfären. Ord som skönare och säker appellerar till trygghetssökande människor och så på med den milda skrämseltaktiken igen där en risk att inte få tillbaka sina pengar lyfts. Bra.

Allteftersom vi kommer närmare valet den 7 juni kommer dessa två med all säkerhet att synas i fler debatter. Tanten mot kvinnan, socialliberalen mot socialdemokraten, individ mot kollektiv. Tydligare kan det inte bli. Det ser jag fram emot.

Alla politiker är inte dåliga retoriker...

Och bara för att jag uppgivet tappade tron på våra folkvalda smäller en annan, i sammanhanget mycket pålitlig, riksdagsledamot till. Jag talar naturligtvis om Birgitta Ohlsson, folkpartist och liberal feminist. Igår skrev Birgitta och Jenny Sonesson ett skarpt inlägg om liberal feminism som svar på Per Ströms och Camilla Lindbergs tidigare inlägg i debatten. Samtliga på Newsmill.

Birgitta är känd för att inte bara sticka ut, utan faktiskt komma ut. Det finns flera anledningar till detta. Ett är att hon är en fenomenal politisk retoriker. Ett annat är att hon inte rättar in sig i det berömda ledet utan vågar gå sin egen väg. Ett tredje att hon länge haft just Sonesson som bollplank - ett annat kommunikativt snille. Men framförallt handlar det om att Birgitta väcker känslor i människor. Man behöver inte alltid hålla med henne för att hålla av henne.

I exordium uttrycker de att Lindberg missuppfattat den liberala jämställdhetskampen samt slänger fram två liberala feministiska landvinningar som kvinnlig rösträtt och pappamånader. Det första är en konflikt vilket alltid är intresseväckande, det andra förväntas förvåna läsaren. Sedan kommer artikelns första parafrasiska metafor "Vi liberaler ska inte... ta på oss rollen som feminismens begravningsentreprenörer". Uppmärksamhet direkt.

Sedan leker de med assonans - att ord låter likadant. I den perfekta retorikiska världen skulle liberaler istället hetat liberalister. Då hade vi kunnat läsa följande (och tänk nu på hur orden låter...) Vi som skriver den här artikeln är feminister men också liberalister, kapitalister och internationalister. Ändelserna binder samman uttrycken och varje upprepning ökar kraften i påståendet. Det fungerar även med liberaler, bara inte lika bra.

På samma sätt fungerar på varandra följande meningar som inleds med samma fras. Det som vi på retorikiska kallar anaforer. Detta grepp nyttjar Ohlsson och Sonesson mycket stiligt genom att avsluta sitt exordium med kraftfulla ethosbeskrivningar som alla börjar med "Som liberala feminister skulle vi aldrig...". Denna anafor upprepas tre gånger. Upprepning och tretal hjälper till att lyfta energinivån ytterligare ett snäpp.

I narratio får vi en kort beskrivning av nuläget inom feminisim samt historik serverat med en rad olika numerära fakta. Detta är bra på många sätt. Att visa att man kan sin historia ger pluspoäng på kompetensfronten. Att slänga sig med årtal är att använda kraften i auktoritetshöjande markörer på ett snyggt och smidigt sätt. Innan stycket är över har vi en kolossalt intressant mening - ur retorisk synpunkt. "Om man skalar bort all fördomsfull bråte som skymmer sikten ...". Att skala bort är en metafor, bråte är en annan och att skymma sikten är en tredje. Att tala i bilder ger som alltid de positiva fördelarna att de som lyssnar ökar sin associationsbredd för budskapet vilket både leder till att ditt argument blir starkare och att det fäster bättre i folks medvetande.

Probatio börjar med ett stycke med stor retorisk potential. "Liberalismen har en stolt feministisk historia som vi liberaler ska vårda, inspireras av och utveckla". Tretal. "Men feminism är en angelägenhet för olika ideologier och är en vildvuxen trädgård med jordmån för många idéer". Trädgården blir allegorin (den utbyggda metaforen) som resten av argumentationen tar sin kraft ur. "Målet är ofta detsamma - men de politiska medlen är olika". Här hade de med fördel kunnat utveckla allegorin istället för att prata klarspråk. "Rosen Mona Sahlin, maskrosen Maria Wetterstrand och nejlikan Lars Ohly kan växa bredvid feminister som blåklinten Jan Björklund och Erik Ullenhag men även moderater som Anders Borg och Per Schlingmann". Denna del hade vunnit i retorisk kraft på att utelämna partiledarnas namn. Alla fattar ändå. Om du låter dina lyssnare själv fylla i betydelser ökar deras aktivitetsnivå och ditt budskap tränger lättare in. Denna del hade även vunnit på att utelämna moderaterna, även om de namngivna är uttalade feminister. De har nämligen ingen blomma som partisymbol och stör därmed den annars smart uppbyggda och lättillgängliga allegorin.

Lite senare i probatio gör artikelförfattarna en annan snygg stilfigur när de låter sina argument komma närmare och närmare individen. Vi kan kalla det för ett klimax. "Men vi kan som feminister aldrig vända bort blicken för att livsvillkoren ser dramatiskt olika ut för kvinnor och män...". Först får vi numerära fakta ur ett globalt perspektiv. Sedan följer numerära fakta ur ett europeiskt perspektiv. För att slutligen krönas med numerära fakta ur ett svenskt perspektiv. Det som inte händer nära berör inte lika mycket, även om jag som mottagare av budskapet håller med om att det är förfärande. När det skulle kunna vara min vän, min mormor, min mamma eller mig själv tar det hårdare. Mycket hårdare.

I peroratio skriver de "Vi liberaler får inte bli feminismens dödgrävare". Återigen en parafrasering med metaforisk klang. Och lite senare "Globalt ligger flera av våra största feministiska segrar dessvärre framför oss". Att använda uttrycksformationer där folk ”vet” hur formuleringen kommer att sluta, som i det här fallet – våra största segrar ligger framför oss, och sedan lägga in ett nytt ord med motsatt energi, skapas turbulens i kommunikationen. Energinivån höjs och vi hajar till. Vad hände där?

För den retoriskt intresserade finns det massor mer att hämta ur denna artikel. Själv lägger jag mig platt och applåderar åt strukturen, den fantastiska strukturen med alla stilfigurer stiligt inbakade. Om de sedan har rätt i sak låter jag dig bedöma helt själv. Det är väl liberalt?

Baylan vs Schlingmann - andra ronden

Valet till Europaparlementet är den 7 juni. Det har börjat uppmärksammas i medierna. Främst för att så få av svenskarna är medvetna om det. Jag förstår dem. Det är inte så att vi är mitt uppe i en brinnande valrörelse direkt. Men det börjar märkas mer och mer - för oss som faktiskt är intresserade.

Baylan och Schlingmann möttes första gången för några veckor sedan på FOKUS och diskuterade integration. Om det mötet kan du läsa mer om här. Gårdagens minidebatt i Godmorron Sverige bjöd inte på många nya retorikiska insikter, förutom att TV-mediet är annorlunda än att beskådas live.

Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare, är en lång man. Långa män brukar ha en viss tendens att vilja göra sig lite kortare. Det kan göras på många olika sätt. Ett är att försöka trycka ned tyngdpunkten genom att vila på ett ben och skjuta in det andra under det första. Sluta upp med det. Det gör dig inte kortare. Allt du åstadkommer är en bild av en gänglig man som inte har balans i tillvaron. Det är nämligen mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att stå helt stilla i den positionen. När TV-kamerorna sedan zoomar in på ditt ansikte och axelparti är det enda som förmedlas till publiken hur du konstant är i rörelse. Att skifta fot används som en metafor i dagligt tal av en anledning. Att fysiskt förstärka den bilden sänder inte rätt signaler. Stå still.

Ibrahim Baylan, socialdemokraternas partisekreterare, står visserligen fysiskt still men tyvärr även verbalt. I långa haranger kommer det ut ord efter ord som inte driver hans tes framåt utan snarare verkar som utfyllnad. Tror han att vi i publiken luras att han faktiskt säger något? Kanske de som inte lyssnar, men de som är ointresserade av politik tenderar att byta kanal eller gå iväg och uträtta ett ärende när politiker dyker upp i rutan. Vi andra är kvar av en anledning. Hans favoritord denna gång är "absolut". Det går tydligen att använda som svar på allt. Vid ett tillfälle råkar han svara absolut lite för mycket, åtminstone verkar journalisten tycka det eftersom hon avbryter och undrar om man verkligen kan säga båda två? "Absolut" kontrar Baylan.

Att tona ned sitt pathos, sitt röstläge och sina kroppsrörelser är ofta goda råd inför en TV-sändning. Minns bara det TV-sända tal där Palme blåser på inför de samlade massorna. Publiken på plats blev överväldigade och deras röster vanns, publiken via TV-apparaterna likaså överväldigade - och rösterna förlorades. Att uppträda i TV-mediet handlar om att förstå att publiken inte förflyttas till den plats där du är, utan tvärtom. Baylan hade säkert lyssnat på dessa råd, men misslyckades ändå. Eller så hade han bara en dålig dag. Händerna viftade alldeles för mycket och blev till ett störande moment som halvt om halvt tittar upp över kamerakanten. Dessutom var hans röstläge alltför lågmält för att förmedla någon form av förtroende.

Nej, detta var en lam tillställning där det enda som stack ut var Schlingmanns konstanta omdefinieringar av journalistens påståenden vilket gav honom initiativet i samtalet. Någon debatt var det nämligen inte. Jo, och Baylans försök till misskreditering av moderatens uttalanden "jag är något fundersam... " och "...orolig när jag hör Schlingmann...". Lamt och energilöst kändes det. Med andra ord ungefär som Björklund och Erikssons samtal tidigare i veckan.

Hela poängen med en match är att vi vill se er puckla på varandra lite. Verbalt. Att Schlingmann inte slår till hårdare kan jag förstå. Han sitter i regeringsställning. Men ändå. Att Baylan är så nedtonad och utan driv framåt är mer förvånande. En sosse som inte tar fajten. Konstigt. Och så undrar partierna varför svenskarna inte känner större engagemang inför Europaparlamentsvalet...