Career Days 2010

Nu till helgen går Career Days 2010 av stapeln. De beskriver mässan som följer: "10-11 september 2010 anordnas Nordens största karriärmässa för dig som yrkesverksam akademiker, young professional eller nyexaminerad. Här får du möjlighet att knyta kontakter med flera av Sveriges största och mest attraktiva arbetsgivare. Över 100 utställare samlas i Ericsson Globe för att få träffa just Dig som är redo att ta nästa steg i karriären".

Atea håller på lördagen en föreläsning om att äga sin egen framgång. Fredrik Ringström kommer att prata om vikten av värderingar och beteende i en organisation präglad av stark tillväxt och ständig utveckling. Och han vet vad han pratar om. Innan han blev konsult- och numera försäljningschef på Atea arbetade han som kapten i svenska armén samt drev upp Dfind - ett bemanningsföretag inom IT - från 12 till över 300 personer på tre år.

Fredrik skriver själv sitt anförande, med lite struktur- och formuleringshjälp från undertecknad och redan på måndag kan ni läsa min analys av anförandets framförande här på Retorikiska.

Så hur kan man då tänka när man författar ett anförande?

Totalt sett behöver du svara på vilket ämne det ska handla om, vem som är din målgrupp och vilket syfte du har med anförandet.

När det är satt är det dags att vaska fram argumenten. Det kan man med fördel göra genom att använda sig av de sju frågornas metod. Själv nyttjar jag mind-map-formen för att spåna fritt kring mitt ämne vilket brukar resultera i ett antal användbara argument.

Då argumentationen är klar är det dags att strukturera upp talet. Först börjar man med en intresseväckande inledning som är till för att skapa förtroende för sak och person (exordium). Sedan kommer berättelsen (narratio) som för oss fram till varför vi sitter och lyssnar på detta här, idag. När manegen är krattad är det således dags att presentera sin tes = budskapet (probatio). Här på följer sedan en uppräkning av argumentationen (argumentatio) som naturligtvis är välformulerad och innehåller väl underbyggda påståenden. Om man vill kan man sedan ta upp något av motståndarnas argument, om sådana finns, för att förklara varför det argumentet inte håller (refutatio). Detta gjorde miljöminister Carlgren ypperligt vid ett seminarium på FORES förra våren. Till sist är det dags av avsluta. Sammanfatta kort och koncist dina huvudpunkter och lämna publiken med en uppmaning till agerande (peroratio).

Visst är det så att ju mer välformulerat ditt språk är, desto lättare är det för budskapet att fastna hos målgruppen. Det ska jag och Fredrik arbeta med på torsdag. Jag återkommer således i frågan.

Alla politiker är inte dåliga retoriker...

Och bara för att jag uppgivet tappade tron på våra folkvalda smäller en annan, i sammanhanget mycket pålitlig, riksdagsledamot till. Jag talar naturligtvis om Birgitta Ohlsson, folkpartist och liberal feminist. Igår skrev Birgitta och Jenny Sonesson ett skarpt inlägg om liberal feminism som svar på Per Ströms och Camilla Lindbergs tidigare inlägg i debatten. Samtliga på Newsmill.

Birgitta är känd för att inte bara sticka ut, utan faktiskt komma ut. Det finns flera anledningar till detta. Ett är att hon är en fenomenal politisk retoriker. Ett annat är att hon inte rättar in sig i det berömda ledet utan vågar gå sin egen väg. Ett tredje att hon länge haft just Sonesson som bollplank - ett annat kommunikativt snille. Men framförallt handlar det om att Birgitta väcker känslor i människor. Man behöver inte alltid hålla med henne för att hålla av henne.

I exordium uttrycker de att Lindberg missuppfattat den liberala jämställdhetskampen samt slänger fram två liberala feministiska landvinningar som kvinnlig rösträtt och pappamånader. Det första är en konflikt vilket alltid är intresseväckande, det andra förväntas förvåna läsaren. Sedan kommer artikelns första parafrasiska metafor "Vi liberaler ska inte... ta på oss rollen som feminismens begravningsentreprenörer". Uppmärksamhet direkt.

Sedan leker de med assonans - att ord låter likadant. I den perfekta retorikiska världen skulle liberaler istället hetat liberalister. Då hade vi kunnat läsa följande (och tänk nu på hur orden låter...) Vi som skriver den här artikeln är feminister men också liberalister, kapitalister och internationalister. Ändelserna binder samman uttrycken och varje upprepning ökar kraften i påståendet. Det fungerar även med liberaler, bara inte lika bra.

På samma sätt fungerar på varandra följande meningar som inleds med samma fras. Det som vi på retorikiska kallar anaforer. Detta grepp nyttjar Ohlsson och Sonesson mycket stiligt genom att avsluta sitt exordium med kraftfulla ethosbeskrivningar som alla börjar med "Som liberala feminister skulle vi aldrig...". Denna anafor upprepas tre gånger. Upprepning och tretal hjälper till att lyfta energinivån ytterligare ett snäpp.

I narratio får vi en kort beskrivning av nuläget inom feminisim samt historik serverat med en rad olika numerära fakta. Detta är bra på många sätt. Att visa att man kan sin historia ger pluspoäng på kompetensfronten. Att slänga sig med årtal är att använda kraften i auktoritetshöjande markörer på ett snyggt och smidigt sätt. Innan stycket är över har vi en kolossalt intressant mening - ur retorisk synpunkt. "Om man skalar bort all fördomsfull bråte som skymmer sikten ...". Att skala bort är en metafor, bråte är en annan och att skymma sikten är en tredje. Att tala i bilder ger som alltid de positiva fördelarna att de som lyssnar ökar sin associationsbredd för budskapet vilket både leder till att ditt argument blir starkare och att det fäster bättre i folks medvetande.

Probatio börjar med ett stycke med stor retorisk potential. "Liberalismen har en stolt feministisk historia som vi liberaler ska vårda, inspireras av och utveckla". Tretal. "Men feminism är en angelägenhet för olika ideologier och är en vildvuxen trädgård med jordmån för många idéer". Trädgården blir allegorin (den utbyggda metaforen) som resten av argumentationen tar sin kraft ur. "Målet är ofta detsamma - men de politiska medlen är olika". Här hade de med fördel kunnat utveckla allegorin istället för att prata klarspråk. "Rosen Mona Sahlin, maskrosen Maria Wetterstrand och nejlikan Lars Ohly kan växa bredvid feminister som blåklinten Jan Björklund och Erik Ullenhag men även moderater som Anders Borg och Per Schlingmann". Denna del hade vunnit i retorisk kraft på att utelämna partiledarnas namn. Alla fattar ändå. Om du låter dina lyssnare själv fylla i betydelser ökar deras aktivitetsnivå och ditt budskap tränger lättare in. Denna del hade även vunnit på att utelämna moderaterna, även om de namngivna är uttalade feminister. De har nämligen ingen blomma som partisymbol och stör därmed den annars smart uppbyggda och lättillgängliga allegorin.

Lite senare i probatio gör artikelförfattarna en annan snygg stilfigur när de låter sina argument komma närmare och närmare individen. Vi kan kalla det för ett klimax. "Men vi kan som feminister aldrig vända bort blicken för att livsvillkoren ser dramatiskt olika ut för kvinnor och män...". Först får vi numerära fakta ur ett globalt perspektiv. Sedan följer numerära fakta ur ett europeiskt perspektiv. För att slutligen krönas med numerära fakta ur ett svenskt perspektiv. Det som inte händer nära berör inte lika mycket, även om jag som mottagare av budskapet håller med om att det är förfärande. När det skulle kunna vara min vän, min mormor, min mamma eller mig själv tar det hårdare. Mycket hårdare.

I peroratio skriver de "Vi liberaler får inte bli feminismens dödgrävare". Återigen en parafrasering med metaforisk klang. Och lite senare "Globalt ligger flera av våra största feministiska segrar dessvärre framför oss". Att använda uttrycksformationer där folk ”vet” hur formuleringen kommer att sluta, som i det här fallet – våra största segrar ligger framför oss, och sedan lägga in ett nytt ord med motsatt energi, skapas turbulens i kommunikationen. Energinivån höjs och vi hajar till. Vad hände där?

För den retoriskt intresserade finns det massor mer att hämta ur denna artikel. Själv lägger jag mig platt och applåderar åt strukturen, den fantastiska strukturen med alla stilfigurer stiligt inbakade. Om de sedan har rätt i sak låter jag dig bedöma helt själv. Det är väl liberalt?

Talets olika delar

Inom den retoriska talekonsten, vars struktur även fungerar mycket bra i skrift, är talet uppdelat i fem olika delar: exordium (inledning), narratio (berättelse), probatio (bevisning), refutatio (motbevisning) och peroratio (talets manade avslutning).

För att detta inlägg inte ska bli alltför teoretiskt har jag valt att exemplifiera med dagens signerade ledare i DN skrivet av Göran Rosenberg: "Ett minne blott". En tidningsartikel har delvis en annan struktur, men denna är ändå ur olika synvinklar mycket intressant.

I sitt exordium skriver Rosenberg "Det finns inget försvar för Israels krig i Gaza. Det finns heller inget försvar för jämförelsen mellan Israels övervåld mot palestinierna och Nazi-Tysklands utrotningskrig mot judarna. De som ändå gör den jämförelsen vet antingen inte vad de talar om, eller också vet de mycket väl vad de talar om och har dolda avsikter." För att du som läsare ska lockas fortsätta läsa slår Rosenberg hårt på en gång. Uppmärksamheten är väckt. Han skräder inte orden och passar dessutom på att direkt underminera alla meningsmotståndare genom att definiera dem som ovetande eller slugt manipulativa. Hade han velat följa den klassiska retoriken skulle han i stället valt att fånga läsarens välvilja både för saken och för sin person. Detta hade kunnat göras genom att berätta en egen anekdot kring sin judiska uppväxt eller låta en numera bortgången släktings ord beskriva Nazi-Tysklands oerhörda grymhet.

Narratio saknas tyvärr, men kunde i detta fall ha utgjort en kort sammanfattning av den historiska situationen mellan Israel och Palestina.

Däremot är probatio väl underbyggt. Rosenberg lägger fram sina argument på ett stilistiskt stiligt och varierande sätt. Ta bara hur han uppfattar "avsikten bakom förre ärkebiskopen KG Hammars beslut att dra sig ur ett arrangemang till minnet av Förintelsen med hänvisning till kriget i Gaza." Efter att själv ha definierat den minst dolda avsikten som att "framställa kriget i Gaza som ett krig där judar i allmänhet och Förintelsens överlevande i synnerhet bör belastas med ett särskilt ansvar" citerar han KG Hammar med orden "I vissa lägen går det inte att skilja minnet av Förintelsen från staten Israel." Dessutom lägger han till att detta är något som Hammar "hävdade ... i radion." Genom att argumentera på detta sätt bestämmer Rosenberg i vilket sammanhang och på vilket sätt Hammars uttalande ska uttolkas. Göran Rosenberg tar därmed formuleringsmakten och som läsare är det lätt att falla i fällan och gå på Rosenbergs linje.

För att skapa tvivel kring trovärdigheten hos både KG Hammar och s-kvinnornas vice ordförande, Ingalill Bjartén, skriver Rosenberg "kanske har både hon och KG Hammar influerats av det bildspel som sedan en tid cirkulerar på nätet, där noga utvalda bilder från nazisternas koncentrations- och dödsläger har lagts sida vid sida med noga utvalda bilder från ockupationens och krigets Gaza och Västbanken, och vars rubrik är att Förintelsens barnbarn nu gör 'exakt' samma sak mot palestinierna som nazisterna en gång gjorde mot dem." Hans val av ord "noga utvalda bilder" ger signaler om att det hela är mycket manuipulativt. Och javisst, sedan kommer hans poäng: "Det hela är mycket skickligt gjort - och mycket falskt, och mycket förrädiskt. Falskheten är obestridlig." Det som låter positivt vänds i ett enda drag och blir nattsvart. Superlativet mycket upprepas för att ytterligare förstärka de (negativa) påståendena, som dessutom är formerade som ett tretal.

Lite senare i texten konstaterar han att "Att konstatera detta är inte att förminska kritiken av Israel. Det är att konstatera faktum." Ordet konstatera i sig är ett väldigt neutralt och samtidigt avväpnande ord. Som om sanningen på något sätt skulle vara objektiv. Här använder sig Rosenberg av logos, dvs alla resonemang och jämförelser som påverkar läsarens uppfattning i frågan, för att driva sin tes. Precis som Darwin har argumenterat sig fram till att en majoritet av alla människor numera tror att vi härstammar från aporna, argumenterar Rosenberg att det är skillnad mellan Auschwitz och Gaza och menar på att de "är inte jämförbara händelser." Mycket snyggt tycker jag.

Sedan har vi en del refutatio väl värt att kommentera. För att Göran Rosenberg ska verka trovärdig med alla sina argument för sin sak ser han till att i artikelns sista delar vända på siktet. Det gör han så här: "... Detta är skäl nog att reagera mot att det specifika i Förintelsen förfalskas och missbrukas för politiska syften. Och då tänker jag inte bara på syftet att stärka stödet för palestinierna genom att jämställa israelerna/judarna med nazister, utan lika mycket på syftet att stärka stödet för Israel genom att jämställa hotet mot judarna från araberna/muslimerna/antisemiterna med hotet från Nazi-Tyskland."

I sitt peroratio spelar Rosenberg hårt på våra känslosträngar, det som på retorikiska kallas pathos, - igen. "Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestina-konflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott." Starka känsloladdade ord målar hans förtvivlade beskrivning, hans tolkning av verkligheten, och det som rubriken utlovade blev poängen i den crescendoliknande avslutningen.

På ren svenska skulle man kunna sammanfatta strukturen i följande sex punkter:

1. Väck uppmärksamhet och fånga publikens välvilja för både saken och sin person
2. Sammanfatta bakgrunden till ärendet
3. Klargör ärendet
4. Argumentera för din sak
5. (Eventuellt) oskadliggör motståndarens argument
6. Väck känslor i en uppmanande avslutning