Litoteser är det nya svarta

Det har slagit mig under en tid nu att litoteser, eller underdrifter, är kommuniktionens nya svarta. Och detta kommer från superlativkvinnan. Jag har under hela mitt liv dragits åt ytterligheter i språket för att verkligen understryka det känslomässiga engagemanget i mina uttalanden. Måste försöka ändra på det. Jag har nämligen funnit att litoteser verkar så mycket starkare.

Första gången det uppdagades var då jag satt på seminarium på FORES och lyssnade på Andreas Bergh, nationalekonomen, när han och hans kollega Henrik Jordahl kapade oppositionens budget vid fotknölarna. Varken han eller hans kollega behövde särskilt starka ord för att med kristallklar tydlighet måla upp bilden av en underfinansierad budget. Sven Erik Östberg, som var där för att försvara de rödgröna färgerna, använde inte ett enda motargument i sakfrågan.

Andra gången var under Almedalsveckan. Magasinet Neo hade tutat ihop Johan Norberg och Maria Wetterstrand i en diskussion under rubriken "Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna" (för övrigt en antimetabole - ordvändning). Efter ett inledande publikt förmedlande av sin kärlek till Wetterstrand kläcker Norberg: "En röst på Maria Wetterstrand är ju faktiskt en röst på Miljöpartiet och det är lite besvärande." Norberg, den välkände nyliberalen, kommer nog inte rycka på axlarna om det blir en rödgrön seger i höstens val. Det kan vara så att han känner mer än att han är "orolig för vad som händer sedan" om detta skulle bli verklighet. Och litotesen gör sitt jobb.

De återhållsamma underdrifterna fungerar på samma sätt som att sluta innan - förståelsen och tolkningen är inte uttalad utan skapas i stunden av mottagarna. Underdriften driver kritiken vilket stärker argumenten.

Litotesen kan även användas avdramatiserande genom att ta udden av motståndarens argument. I slutdelen av seminariet bygger Wetterstrand ett deduktivt resonemang som Norberg trasslar in sig i. För att inte nederlaget ska bli alltför stort räddar han sig genom följande: "Jag accepterar det som en retorisk fråga som jag inte har något svar på. Grattis." Snyggt.

Litoteser kan också verka vassare än ironi. Ni vet, ironi ska man vara försiktig med. Oavsett hur du formulerar dig tar 25 procent dig på orden. Jag brukar fråga mina kunder om de har råd med det.

Om man klarar av att hålla litotesen just under gränsen för otillbörlig ironi, såsom Göran Hägglund (KD) är expert på, kan man bli riktigt rolig. Eller vad tycks om följande kommentar från Almedalstalet? "Några av er kanske minns att när vi sågs här för ett år sedan talade jag om det jag kallar för verklighetens folk. Och jag nämnde lågmält kulturvänstern i sammanhanget. Det blev en debatt som heter duga." Åtminstonde i Almedalen drog publiken på smilbanden.

Den selektiva perceptionen stärker mig i min uppfattning om att litotesen är det nya svarta. Om du själv stöter på något välformulerat får du gärna dela med dig. Jag har börjat samla.