Igår var det så dags för Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, att bli den sista partiledaren i årets partiledarutfrågning på SVT. Just den här formen där hon blir intervjuad är hennes starkaste sida. Hon är snabb, smart och levererar hyfsat korta, oftast slagkraftiga svar. Detta såg vi prov på även igår kväll. Men det började inte bra för Wetterstrand. Här följer en kortare retorisk analys.
Genom hela denna partiledarutfrågningsserie har Knutson och Hedenmo varit som ettriga illrar, särskilt den senare av de två. Vid några tillfällen har till och med jag blivit provocerad. Som tittare. Ett säkert sätt att få den som intervjuas att bli irriterad är att hela tiden avbryta dem så att de inte får tala till punkt. Här har Hedenmo skött sin uppgift väl. I gårdagens utfrågning var det dock den intervjuade som drev på och började svara innan frågan var helt ställd.
Wetterstrand började med att bli arg, och som jag tidigare sagt är det den som blir arg som förlorar. Rent retoriskt. Men på samma sätt som Olofsson tidigare lyckades vända den initiella ilskan lyckas även Wetterstrand att bemästra situationen och komma tillbaka. Riktigt avslappnat blev det dock aldrig.
Det var en lång passus när orden i det närmaste spottades ut. Jag tror Wetterstrand känner pressen av opinionsundersökningarna, för så här ironisk och drivande i utfrågningar har jag inte sett henne på länge. Det må hända vara så att hon provoceras lika mycket av Hedenmo som av Olofsson tidigare i veckan, men hon vinner ingen mark i TV-mediet genom att blixtra med ögonen på detta sätt.
Sedan vände det. Axlarna sjönk och vi började få se den glada, rappa Wetterstrand igen. "Jag tror det får vara slut med slutdatum", med anledning av kärnkraftens avveckling i Sverige. Detta är en polyptoton, en ordupprepning med delvis annorlunda uttryck. Upprepningen i sig är förstärkande. I det här fallet skapas även en väl avvägd humoristisk effekt.
Rappt var det även när hon kommenterade Olofsson med orden "Hon ser tecken på allt möjligt." vilket bemöttes med skratt i studion. Anledningen till att den formuleringen blir så stark är att rent associationsmässigt är det en väldigt öppen kommentar. Vi kan alla fylla i vad det är Wetterstrand menar och därigenom tar vi till oss hennes budskap. Att förlöjliga någon kallas på retorikiska för diasyrmus, och det är inte Wetterstrand ensam om att göra i svensk politik.
Ett mycket trevligt drag Wetterstrand visar upp är när från om sjukpensionärer kommer upp och hon berömmer Alliansen för deras uppluckring av reglerna så att de som är sjukpensionärer på heltid kan pröva sin arbetsförmåga under en tid utan att vara rädd för att bli av med sjukpensionen. Här visar hon sin pragmatiska sida. När man berömmer motståndarna vinner man trovärdighet för sin kritik inom andra, närliggande områden.
Som vanligt är det dock den seriösa, inom ämnesområden kunniga, för publiken trovärdiga Maria Wetterstrand som satt i SVT:s valstudio igår. Hon är definitivt de rödgrönas vallokomotiv som hon utmålas till. Men om hon fortsätter att bli arg och tala i en irriterad ton som kan uppfattas som ironisk och nedlåtande kommer hon inte att bidra till att attrahera nya väljare.
Tänker Camilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar