Även en visionär ledare bör argumentera

Mikaela Valtersson vill bli nytt språkrör för Miljöpartiet. I dag får vi veta hur det går. I går skrev hon ett debattinlägg på DN Debatt om sina visioner för Miljöpartiets utveckling till att bli ett statsbärande parti.

Ur ett ledarperspektiv är det helt rätt väg att vandra. För att någon ska vilja bli ledd av dig måste de dela dina värderingar och visioner. Det gäller att kunna identifiera sig i det ledaren säger och att känna sig inkluderad. Ett sätt att nå dit är att stanna innan, dvs inte fullt uttala sitt budskap utan låta lyssnarna/läsarna sluta cirkeln själva. De blir därigenom medproducenter till budskapet och känner då en äganderätt vilket gör dem mer övertygade.

Så hur levererar Valtersson ur ett retorikiskt perspektiv?

Rubriksättaren har givit henne en klockren rubrik. I citatform:
"Vi måste våga vara tydliga
- målet är att leda Sverige"

Se hur radbrytningen hjälper läsaren att att ta in huvudbudskapet. Notera även att det är ett påstående. Alltså är det dags att söka upp bevisen som bygger argumentationen.

I ingressen får Valtersson titeln som språkrörskandidat. Detta stärker hennes auktoritet inför argumentationen. Hela ingressen består därefter av staplade påståenden med ett undantag: "Miljöpartiet ska utnyttja att vi inte är fast i historiska band till näringslivet och facket". Sedan kommer ytterligare två påståenden.

Låt mig komma med ett eget: Påståenden kan säkert verka inspirerande, men för att påverka måste folk få något bevis som förankrar visionen i verkligheten. Mitt bevis är kommunikationsvetenskaplig forskning vilken jag alltid hoppar att citera på den här bloggen.

Överlag är det en abstrakt debattartikel där budskapet skulle vinna på att konkretiseras mera. Nu har Valtersson bra bevis, men inte till allt. Hon använder bl a statistik som bevis när hon tar siffror från Novus mätning av partiernas förtroende i olika frågor. Dessutom drar hon slutsatser av utfallet som konkretiserar.

Men så faller hon ett tag tillbaka i alltför högtflygande språk. Det är ideologiska tankar som verbaliseras, men hur Mikaela Valtersson? Hur?

"Vi måste befinna oss mitt i människors vardag när det gäller grundläggande välfärdsfrågor så som skol- och utbildningspolitiken. Här underbygger hon påståendet med beviset exempel: "Friskolornas vinster får aldrig gå ut över kvalitet eller elevernas rättigheter". Och lite senare: "Vi har föreslagit restriktioner för vinstutdelning om skolorna inte uppfyller kvalitetskraven. Jag anser att Miljöpartiet ska gå detta ett steg till". Bra där! För att människor ska låta sig påverkas behöver budskapet bl a vara konkret, trovärdigt och emotionellt. Och att den som vill leda är tydlig med vart den vill gå.

I nästa stycke blir Valtersson ännu mer konkret: "Människor ska kunna vända sig till ett och samma ställe vid arbetslöshet, sjukdom eller för att söka försörjningsstöd" och "A-kassan måste göras till en allmän statlig försäkring". Hon kan ju, varför gör hon inte det hela tiden?

Lite senare låter hon beteckningar stå för argumentationen: "Socialdemokraterna famlar efter relevant samhällskritik". Avsnittet avslutas med den starkt värderande meningen: "Att så stora partier inte kan leverera svar på viktiga framtidsutmaningar är inte värdigt".

Till sist använder hon några metaforer: "Miljöpartiet de gröna ska fortsätta att vara den stigfinnare /.../ men vi måste också, om vi ska fortsätta växa, våga bredda stigen...". och "Ett öppet Miljöparti där mångfalden frodas... Temat är klart och förutsägbart. För ett parti vars poäng är miljö och vars symbol är ett ogräs.

Notera att jag inte säger att det är negativt eller fel på något sätt.

I dag blir en spännande dag. Inte bara för Mikaela Valtersson. Och om du vill läsa mer om hur man underbygger sina argument rekommenderar jag följande inlägg.

Wetterstrand SVT partiledarutfrågning

Igår var det så dags för Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, att bli den sista partiledaren i årets partiledarutfrågning på SVT. Just den här formen där hon blir intervjuad är hennes starkaste sida. Hon är snabb, smart och levererar hyfsat korta, oftast slagkraftiga svar. Detta såg vi prov på även igår kväll. Men det började inte bra för Wetterstrand. Här följer en kortare retorisk analys.

Genom hela denna partiledarutfrågningsserie har Knutson och Hedenmo varit som ettriga illrar, särskilt den senare av de två. Vid några tillfällen har till och med jag blivit provocerad. Som tittare. Ett säkert sätt att få den som intervjuas att bli irriterad är att hela tiden avbryta dem så att de inte får tala till punkt. Här har Hedenmo skött sin uppgift väl. I gårdagens utfrågning var det dock den intervjuade som drev på och började svara innan frågan var helt ställd.

Wetterstrand började med att bli arg, och som jag tidigare sagt är det den som blir arg som förlorar. Rent retoriskt. Men på samma sätt som Olofsson tidigare lyckades vända den initiella ilskan lyckas även Wetterstrand att bemästra situationen och komma tillbaka. Riktigt avslappnat blev det dock aldrig.

Det var en lång passus när orden i det närmaste spottades ut. Jag tror Wetterstrand känner pressen av opinionsundersökningarna, för så här ironisk och drivande i utfrågningar har jag inte sett henne på länge. Det må hända vara så att hon provoceras lika mycket av Hedenmo som av Olofsson tidigare i veckan, men hon vinner ingen mark i TV-mediet genom att blixtra med ögonen på detta sätt.

Sedan vände det. Axlarna sjönk och vi började få se den glada, rappa Wetterstrand igen. "Jag tror det får vara slut med slutdatum", med anledning av kärnkraftens avveckling i Sverige. Detta är en polyptoton, en ordupprepning med delvis annorlunda uttryck. Upprepningen i sig är förstärkande. I det här fallet skapas även en väl avvägd humoristisk effekt.

Rappt var det även när hon kommenterade Olofsson med orden "Hon ser tecken på allt möjligt." vilket bemöttes med skratt i studion. Anledningen till att den formuleringen blir så stark är att rent associationsmässigt är det en väldigt öppen kommentar. Vi kan alla fylla i vad det är Wetterstrand menar och därigenom tar vi till oss hennes budskap. Att förlöjliga någon kallas på retorikiska för diasyrmus, och det är inte Wetterstrand ensam om att göra i svensk politik.

Ett mycket trevligt drag Wetterstrand visar upp är när från om sjukpensionärer kommer upp och hon berömmer Alliansen för deras uppluckring av reglerna så att de som är sjukpensionärer på heltid kan pröva sin arbetsförmåga under en tid utan att vara rädd för att bli av med sjukpensionen. Här visar hon sin pragmatiska sida. När man berömmer motståndarna vinner man trovärdighet för sin kritik inom andra, närliggande områden.

Som vanligt är det dock den seriösa, inom ämnesområden kunniga, för publiken trovärdiga Maria Wetterstrand som satt i SVT:s valstudio igår. Hon är definitivt de rödgrönas vallokomotiv som hon utmålas till. Men om hon fortsätter att bli arg och tala i en irriterad ton som kan uppfattas som ironisk och nedlåtande kommer hon inte att bidra till att attrahera nya väljare.

Tänker Camilla