Talar Borg retorikiska?

Borgs anförande i budgetdebatten är fyllt av retoriska stilfigurer. Vissa är riktigt snygga. Vissa är oftare använda än andra. Vissa är alltför ofta använda. Dagens retorikiska tankar behandlar dem alla.

Finansministern verkar gilla tautologier. "En tautologi är en slags upprepning, men skiljer sig från denna genom att samma sak sägs på flera olika sätt. Alternativt kan samma sak sägas på fler sätt än ett. En mening kan också innehålla betydelser av samma sak, som sägs på olika sätt, eller innehålla uttryck som har samma betydelse som uttrycket innan" (psyklopedin). Ett av många exempel är när Borg säger "vi ska värna de offentliga finanserna, vi ska skydda kärnan i den offentliga välfärden, vi ska säkra välfärden och vi ska dämpa nedgången och vi ska se till att arbetslösheten inte långsiktigt binder sig fast" eller med bara några få ord "Herr talman, oppositionen är fundamentalt och i grunden oeninga".

Finansministern verkar även gilla metaforer: "Finanskrisen har ryckt undan mattan för människors framtidstro", "då slipper hushållen hålla i plånboken", "I TV-soffan jobbar de socialdemokraternas sedelpressar på högtryck" (observera att Borg serverar tre metaforer i samma mening). Att tala i bilder övertygar på flera plan. Detta nyttjar Anders Borg framförallt för att få in sitt mest upprepade budskap om att "arbetslösheten biter sig fast".

Finansministern verkar särskilt gilla anaforer, dvs när på varandra följande stycken eller meningar inleds på samma sätt. Martin Luther King är den mest kända inom anafor-genren med sitt "I have a dream". Och vilka känslor King byggde med detta anaforiska inhamrande av sitt budskap! Tyvärr når inte Anders upp till samma nivåer. Nej, här handlar det snarare om att han tråkar ut oss lyssnare med alldeles för mycket upprepningar. Det första anaforiska övernyttjandet klarar han sig undan genom att börja parafrasera (variera) öppningsfrasen. "Det är ansvaret under de goda åren... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är det ansvaret som gör att...". Men efter sju (!) "Då kommer" som konsekvensbeskrivningar av varför arbetslösheten biter sig fast i kristider är jag trött, för att inte säga uttråkad. Faktiskt uttråkad så till den milda grad att jag inte längre lyssnar på budskapet. Hans anaforvurmande har övergått till ett verbalt tics.

Vi får även ta del av riktigt snygga stilfigurer. En är den anaforiska, tredelade hopningen med crescendo "Det här var vad som hände i England på 70-talet. Det här var vad som hände i Tyskland på 80-talet. Det här var vad som hände i de nordiska länderna på 90-talet". Detta parti bygger med en verklighetsförankrad enkelhet upp det följande argumentet "I kristider växte arbetslösheten och sen bet den sig fast på en högre nivå". Är det någon som nu känner för att ifrågasätta?

Ett annat vackert stycke innehåller en pleonasm: "Vi kan inte ge sken av att vi kan stoppa denna sysselsättningsnedgång och den arbetslöshetsuppgång vi nu har". Dessa två ord är beskrivningar av samma sak, synonymer, om än från motsatt håll. Det andra ordet tillför egentligen ingen ökad betydelse eller förståelse. Jag har tidigare skrivit om hur tvåtal uppfattas jämfört med tretal, och här nyttjar Borg detta på ett riktigt roligt sätt. Genom att använda tvåtalet med motsatsord blir meningen som en dubbelnegation. I matematikens underbara värld tar negationerna ut varandra och ger ett positivt resultat. Även om inte ämnet som behandlas är särskilt positivt klingande, klingar språket positivt för Borg.

En tredje skön skrivning är när han använder assonanser: "vi kan inte lyfta Sverige ur världen men vi kan bygga förstärkningar kring välfärden" och "vi ska värna välfärdens kärna". Det finns en anledning till att många sångtexter är skrivna på samma sätt. Vi lyssnare tycker om harmonin i det upprepade ljudet och blir således mer positivt inställda till budskapet.

En vanlig stilfigur inom politik är antitesen, och denna använder Borg många gånger om. Några särskilt uttrycksförstärkande exempel kommer här: "Vi har lagt fram lagstiftning för att ta över banker i kris, utan att för den skull rädda bankägare", "Vi har tatt fram likviditetstöd... ...för att säkra att finansiella sektorn fungerar, inte för att säkra vinsterna i banksektorn" och "Vi har tagit ansvar för fordonsindustrin, men inte genom att öppna en industriakut för att täcka förluster i amerikanska jättebolag". Den oväntade vändningen skapar turbulens i kommunikationen och ger budskapet extra energi. Om ämnet hade varit mindre problematiskt kan liknande omskrivningar lätt locka till skratt. Inte särskilt lämpligt i detta sammanhang, men väl i andra.

Den absolut starkaste stilfiguren i dagens anförande var dock den som följde på antitesen "mot en samlande ansvarsfull regering står ett splittrat vänsteralternativ":
"alltid mer, aldrig nog
alltid mer, aldrig ansvar
alltid mer, aldrig morgondag"
Metonymer lätt hyperboliskt (överdrivet) staplade på varandra i ett helt avskalat språk där vi lyssnare fyller i resten av betydelsen. Gåshud är bara förnamnet.

"Herr talman, uppgiften för politiken är nu tydlig". Efter ett inledande beskrivande scenario av Sverige och omvärlden i ett mörkt narratio presenterar finansministern sitt tals röda tråd. Sedan betar han av område för område med stiliga markörer för att vi lyssnare ska följa med. Avslutningsvis knyter Borg ihop säcken med följande sekvens:"Vi har väldigt tydliga uppgifter framför oss: vi ska säkra de offentliga finanserna, vi ska värna välfärdens kärna, vi ska dämpa nedgången och vi ska förhindra att arbetslösheten binder sig fast. Det är vår uppgift. Det är den enda uppgift vi ska lösa de kommande åren. Tack Herr talman". Tack själv Herr finansminister. Du talar inte bara flytande ekonomiska, du är på god väg att bli flytande även på retorikiska.

Grillades eller grillade Gudrun, egentligen?

I fredags var det dags för Gudryn Schyman att grillas i humorprogrammet Grillad. I slutet av programmet är det dags för gästens försvarstal. För en slipad retoriker som Gudrun Schyman, därtill i mina ögon en av Sveriges bästa, var det en avhyvling av sällan skådat slag. Det gäller att ha tungan rätt i mun och vara snabb i sinnet om man inte ska bli satt på pottkanten av den kvinnan. Jag har valt att kommentera delar som jag inte redan tagit upp här på bloggen. Det finns nämligen hur mycket som helst i hennes tal. Schyman har varit med ett tag...

Gudrun låter sitt exordium löpa som det fullblodsproffs hon är. Efter den inledande lågmälda frasen med att "jag känner mig bra här" forsätter hon med att låta andras oro över utgången av hennes medverkan i programmet bygga hennes ethos. Smart.

Sedan går hon rakt på att underminera hela grillningen. Hon gör det med orden "och jag måste säga såhär att ja, vad var det för någonting, egentligen? För mig var det rätt som vanligt. Jag brukar ofta, väldigt ofta bli påhoppad, det blev jag nu också, som vanligt. Rätt ofta utav män mest, och så var det nu också. Och det brukar ofta vara ganska plumpt, illa underbyggt och väldigt intelligensbefriat, och det var det ju nu också". Genom att påstå att grillningen inte var något särskilt att fästa sig vid, för hennes del, försöker Schyman överföra samma känsla till oss i publiken. Kritiken mot henne betyder inget för henne och bör således inte heller betyda något för oss.

Att avsluta varje mening på samma sätt ger kraft och skjuts åt kommunikationen och det kallas på retorikiska för att använda en epifor. Som vanligt är det harmoniskt att använda sig av tretal och Gudrun sätter detta tretal i den retoriska stilfiguren hopning. Hopning fungerar på så sätt att du successivt förstärker det du nyss sa med ännu ett argument, helt enkelt en varierad upprepning, som vinner på att bli mer och mer konkret i sin form.

Schyman fortsätter med att säga "Jag har två saker som är vägledande för mig i mitt liv, både i det politiska och i det privata. Det är att vara närvarande och att säga som det är. Och då måste jag ju nu säga som det är eftersom jag är här". Känner ni vad lätt orden flyter? Känner ni hur budskapet får sig en extra skjuts, nästan katapulterar ut ur meningen? Det är kiasmens förtjänst. En kiasm korsställer två meningar i mönstret A B B A: "En för alla, alla för en" (De tre musketörerna, om någon nu inte kom på det) och får på så sätt med sig kraften i ett flöde framåt. En som använde kiasmen så bra att hans ordsammansättning blivit historisk är JFK. För visst känner ni igen frasen "...ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country"?

"...Och då tänkte jag att jag måste säga som Wanja Lundby-Wedin - Jag är lurad". Med tanke på den uppmärksamhet WLWgate har orsakat i medierna senaste tiden är det ingen slump att Schyman apostroferar WLW denna kväll. Energin kring detta uttalande är något Gudrun försöker nyttja i eget syfte. Att vara lurad är den öppna tes som Schyman driver genom hela sitt resterande försvarstal. Det är inte bara hon som är lurad, även programledaren Tomas Järvheden är lurad, studiopubliken är lurad och så även TV-publiken. Detta vänder Gudrun till att generöst bjuda på sig själv: "Jag går vidare. Jag låter mig inte nedslås utav att jag nu har varit med i ett humorbefriat program, utan jag ser det som en ytterligare en erfarenhet att lägga till min långa lista av tabbar jag gjort i livet". Och vad blir poängen? Att hon är lurad? Nej, nej, nej. Poängen är att hon "går vidare" och vi tittare har en "gyllene chans att skicka den här kärringen till Eu-parlamentet. Till Bryssel".

Hennes ärende döljer hon och sparar till sist. Hela försvarstalet är skapat för att hon ska framstå som en vinnare när vi slutligen lämnas med det enda hon egentligen vill att vi kommer ihåg, det enda hon egentligen är där för: att vi tittare ska skicka henne till EP, till Bryssel.

Brilliant. Hela vägen från start till mål är helt brilliant. Men något annat förväntade vi oss egentligen inte av Gudrun Schyman, eller hur?

Att bryta decorum och andra mindre lyckade grepp

För ett litet tag sedan var jag på ett företagsseminarium i MIS (Marknadsföreningen i Stockholm) regi. Föreningen är fantastisk, företagsseminariet var fruktansvärt.

De inledande fraserna ligger helt i linje med en av retorikens grundprinciper - få publiken att gilla dig. Vi fick således höra hur Företaget var så nöjda över att få komma och tala om sin produkt inför oss eftersom alla vi som satt där ingick i deras målgrupp. Ok. Men direkt uppstod ett problem - vi förväntade oss inte ett säljanförande utan en mer saklig genomgång hur nyttjandet av viss teknik ger oss fördelar i vårt yrkesutövande. Lärdom ett: Se till att din framställning ligger i linje med publikens förväntningar.

Mycket riktigt får vi strax veta att de två killarna på scenen är försäljare på Företaget. Sedan följer långt mer information om dessa två när de presenterar sig själva än vad som är intressant, nyttigt eller ens nödvändigt. Båda två verkade gilla att stå på scen, och det är inget dåligt med det, men de kunde ha nyttjat faktumet att de var två till att presentera varandra. Min erfarenhet är att sådana presentationer brukar landa på mer lämplig nivå. Lärdom två: Oavsett om du presenterar dig själv eller någon annan, håll det kort, koncist och relevant.

Att skämta på scen är lika farligt som att använda ironi, om du inte arbetar som stand-up-komiker vill säga. Att skämta kan nämligen gå väldigt snett. Ett uttryck som i stundens ingivelse skruvas en aning är i många fall väldigt lyckat, men förberedda skämt brukar ofta kännas just förberedda och faller därigenom platt. Platta på gränsen till negativt inverterade var just de skämt som levererades denna kväll från den "hårda killen" (deras egna epitet). De rappa kommentarerna från "den mjuka killen" var ofta fyllda av ironi eller åtminstone försök till ironi. Själv upplevde jag det bara som fördomar, men det är min subjektiva tolkning. Lärdom tre: Hoppa skämt om du inte har en välutvecklad och utifrån bekräftad komisk ådra. Hoppa alltid ironi. Jag har hört en uppskattning som går ut på att oavsett hur du framför ironin kommer alltid minst 25% att ta dig på orden. Har du råd med det?

Klyschor är inte synonymt med väl situationsanpassade ordspråk. Klyschor fungerar snarare på samma sätt som den vanligaste användningen av svordomar - något man tar till när ordförrådet tryter. Klyschor på svenska kan ibland nyttjas för att leverera berikande komiska poänger, men klyschor framförda på engelska är bara ett bevis på ett fattigt språk. Här kommer ett axplock ur hagelstormen som sköljde över oss: "Go for the kill", The moment of truth" och ett svengelskt "det är ju ingen rocketscience direkt". Lärdom fyra: Skapa hellre egna uttryck än att nyttja de redan (över)nyttjade - och tala svenska för svensk publik om inte det finns någon specifik anledning till byte av språk.

Slutligen kommer vi till rubrikens utlovade analys av decorum. På retorikiska handlar det om det trevligas princip. Säg inget opassande, gör inget opassande och låt inte opassande för situationen. I detta fall var det direkt opassande att göra pruttljud på scenen, säga "första fixen är gratis - sedan får ni betala" och som svar på frågan vilka slags företag de har som kunder svara "de som betalar". Lärdom fem: Håll rätt nivå på språket. Ljud, bilder och gester/mimik påverkar starkt hur kommunikationen uppfattas.

Blev jag imponerad över Företagets kompetens? Känner jag mig uppmuntrad att bli deras kund? Kommer jag att köpa deras tjänst? Sannolikheten är rätt låg, eller hur?

Retoriken och motoriken

"Retorik! Jag kan inte ens hantera min motorik" fick jag till svar när jag för ett tag sedan berättade vad jag håller på med. Killen är inte ensam. Efter intensiva veckor av seminarier och föreläsningar känns det som om jag sett allt och lite till. Det är inte alltid lätt att håll koll på kropp och tal samtidigt, men du - försök i alla fall.

Grundkurs 1.0: mikrofoner överför ljud, alla ljud. Att hosta, harkla eller smacka är INTE att rekommendera. Och tonande pauser (öhhh eller äuhm...) bör du inte använda oavsett om du talar i mikrofon eller ej.

Fördjupning 1.0: ju fler tics du har desto mindre kommer vi att lyssna på vad du faktiskt säger. Jag såg en av Sveriges riksdagsledamöter i en debatt för inte så länge sedan och slogs snabbt av att jag inte kunde fokusera på vad karln sa. Att ha ett tics, som att rynka på näsan för att accentuera det man nyss sa kanske en del tror är "gulligt". Den villfarelsen vill jag ta er ur på en gång. Att ha flera tics, som riksdagsledamoten i fråga, är inte bara inte gulligt - det är direkt kommunikationshämmande. Jag brukar vanligtvis inte ta upp vad man inte ska göra men exemplifierar idag för att ni själva ska kunna titta på huruvida ni har tics som ni behöver arbeta bort.

1. Om du har glasögon, se till att de är väl justerade så att du inte behöver peta upp dem i ansiktet var och varannan sekund. Det stör. Och tro inte att det blir bättre om du istället försöker rynka upp glasögonen på rätt plats. Det stör lika mycket.

2. Rynka på näsan är inte att rekommendera även om du saknar glasögon. Rynka inte heller på pannan eller kinderna.

3. Låt läpparna vara en del av det normala talet. Lyftningar i grimasliknande poseringar underminerar ditt budskap.

4. Att lyfta ögonbrynen kan accentuera din poäng, men låt det stanna vid det. När ögonbrynen hoppar och studsar konstant får det bara en skrattretande funktion.

5. Låt dina händer göra andra saker än att ta på ditt ansikte. Skådespelare kan arbeta med sådana saker för att vi i publiken ska titta på just den personen i en viss filmsekvens, men när du talar har du redan uppmärksamheten mot dig. Ett överdrivet pillande på läppar, näsa haka etc bara förtar fokus från ditt budskap och förmedlar en nervös bild av dig själv.

6. Överlag är kroppsrörelser som upprepas alltför frekvent problematiska. Håll dina mer extrema utfall med armarna till de tillfällen där de verkligen är befogade. Låt kroppen förflytta sig så flytande som möjligt och spara de tvära utfallen till specifika förstärkningar i din framställning.

7. Och stå stabilt på underlaget. Att rulla fram och tillbaka på häl och tå som jag såg en kommundirektör göra härom veckan ger ett väldigt skumt intryck. Symboliken som förmedlas är att det du säger inte är förankrat i verkligheten. Onödigt att underminera sig själv, eller hur?

Slutligen - titta din publik i ögonen. Även om du är nervös. De som sitter längst fram på din vänstra sida är tydligen de som är mest positivt inställda till dig. Blir det jobbigt så fokusera där, även om jag alltid rekommenderar att sprida gracerna över rummet så jämnt fördelat som möjligt. Lycka till!

Wanja chattrade på chatten

Det är en litotes i sammanhanget (underdrift) att påstå att Wanja Lundby-Wedin varit ute i blåsväder senaste tiden. Idag var tanken att hon skulle återerövra en del av sin förtroendeförlust för sin person genom att chatta på Aftonbladet. Hur gick det då?

Wanja har säkert blivit medietränad mer än en gång, och en vanlig uppmaning som jag själv hört är att man alltid ska säga det man själv vill ha sagt oavsett vad journalisten frågar om. Det håller jag inte med om. Ett skadat förtroende blir svårt att reparera när man inte svarar på frågorna, alls.

När frågan ställs huruvida hon kan läsa ett bokslut svarar Wanja att hon kan läsa avtal. Det är inte samma sak. När frågan lyder "Hur kan du skriva på bonusavtal när du är emot bonusar?" svarar Wanja att "AMF hade ett avtal om rörlig lön med tydliga prestationskrav". Bonusar och rörlig lön med prestationskrav är inte heller samma sak. Dessutom anser inte Wanja att hon är ett styrelseproffs fastän hon tidigare satt i 24 styrelser. Hur många krävs det för att ordet proffs ska få läggas till för Lundby-Wedin? Nej, här gick det inte så bra. Hennes svar konnoterar (förmedlar) att hon inte tar människorna som ställer frågor på allvar vilket fungerar rent kontraproduktivt för henne. Det hade varit betydligt bättre om Lundby-Wedin kunnat visa på större empati och förståelse.

"Det är klart att det finns en risk att det som har hänt har skadat partiet, men det är också en medveten strategi från borgeliga ledarsidor att kalla mig för alliansens bästa valarbetare". Varför tar Lundby-Wedin upp detta slagkraftiga mantra igen utan att kraftigt underminera påståendet vid samma tillfälle? Allt hon gör är att sprida epitetet vidare och underminera sig själv ytterligare. Tala inte om obehagliga saker - de sätter sig på budbäraren. På retorikiska kallar vi det för att bryta decorum. Och hon gör det igen: "jag utmålas som girig".

Hur hanterar LO-ordföranden ansvarsproblematiken då? Frågan löd: "Vem bär det största ansvaret i den här härvan enligt dig?" och Lundby-Wedin svarar: "Alla har ett ansvar. Styrelsen, ersättningskommiten och ordförande. Jag smiter inte från mitt. Men givetvis har förra vd:n ett stort ansvar". Inte bra. Att skylla på någon annan, som Wanja faktiskt lyckas med att göra trots att hon säger det motsatta, är inte smart. Det är inte heller särskilt smart att använda ordet smiter i en negerande mening. Vårt undermedvetna är nämligen väldigt dåligt på att uppfatta negationer. Det som fastnar är att hon smiter. Och smiter kan vi väl vara överens om är inget direkt positivt ord man vill förknippas med.

Det finns några enkla regler för krishantering, låt mig punkta dem:

1. Var tillgänglig
2. Försök att så objektivt som möjligt beskriva situationen
3. Stå för vad du har gjort
4. Om du har gjort ett fel, erkänn det och be så hemskt mycket om ursäkt
5. Lova bot och bättring
6. Gör inte om det
7. Skyll aldrig ifrån dig

Om det faktiskt inte är du som har begått något fel, be ändå om ursäkt. Kanske var du alltför naiv men nu har du lärt dig din läxa, kanske kunde du har gjort något på ett annat sätt som skulle ha motverkat eller förminskat krisen. Be då om ursäkt för det. Det är nämligen väldigt få situationer i vilka du har mandat och makt att helt slå ifrån dig anklagelser och samtidigt framstå som trovärdig. Det finns en anledning till indexet "ingen rök utan eld", och i det här fallet ryker det som från värsta kolmilan. Fortfarande.

Att se och interagera med sin publik

Jag har tidigare varit inne på vad en duktig talare gör och idag fick jag lyssna på Sture Johansson från Hamrin & Partners på marknadsföreningens Afternoon tea.

Sture är en duktig talare. Vad är det då han gör som är så bra?

Han är inte bara fantastisk på att söka ögonkontakt och få oss att skratta åt mer eller mindre pinsamma historier tagna direkt ur hans eget eller närståendes liv, han är även fenomenal på att ställa frågor. I Stures fall handlar om tre sorters frågor: retoriska - de som ingen förväntas svara på, öppna frågor - de som blir besvarade och feedbackfrågor - de som hjälper talaren att stämma av läget.

Retoriska frågor är bra för att de väcker en passiv aktivitet hos oss lyssnare. Vår hjärna går från lyssnar-mode till tänkar-mode och vi engagerar oss mer i det som sägs. Detta leder i sin tur till att vi lättare uppmärksammar, bearbetar och tar till oss budskapet. Retoriska frågor är väldigt tacksamma att använda inom kommunikation i allmänhet och reklam i synnerhet.

Öppna frågor är bra för att skapa engagemang hos publiken. Vi känner oss dessutom mer betydelsefulla och kompetenta. Ett smart sätt att dels ställa sig in hos publiken och dels bryta monologens monotoni. Avbrottet i sig ger energi i kommunikationen.

Feedbackfrågor av typen "Är det det du menar eller är jag ute och cyklar? Bra, då får jag stå kvar här ett tag till" fungerar ypperligt eftersom en kontinuerlig avstämmning av nivå och innehåll leder till att publiken blir mer nöjd med föredraget (och så ler vi av bara farten genom metaforens och bisatsens försorg).

Dessutom ger han oss lyssnare komplimanger hela tiden som inte känns klyschiga och krystade utan genuint menade.

Vad Johansson talade om, rent sakligt? Under rubriken "Spelet om varumärket börjar på insidan" nöter han in att ord och handling måste hänga ihop för att varumärket ska bli starkt. För ovanlighetens skull håller det sakliga budskapet och retoriken ihop. Resultat? Klockren kommunikation.

Guillou härskar genom språket

Jan Guillou skriver i dagens Aftonbladet att "Roffarideologin gör att vi kan släcka ljuset - för gott". Hans huvudpoäng är att direktörer är människor som tror sig stå över alla andra människor. Tröttsam inriktning som vi har hört förr, faktiskt. Dagens vinkling är att dessa übermänniskors "roffarideologi" är "den största miljöfaran i världen". Lyckas han ro den tesen i land, rent retoriskt? Vi kommer dit. Anledningen till att jag föll för detta inlägg var att Guillou på ett väldigt manipulativt sätt använder språket, inte argumentationen, till att övertyga läsaren.

Observera att jag nyss använde verbet manipulera som väcker negativa klanger istället för ett mer neutralt uttryck. Påverkade jag dig? Färgade jag din uppfattning kring Guillous sätt att uttrycka sig? Säkert. Åtminstone undermedvetet. Tänk alltid på vilka ord du använder när du förbereder ett tal, anförande eller annan muntlig presentation. I skrift är dessa mycket lättare att identifiera och förhålla sig till.

Vad är det då han gör?

Genom hela inlägget nyttjar han en vokabulär som ligger i den högre energiskalan, dvs ord med mycket kraft i sig, för att uppväcka känslor av avsky och upprördhet hos läsaren. Detta är både semiotik (teckenlära) och retorik. Av de tre konstfulla bevisen handlar denna artikel mest om pathos, av förklarliga skäl. När den logiska argumentationen faller tar man till känslorna för att övertyga.

"Det tycks inte spela någon roll för marknadsfundamentalisterna att direktörsklassen gång på gång skapar katafstrof genom sitt roffande, som nu i den senaste finanskrisen. Att amerikanska roffardirektörer slår sönder världens ekonomi och visar sig odugliga som exempelvis bilfabrikanter leder inte till slutsatsen att de är odugliga utan att skattebetalarna måste plundras för att städa upp efter deras härjningar. Medan direktörsflocken skrikande av skratt drar iväg med miljarderna i bonusbelöning". Och så här fortsätter det genom hela texten. Lite tröttsamt det med, faktiskt.

Ett annat sätt att härska genom språket är att tala i påståenden och inte i funderingar. Att bestämt hävda att något är på ett visst sätt istället för att tro något leder till helt olika mottagarresponser. Ett exempel: "Järnvägsverksamheten skall försämras, biljettpriserna höjas och standarden sänkas för att nya direktörer ska få rulla sig i nya miljoner". Eller inte. Bara för att Guillou påstår att det är så leder inte till att vi läsare godtar hans slutledning. Han missar nämligen att underbygga det med äkta argument. Nästa exempel följer direkt på det förra: "Apoteksverksamheten skall gå samma väg, drivas i privat vinstintresse så att medicinerna blir dyrare, ..." Inte heller detta är objektiv fakta utan författarens egna privata tyckande som formuleras som en vedertagen sanning. Evidentia in absurdum, som jag skulle kalla det. Allt för att starkare övertyga läsaren.

Ett tredje sätt att härska genom språket är att nyttja det vi på retorikiska kallar för metaforik. Genom att använda ordet roffa dels som förstärkning åt ett antal andra ord (roffardirektörer, roffarbonusar, roffarklassen samt roffarideologi) och dels som egna verbformer (roffande och roffarna) försöker Guillou hamra in att direktörer på olika sätt bara är ute efter att stjäla, norpa, knycka eller röva. Kanske håller Nationalencyclopedin med om detta, kanske inte.

Vad som är intressant ur en analytisk synvinkel är att skärskåda huruvida Guillous argument håller för prövning. Just ja, han argumenterar inte i ordets vanliga bemärkelse (logos), han försöker övertyga med emotionell retorik. Fungerar det? Säkert, men inte idag, inte på mig.