måndag 25 maj 2009

Klasskillnad - javisst! Men på var sin ände på skalan...

Socialdemokraterna och Moderaterna är väldigt gynnade som partier i svensk media. Sällan ser vi debatter där företrädare från andra partier ställs mot varandra på samma sätt som just dessa två. Det finns naturligtvis en anledning till detta - tillsammans representerar de en klar majoritet av svenskarna.

Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) har väldigt olika debattstilar. Det gör deras tid i rutan i söndagens Agenda mycket intressant. Vi ser en kandidat som inte jobbat en dag i Europaparlamentet och en som spenderat de senaste fem åren med att aktivt driva sin politik. Skillnaden blir glasklar redan vid första frågan.

Ulvskog bryter snabbt tystnaden och levererar ett väl avvägt och genomtänkt svar. Dvs, pausen efter frågan blev lite väl kort och svaret känns inövat. Visst är det så att en god retoriker alltid är väl förberedd. Men anledningen till detta är att leveransen ska uppfattas som spontan. Hur svarade hon då? Med logos. Fakta och en beskrivning som dock hade en liten metafor: "vi står i var sin ände av en skala".

Hökmark visar direkt vem det är som har egen erfarenhet av arbetet i Bryssel. Han börjar med ett concessio, fortsätter sedan med att poängtera poängen och använder mycket väl avvägda pauser för att sedan avsluta med flera konkretiserande exempel. Bravo. Poäng Hökmark.

Ulvskog: "När jag har tittat på hur det ser ut i praktiken". Poäng Hökmark.

Ulvskog: "Vi som är i minoritet, vi som är i opposition, ska vi låta högerpolitiken slå igenom rakt över eller ska vi kompromissa oss fram till någonting som ger oss en liten, liten tumme på vanten även om vi missar det som är hela vår vision?". Här lyckas Marita med att gå från att vara Sveriges största parti till att spela rollen som underdog med en enda, om ändock väldigt lång, mening. Genom att nyttja metaforen om vanten målas en bild upp i oss tittares huvuden och vi ser hur liten del av det hela som blir socialdemokratisk. Enligt Marita. Detta budskap förstärks ytterligare av att hon med sin tumme och pekfinger rent fysiskt visar på en kort distans. Dvs, en visuell metafor för en liten del. Hon avslutar inlägget med en retorisk fråga. Som vi besvarar mentalt. Fenomenalt. Poäng Ulvskog.

Programledaren ställer frågan om det blir fler jobb genom att rösta på Moderaterna. Hökmark börjar direkt räkna upp ett flertal fakta, säkert mycket bra anledningar till att jobben blir fler, men ni fattar - han fastnar i logosträsket. Dvs, han rabblar snabbt upp alltför många faktaargument för sin sak. Vi lyssnare kommer kanske ihåg det första och ett till men sedan blev orden för många och minneskrokarna för få. Visserligen fortsätter han att bygga sitt ethos som han inledningsvis gjorde så bra genom sina konkretiseringar, men han glömmer känslorna. Det gör inte Ulvskog.

"...Gunnar Hökmark han röstar alltid, vare sig det gäller kemikalieindustrin eller fackliga rättigheter mot löntagarnas och människornas bästa. Han röstar alltid för storkapitalet". Tonen som bär fram orden är beklagande och varmt emotionell. Och så fick hon in klassretoriken. Igen. Som hon alltid får. Dessutom accentuerar och interpunkterar hon sitt budskap med en perfekt tajmad handrörelse som liksom svingar, svungar, driver hennes ord framåt och fyller dem med energi. Poäng Ulvskog.

"Låt mig få säga en annan sak. Marita Ulvskog, om man har utgångspunkten att andras olika uppfattningar beror på att de vill illa, kommer du att få det svårt i Europaparlamentet." Han verkar upprörd, men tonen är fortfarande på låg samtalsnivå. Han verkar upprörd, men alternerar mellan att titta på programledaren och på Marita. Han verkar upprörd, men fortsätter: "Du och jag har olika uppfattningar om hur vi får fler jobb, men jag tror ingenting annat än att du vill att det ska bli så bra som möjligt för medborgarna i Sverige. Och jag tror att det är bra om vi alla har den utgångspunkten". Helt plötsligt tar han tillbaka initiativet i samtalet genom att visa på ett ödmjukt, holistiskt och samtidigt empatiskt kompromissande drag. Hökmark förklarar för oss tittare liksom en far förklarar för sitt barn varför det är okej att mamma och pappa är osams. Och det fungerar. Poäng Hökmark.

Genom hela samtalet låter Gunnar Hökmark Marita Ulvskog tala först. Slumpen är ingen tillfällighet. Ett skäl är definitivt människors förmåga att registrera det som senast uppfattas av den lilla knölen mellan våra hjärnhalvor som stavas amygdala. Det du sist hör sänds ut i hjärnans nätverk. Det är även därför man alltid bör rätta det som är fel så att det sista som mottagaren uppfattar är det som är värt att arkivera. Men Ulvskog får sista ordet eftersom tiden rann ut. Poäng Ulvskog.

Rättvist? Det får du bedöma. Politik är inte retorik. Politik handlar om grundläggande värderingar. Visa vad du står för. Gå och rösta senast den 7 juni.

1 kommentar:

  1. Lisa Blomqvist29 maj 2009 14:15

    Hej Camilla! Tack för intressant läsning på en bra blog!
    Jag hittar ingen mail till dig. Jag har ett par frågor som jag gärna skulle vilja ställa till dig, angående din blogg där jag hittat uppslag till min pågående b-uppsats i retrorik i Lund. Vore kanon om du ville maila mig på l.blomqvist@hotmail.com.

    MVH, Lisa Blomqvist

    SvaraRadera