Ohly i Almedalen 2009

”Mötesdeltagare, vänner, samhällsomstörtare” Så började Lars Ohly sitt tal i Almedalen, Visby 2009. han slår an tonen direkt. Ett suggesterande tretal avslutas med en oväntad komponent. Och publiken lyssnar spänt. Vad händer här? Jag skulle kunna argumentera för att den inledande ordhopningen är menad att fungera som en enumeration, dvs för att livfullt åskådliggöra och öka intensiteten i budskapet. ”Mötesdeltagare” är relativt neutralt, vilket övergår till ”vänner” som är mycket mer känslomässigt intimt för att slutligen bli ”samhällsomstörtare” = en känsloexplosion.

För att ett tal ska få kraft behövs en motståndare, en antites. I detta fall handlar det naturligtvis om den sittande regeringen i allmänhet och Reinfeldt och Borg i synnerhet. För att inte verka tjatig använder Ohly många omskrivningar för Alliansregeringen. Det har även ett annat syfte. Att reducera den 22 personer starka regeringen till två. Två kan lättare ha fel än 22, eller hur? Vi får höra ”Regeringen Reinfeldt” och ”Borg och Reinfeldt”. Båda dessa epitet fungerar som metonymier och perifraser (omskrivande beteckningar).

Nästa del i talet handlar om bostäder och verkar vara den del där Lars har jobbat mest med språket: ”Om fler ska få tak över huvudet måste fler tak byggas”. Det är inte en ren antimetabole (korsställning) men nära på. En annan retoriker skrev att om Ohly hade tänkt ett steg till hade han formulerat meningen ”Om fler ska få tak över huvudet måste över huvudtaget fler tak byggas”. Ser ni skillnaden? Känner ni skillnaden? Precis. Omskrivningen med upprepningen ger en extra skjuts åt budskapet och gör så att det lättare fastnar hos dig.

”Fredrik Reinfeldt har sagt: Politiken har bara en marginell påverkan. Han har sagt: Det är en sådan global kris att vad vi gör spelar liten roll. Men min fråga är: Varför ska man rösta på någon som inte tror på möjligheten med politik? Varför ska man rösta på någon som säger att de inte kan använda politiska verktyg för förändring? Varför ska man rösta på någon som inte ser politikens möjligheter?” Här har Ohly lyckats trycka in ett flertal retoriska stilfigurer. Först och främst ”FR har sagt/han har sagt” som Ohly sedan möter med ”Jag säger” binder på ett snyggt sätt ihop denna delen av talet. Denna stilfigurs namn undflyr just nu min trötta hjärna, men ni förstår principen, eller hur? Sedan har vi tre anaforer staplade på varandra (”Varför ska man rösta på någon”), där tretalet som vanligt är energigivande enligt retoriken. Egentligen säger alla tre meningar samma sak. Observera att den första och den sista meningen är i det närmaste identiska. Här handlar det om stilfiguren hopning som är accentuerad till en parallellism, dvs allteftersom förstärks uttrycket där helhetens upprepning skapar kraft. Talet fortsätter med: ”Jag säger: Det finns inget skäl att rösta på en sån, så gör inte det”. Den sista bisatsen ”så gör inte det” borde ha utelämnats. Publiken hade själva dragit den slutsatsen om inte Ohly levererat på silverfat. Därmed tappade han individernas egna associationskraft som påverkansmedel. Klantigt. Han borde vetat bättre.

”Vi har genomgått perioder av avreglering, utförsäljning och privatiseringar”. Varför radar han upp tre synonyma begrepp? Ser han inte synonymiteten? Jodå, det är ingen slump. Att upprepa betydelsen genom att addera en synonym kallas för en pleonasm. Synonymerna tillför ingen förståelse, de är bara där för att förstärka och hamra in budskapet. Här skulle jag kunna motivera uttrycket ”dubbel pleonasm” om det existerade utanför min egen begreppsvärld. Frågan jag ställer mig är om kraften av tretalet är starkare än kraften av en ren pleonasm. Vad tycker ni?

Ohly drar sedan till med ännu en konsekvensbeskrivning: ”Och det har lett till att vi har fått svårare att se till att alla haft en bra välfärd. Vi har haft svårare att garantera en välfärd för alla”. Och han gör det igen. Upprepar närmast identiska ord fast en annan ordningsföljd. Repetition krävs för att budskap ska gå in men vi i publiken gillar inte att alltid få exakt samma mening upprepad. Därav behovet av parafraser.

Som peroratio (talets manande avslutning) gör Ohly bort sig totalt. Han försöker uppvigla publikens kampanda genom manande fraser: ”...som säger NOG NU med marknadsliberalism och marknadstänkande. NOG NU med marknadens diktat”. Och efter ett kortare stycke med frierier om en öppnare politisk process kommer slutorden: ”Kom med och delta i det förändringsarbetet. Vad kan vara roligare eller viktigare?”. Rent retorikiskt slarvar han i onödan då han inte bryter sönder den sista frågan i två: Vad kan vara roligare? Vad kan vara viktigare? Men det allvarliga är att han slutar med en retorisk fråga. Som inkluderar ett aktivt engagemang från den under talet mycket passiva publiken. Det blir totalkrock. Och talet, som hela tiden haft svårt att lyfta, faller helt platt till marken. Dör. Fullständigt. Sorti Ohly.

Nedhopp i Sahlins förstamajtal 2009

Mona Sahlin höll årets förstamajtal inför entusiastiska socialdemokrater i Malmö. Hon pratade i närmare 40 minuter. För min bloggs räkning kan jag inte ta upp allt som finns att kommentera ur ett retorikiskt perspektiv. Jag nöjer mig med specifika nedhopp. Om du är intresserad kan du här se eller läsa hela talet.

Sahlin driver i detta tal en frihetslinje, vilket är mycket intressant då ordet frihet brukar sammanknippas med den liberala delen av den politiska skalan. I Monas vision för Sverige säger hon bland annat att: "Jag vill leva i ett Sverige där alla får möjlighet att skapa sina liv efter egen vilja, att tro på sig själv, att satsa på sina drömmars mål, växa, skapa, välja själv." Sahlin pratar även mycket om ansvar. I detta fall om regeringens ansvar gentemot det land som de "...är satta att leda i åtminstone 1,5 år till." Men hon talar aldrig om individens ansvar. Individens ansvar att skapa sina liv efter egen vilja, individens ansvar att tro på sig själv, individens ansvar att satsa på sina drömmars mål. I hennes värld är det staten som ska lösa individernas drömmars mål. Det går inte ihop. Den slagkraftighet och handlingskraft hon vill att vi lyssnare ska uppfatta och finna trovärdig infinner sig tyvärr inte. Eller så är jag inte troende. Jag ser bara urholkade och platta klichéer sprida sig från hennes mun genom mikrofonsystemet ut till mig, och jag frälses icke.

"Det är inte för att man är smart som man går vidare, det är för att det finns möjligheter." Nej, det var inte Mona Sahlin som sa det, men det var Mona Sahlin som citerade det. Man behöver alltså inte vara smart för att läsa på högskolan enligt Mona. Ordet smart är ett väldigt värdeladdat ord och alla vill vi känna oss smarta. Hur smart var det egentligen av partiledaren att använda detta citat i detta sammanhang?

Mona säger även: "Vi har olika förutsättningar". Vad hon menar med det är lite otydligt. Med tanke på vad hon förespråkar väljer jag att tolka det som att förutsättningarna inte ligger hos individen utan hos samhället. Och jag väljer att inte hålla med. Om du vill styra de tolkningar och associationer som uppstår hos din publik måste du vara mer nogrann med hur du säger vad. Du vill uppmuntra publiken att hålla med dig. Inte tvärtom. Därför är det bäst att smalna av möjligheten att associera i "fel" riktning och i stället rikta öppningen åt "rätt" håll.

En metafor som Sahlin nyttjar flitigt är den om dörrars betydelse för utveckling. Och hon både stänger och öppnar dem. Först är det Jan Björklund som stänger dörrar när han och regeringen ändrar reglerna för högskoleintag och möjligheten till Komvux. Därefter talar partiledaren om Socialdemokraternas önskningar: "Vi vill öppna dörrar. Fler dörrar, inte färre, måste stå öppna för våra ungdomar. Dörrar till utbildning och jobb, och dörren till den där första egna lägenheten. Så att Sverige står starkare rustat den dag konjunkturen vänder." Och sedan kommer budskapet: "Det gör skillnad vilken regering som styr." som Mona förstärker med fler dörrmetaforer: "Stäng dörren till Utbildningsdepartementet för Jan Björklund. Byt lås! Släng nycklarna! Öppna dörren för de unga!" och slutligen: "I dag stängs möjligheter. Dörren till en bättre framtid smäller igen..." För mig blir det lite för mycket dörrar. Var försiktig med nyttjandet av samma metafor. Det finns risk för att publiken blir uttråkad.

Mona nyttjar den retoriska stilfiguren perifras vid ett antal tillfällen. Mitt första exempel är väldigt korthugget och meningarna är i det närmaste identiska: "Det är ett löfte." "Det är inte ett hot. Det är ett löfte." Vilket upprepas en gång och utvecklas sedan till: " Det är inte heller ett hot. Det är ett löfte" för att vid sista upprepningen bli: "Det är inte heller ett hot. Det är också ett löfte." En annan perifras som Sahlin nyttjar är mer utbyggd, men inte desto mindre effektiv. Den börjar så här: "politik som Olof Palme sade, att vilja. Men det är också att välja vad man gör som politiker, varje dag." Nästa gång den dyker upp formulerar hon det så här: "För det är vad vi socialdemokrater vill, och det är vad vi väljer för vi vet att politik är att välja." och sista gången: "Politik är att välja, och vi har gjort vårt val." Perifraser är effektiva för att det låter dig säga samma sak, med nästan identiskt samma ord, förhoppningsvis utan att tråka ut din publik. En uttråkad publik slutar nämligen att lyssna på vad du säger och då har du förlorat - oavsett hur vackra tankar du än har eller hur vackert du än formulerar dig.

"När Anders Borg presenterade sin budget och fick kritik för att det var för lite insatser sade han att han inte kan trolla med knäna. Vi har inte bett honom att trolla med någonting – bara att prioritera. Anders Borg säger att det blir inga skattehöjningar och det blir inga nedskärningar i välfärden – men abrakadabra och simsalabim! Så blev det uppsägningar i vård, i skola och omsorg. Och hokus pokus! Så skenade socialbidragen så att kommunerna måste spara på omsorgen." Här använder Sahlin en mycket användbar retorisk stilfigur - nämligen att nyttja Locus communis, dvs den gemensamma plats som magikens värld är för oss lyssnare. Sahlin fortsätter med att metaforiskt nyttja denna värld: "Vad Anders Borg gör är inte att han trollar med knäna. Han trollar genom att skjuta över problemen på kommuner och landsting. Det är intressant, för det skrevs en bok 1992 som ni säkert inte kommer ihåg, men författaren hette Anders E. Borg. Titeln på boken är ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord?”". Monas syfte verkar vara att förlöjliga Borgs agerande genom att använda barnramsornas magiska ord. Hon missar dock chansen att verkligen trumma in det löjliga med Borgs politik genom att inte använda rösten bättre. Ge publiken en chans att hinna reagera på boktiteln. Gör stegring mot och sedan en märkbar paus efter "bara magiska ord" innan sarkasmen tar över: "Just det. Så mycket var det med trollkonstnären, med illusionisten, som låtsas att regeringen försvarar välfärdens kärna när man snor åt sig det ekonomiska utrymmet..." Hon vill ju att publiken ska skratta. Låt dem få tid att göra det. Detta är ett av många talarproblem Mona står inför - att inte veta hur man gör effektfulla och budskapsförstärkande pauser.

Ett annat av hennes problem är att hon inte kan sitt tal så väl att hon långt, långt in i talet fortfarande läser det istället för levererar det. Det blir stor skillnad för oss som lyssnar. Stor skillnad för hur trovärdig vi uppfattar henne och hennes ord. Och ännu större skillnad på hur starkt vi låter oss beröras. Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen. En god retoriker är mycket väl förberedd för att kunna leverera som om det vore sponant. Det är det som är hemligheten och samtidigt svårigheten med det talade ordets övertygande kraft. Och här övertygar inte Mona Sahlin förrän mot slutet. Det är lite för lite, lite för sent.

Sista delen innan avslutningen tar Mona upp frågan om det parti som "livnär sig på vanmakt, ilska, missnöje" och nyttjar tillfället att ifrågasätta varför Reinfeldt inte tar ett tydligt avstånd från detta parti. Själv gör hon det mycket snyggt med en parallellism av anaforiskt format "Aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig kommer jag att medverka till att socialdemokratin gör sig beroende av, eller samarbetar med," (partiets namn). "Aldrig!"

Själva peroratiot - avslutningen där publiken ska uppmanas med starkt pathos att göra något -blir snarare ett lamt antiklimax som inte alls förmedlar de starka känslor som Sahlin ändå lyckas med främst i början av talet. Så här säger hon: "Nu kämpar vi på - den 7 juni, kyrkovalet i höst, och sedan är det riksdagsval nästa år. Kämpa på – tack ska ni ha!" Snacka om ett snöpligt slut. Och det är inte direkt ett vrål av förtjusning som hörs från publiken. Men så är inte heller Mona Sahlin en särskilt god talare.