På spaning efter den retoriska stilfigur som flytt

När jag gick i gymnasiet stötte jag för första gången på frasen ”Att göra två flugor på smällen”. Jag skrattade så jag grät. Tokroligt tyckte jag att det var. Föreläsaren sa ju fel. Efter skrattsalvorna förklarade hon lugnt att det var ett medvetet misstag för att locka oss till skratt. Hon menade på att om du kan få publiken att skratta med dig har de mycket svårare i ett senare läge att skratta åt dig. Den kunskapen nyttjar jag än idag när jag talar. Jag kommer inte längre ihåg vad denna kvinna hette, men jag har under årens lopp stött på fler felsägningar, både medvetna och omedvetna.

Petra Medes parlamentariker har devisen ”Att synas utan att verka”. För er som inte är invigda är det en viss framstående familj som står för det motsatta.

En man som jag stöter på lite då och då levererar alltid nya versioner av ordspråk och andra vanligt förekommande fraser. Mina favoriter är: ”Som man sår får man ligga” och ”Han känner sig inmålad i väggen”.

Sanna Rayman fällde följande kommentar på twitter för ett tag sedan: ”Nån på FB utmanar mig att ta quizzet "Vilken orienterare är du?" Tänker jag göra testet? Tja... Skiter björnar på vattenklosett?”

När jag kom i retoriskt samspråk med min läkare visade det sig att han var en källa att ösa ur. Under tiden för hans läkarstudier arbetade han på kollo under somrarna och barnen där spottade med lätthet ur sig än det ena ordspråket efter det andra. Det var bara det att de inte riktigt hade kläm på tecknen och istället blev det: ”Det blev inget arbete i verkstaden idag”, ”I medvind lyfter draken” och ”Då blir det en annan ko i skällan”.

En annan man utbrast uppgivet efter en långdragen förhandling som delvis gått i stå: ”Frågan är om inte berget kan komma till Mohammed ibland”. Alla blev helt tysta. Och sedan bröts dödläget.

Min syster brukar försöka peppa mig med frasen ”Efter solsken kommer regn” och ser så glad ut att jag inte kan låta bli att skratta. Fastän det blev helt fel. Igen. Min syster är nämligen känd för denna retoriska stilfigur, dvs att omformulera vedertagna uttryck.

På retorikiska kallas det för noëma, att göra en sentensanspelning – en omformulering av ett känt talesätt eller ordspråk. När du nyttjar denna stilfigur i ditt språk bryter du förväntningarna på kommunikationen. Det sticker till. Folk stannar upp i tankeflödet och budskapet får en plötslig energiinjektion. Men det gäller att inte överutnyttja stilfiguren. Lagom är som oftast bäst.

Har du ett kanske ett noëma att bjuda på? Dela gärna med dig i sådana fall. Jag har börjat samla...

Kände ni för övrigt igen titeln på detta blogginlägg? Det är en omskrivning av Marcel Prousts titel ”På spaning efter den tid som flytt”. Och ja, jag tycker om att vara konsekvent. Rent retoriskt är det en vinnande formel.