Ett kackel som blev ett debacle

Igår fick vi för första gången i TV-mediet äntligen bekanta oss med samtliga partiers toppkandidater till Europaparlamentet. Eller rättare sagt, de som finns representerade i EP idag. Det var i TV4:s Kvällsöppet som Lennart Ekdal skulle guida oss tittare genom partiernas olika ståndpunkter. Hur gick det då och vem vann debatten?

Första samtalsämnet handlade om klimatet och Miljöpartiets Carl Schlyter fick stort utrymme i den svagt modererade debatten. Schlyter levererar liknelse på liknelse. En sådan var: "Era styrmedel för marknaden är som en mjuk liten plastslev". En annan löd: "Era styrspakar har varit små potatisar". Att använda liknelser är generellt sett bra, men var noga med att alla förstår vad du menar. I dessa fall var tolkningsutrymmet för stort för att den betydelse Carl hade för avsikt att sända skulle nå en klar majoritet av lyssnarna. När inte liknelsen går fram tappas fokus från budskapet som därmed går förlorat. Rent generellt visade dock Schlyter på starkt pathos som han underbygger med många logos-argument vilket ger ett plus i kanten. Personligen störs jag dock av att Carl framför sin ideologi med ett aggressivt driv på samma sätt som vänsterpartisten Ohly diskuterar klasspolitik. Det går säkert mycket väl hem i det egna lägret. Velande medborgare som har för avsikt att rösta i EP-valet kan dock lätt skrämmas bort eftersom miljöpartisten framstår som rätt osympatisk.

Moderaternas Gunnar Hökmark lyfter hela tiden perspektivet för frågan och visar på holistiskt tänkande. Men därigenom abstraktifierar han sitt budskap och vi tittare kommer inte ihåg vad han står för. Detta är symptomatiskt för Hökmark genom hela debatten, även om det finns något undantag.

Andra ämnet triggade verkligen igång känslorna på båda sidorna: Vård över gränserna. Vänsterpartisten Eva-Britt Svensson tar ordet med ett concessio: "Jag tror att vi alla egentligen är överens om att...". Ett concessio brukar fungera medlande för att få alla parter att nicka instämmande. Men hon går raskt över till att ideologiskt analysera ett förfarande och kommer till en starkt politisk tolkning som hon sedan försöker trumma igenom med ytterligare ett concessio: "Ni måste väl ändå hålla med om att..." riktat till de borgeliga partiföreträdarna. De har dock inte fastnat i nickandevalsen utan stämmer rappt upp i ett unisont och starkt betonat "Näe". Så förlorar man initiativet i en debatt.

Ella Bohlin, Kristdemokrat, tar ton i debatten och levererar följande utmärkt formulerade inlägg: "Den fria marknaden är central i EU och det tror jag att vi alla kan ställa upp på." Ett faktapåstående följt av ett concessio. Detta skapar förtroende. Hon fortsätter: "Vi vill byta väntrum mot behandling. Vi vill byta oro mot trygghet". Här skapar hon en parallellism genom att upprepa meningsbyggnaden i två följande meningar. Eftersom båda dessutom börjar med samma ordföljd handlar det om specialfallet anafor. Vi tittare förstår snabbt att även den andra meningen är ett motsatsförhållande och strukturens repetition förstärker hennes budskap. "Och jag är förvånad över att vänsterpartierna förhalar detta." Rent teckenmässigt fungerar meningen väl för att skjuta motståndarna i sank, men hon låter inte förvånad. Ord och handling måste alltid höra ihop. Alltid, jämt, hela tiden. Annars uppstår en dissonans som tar bort fokus från budskapet.

Marita Ulvskog, Socialdemokraterna skjuter iväg ett kort och klockrent ideologiskt svar: "... Vi vill inte att man ska behöva vara stenrik eller behöva sälja sitt hus för att få vård". Så talar en mycket erfaren politiker. Hon lyckas inte bara med det fundamentala när det gäller politik - att uppväcka känslor, hon levererar det förväntade av sin målgrupp. Ren och skär klassretorik när den är som bäst. Personligen tycker jag mycket illa om det språkbruk som verkar härska inom den socialdemokratiska rörelsen som helhet. Den där man tar till ord som "jag är rädd för", "jag tycker att det är farligt att", "Det är hyckleri att" osv. Det är en härskarteknik som går lite under radarn och som alla motståndare bör vara väldigt uppmärksam på. Marita använder det på ett smidigt sätt och låter därmed mycket trovärdig. Det är tydligt att den bild hon beskriver är skarpt som ett fotografi med lång slutartid - allt är i skärpa. Hennes problem är dock att alla inte ser världen som hon gör. Att beskriva världen i slutna påståenden som hon gör alienerar potentiella väljare som inte får upp samma bild på sin näthinna. Ulvskog skulle vinna på att ändra sitt språk till att argumentera mer för varför hennes bild också borde vara min.

Lena Ek, Centerpartiet kontrar snyggt: "Men det är ingen som ifrågasätter kollektivavtalen. Vi försvarar den svenska modellen i varenda votering. Det lovar jag, och det är lätt att kolla." Ett refutatio som avväpnar motståndarens argument strax följt av ett argumentatio där hon talar för sin sak och lägger fram bevis.

När ämnet byts till fildelning och olika lagars konsekvenser för EU:s medborgare är Lena Ek snabbt framme igen och levererar följande allegori: "Tänk om du... du blev tillsagd att nu har du skrivit tre dumma brev, nu får du inte skicka post längre?!". En abstrakt diskussion som utelämnar alla tittare som inte är insatt i frågan drar Ek obevekligen tillbaka in genom det pedagogiska tilltaget.

Ella Bohlin växer genom debatten och lyckas här få till ett retoriskt mycket smart inlägg där hon bland annat dels konkretiserar skillnaderna mellan vänstern och högern och dels lämnar en outtalad fråga hängande i luften som stannar hos lyssnarna. Som inte är till fördel för motståndaren... Så här lät det: "Eva-Britt, Piratpartiet har vitaliserat debatten. Absolut. Men skillnaden är att jag fortfarande värnar en upphovsrätt. Skillnaden mellan oss (detta förstärks med handrörelser) det är att jag tycker att dom som är kreatörer, artister, författare, fotografer och konstnärer, dom har rätt att få någonting tillbaka. Vi kan inte ha en fri persolig fildelning och en upphovsrätt. Det är en omöjlig ekvation. Och ni har inte förklarat hur det ska fungera."

Övriga deltagare då? Ja, Folkpartisten Marit Paulsen kommer endast in i debatten då programledaren ställer en direkt fråga till henne. Visserligen tar hon då kommandot över utrymmet och är starkt närvarande i TV-rutan men jag hade velat se mer debattanda i henne. Sören Wibe pratar då och då, men alldeles för fort och tydligen inte till mig eftersom jag inte kommer ihåg vad han pratar om. Eva-Britt Svensson, ja hon gör många längre utläggningar men de handlar inte direkt om vad hon vill göra i framtiden utan mer vad som har hänt i baktiden. Det lockar inte mig. Och Herr Ekdal själv var usel som moderator. Han låter kandidaterna slåss om utrymmet, avbryta varandra och tala i mun närhelst de önskar. Vinnare ur dessa strider går Lena Ek och Marita Ulvskog eftersom ingen av dem någonsin slutar prata. Genom utmattningsmetoden samt starkt magstöd (kan prata länge utan luft) är det slutligen deras röster som hörs efter att kakafonin har upphört.

Så vem vann? Ingen. Alla kandidaterna får ställa sig på förlorarsidan. Bakom dem står alla tittare. Även vi måste anses vara förlorare när vi inte ges en ärlig chans att komma till insikt om vår politiska åsikt.