Partiledartal Almedalen 2011 Björklund (FP)

Det var en folkpartistisk partiledare på strålande humör i Almedalen på onsdagen. Korrektion. Det var en liberal partiledare på strålande humör vi såg som avsändare på scenen. Och som han talade. Detta var ett av de bästa talen han någonsin framfört framför mina ögon och öron. Ja, jag var imponerad i fjol, och jag är än mer imponerad i år. För i år hade han tränat mer. Framförandet var bättre. Och rent konkret var vice statsministern, till skillnad från statsministern, väldigt konkret. En klar fördel om man vill att mottagarna ska förstå budskapet.

Själva innehållet i talet var starkt ideologiskt färgat. Som för att poängtera och skapa identifikation med fler hade Björklund lagt det folkpartistiska åt sidan till förmån för det liberala. Syftet med talet var att på flera olika sätt visa på att det är liberalerna som bäst leder Sverige in i framtiden.

Målgruppen är naturligtvis alla som titulerar sig liberala, vilket sannolikt är fler än de som röstar på FP, men min känsla är att Folkpartiledaren faktiskt räknar in samtliga röstberättigade i Sverige. Varför? Jo, på det sätt som han talar inkluderande och individuellt. Björklund gör det lätt för alla och envar att identifiera sig med det han vill att de ska känna för och alienera sig mot motsatsen. Han säger att du är viktig, vad du tycker och känner är viktigt. Han säger att ”Varje människa är en unik individ och kan aldrig reduceras till en kugge på kugghjul eller till enbart en delmängd av ett kollektiv”.

Huvudbudskapet kommer i avslutningsfrasen men verkar mest som en renat koncentrat av övriga budskap då detta varit talets genomgående tema: ”1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen.” Antalet budskap räknar jag till tio. Inte hysteriskt många, men ändå minst ett för mycket.

När det gäller uppbyggnaden av argumentationen ser jag en sällan skådad variation i politiska tal:

1. I inledningen till stycket om skolan:
"Sedan i fredags, den 1 juli, har Sverige en ny skollag.
Sedan i fredags har Sverige ett nytt betygssystem.
Sedan i fredags har Sverige nya läroplaner.
Sedan i fredags har Sverige lärlingsutbildningar.
Sedan i fredags har Sverige en ny lärarutbildning.
Sedan i fredags påbörjar Sverige införandet av lärarlegitimation.
Sedan i fredags har Sverige en ny gymnasieskola.
Reformtakten i svensk skola har aldrig varit högre.”
Sju fakta staplade på varandra ger känslan av att antalet reformer som gjorts är många. På retorikiska blir det sju överpremisser som visserligen saknar underpremisser men till sist kommer slutsatsen: ”Reformtakten i svenska skola har aldrig varit högre”. Vem kan säga nej till det? Det är alltså inte en korrekt syllogism, och inte heller ett korrekt entymem, men argumentationssättet handlar om den logiska slutledningen inom retorik. (Att sedan meningarna börjar på samma sätt, en anafor, hjälper till att skapa skjuts i budskapet).

2. Det andra sättet att argumentera är att uttala ett påstående och sedan underbygga det med bevis. I detta tal finns alla olika slags bevis. När Björklund talar om världens högsta marginalskatter som han kallar straffskatt på utbildning säger han: ”Den som tvekar om individuella drivkrafters betydelse för ett lands utveckling bör studera den koreanska halvön”. Och sedan exemplifierar han genom att jämföra Nord- och Sydkoreas utveckling sedan kommunismen tagit över den norra och kapitalismen styrt den södra halvön. När Björklund sedan talar om skolan och dess nuvarande situation belyser han utvecklingen genom att citera den f.d. Socialdemokratiska skolministern Ylva Johanssons visioner för skolan: ”Den har släppt katederundervisning och klassundervisning. Eleverna…håller på med olika saker, i olika rum, vid olika tider…Det ser kanske rörigt ut, ungefär som på dagis…”. Och exemplet ovan - ”Sedan i fredags...” visar på hur han argumenterar med fakta.

3. Det tredje och sista sättet att argumentera är att använda beteckningar, ord med värdeladdat innehåll. Från inledningen: ”Orden de klottrat uppfattades som samhällskritik. I ett mörkt rum blev barnen torterade; slagna blodiga och de fick naglarna utdragna”. Vice statsministern låter således ordet ”klottra” ställas mot ”samhällskritik” och sedan ”tortyr” etc. Ordvalen hjälper till att måla bilden av det orealistiska, det överdrivna.

Den retorikiska tårtan är ovanligt balanserad. Inledningen väcker känslor (pathos), den stora massan budskap och argumentation bygger på nytta (logos) och trovärdighet (ethos) men färgas lätt av känslor som nästan smygs in i argumentationen. Som alltid anser jag dock att Alliansföreträdarna skulle tjäna på mera känslor.

Strukturen på talet är mycket bra. Trots det är det här min starkaste kritik framförs. Inledningen är inte optimal. Det är två historier som följs av ett faktaavsnitt innan själva budskapen och argumentationerna egentligen framförs. Hade jag suttit med detta tal hade jag saxat bort allt utom stycket om globaliseringsmötet i Göteborg. Där finns friheten från första stycket, där finns fakta från tredje stycket och där finns de starka formuleringarna som fäster sig hos mottagarna av budskapet. ”De hade fel om socialismen. De hade fel om protektionismen. De hade fel om den kapitalistiska marknadsekonomin. De hade fel om frihandeln. De hade fel om globaliseringen. De hade fel, fel, fel.” För sedan kommer hela poängen: ”Allvarligt talat; varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?”.

Stilistiskt då? Förutom det jag redan tagit upp - inte så mycket, men det finns några välbyggda meningar. Först några metaforer: ”En europeisk union innebär inte att allt alltid är i harmoni. Unionen innebär att vi har organ och mekanismer för att hantera konflikter vid sammanträdesbord i stället för på slagfält” och "I gårdagens Europa byggde vi murar. I morgondagens Europa bygger vi broar". Ja, bilder är starka förmedlare av budskap. Att använda motsatser likaså. Sedan en allitteration: ”Klassresan börjar i klassrummet”. Vi har hört den förr men den växer i styrka av upprepningen. Härnäst ett tretal (tricolon): ”De finns inom alla branscher, de har kommit från hela världen och funnits under alla år”. Och slutligen en diasyrmus (förlöjligande): ”För socialdemokratiska partiledare var det bättre förr. De var alltid statsministrar på 1900-talet. De slapp att samarbeta med de rödgröna partierna”.

Avslutningen? ”Låt Håkan Juholt drömma sig tillbaka. Vi andra drömmer om framtiden. 1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen”. Björklund avslutar med själva poängen. Som stannar kvar. Det enda jag undrar över är varför känslan av att han talat som oppositionspolitiker etsar sig fast i mig.

Talet i sin helhet kan du läsa hos FP, lyssna på hos SR eller beskåda på SVTplay. Andra analyser finns bl.a. hos SvD, DN, och Aftonbladet.