Maud i Almedalen 2009

För sjunde gången höll Maud Olofsson Centerpartiets tal i Almedalen under politikerveckan. Här kommer några brottstycken ur det närmare 41 minuter långa talet.

En bit in kommer följande sekvens: ”Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen slänger igen, bildligt talat, dörr efter dörr i jämställdhetens korridor: Du får inte tjäna pengar – SLAM, Du får inte starta företag – SLAM, Du får inte göra karriär – SLAM. Låt mig vara tydligt med en sak. Jag tänker sätta min fot emellan. Jag tänker se till att de inte stänger dörrarna för kvinnors frihet.” Denna del är bra på flera olika sätt. Metaforen med dörrarna är välkänd och väldigt konkret utförd av Olofsson. Med metaforens hjälp skapas det bilder i publikens huvuden. Bilder skapar större och starkare associationsnätverk i hjärnan och leder följdaktligen till att vi lättare minns något. Sedan gör Maud något väldigt smart, hon talar i tre (trikolon), de tre satserna börjar på samma sätt (anafor): ”Du får inte...”, de slutar på samma sätt (epifor): ”SLAM” och därigenom har vi stilfiguren symplokhe (anafor + epifor). Genom att använda ett ord som är ljudhärmande (onomatopopeia): ”SLAM” triggas ytterligare associationer och delar av minnet som arkiverar. ”Låt mig vara tydlig med en sak.” här understryker och betonar hon sin poäng i förväg. Koden gör att vi nu lyssnar extra noga: ”Jag tänker sätta min fot emellan”. Metaforen är klockren. Vi förstår utan att hon egentligen behöver förtydliga vilken roll hon har för avsikt att spela i denna fråga. Men för att säkerställa vår tolkning och generalisera utifrån de tre specifika exempel hon gett fäller Olofsson slutklämmen: ”Jag tänker se till att de inte stänger dörrarna för kvinnors frihet”.

Anaforer är effektiva och kraftsamlande. Om de nyttjas rätt blir de till slut uppviglande. Men Maud använder dem alldeles för ofta. Här kommer några exempel, i ärlighetens namn orkade jag inte registrera alla. I inledningen ”Vems tankar, vems drömmar ,vems erfarenheter?”. Ganska oskyldigt, men sedan byggs de ut: ”SÅ övertygad, SÅ många fler kvinnor” upprepas två gånger liksom frasen ”Även kvinnor vill ha”. Längre in i talet konstaterar hon följande om den samlade vänstern: ”De säger nej till” minst fyra gånger, ”Kanske är det så” tre gånger, ”När vi... ser solen/känner den här ljuva värmen/ser grönskan” tre gånger. Låt mig ge en uppmaning till Olofssons talskrivare: lär dig fler retoriska stilfigurer.

En liten men stark stilfigur är när hon påstår att vänstern vill "styra och ställa". Allitterationen med samma ljud i början av båda orden, som hon strax därefter upprepar, klingar klangfullt.

Olofsson och hennes talskrivare (varför hymla om saken) är duktiga på att använda fakta och exempel. När hon talar om ungdomsarbetslösheten radar hon upp en lång rad fakta som visar på regeringens aktiva politik på området. Här bygger hon sitt logos mycket bra. Exempel kan styrka logos, men fungerar även utmärkt för att komma åt de betydligt svårare ethos-poängerna. Ett snyggt exempel är när hon säger ”Hemma i Umeå har jag ett gäng killar som exporterar trumljud”. Här vinner hon retoriska stilpoäng på bred front. Hon visar på sitt ursprung skilt från hufvudstaden vilket ger en folklig känsla och igenkänning. Vi får tydligt erfara hennes dialekt när hon inte uttalar å:et i Umeå (för det gör inte vi norrlänningar) och poängen med exemplet förvånar oss vilket ger uppmärksamhet.

”Sen har jag noterat en intressant sak. I förra valrörelsen 2006 så kommer ni ihåg att Centerpartiet kämpade väldigt hårt för att ungdomarna skulle få jobb. Ni kanske kommer ihåg det här med... (hon ger några politiska exempel) … och vi blev SÅ kritiserade. Men kära vänner, SOM av en slump har intresset ökat. (skratt från publiken). (Hon pekar ut vänsterpartierna). … Och nu kämpar man mot ungdomsarbetslösheten, HÖR och HÄPNA. Men jag har roat mig med att granska litegrann vad det är dom säger. De säger: nej till att förändra LAS, nej till lägre ingångslöner, nej till säsongsanställningar. … Har man ingenting förstått? Har man ingenting sett...? ...Om man inte inser att man måste ändra på någonting av det gamla för att bygga det nya (husmetafor) ja, då hör man också forntiden till.” Ironi ska man vara försiktig med. Oavsett hur du formulerar dig tar 25 procent dig på orden. Har du råd att förlora dem? Uppenbarligen tyckte Maud det, för hon levererar nästan drypande sarkasmer och fullkomliga litoteser (underdrifter) genom hela denna del av talet. Hennes publik hör henne och visar med sina skratt att de är med på tåget. Hennes betoningar och tonläge hjälper naturligtvis till. Här nyttjar hon effektivt sitt pathos för att förmedla budskapet. De retoriska frågorna besvaras naturligtvis med ett rungande nej inne i (den borgeliga) publikens huvuden och därigenom förstärker de själva Centerns budskap. Smart. Ett litet publiksmicker smyger sig in i de inledande fraserna. På retorikiska kallas det för comprobatio. Sedan går det alltid bra inom politikens värld att ge motståndarna en rejäl känga på slutet. Det är dock inget jag skulle rekommendera inom andra sektorer. En illvillig jurist skulle säkert kunna argumentera för förtal...

Avslutningen på talet är riktigt bra, ur ett retoriskt perspektiv. Maud berättar en historia från ett möte med sin son där hon argumenterar för den höjda koldioxidskatten hon just varit med att besluta om. ”Och då sa jag så här: När du får barn då vill jag kunna se dem i ögonen och säga att: ”vet du, din farmor visste vad som var på gång. Din farmor såg att klimathotet var verkligt. Och din farmor var modig nog att göra någonting åt det.” Det är det vi ska göra allihop. Det kanske inte är för oss själva. Men det ÄR för våra barn och barnbarn vi ska vara modiga och visa vägen." Känner ni nu igen några av hennes favoritstilfigurer? Jajamensan, både anaforen och trikolon är med. Men, hon talar till barnbarn som ännu inte finns. Detta faller inte under stilfiguren prosopopeia, dvs att lägga ord i mun på någon eller något dött ting, men jag hittar inte korrekt figur. Återkommer om jag stöter på den. Hjälp emottages tacksamt.

”TACK för att ni har lyssnat ikväll.” Tack själv Maud Olofsson. Och tack ni som läst min analys.

Ohly i Almedalen 2009

”Mötesdeltagare, vänner, samhällsomstörtare” Så började Lars Ohly sitt tal i Almedalen, Visby 2009. han slår an tonen direkt. Ett suggesterande tretal avslutas med en oväntad komponent. Och publiken lyssnar spänt. Vad händer här? Jag skulle kunna argumentera för att den inledande ordhopningen är menad att fungera som en enumeration, dvs för att livfullt åskådliggöra och öka intensiteten i budskapet. ”Mötesdeltagare” är relativt neutralt, vilket övergår till ”vänner” som är mycket mer känslomässigt intimt för att slutligen bli ”samhällsomstörtare” = en känsloexplosion.

För att ett tal ska få kraft behövs en motståndare, en antites. I detta fall handlar det naturligtvis om den sittande regeringen i allmänhet och Reinfeldt och Borg i synnerhet. För att inte verka tjatig använder Ohly många omskrivningar för Alliansregeringen. Det har även ett annat syfte. Att reducera den 22 personer starka regeringen till två. Två kan lättare ha fel än 22, eller hur? Vi får höra ”Regeringen Reinfeldt” och ”Borg och Reinfeldt”. Båda dessa epitet fungerar som metonymier och perifraser (omskrivande beteckningar).

Nästa del i talet handlar om bostäder och verkar vara den del där Lars har jobbat mest med språket: ”Om fler ska få tak över huvudet måste fler tak byggas”. Det är inte en ren antimetabole (korsställning) men nära på. En annan retoriker skrev att om Ohly hade tänkt ett steg till hade han formulerat meningen ”Om fler ska få tak över huvudet måste över huvudtaget fler tak byggas”. Ser ni skillnaden? Känner ni skillnaden? Precis. Omskrivningen med upprepningen ger en extra skjuts åt budskapet och gör så att det lättare fastnar hos dig.

”Fredrik Reinfeldt har sagt: Politiken har bara en marginell påverkan. Han har sagt: Det är en sådan global kris att vad vi gör spelar liten roll. Men min fråga är: Varför ska man rösta på någon som inte tror på möjligheten med politik? Varför ska man rösta på någon som säger att de inte kan använda politiska verktyg för förändring? Varför ska man rösta på någon som inte ser politikens möjligheter?” Här har Ohly lyckats trycka in ett flertal retoriska stilfigurer. Först och främst ”FR har sagt/han har sagt” som Ohly sedan möter med ”Jag säger” binder på ett snyggt sätt ihop denna delen av talet. Denna stilfigurs namn undflyr just nu min trötta hjärna, men ni förstår principen, eller hur? Sedan har vi tre anaforer staplade på varandra (”Varför ska man rösta på någon”), där tretalet som vanligt är energigivande enligt retoriken. Egentligen säger alla tre meningar samma sak. Observera att den första och den sista meningen är i det närmaste identiska. Här handlar det om stilfiguren hopning som är accentuerad till en parallellism, dvs allteftersom förstärks uttrycket där helhetens upprepning skapar kraft. Talet fortsätter med: ”Jag säger: Det finns inget skäl att rösta på en sån, så gör inte det”. Den sista bisatsen ”så gör inte det” borde ha utelämnats. Publiken hade själva dragit den slutsatsen om inte Ohly levererat på silverfat. Därmed tappade han individernas egna associationskraft som påverkansmedel. Klantigt. Han borde vetat bättre.

”Vi har genomgått perioder av avreglering, utförsäljning och privatiseringar”. Varför radar han upp tre synonyma begrepp? Ser han inte synonymiteten? Jodå, det är ingen slump. Att upprepa betydelsen genom att addera en synonym kallas för en pleonasm. Synonymerna tillför ingen förståelse, de är bara där för att förstärka och hamra in budskapet. Här skulle jag kunna motivera uttrycket ”dubbel pleonasm” om det existerade utanför min egen begreppsvärld. Frågan jag ställer mig är om kraften av tretalet är starkare än kraften av en ren pleonasm. Vad tycker ni?

Ohly drar sedan till med ännu en konsekvensbeskrivning: ”Och det har lett till att vi har fått svårare att se till att alla haft en bra välfärd. Vi har haft svårare att garantera en välfärd för alla”. Och han gör det igen. Upprepar närmast identiska ord fast en annan ordningsföljd. Repetition krävs för att budskap ska gå in men vi i publiken gillar inte att alltid få exakt samma mening upprepad. Därav behovet av parafraser.

Som peroratio (talets manande avslutning) gör Ohly bort sig totalt. Han försöker uppvigla publikens kampanda genom manande fraser: ”...som säger NOG NU med marknadsliberalism och marknadstänkande. NOG NU med marknadens diktat”. Och efter ett kortare stycke med frierier om en öppnare politisk process kommer slutorden: ”Kom med och delta i det förändringsarbetet. Vad kan vara roligare eller viktigare?”. Rent retorikiskt slarvar han i onödan då han inte bryter sönder den sista frågan i två: Vad kan vara roligare? Vad kan vara viktigare? Men det allvarliga är att han slutar med en retorisk fråga. Som inkluderar ett aktivt engagemang från den under talet mycket passiva publiken. Det blir totalkrock. Och talet, som hela tiden haft svårt att lyfta, faller helt platt till marken. Dör. Fullständigt. Sorti Ohly.

På spaning efter den retoriska stilfigur som flytt

När jag gick i gymnasiet stötte jag för första gången på frasen ”Att göra två flugor på smällen”. Jag skrattade så jag grät. Tokroligt tyckte jag att det var. Föreläsaren sa ju fel. Efter skrattsalvorna förklarade hon lugnt att det var ett medvetet misstag för att locka oss till skratt. Hon menade på att om du kan få publiken att skratta med dig har de mycket svårare i ett senare läge att skratta åt dig. Den kunskapen nyttjar jag än idag när jag talar. Jag kommer inte längre ihåg vad denna kvinna hette, men jag har under årens lopp stött på fler felsägningar, både medvetna och omedvetna.

Petra Medes parlamentariker har devisen ”Att synas utan att verka”. För er som inte är invigda är det en viss framstående familj som står för det motsatta.

En man som jag stöter på lite då och då levererar alltid nya versioner av ordspråk och andra vanligt förekommande fraser. Mina favoriter är: ”Som man sår får man ligga” och ”Han känner sig inmålad i väggen”.

Sanna Rayman fällde följande kommentar på twitter för ett tag sedan: ”Nån på FB utmanar mig att ta quizzet "Vilken orienterare är du?" Tänker jag göra testet? Tja... Skiter björnar på vattenklosett?”

När jag kom i retoriskt samspråk med min läkare visade det sig att han var en källa att ösa ur. Under tiden för hans läkarstudier arbetade han på kollo under somrarna och barnen där spottade med lätthet ur sig än det ena ordspråket efter det andra. Det var bara det att de inte riktigt hade kläm på tecknen och istället blev det: ”Det blev inget arbete i verkstaden idag”, ”I medvind lyfter draken” och ”Då blir det en annan ko i skällan”.

En annan man utbrast uppgivet efter en långdragen förhandling som delvis gått i stå: ”Frågan är om inte berget kan komma till Mohammed ibland”. Alla blev helt tysta. Och sedan bröts dödläget.

Min syster brukar försöka peppa mig med frasen ”Efter solsken kommer regn” och ser så glad ut att jag inte kan låta bli att skratta. Fastän det blev helt fel. Igen. Min syster är nämligen känd för denna retoriska stilfigur, dvs att omformulera vedertagna uttryck.

På retorikiska kallas det för noëma, att göra en sentensanspelning – en omformulering av ett känt talesätt eller ordspråk. När du nyttjar denna stilfigur i ditt språk bryter du förväntningarna på kommunikationen. Det sticker till. Folk stannar upp i tankeflödet och budskapet får en plötslig energiinjektion. Men det gäller att inte överutnyttja stilfiguren. Lagom är som oftast bäst.

Har du ett kanske ett noëma att bjuda på? Dela gärna med dig i sådana fall. Jag har börjat samla...

Kände ni för övrigt igen titeln på detta blogginlägg? Det är en omskrivning av Marcel Prousts titel ”På spaning efter den tid som flytt”. Och ja, jag tycker om att vara konsekvent. Rent retoriskt är det en vinnande formel.

I vändningen skapas energin

Det är det oväntade som får en att haja till. Det oväntade som utlöser känslor. Oväntade ord och vändningar som lockar till skratt eller fullkomlig förfäran.

Mats Wallin höll ett seminarium för MIS om "Konsten att se stjärnan i varje medarbetare". Det var ett mycket inspirerande seminarium på många olika sätt. Hans långa erfarenhet och vilja att förändra har genom årens lopp gjort att han hamnat i många speciella situationer. Frikostigt delar han med sig av både lycka och sorg.

Mats Wallin talar mycket mjukt, och ganska långsamt. Lägg därtill en samtalston på röststyrkan. Och minimalt med rörelser, utan att på något sätt verka stel. Tänk en mysmorfar som läser saga för sina barnbarn. Hans ordval är avvägda och superlativen lyser med sin frånvaro. Ändå fylls vi av energi, inspiration och skratt. För man skrattar ofta när Wallin talar.

Kontrasten mellan hans framförande i röst och hållning och de ord som faktiskt undslipper hans läppar är nämligen ofta långt ifrån det förväntade.

Ett exempel på hur Wallin använder tvärt-om greppet är när han säger "Jag börjar bli till åren och tänker trappa ned - till heltid". Ett annat är när han säger "Jag tänker inte gå i pension direkt, utan trappa ned, se'n ska jag bli ski-bum".

Det Wallin gör kräver alltså inget agerande. Kräver inte att du intar scenen med intensiv närvaro och mycket snack med starkt driv. Inte heller kräver det uttänkta, invecklade skämt. Bara låt publiken tro att du är på väg i en riktning. Och byt. Snabbt.

Att få sin publik att skratta med sig är en formidabel förmåga för att övertyga och påverka. Jag ser fram emot fler som vågar. För i vändningarna skapas energin. Och det är energin som vi i publiken tar med oss.

Klasskillnad - javisst! Men på var sin ände på skalan...

Socialdemokraterna och Moderaterna är väldigt gynnade som partier i svensk media. Sällan ser vi debatter där företrädare från andra partier ställs mot varandra på samma sätt som just dessa två. Det finns naturligtvis en anledning till detta - tillsammans representerar de en klar majoritet av svenskarna.

Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) har väldigt olika debattstilar. Det gör deras tid i rutan i söndagens Agenda mycket intressant. Vi ser en kandidat som inte jobbat en dag i Europaparlamentet och en som spenderat de senaste fem åren med att aktivt driva sin politik. Skillnaden blir glasklar redan vid första frågan.

Ulvskog bryter snabbt tystnaden och levererar ett väl avvägt och genomtänkt svar. Dvs, pausen efter frågan blev lite väl kort och svaret känns inövat. Visst är det så att en god retoriker alltid är väl förberedd. Men anledningen till detta är att leveransen ska uppfattas som spontan. Hur svarade hon då? Med logos. Fakta och en beskrivning som dock hade en liten metafor: "vi står i var sin ände av en skala".

Hökmark visar direkt vem det är som har egen erfarenhet av arbetet i Bryssel. Han börjar med ett concessio, fortsätter sedan med att poängtera poängen och använder mycket väl avvägda pauser för att sedan avsluta med flera konkretiserande exempel. Bravo. Poäng Hökmark.

Ulvskog: "När jag har tittat på hur det ser ut i praktiken". Poäng Hökmark.

Ulvskog: "Vi som är i minoritet, vi som är i opposition, ska vi låta högerpolitiken slå igenom rakt över eller ska vi kompromissa oss fram till någonting som ger oss en liten, liten tumme på vanten även om vi missar det som är hela vår vision?". Här lyckas Marita med att gå från att vara Sveriges största parti till att spela rollen som underdog med en enda, om ändock väldigt lång, mening. Genom att nyttja metaforen om vanten målas en bild upp i oss tittares huvuden och vi ser hur liten del av det hela som blir socialdemokratisk. Enligt Marita. Detta budskap förstärks ytterligare av att hon med sin tumme och pekfinger rent fysiskt visar på en kort distans. Dvs, en visuell metafor för en liten del. Hon avslutar inlägget med en retorisk fråga. Som vi besvarar mentalt. Fenomenalt. Poäng Ulvskog.

Programledaren ställer frågan om det blir fler jobb genom att rösta på Moderaterna. Hökmark börjar direkt räkna upp ett flertal fakta, säkert mycket bra anledningar till att jobben blir fler, men ni fattar - han fastnar i logosträsket. Dvs, han rabblar snabbt upp alltför många faktaargument för sin sak. Vi lyssnare kommer kanske ihåg det första och ett till men sedan blev orden för många och minneskrokarna för få. Visserligen fortsätter han att bygga sitt ethos som han inledningsvis gjorde så bra genom sina konkretiseringar, men han glömmer känslorna. Det gör inte Ulvskog.

"...Gunnar Hökmark han röstar alltid, vare sig det gäller kemikalieindustrin eller fackliga rättigheter mot löntagarnas och människornas bästa. Han röstar alltid för storkapitalet". Tonen som bär fram orden är beklagande och varmt emotionell. Och så fick hon in klassretoriken. Igen. Som hon alltid får. Dessutom accentuerar och interpunkterar hon sitt budskap med en perfekt tajmad handrörelse som liksom svingar, svungar, driver hennes ord framåt och fyller dem med energi. Poäng Ulvskog.

"Låt mig få säga en annan sak. Marita Ulvskog, om man har utgångspunkten att andras olika uppfattningar beror på att de vill illa, kommer du att få det svårt i Europaparlamentet." Han verkar upprörd, men tonen är fortfarande på låg samtalsnivå. Han verkar upprörd, men alternerar mellan att titta på programledaren och på Marita. Han verkar upprörd, men fortsätter: "Du och jag har olika uppfattningar om hur vi får fler jobb, men jag tror ingenting annat än att du vill att det ska bli så bra som möjligt för medborgarna i Sverige. Och jag tror att det är bra om vi alla har den utgångspunkten". Helt plötsligt tar han tillbaka initiativet i samtalet genom att visa på ett ödmjukt, holistiskt och samtidigt empatiskt kompromissande drag. Hökmark förklarar för oss tittare liksom en far förklarar för sitt barn varför det är okej att mamma och pappa är osams. Och det fungerar. Poäng Hökmark.

Genom hela samtalet låter Gunnar Hökmark Marita Ulvskog tala först. Slumpen är ingen tillfällighet. Ett skäl är definitivt människors förmåga att registrera det som senast uppfattas av den lilla knölen mellan våra hjärnhalvor som stavas amygdala. Det du sist hör sänds ut i hjärnans nätverk. Det är även därför man alltid bör rätta det som är fel så att det sista som mottagaren uppfattar är det som är värt att arkivera. Men Ulvskog får sista ordet eftersom tiden rann ut. Poäng Ulvskog.

Rättvist? Det får du bedöma. Politik är inte retorik. Politik handlar om grundläggande värderingar. Visa vad du står för. Gå och rösta senast den 7 juni.

Ett kackel som blev ett debacle

Igår fick vi för första gången i TV-mediet äntligen bekanta oss med samtliga partiers toppkandidater till Europaparlamentet. Eller rättare sagt, de som finns representerade i EP idag. Det var i TV4:s Kvällsöppet som Lennart Ekdal skulle guida oss tittare genom partiernas olika ståndpunkter. Hur gick det då och vem vann debatten?

Första samtalsämnet handlade om klimatet och Miljöpartiets Carl Schlyter fick stort utrymme i den svagt modererade debatten. Schlyter levererar liknelse på liknelse. En sådan var: "Era styrmedel för marknaden är som en mjuk liten plastslev". En annan löd: "Era styrspakar har varit små potatisar". Att använda liknelser är generellt sett bra, men var noga med att alla förstår vad du menar. I dessa fall var tolkningsutrymmet för stort för att den betydelse Carl hade för avsikt att sända skulle nå en klar majoritet av lyssnarna. När inte liknelsen går fram tappas fokus från budskapet som därmed går förlorat. Rent generellt visade dock Schlyter på starkt pathos som han underbygger med många logos-argument vilket ger ett plus i kanten. Personligen störs jag dock av att Carl framför sin ideologi med ett aggressivt driv på samma sätt som vänsterpartisten Ohly diskuterar klasspolitik. Det går säkert mycket väl hem i det egna lägret. Velande medborgare som har för avsikt att rösta i EP-valet kan dock lätt skrämmas bort eftersom miljöpartisten framstår som rätt osympatisk.

Moderaternas Gunnar Hökmark lyfter hela tiden perspektivet för frågan och visar på holistiskt tänkande. Men därigenom abstraktifierar han sitt budskap och vi tittare kommer inte ihåg vad han står för. Detta är symptomatiskt för Hökmark genom hela debatten, även om det finns något undantag.

Andra ämnet triggade verkligen igång känslorna på båda sidorna: Vård över gränserna. Vänsterpartisten Eva-Britt Svensson tar ordet med ett concessio: "Jag tror att vi alla egentligen är överens om att...". Ett concessio brukar fungera medlande för att få alla parter att nicka instämmande. Men hon går raskt över till att ideologiskt analysera ett förfarande och kommer till en starkt politisk tolkning som hon sedan försöker trumma igenom med ytterligare ett concessio: "Ni måste väl ändå hålla med om att..." riktat till de borgeliga partiföreträdarna. De har dock inte fastnat i nickandevalsen utan stämmer rappt upp i ett unisont och starkt betonat "Näe". Så förlorar man initiativet i en debatt.

Ella Bohlin, Kristdemokrat, tar ton i debatten och levererar följande utmärkt formulerade inlägg: "Den fria marknaden är central i EU och det tror jag att vi alla kan ställa upp på." Ett faktapåstående följt av ett concessio. Detta skapar förtroende. Hon fortsätter: "Vi vill byta väntrum mot behandling. Vi vill byta oro mot trygghet". Här skapar hon en parallellism genom att upprepa meningsbyggnaden i två följande meningar. Eftersom båda dessutom börjar med samma ordföljd handlar det om specialfallet anafor. Vi tittare förstår snabbt att även den andra meningen är ett motsatsförhållande och strukturens repetition förstärker hennes budskap. "Och jag är förvånad över att vänsterpartierna förhalar detta." Rent teckenmässigt fungerar meningen väl för att skjuta motståndarna i sank, men hon låter inte förvånad. Ord och handling måste alltid höra ihop. Alltid, jämt, hela tiden. Annars uppstår en dissonans som tar bort fokus från budskapet.

Marita Ulvskog, Socialdemokraterna skjuter iväg ett kort och klockrent ideologiskt svar: "... Vi vill inte att man ska behöva vara stenrik eller behöva sälja sitt hus för att få vård". Så talar en mycket erfaren politiker. Hon lyckas inte bara med det fundamentala när det gäller politik - att uppväcka känslor, hon levererar det förväntade av sin målgrupp. Ren och skär klassretorik när den är som bäst. Personligen tycker jag mycket illa om det språkbruk som verkar härska inom den socialdemokratiska rörelsen som helhet. Den där man tar till ord som "jag är rädd för", "jag tycker att det är farligt att", "Det är hyckleri att" osv. Det är en härskarteknik som går lite under radarn och som alla motståndare bör vara väldigt uppmärksam på. Marita använder det på ett smidigt sätt och låter därmed mycket trovärdig. Det är tydligt att den bild hon beskriver är skarpt som ett fotografi med lång slutartid - allt är i skärpa. Hennes problem är dock att alla inte ser världen som hon gör. Att beskriva världen i slutna påståenden som hon gör alienerar potentiella väljare som inte får upp samma bild på sin näthinna. Ulvskog skulle vinna på att ändra sitt språk till att argumentera mer för varför hennes bild också borde vara min.

Lena Ek, Centerpartiet kontrar snyggt: "Men det är ingen som ifrågasätter kollektivavtalen. Vi försvarar den svenska modellen i varenda votering. Det lovar jag, och det är lätt att kolla." Ett refutatio som avväpnar motståndarens argument strax följt av ett argumentatio där hon talar för sin sak och lägger fram bevis.

När ämnet byts till fildelning och olika lagars konsekvenser för EU:s medborgare är Lena Ek snabbt framme igen och levererar följande allegori: "Tänk om du... du blev tillsagd att nu har du skrivit tre dumma brev, nu får du inte skicka post längre?!". En abstrakt diskussion som utelämnar alla tittare som inte är insatt i frågan drar Ek obevekligen tillbaka in genom det pedagogiska tilltaget.

Ella Bohlin växer genom debatten och lyckas här få till ett retoriskt mycket smart inlägg där hon bland annat dels konkretiserar skillnaderna mellan vänstern och högern och dels lämnar en outtalad fråga hängande i luften som stannar hos lyssnarna. Som inte är till fördel för motståndaren... Så här lät det: "Eva-Britt, Piratpartiet har vitaliserat debatten. Absolut. Men skillnaden är att jag fortfarande värnar en upphovsrätt. Skillnaden mellan oss (detta förstärks med handrörelser) det är att jag tycker att dom som är kreatörer, artister, författare, fotografer och konstnärer, dom har rätt att få någonting tillbaka. Vi kan inte ha en fri persolig fildelning och en upphovsrätt. Det är en omöjlig ekvation. Och ni har inte förklarat hur det ska fungera."

Övriga deltagare då? Ja, Folkpartisten Marit Paulsen kommer endast in i debatten då programledaren ställer en direkt fråga till henne. Visserligen tar hon då kommandot över utrymmet och är starkt närvarande i TV-rutan men jag hade velat se mer debattanda i henne. Sören Wibe pratar då och då, men alldeles för fort och tydligen inte till mig eftersom jag inte kommer ihåg vad han pratar om. Eva-Britt Svensson, ja hon gör många längre utläggningar men de handlar inte direkt om vad hon vill göra i framtiden utan mer vad som har hänt i baktiden. Det lockar inte mig. Och Herr Ekdal själv var usel som moderator. Han låter kandidaterna slåss om utrymmet, avbryta varandra och tala i mun närhelst de önskar. Vinnare ur dessa strider går Lena Ek och Marita Ulvskog eftersom ingen av dem någonsin slutar prata. Genom utmattningsmetoden samt starkt magstöd (kan prata länge utan luft) är det slutligen deras röster som hörs efter att kakafonin har upphört.

Så vem vann? Ingen. Alla kandidaterna får ställa sig på förlorarsidan. Bakom dem står alla tittare. Även vi måste anses vara förlorare när vi inte ges en ärlig chans att komma till insikt om vår politiska åsikt.

När den visuella retoriken tar över

Söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda blev lite av ett antiklimax för alla oss politikintresserade. Det är tre veckor fram till valet till Europaparlamentet men vi tittare fick nöja oss med inrikespolitik. Magplask av beslutstagaren tycker jag. Det är kanske därför jag slutade lyssna på vad de sa och började titta på hur de sa istället. Och hur det såg ut!

Att alliansregeringen har varit samspelta en längre tid är vida känt och accepterat. Att oppositionsalternativet har haft uppförsbacke ett tag nu kan inte heller ha undgått någon. Dessa två insikter understryktes ytterligare efter en snabb analys av hur de båda lagen var klädda.

I statsministerns lag bar alla kläder i blå ton. Statsministern bar en stor knut knyten med en mörkblå-, ljusblå- och vitrandig slips. Väl passande för en moderat som går från mörkblå konservatism till ljusblå liberalism och som vill mäkla fred både i borgeligheten och i Sverige. Utbildningsministern tillika Folkpartisten Björklund bar även han en sober kostym. Till denna såg vi en ljusblå slips med mörkblå streck. Och liberalen Jan drar åt höger. Kravliberalism. Näringsministern, vice statsministern och Centerpartisten Olofsson var som vanligt mycket propert klädd i dräkt. Denna gång i talande turkos över ett nattblått linne. Den gröna bondecentern som hoppat högerut för att möta hålet som uppstod när moderaterna drog sig mot mitten? De säger att de är liberaler men i mångt och mycket röstar de väldigt konservativt. Under ytan... Sist men inte minst har vi socialministern och Kristdemokraten Hägglund. Även han i mycket välsittande kostym med varmlila slips med vita prickar på. Har den konservative Hägglund plötsligt blivit liberal feminist? Intressant.

I motståndarlaget har inte det här lagtänket riktigt slagit igenom. Än. På vänsterflanken står Vänsterpartisten Ohly. Han har visserligen anammat kavajen, men till den bär han jeans och en uppknäppt jeansblåaktig bomullsskjorta. Naturligtvis saknar han slips. I mitten står Socialdemokraternas Sahlin i svart dräkt fållad med vita prickar över en svart topp på ett par pumps med höga klackar. Hon skickar en väldigt tydlig signal. Det är jag som bestämmer. På högerflanken står Miljöpartisternas ena språkrör Wetterstrand i högkvalitativ men mycket illasittande gråblank kostym under vilken en mörkrosa topp tittar fram. Hennes dyra kostym passar inte in på vänsterflanken. Det är symptomatiskt. Det gör inte hennes politik heller.

Lika lite som oppositionens klädval antydde ett lag gjorde deras argument det, även om Mona försökte visa att de numera hör ihop genom att fysiskt dra de andra två till sig. Varken Lars eller Maria såg riktigt bekväma ut i den kramen. Trovärdigt? Inte direkt. Alliansregeringen däremot var till och med vänligt medstämmande mot varandra även i frågor där de tydligt inte håller med varandra. Inte heller särskilt trovärdigt. De är fyra partier av en anledning. Låt oss väljare förstå vari skillnaden ligger, tack.

Hur de argumenterade? Ja, i det rödgröna laget stod Ohly mest och flinade. När han inte hånlog förståss, eller skrattade åt någon alliansföreträdare. Wetterstrand såg mest ut som en såndär nickedocka som man kan sätta fast på instrumentbrädan i bilen och som sedan rycker lite okontrollerat hela tiden när man kör. Allvarligt, hennes nacke behöver stödjas upp med något - den rör sig konstant åt något håll. Dessutom behöver hon förmodligen nya linser eller fylla på med artificiell tårvätska inför strålkastartillställningar. Hon blinkar hela tiden. Sahlin körde det väl beprövade om ja-ag ta-lar lå-ng-sa-mt så ko-nt-tro-lle-rar ja-ag ru-um-me-et stilen som var uttråkande redan första timmen och som blev helt outhärdlig under den andra.

I det blåa laget står Reinfeldt oftast väldigt allvarlig och tittar ned på alla andra (han är betydligt längre) med sina stora rådjursögon och med avsaknad av övriga ansiktsuttryck. Vid något tillfälle blir han arg och då får vi se det blixtra till i ögonen. Vid ett annat tillfälle skrattar han snabbt. Båda delarna borde han göra lite oftare. Att helt sakna ansiktsmimik är onaturligt och uppfattas också som onaturligt av åskådaren. Björklund var ovanligt rapp och levererade exempel efter exempel. Ibland var hastigheten på orden som matades fram så snabb att effekten avtog i kvadrat med flödet. Säg färre ord med lägre hastighet så kommer budskapet mycket lättare fram. Lovar. Hos Olofsson stod ögonbrynen i ständigt förvånatläge när hon pratar. Men verbalt är hon inte förvånad. Det är en klar fördel om ansiktsuttrycket återspeglar det budskap man vill sända. Annars uppstår bara brus. Och så har vi Hägglund. Som bara är så bra. Hela tiden. Empatisk när empatisk förväntas, seriös när seriös förväntas. Och rolig när rolig inte förväntas, men sannerligen uppskattas.

Vad sa de då? Göran levererade kvällens snygga kiasm: "Det är bättre att använda lite pengar och göra mycket, än att använda mycket pengar och göra litet" som svar på varför Sverige bör satsa resurser utomlands för att få ned koldioxidutsläppen. Jan poängterade en antites hos Lars: "Du sjunger internationalen på dina möten, men du är ju den störste nationalisten av dem alla!". De var kvällens vinnare.

Maud replikerar visserligen snabbt på Mona och tydliggör ideologiskillnaden dem emellan med orden "Vems pengar är det? Medborgarnas. Vi låter dem behålla mer av sina egna pengar". Men hon levererar inga klockrena fraser på det sätt hon brukar. Fredrik kommenterar frågan varför man ska gå och rösta i EP-valet med att "Det gör inte ont att rösta". Fantastiskt entusiasmerande. Inte. Och så undrar politikerna varför folk inte är mer intresserade av EP-valet. Ok. Mona använder gärna nedlåtande ord som "förnedrande" och "hyckleri". Hennes språk gränsar ofta mot rena sarksmer. Visst kan ett hårt språk uppvigla de redan frälsta, men hon framstår inte som vidare sympatisk. Samtidigt månar hon om sin folkliga sida och talar om "killarna och tjejerna på Volvo". Denna dualitet fungerar sällan. Lars är väldigt förutsägbar i sin klassretorik. Även när han har fel har han rätt. Allt går tydligen att förklaras utifrån ett klassperspektiv. Imponerad över hans uthållighet är jag. Faktiskt. Men det är lätt att avväpna hans argument rent logiskt. Starkt pathos är dock inte att underskatta. Det lockar väljare. Maria däremot lyckas inte alls ikväll. Inte ens med egna huvudfrågan kring miljöpolitiken. Eller så är hennes fysiska tics ett alltför stort hinder för mig att komma över denna afton. Lovar att blunda nästa gång hon debatterar. Åtminstone en stund.

Summa summarum - hettade det till? Inte direkt. Och så undrar de politiska partierna varför intresset för politik sjunker hos befolkningen. Det undrar inte jag.