Ohly i Almedalen 2009

”Mötesdeltagare, vänner, samhällsomstörtare” Så började Lars Ohly sitt tal i Almedalen, Visby 2009. han slår an tonen direkt. Ett suggesterande tretal avslutas med en oväntad komponent. Och publiken lyssnar spänt. Vad händer här? Jag skulle kunna argumentera för att den inledande ordhopningen är menad att fungera som en enumeration, dvs för att livfullt åskådliggöra och öka intensiteten i budskapet. ”Mötesdeltagare” är relativt neutralt, vilket övergår till ”vänner” som är mycket mer känslomässigt intimt för att slutligen bli ”samhällsomstörtare” = en känsloexplosion.

För att ett tal ska få kraft behövs en motståndare, en antites. I detta fall handlar det naturligtvis om den sittande regeringen i allmänhet och Reinfeldt och Borg i synnerhet. För att inte verka tjatig använder Ohly många omskrivningar för Alliansregeringen. Det har även ett annat syfte. Att reducera den 22 personer starka regeringen till två. Två kan lättare ha fel än 22, eller hur? Vi får höra ”Regeringen Reinfeldt” och ”Borg och Reinfeldt”. Båda dessa epitet fungerar som metonymier och perifraser (omskrivande beteckningar).

Nästa del i talet handlar om bostäder och verkar vara den del där Lars har jobbat mest med språket: ”Om fler ska få tak över huvudet måste fler tak byggas”. Det är inte en ren antimetabole (korsställning) men nära på. En annan retoriker skrev att om Ohly hade tänkt ett steg till hade han formulerat meningen ”Om fler ska få tak över huvudet måste över huvudtaget fler tak byggas”. Ser ni skillnaden? Känner ni skillnaden? Precis. Omskrivningen med upprepningen ger en extra skjuts åt budskapet och gör så att det lättare fastnar hos dig.

”Fredrik Reinfeldt har sagt: Politiken har bara en marginell påverkan. Han har sagt: Det är en sådan global kris att vad vi gör spelar liten roll. Men min fråga är: Varför ska man rösta på någon som inte tror på möjligheten med politik? Varför ska man rösta på någon som säger att de inte kan använda politiska verktyg för förändring? Varför ska man rösta på någon som inte ser politikens möjligheter?” Här har Ohly lyckats trycka in ett flertal retoriska stilfigurer. Först och främst ”FR har sagt/han har sagt” som Ohly sedan möter med ”Jag säger” binder på ett snyggt sätt ihop denna delen av talet. Denna stilfigurs namn undflyr just nu min trötta hjärna, men ni förstår principen, eller hur? Sedan har vi tre anaforer staplade på varandra (”Varför ska man rösta på någon”), där tretalet som vanligt är energigivande enligt retoriken. Egentligen säger alla tre meningar samma sak. Observera att den första och den sista meningen är i det närmaste identiska. Här handlar det om stilfiguren hopning som är accentuerad till en parallellism, dvs allteftersom förstärks uttrycket där helhetens upprepning skapar kraft. Talet fortsätter med: ”Jag säger: Det finns inget skäl att rösta på en sån, så gör inte det”. Den sista bisatsen ”så gör inte det” borde ha utelämnats. Publiken hade själva dragit den slutsatsen om inte Ohly levererat på silverfat. Därmed tappade han individernas egna associationskraft som påverkansmedel. Klantigt. Han borde vetat bättre.

”Vi har genomgått perioder av avreglering, utförsäljning och privatiseringar”. Varför radar han upp tre synonyma begrepp? Ser han inte synonymiteten? Jodå, det är ingen slump. Att upprepa betydelsen genom att addera en synonym kallas för en pleonasm. Synonymerna tillför ingen förståelse, de är bara där för att förstärka och hamra in budskapet. Här skulle jag kunna motivera uttrycket ”dubbel pleonasm” om det existerade utanför min egen begreppsvärld. Frågan jag ställer mig är om kraften av tretalet är starkare än kraften av en ren pleonasm. Vad tycker ni?

Ohly drar sedan till med ännu en konsekvensbeskrivning: ”Och det har lett till att vi har fått svårare att se till att alla haft en bra välfärd. Vi har haft svårare att garantera en välfärd för alla”. Och han gör det igen. Upprepar närmast identiska ord fast en annan ordningsföljd. Repetition krävs för att budskap ska gå in men vi i publiken gillar inte att alltid få exakt samma mening upprepad. Därav behovet av parafraser.

Som peroratio (talets manande avslutning) gör Ohly bort sig totalt. Han försöker uppvigla publikens kampanda genom manande fraser: ”...som säger NOG NU med marknadsliberalism och marknadstänkande. NOG NU med marknadens diktat”. Och efter ett kortare stycke med frierier om en öppnare politisk process kommer slutorden: ”Kom med och delta i det förändringsarbetet. Vad kan vara roligare eller viktigare?”. Rent retorikiskt slarvar han i onödan då han inte bryter sönder den sista frågan i två: Vad kan vara roligare? Vad kan vara viktigare? Men det allvarliga är att han slutar med en retorisk fråga. Som inkluderar ett aktivt engagemang från den under talet mycket passiva publiken. Det blir totalkrock. Och talet, som hela tiden haft svårt att lyfta, faller helt platt till marken. Dör. Fullständigt. Sorti Ohly.

Talar Borg retorikiska?

Borgs anförande i budgetdebatten är fyllt av retoriska stilfigurer. Vissa är riktigt snygga. Vissa är oftare använda än andra. Vissa är alltför ofta använda. Dagens retorikiska tankar behandlar dem alla.

Finansministern verkar gilla tautologier. "En tautologi är en slags upprepning, men skiljer sig från denna genom att samma sak sägs på flera olika sätt. Alternativt kan samma sak sägas på fler sätt än ett. En mening kan också innehålla betydelser av samma sak, som sägs på olika sätt, eller innehålla uttryck som har samma betydelse som uttrycket innan" (psyklopedin). Ett av många exempel är när Borg säger "vi ska värna de offentliga finanserna, vi ska skydda kärnan i den offentliga välfärden, vi ska säkra välfärden och vi ska dämpa nedgången och vi ska se till att arbetslösheten inte långsiktigt binder sig fast" eller med bara några få ord "Herr talman, oppositionen är fundamentalt och i grunden oeninga".

Finansministern verkar även gilla metaforer: "Finanskrisen har ryckt undan mattan för människors framtidstro", "då slipper hushållen hålla i plånboken", "I TV-soffan jobbar de socialdemokraternas sedelpressar på högtryck" (observera att Borg serverar tre metaforer i samma mening). Att tala i bilder övertygar på flera plan. Detta nyttjar Anders Borg framförallt för att få in sitt mest upprepade budskap om att "arbetslösheten biter sig fast".

Finansministern verkar särskilt gilla anaforer, dvs när på varandra följande stycken eller meningar inleds på samma sätt. Martin Luther King är den mest kända inom anafor-genren med sitt "I have a dream". Och vilka känslor King byggde med detta anaforiska inhamrande av sitt budskap! Tyvärr når inte Anders upp till samma nivåer. Nej, här handlar det snarare om att han tråkar ut oss lyssnare med alldeles för mycket upprepningar. Det första anaforiska övernyttjandet klarar han sig undan genom att börja parafrasera (variera) öppningsfrasen. "Det är ansvaret under de goda åren... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är det ansvaret som gör att...". Men efter sju (!) "Då kommer" som konsekvensbeskrivningar av varför arbetslösheten biter sig fast i kristider är jag trött, för att inte säga uttråkad. Faktiskt uttråkad så till den milda grad att jag inte längre lyssnar på budskapet. Hans anaforvurmande har övergått till ett verbalt tics.

Vi får även ta del av riktigt snygga stilfigurer. En är den anaforiska, tredelade hopningen med crescendo "Det här var vad som hände i England på 70-talet. Det här var vad som hände i Tyskland på 80-talet. Det här var vad som hände i de nordiska länderna på 90-talet". Detta parti bygger med en verklighetsförankrad enkelhet upp det följande argumentet "I kristider växte arbetslösheten och sen bet den sig fast på en högre nivå". Är det någon som nu känner för att ifrågasätta?

Ett annat vackert stycke innehåller en pleonasm: "Vi kan inte ge sken av att vi kan stoppa denna sysselsättningsnedgång och den arbetslöshetsuppgång vi nu har". Dessa två ord är beskrivningar av samma sak, synonymer, om än från motsatt håll. Det andra ordet tillför egentligen ingen ökad betydelse eller förståelse. Jag har tidigare skrivit om hur tvåtal uppfattas jämfört med tretal, och här nyttjar Borg detta på ett riktigt roligt sätt. Genom att använda tvåtalet med motsatsord blir meningen som en dubbelnegation. I matematikens underbara värld tar negationerna ut varandra och ger ett positivt resultat. Även om inte ämnet som behandlas är särskilt positivt klingande, klingar språket positivt för Borg.

En tredje skön skrivning är när han använder assonanser: "vi kan inte lyfta Sverige ur världen men vi kan bygga förstärkningar kring välfärden" och "vi ska värna välfärdens kärna". Det finns en anledning till att många sångtexter är skrivna på samma sätt. Vi lyssnare tycker om harmonin i det upprepade ljudet och blir således mer positivt inställda till budskapet.

En vanlig stilfigur inom politik är antitesen, och denna använder Borg många gånger om. Några särskilt uttrycksförstärkande exempel kommer här: "Vi har lagt fram lagstiftning för att ta över banker i kris, utan att för den skull rädda bankägare", "Vi har tatt fram likviditetstöd... ...för att säkra att finansiella sektorn fungerar, inte för att säkra vinsterna i banksektorn" och "Vi har tagit ansvar för fordonsindustrin, men inte genom att öppna en industriakut för att täcka förluster i amerikanska jättebolag". Den oväntade vändningen skapar turbulens i kommunikationen och ger budskapet extra energi. Om ämnet hade varit mindre problematiskt kan liknande omskrivningar lätt locka till skratt. Inte särskilt lämpligt i detta sammanhang, men väl i andra.

Den absolut starkaste stilfiguren i dagens anförande var dock den som följde på antitesen "mot en samlande ansvarsfull regering står ett splittrat vänsteralternativ":
"alltid mer, aldrig nog
alltid mer, aldrig ansvar
alltid mer, aldrig morgondag"
Metonymer lätt hyperboliskt (överdrivet) staplade på varandra i ett helt avskalat språk där vi lyssnare fyller i resten av betydelsen. Gåshud är bara förnamnet.

"Herr talman, uppgiften för politiken är nu tydlig". Efter ett inledande beskrivande scenario av Sverige och omvärlden i ett mörkt narratio presenterar finansministern sitt tals röda tråd. Sedan betar han av område för område med stiliga markörer för att vi lyssnare ska följa med. Avslutningsvis knyter Borg ihop säcken med följande sekvens:"Vi har väldigt tydliga uppgifter framför oss: vi ska säkra de offentliga finanserna, vi ska värna välfärdens kärna, vi ska dämpa nedgången och vi ska förhindra att arbetslösheten binder sig fast. Det är vår uppgift. Det är den enda uppgift vi ska lösa de kommande åren. Tack Herr talman". Tack själv Herr finansminister. Du talar inte bara flytande ekonomiska, du är på god väg att bli flytande även på retorikiska.