Hur en jurist argumenterar

Eller så har hon en talskrivare som skrivit åt henne. Varför hymla (jag är en sådan). Det blir vanligare och vanligare. Det är i alla fall riktigt bra. För enkelhetens skull utgår jag dock från Leijonhufvud som författare. Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, vet hur man gör. I ett inlägg på SvD kring den lag om samtycke vid sex som är ute på remiss använder hon flera stycken.

Hon börjar med att att klargöra utgångspunkten för sin debattartikel – den statliga utredningen kring lag om samtycke vid sex. Och smyger direkt in argumentation. Ordet "äntligen" kan läsas som en semiotisk beteckning - hon värderar förslaget redan i första meningen.

På detta följer en uppradning av olika remissinstansers avstyrkande åsikter. I citatform. Citatens styrka ligger i att du använder andras ord för att stärka din egen sak, och detta gör Leijonhufvud utstuderat väl.

Direkt efter andras ord lägger hon in egna. I form av en tankevändning som utmynnar i en jämförelse. ”Tänk om det handlade om något annat förslag till ökat straffskydd, till exempel skydd mot våldtäkt inom äktenskapet... … Tillämpa remissinstansernas argumentation på den frågan - och hör hur det låter”. Här ger hon en aktiv uppmaning och eftersom det är en skriven text kan jag faktiskt göra det, för mig själv. Så det gör jag. Jag blir således medskapare till Leijonhufvuds argumentation och binds starkare till att låta henne påverka mitt ställningstagande.

I samma stycke smyger hon in några rader fakta om historik kring brottsbalken som ytterligare förstärker argumentationen i detta stycke. Hon vet vad hon talar om. Fakta sipprar in och kan i bästa fall låtas generaliseras till att inkludera hennes tyckande. Farligt om du inte ser upp!

Sedan upprepar hon tidigare uppradning av remissinstanser för förstärkning.

Efter detta följer en lång, argumenterande retorisk fråga. Som vi som läser naturligtvis kommer att besvara för oss själva. För det gör vi när en fråga ställs. Och det är smart eftersom det aktiverar läsaren. En aktiv läsare kommer att komma ihåg mer av det hon läst. Så ställ frågor.

Till sist använder hon exemplets kraft när hon tar med ställda, i hennes öra irrelevanta, frågor från våldtäktsrättegångar: ”Brukar du ligga med killar första gången du är ute med dem?”.

Debattartikeln innehåller mycket mer men dessa exempel är tillräckliga för denna krönikas syfte.

Alltså, när du argumenterar kan du använda beteckningar och påståenden+bevis. Dessa bevis kan grupperas i formen citat, jämförelser, fakta/statistik samt exempel. Utöver dessa två former av argumentation kan du argumentera utifrån den retorikiska varianten av logikens slutledning med överpremiss, underpremiss och slutsats (syllogism).

Återkommer när jag hittar den varianten, gör Camilla

Björklund mot Eriksson - Och vinnaren är...?

I dagens Agenda språkade Eriksson (MP) och Björklund (FP) kring eurons införande i Sverige. Den ene var för, den andre mot. Den ene hade argumenten, den andre var övertygande. Vem som vann? Den som gjorde minst misstag.

Miljöpartiets Peter Eriksson hade vunnit många poäng på att debatten hållits via chat istället för i TV-studio. Första bilden på språkröret och partiledaren visar på vadå? En Björklund som står stabilt på jorden med ett avslappnat kroppsspråk och en Eriksson som har tyngdpunkten än åt ena, än åt andra hållet. Dessutom flackar språkröret med både blick och röst. Det skulle kunna tolkas symptomatiskt för partiernas hållningstagande i EU-frågan. Där Folkpartiet alltid varit genuint positiva till EU – med en kritisk hållning – har Miljöpartiet velat fram och tillbaka. Peter Eriksson verkar inte helt bekväm. Det gör däremot hans motståndare.

Björklund talar lugnt och välfraserat med korta inlägg. Eriksson använder många olika nivåer på språk, många ord, rusar på här och var och ger ett allmänt ostrukturerat intryck. Men han kan argumentera för sin sak.

Eriksson visar retorikisk klass när han först tar upp det faktiska läget för Sveriges ekonomi jämfört med euro-ländernas från folkomröstningen till dags datum. Dessa fakta talar till hans fördel. Sedan fortsätter han med att ta upp Ja-sidans farhågor kring att stå utanför euro-samarbetet och kan visa på att de hade fel. Efter några namngivna referenser på länder som haft en mycket dålig ekonomisk utveckling förstärker han sin ståndpunkt genom att åkalla stöd för sitt "Nej till euro" från företagare som han träffat under dagen. Eriksson använder dessa företagare som experter inom området så-påverkas-företagarsverige-av-eurosamarbetet. Om han lyckas ökar styrkan i hans egna argument.

Björklund kontrar med ett concessio och ett refutatio. "Jag håller med om att de första fem åren har det inte spelat någon roll..." och avväpnar därmed Eriksson på det argument som han så snyggt byggt upp och stärkt med företagarexpertisen. "Men det sista halvåret har det blivit uppenbart att det är en nackdel". Detta accentueras med att Björklund förstärker Men-et med en handrörelse. ”Det är ju därför vi ser den här opinionsförskjutningen". Och sedan fortsätter Folkpartiledaren med att plocka isär språkrörets argumentation.

Björklund verkar vara väl förberedd och hans svar levererar en väl avvägd del av ethos, logos och pathos. Folkpartiledaren lyckas även med bedriften att vara kort, koncis och konkret. I alla fall utom ett. Detta enda misstag höll dock på att kosta honom hela den trovärdighet han byggt upp kring Sveriges behov av att gå med i eurosamarbetet. Han saknade nämligen underbyggda argument som rent konkret visar på vad vi svenskar förlorar på att stå utanför. Rent teoretiskt finns de - möjligheten att påverka viktiga beslut som ger konsekvenser i Sverige. Men som Peter Eriksson plågsamt redogör för har besluten hela tiden legat i linje med den sittande regeringens uttryckliga vilja. Med andra ord plågsamt för Björklund.

I volleyboll kan man vinna matcher på att motståndaren gör fler misstag. Det blir väldigt tydligt när de smashar i nät, och bollen faller död ned på deras sida, eller en serve som "går ut". Detsamma gäller för politik.

När Peter Eriksson låter känslorna springa iväg med honom, och han avbryter Björklund som utan chans att återta ordet till slut får det tilldelat av programledaren, smashar språkröret hårt i nätet. Folkpartiledaren får serven i matchbollsläge och gör serveess. Programledaren blåser av matchen. Vi har en vinnare. Orättvist? Kanske. Miljöpartisten servade bättre och smashade hårdare. Men folkpartisten var bättre på både grundslag och försvar. Och gjorde betydligt färre misstag. Första euromatchvinsten går således till Björklund.

Var det en rolig match att beskåda? Blev jag engagerad av spelet? Nej, inte direkt. Båda två får höja sig några snäpp på retorikskalan för att jag ska tända till.

Kameleonten Östros

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros har under veckan synts flitigt. Vi har kunnat se honom både i riksdagens budgetdebatt och i Aftonbladet/SvD:s Korseld. Det måste varit en fantastisk vecka för Östros som verkligen varit i sitt esse. För det råder ingen tvekan om att mannen gillar att stå i strålkastarljuset.

Ett sätt att bli uppmärksammad av media är att använda fraser som sticker till och framför allt sticker ut. Att kalla regeringen för paralyserad och senfärdig eller att fråga Anders Borg varför han inte kommer med "några förslag för att reparera det historiska fiaskot" är ett sätt att använda starka ord för att lyfta energinivån i det konstanta kommunikationsflödet ett tal lätt övergår i. Men Östros slutar inte där. Han är skicklig på att nyttja ett flertal olika retoriska, semantiska och kommunikationsteoretiska knep. Låt mig ge några exempel.

Fakta verkar oftast som neutrala oberoende markörer för att förstärka argument. De kan till och med stå självständiga för att visa på talarens poäng. Thomas nyttjar detta stiligt när han använder kontrasteffekten och ställer Anders Borgs skattesänkningar som själv ger honom 13.000 kronor mer i månaden på en månadslön på 100.000 kronor mot den föreslagna skattesänkningen för pensionärer på 68 kronor. Eller vad tycker ni om det här? "De 10 procent rikaste i Sverige har med regeringens politik fått mer i fickan av Anders Borg än vad 60 procent av befolkningen har fått tillsammans". Östros behöver inte skriva oss på näsan. Det låter inte rättvist och det låter inte schysst. Det låter girigt. Problemet är bara att fakta kan användas på samma sätt som statistik - på det sätt som mest gynnar vår egen sak. Var därför alltid observanta på uppradningar av faktapåståenden.

I budgetdebatten kastar Östros känga efter känga mot regeringen i allmänhet och Anders Borg i synnerhet. Ibland blir det personliga påhopp som när han anklagar Borg för att ha trängt ut hundratusentals från arbetslöshetsförsäkringen som om finansministern är ensamt ansvarig för regeringens politik. Ensamt och ytterst ansvarig är inte samma sak. Personliga påhopp underminerar förtroendet för argumentationen och Östros skulle istället ha vunnit på att säga "ni moderater" eller "ni i regeringen". En annan känga lät så här: "Det är också väldigt viktigt i ett krisläge, det har jag lärt mig från mina erfarenheter av att bekämpa kris som vi fått ärva av borgeliga regeringar, att man måste fördela bördorna rättvist". Uttalandet börjar med stark och klar stämma för att snabbt tappa i styrka och mot slutet vara nere på just över viskningsnivå. Om det inte var så att denna ekonomiska kris som vi är inne i just nu är global, och inte nationell, hade denna ordföljd verkat som ett ypperligt starkt slag mot den sittande regeringen. I det här fallet blev det dock bara uddlös politisk retorik.

I budgetdebatten talar Thomas Östros med en hård, i det närmaste oförsonlig stämma. Med hög frekvens förstärker han sitt budskap genom att banka med knytnäven i talarstolen. Det ger ett onödigt störande intryck. Mycket bättre är det när han nyttjar händerna till att fara ut och i luften göra samma markörer. Mikrofoner förstärker nämligen alla ljud, inte bara ditt tal. Det Östros kallar engagemang kallar Kielos ilska. Jag är böjd att hålla med. Retorikens regler är på den här punkten tydliga. Tappar du humöret tappar du trovärdighet och det i sin tur gör att du tappar debatten. Det är inget fel med engagemang. Det är inget fel med ett drivande energiskt språk. Men håll det på en positiv nivå. Känslor som ilska, rädsla och frustration gör sig mycket bättre i ett nedtonat läge där argumenten får större svängrum och möjlighet att tränga in för bearbetning och acceptans.

Trots detta måste jag ändå berömma Östros som visar på exellens inom det närmast optimala nyttjandet av pathos. Det som är passande i riksdagens talarstol följer inte med in i TV-studion. Ta bara följande passage från intervjun i Korseld: "Jag är helt övertygad om att det vi föreslår skulle hjälpa Sverige på traven att ta sig ur ett så'nt här svårt läge". Rösten är varm och klar, det är ett driv framåt i påståendet och han håller tydlig ögonkontakt. Thomas fortsätter: "Och jag blir faktiskt engagerad i tanken att Herre Gud!" en plötslig skjuts i hastighet avslutas med ett plötsligt exclamatio (utrop) men sedan är energin som bortblåst. "Här står vi inför ett läge med massarbetslöshet där regeringen säger man kan inte göra någonting". Det sista viskas ut. Ryggen är rät, armarna längs sidorna. Det enda som rör sig är Östros ögonbryn som lyfts och rynkat pannan i en förvånad min. Den passiva kroppen sänder ett passivt budskap som understödjer budskapet om regeringens passivitet.

Men den så nära perfekta kalibreringen av känslor blir ibland lite för perfekt. Östros är som en kameleont när det gäller mimik och röstläge. Är allt detta bara ett spel för galleriet?

Ett är i alla fall säkert. Även om inte statens finanser är det som människor är mest intresserad av att lyssna på visar Sverige upp två kandiater med sikte på finansministerposten efter nästa val som båda två inte bara anses skickliga med siffror utan även med ord. Åtminstone för en retorikinsnöad person som undertecknad ter sig framtiden som mycket intressant och jag väntar med spänning på fortsättningen.