Hur en jurist argumenterar

Eller så har hon en talskrivare som skrivit åt henne. Varför hymla (jag är en sådan). Det blir vanligare och vanligare. Det är i alla fall riktigt bra. För enkelhetens skull utgår jag dock från Leijonhufvud som författare. Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, vet hur man gör. I ett inlägg på SvD kring den lag om samtycke vid sex som är ute på remiss använder hon flera stycken.

Hon börjar med att att klargöra utgångspunkten för sin debattartikel – den statliga utredningen kring lag om samtycke vid sex. Och smyger direkt in argumentation. Ordet "äntligen" kan läsas som en semiotisk beteckning - hon värderar förslaget redan i första meningen.

På detta följer en uppradning av olika remissinstansers avstyrkande åsikter. I citatform. Citatens styrka ligger i att du använder andras ord för att stärka din egen sak, och detta gör Leijonhufvud utstuderat väl.

Direkt efter andras ord lägger hon in egna. I form av en tankevändning som utmynnar i en jämförelse. ”Tänk om det handlade om något annat förslag till ökat straffskydd, till exempel skydd mot våldtäkt inom äktenskapet... … Tillämpa remissinstansernas argumentation på den frågan - och hör hur det låter”. Här ger hon en aktiv uppmaning och eftersom det är en skriven text kan jag faktiskt göra det, för mig själv. Så det gör jag. Jag blir således medskapare till Leijonhufvuds argumentation och binds starkare till att låta henne påverka mitt ställningstagande.

I samma stycke smyger hon in några rader fakta om historik kring brottsbalken som ytterligare förstärker argumentationen i detta stycke. Hon vet vad hon talar om. Fakta sipprar in och kan i bästa fall låtas generaliseras till att inkludera hennes tyckande. Farligt om du inte ser upp!

Sedan upprepar hon tidigare uppradning av remissinstanser för förstärkning.

Efter detta följer en lång, argumenterande retorisk fråga. Som vi som läser naturligtvis kommer att besvara för oss själva. För det gör vi när en fråga ställs. Och det är smart eftersom det aktiverar läsaren. En aktiv läsare kommer att komma ihåg mer av det hon läst. Så ställ frågor.

Till sist använder hon exemplets kraft när hon tar med ställda, i hennes öra irrelevanta, frågor från våldtäktsrättegångar: ”Brukar du ligga med killar första gången du är ute med dem?”.

Debattartikeln innehåller mycket mer men dessa exempel är tillräckliga för denna krönikas syfte.

Alltså, när du argumenterar kan du använda beteckningar och påståenden+bevis. Dessa bevis kan grupperas i formen citat, jämförelser, fakta/statistik samt exempel. Utöver dessa två former av argumentation kan du argumentera utifrån den retorikiska varianten av logikens slutledning med överpremiss, underpremiss och slutsats (syllogism).

Återkommer när jag hittar den varianten, gör Camilla

Härskarteknik och semiotik

På internationella kvinnodagen sändes en dokumentär om feminismens historia på SVT. Som kvinna kan jag inte annat än att reagera på alla dessa härskartekniker som tidigare nyttjades mot kvinnor, och som idag är så vida spridda att de används för att förtrycka vem som helst som råkar komma i vägen. Jag blev intresserad för att jag insåg att många av härskarteknikerna nyttjar beteckningar för att förtrycka. De är svåra att ta på, innan du blir medveten om dem.

Ludwig Wittgenstein, filosofen, kommenterade att ”Det man inte har beteckningar för kan man inte diskutera”. Det skulle ta nästan 100 år innan professor Berit Ås formulerade de fem härskartekniker vi utgår ifrån även idag: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning samt påförande av skuld och skam. Nu kan vi prata om det.

När den andra vågen av feminism sköljde över världen under sjuttiotalet tar Gloria Steinem problemformuleringsinitiativet när hon säger ”Det vi talar om är en revolution, inte en reform”. Ordet revolution har en annan klang, en annan betydelse och en helt annan kraft är ordet reform. Det är såhär beteckningar fungerar.

Feministen Germaine Greer blir utfrågad i Kanadensisk TV (1971). Bredvid henne sitter en annan man, tyvärr är ingen av dem namngivna i ovan nämnda dokumentär.

Utfrågaren till Greer: I think you are a lousy communicator with working class women.

Greer: How do you know that? You don't read my daily mail.

Bisittaren till Greer: ...TIME Magazine where somebody described women's lib(eration) as being infiltrated by largely deviates, perverts, lesbians, queers – the rift raft of our society (samhällets patrask).

Utfrågaren till Greer: Would a truck driver want to have a neurotic women as yourself?

Greer: Do you think I am a neurotic women? I have controlled myself all the time in this situation. I have not insulted either of you whatever my private opinions may be about. And you have both, he has called the women I work with by every filthy name he could lay his tongue without being bleept out. And now you are trying the same game. I must say it's disgusting.

Allt framfört i lugn ton från Greer utan att bry sig om att utfrågaren försöker avbryta henne fyra gånger. Titta på orden, beteckningarna som används mot kvinnornas frigörelse. Dessa kvinnor är avvikare, perversa, lesbiska (och detta är ett skällsord), queer (även detta), patrask och neurotiska. Trevligt.

För att fortsätta på den inslagna vägen – don't kill the messenger, men du, döda orden. Precis som Greer. Den menat negativa innebörden i orden som de försöker klistra på Greer är rätt intressant sett ur perspektivet att de inte har några sakliga argument mot att kvinnor och män ska betraktas som jämlikar. Det är inget nytt, men det säger en hel del.

Andra som tycker om att härska genom språket är Jan Guillou. Enligt Birgit Ås används vissa ord oftare om kvinnor än om män, exempelvis beskrivningarna cynisk och kall. Hur gör du själv? Hur gör andra mot dig? Och hur kommer du att agera framledes?

Funderar Camilla

Visuell retorik NKRF4

Orla Vigsø är 'Associated Professor' vid Södertörns Högskola och talade under förra veckans fjärde nordiska retorikkonferens på temat visuell retorik.

Vigsø har studerat valaffischer från hela världen och kandidatporträttet är helt dominerande. Detta är dock inte fallet i Sverige, men vi ser en utveckling som går i denna riktning även här.

Syftet med dessa porträtterande bilder är enligt Vigsø dels att göra kandidaten känd och igenkännbar, dels att bygga upp och stärka kandidatens ethos. Professorn menar på att det finns en rad retoriska strategier för att stärka ethos, varav vissa är visuella och andra verbala. Vi fick under hans föreläsning ta del av några visuella strategier som användes i den svenska valrörelsen 2010.

Vad är det då dess affischer vill förmedla? Kompetens? Dygd? Välvilja? Måttfullhet? Ungdom? Och hur avbildar man detta? Det finns några olika möjligheter. Man kan sätta kandidaten i ett sällskap, använda symboler och artefakter, använda en bakgrund som stärker budskapet, nyttja ansikts- och kroppssemiotik, kläder, visa på handling (gestik, som tecken på), nyttja intertextualitet och estetik, samt i vissa fall ursprung/etnicitet.

Problemet var att årets valaffischer i stort sett saknade bakgrunder, artefakter och gestik/handling. Porträttbilden var tagen framifrån med en lätt vinkling av kroppen samt med blicken mot kameran utan relation till situationen.

Vigsø visade på några intressanta brott mot ovanstående. Ta till exempel affischen med Maud Olofsson:


Vad kännetecknar Maud Olofsson? Hon är en pratkvarn. Och Vigsø kommenterar rappt att hon även snackar på valaffischen. Det är bra. Denna knyter an till vad en politiker gör i sitt yrke. På vilket annat sätt kan man gestalta yrket visuellt? Vem vill titta på en en människa som sitter och läser en hög dokument?


Moderaternas partiledaraffisch med Reinfeldt bryter av. Bilden ska naturligtvis förmedla en avslappnad regerande ledare. Och den gör sitt jobb bra. Bilden har en kontext – som inte säger något. Vad är då syftet med densamma? OM den är tagen framför Rosenbad signalerar den ”Här ÄR makten”, vilket ska förknippas med Reinfeldt, men detta är inte en säkerställd tolkning. Tiltningen av bilden gör den mer informell vilket sänker tröskeln mellan Reinfeldt och betraktaren.


Den rödgröna valaffischen är tydligt retuscherad. Intertextualiteten med en filmaffisch är svår att missa. Kontexten är dock fiktiv. Tåget som de står vid finns inte. Åtminstone inte i Sverige. Är det månne ”the Fantastic Four” vi ser med full fart framåt? Vigsø gör tolkningen att den är tänkt att bygga på förtroendet för politikerna genom att jämföras med en filmaffisch över hjältarna som löser problemen och räddar världen. Som alltid med bilder är det dock svårare att styra associationerna och här finns även gott utrymme för ironiska tolkningar.


”Vi kan inte vänta” får många kommentarer både från Vigsø och från publiken. Vad blir den logiska fortsättningen på frasen? Vi kan inte vänta med att skapa fler jobb så att DU kan...? Är det inte väljarna som borde yttra frasen? Är det inte väljarna som inte kan vänta med att få ett maktskifte? Varför skrev de inte istället ”Vi längtar”? Det semiotiska perspektivet, alltså tecknet/ordet i sig, är positivt och mycket starkare är negationen ”Vi kan inte vänta”. Dessutom skulle det ge mer skjuts åt politikerperspektivet som budskapet har.

I bilden står Mona Sahlin framför ungdomarna och många gör tolkningen att hon står i vägen för ungdomarna. Bra tänkt där fotografen. Och hur är kroppsspråket? Ser Mona ut att vara på språng på något sätt? Nej. Hon ser ut att stå fast förankrad i myllan.

Dagens lärdom blir således att ord och handling ska alltid hålla ihop. Även i bilder. Lika väl som vi förbereder oss i skrift med vilka argument vi väljer och hur vi underbygger desamma, lika mycket strategiskt tänkande behöver vi lägga ned på att planera de bilder vi använder för att optimera kanalen.

Vigsø kommer framledes att publicera sin fullständiga analys av årets valaffischer. Jag är övertygad om att vi är flera som kommer att hänga på låset. Tack Orla!

Kurs på Marknadsföreningen i Stockholm

Att skriva för att övertyga

Tänk dig att du möts av ett personligt tilltal varje gång du går in på ett företags hemsida. Det känns precis som om allt du läser är skrivet bara för dig. Dessutom ändrar innehållet inriktning om det är så att du inte riktigt är nöjd.

Rent tekniskt är vi ännu inte där. Kanske kommer vi dit så småningom. Kanske inte. Tills dess kan det vara skönt att veta att det finns verktyg som hjälper er skriva texter som övertygar, trots den tappade individanpassningen.

Företagspresentationer, annonser eller produktblad? Nyhetsbrev, debattartiklar, blogginlägg? Texter för intern eller extern kommunikation? Hemsidor? Det spelar ingen roll. På den här halvdagskursen går vi igenom strukturer, knep och tips för att övertyga via det skrivna ordet.

Innehåll

Vi inleder med generella riktlinjer för övertygande texter och fortsätter sedan med en kortare duvning inom kommunikationsteoretiska förutsättningar. Sedan går vi raskt över till hur ni rent konkret tar fram argument, hur ni säkerställer en slagkraftig struktur samt en genomgång av psykologiska principer för påverkan.

Efter kaffet går vi in på detaljerna och tittar särskilt på vilken betydelse val av ord har och hur ni kan låta formen tala till er fördel. För konkretionens skull kryddas detta rikligt med exempel från verkligheten.

Slutligen tar vi en analytisk vända för att vrida lite på perspektiven.

För pris och anmälan gå till MIS http://mis.se/?id=4025.

Välkomna!

Guillou härskar genom språket

Jan Guillou skriver i dagens Aftonbladet att "Roffarideologin gör att vi kan släcka ljuset - för gott". Hans huvudpoäng är att direktörer är människor som tror sig stå över alla andra människor. Tröttsam inriktning som vi har hört förr, faktiskt. Dagens vinkling är att dessa übermänniskors "roffarideologi" är "den största miljöfaran i världen". Lyckas han ro den tesen i land, rent retoriskt? Vi kommer dit. Anledningen till att jag föll för detta inlägg var att Guillou på ett väldigt manipulativt sätt använder språket, inte argumentationen, till att övertyga läsaren.

Observera att jag nyss använde verbet manipulera som väcker negativa klanger istället för ett mer neutralt uttryck. Påverkade jag dig? Färgade jag din uppfattning kring Guillous sätt att uttrycka sig? Säkert. Åtminstone undermedvetet. Tänk alltid på vilka ord du använder när du förbereder ett tal, anförande eller annan muntlig presentation. I skrift är dessa mycket lättare att identifiera och förhålla sig till.

Vad är det då han gör?

Genom hela inlägget nyttjar han en vokabulär som ligger i den högre energiskalan, dvs ord med mycket kraft i sig, för att uppväcka känslor av avsky och upprördhet hos läsaren. Detta är både semiotik (teckenlära) och retorik. Av de tre konstfulla bevisen handlar denna artikel mest om pathos, av förklarliga skäl. När den logiska argumentationen faller tar man till känslorna för att övertyga.

"Det tycks inte spela någon roll för marknadsfundamentalisterna att direktörsklassen gång på gång skapar katafstrof genom sitt roffande, som nu i den senaste finanskrisen. Att amerikanska roffardirektörer slår sönder världens ekonomi och visar sig odugliga som exempelvis bilfabrikanter leder inte till slutsatsen att de är odugliga utan att skattebetalarna måste plundras för att städa upp efter deras härjningar. Medan direktörsflocken skrikande av skratt drar iväg med miljarderna i bonusbelöning". Och så här fortsätter det genom hela texten. Lite tröttsamt det med, faktiskt.

Ett annat sätt att härska genom språket är att tala i påståenden och inte i funderingar. Att bestämt hävda att något är på ett visst sätt istället för att tro något leder till helt olika mottagarresponser. Ett exempel: "Järnvägsverksamheten skall försämras, biljettpriserna höjas och standarden sänkas för att nya direktörer ska få rulla sig i nya miljoner". Eller inte. Bara för att Guillou påstår att det är så leder inte till att vi läsare godtar hans slutledning. Han missar nämligen att underbygga det med äkta argument. Nästa exempel följer direkt på det förra: "Apoteksverksamheten skall gå samma väg, drivas i privat vinstintresse så att medicinerna blir dyrare, ..." Inte heller detta är objektiv fakta utan författarens egna privata tyckande som formuleras som en vedertagen sanning. Evidentia in absurdum, som jag skulle kalla det. Allt för att starkare övertyga läsaren.

Ett tredje sätt att härska genom språket är att nyttja det vi på retorikiska kallar för metaforik. Genom att använda ordet roffa dels som förstärkning åt ett antal andra ord (roffardirektörer, roffarbonusar, roffarklassen samt roffarideologi) och dels som egna verbformer (roffande och roffarna) försöker Guillou hamra in att direktörer på olika sätt bara är ute efter att stjäla, norpa, knycka eller röva. Kanske håller Nationalencyclopedin med om detta, kanske inte.

Vad som är intressant ur en analytisk synvinkel är att skärskåda huruvida Guillous argument håller för prövning. Just ja, han argumenterar inte i ordets vanliga bemärkelse (logos), han försöker övertyga med emotionell retorik. Fungerar det? Säkert, men inte idag, inte på mig.