I demokratins tjänst

Det här är ett gäng stolta, modiga, målmedvetna människor.

De berättade hårresande historier. Om flyktingläger, om fängelser.
Om kidnappning, våldsam tortyr, ockupation.

"Varför just vi?"

Om barn, vänner, grannar. Om sig själva.
Om bomber som förlamat ett tre år gammalt barn.
Om bomber som spred napalm.

"Varför just vi?"

Huden knottrar sig, tårarna kämpar för att bryta fram. Inte kan väl den som leder samtalet börja gråta? Inte. Men deras historier kryper in under och stannar.

Idag höll jag i en utbildning i politisk retorik för en delegation från Västsahara. För retorik är grunden för demokrati.
Jag är övertygad om att både de och undertecknad kommer att komma ihåg något från den här dagen för lång tid framöver.
Jag är också helt övertygad om att vi inte kommer att komma ihåg samma sak.

Bokens baksida

Använde ordet duvning i min baksidestext till boken som på något sätt kommer att heta "Retorikiska". Tänkte inspireras och slog på betydelsen.

Enligt SAOL: avbasning, skrapa; grundligt förhör, "gnuggning".

Synonymer.se har en något mer utökad betydelse: överhalning, omgång, körare; grundlig förberedelse, gnuggning, inpluggande, träning, tillrättavisning, avhyvling.

Jahaja. Jag menade naturligtvis i formen grundlig förberedelse. Är inte intresserad av att på något sätt förhöra, tillrättavisa eller avhyvla. Får skriva om. Igen.

Efter lite omvärldsanalys har jag insett att de allra flesta svenska böckerna har en rätt tråkig sammanfattning av sammanfattningarnas sammanfattning utan ens tillstymmelse till försök till att verkligen nyttja tillfället. De amerikanska är mycket vassare. Här finns även ofta citat från framstående branschpersoner eller recensenter. Hmm. Det skulle betyda att min bok kommer ut lite senare. Vill inte. Om de inte kastar sig över mitt manus förstås. Får se.

Jag frågade tidigare i veckan både på FB och twitter om hur folk vill att en baksidestext ser ut. Här kommer några av svaren:

Peter Chakraborty Vore det inte grymt snyggt med en tom baksida med en liten diskret uppmaning i stil med "Skriv din egen beskrivning av den här boken när du läst den." Sedan skriver du din egen text som försida i boken. Det har jag alltid velat se. :o)

Martin Angeby många adjektiv: Svindlande, intrikat, förbluffande, dråplig, magnestisk

davidwastberg David Wästberg

@

@Retorikiska om det är en non-fiction vill jag ha relevant info om författaren.

Som ni ser väldigt olika. Hur tänker du?

Retoriken i komiken

Sprang på följande dialog på FB:

Som sedan vidareutvecklades av min vän Niklas Frykman. Jag skrek rakt ut på Waynes coffee av skratt. Men skämten är inte för smarta människor. De är för oss som gillar kärnfysik:

”Some dark matter walks into a bar. The bartender doesn't understand the gravity of the situation.”

”Photon walks into a bar. Bartender says: ”You'll have to leave. We don't serve your kind here.” Photon: ”That's ok. I'll just wave.”

”An integer walks into a bar. Bartender: ”We don't want no trouble here”. Integer: That's ok. I'll be discrete.” (Faktiskt ännu roligare på svenska: Ett heltal går in i en bar. Bartendern: ”Vi vill inte ha bråk här. Heltalet: ”Ingen fara, jag kommer vara diskret.”)

Varför är de så roliga? Retorik såklart. Det roliga ligger i att vändningen har en betydelse inom kärnfysiken och en annan i det vardagliga språket. Någon som känner sig attraherad att fylla på?

Charmar Camilla

Ett kärlekstal till alla lärare

Det marscherades igår i Washington DC. "Save Our Schools" protesterade mot Obama-administrationens utbildningspolitik som fokuserar på standardiserade prov. Matt Damon håller ett mycket personligt tal till lärarna som slår an känslosträngar. Ingen analys idag, till det är jag alltför trött, men väl en text väl värd att läsa. Texten som följer är publicerad i the Washington Post's POST LOCAL:

I flew overnight from Vancouver to be with you today. I landed in New York a few hours ago and caught a flight down here because I needed to tell you all in person that I think you’re awesome.

I was raised by a teacher. My mother is a professor of early childhood education. And from the time I went to kindergarten through my senior year in high school, I went to public schools. I wouldn’t trade that education and experience for anything.

I had incredible teachers. As I look at my life today, the things I value most about myself — my imagination, my love of acting, my passion for writing, my love of learning, my curiosity — all come from how I was parented and taught.

And none of these qualities that I’ve just mentioned — none of these qualities that I prize so deeply, that have brought me so much joy, that have brought me so much professional success — none of these qualities that make me who I am ... can be tested.

I said before that I had incredible teachers. And that’s true. But it’s more than that. My teachers were EMPOWERED to teach me. Their time wasn’t taken up with a bunch of test prep — this silly drill and kill nonsense that any serious person knows doesn’t promote real learning. No, my teachers were free to approach me and every other kid in that classroom like an individual puzzle. They took so much care in figuring out who we were and how to best make the lessons resonate with each of us. They were empowered to unlock our potential. They were allowed to be teachers.

Now don’t get me wrong. I did have a brush with standardized tests at one point. I remember because my mom went to the principal’s office and said, ‘My kid ain’t taking that. It’s stupid, it won’t tell you anything and it’ll just make him nervous.’ That was in the ’70s when you could talk like that.

I don’t know where I would be today if my teachers’ job security was based on how I performed on some standardized test. If their very survival as teachers was based on whether I actually fell in love with the process of learning but rather if I could fill in the right bubble on a test. If they had to spend most of their time desperately drilling us and less time encouraging creativity and original ideas; less time knowing who we were, seeing our strengths and helping us realize our talents.

I honestly don’t know where I’d be today if that was the type of education I had. I sure as hell wouldn’t be here. I do know that.

This has been a horrible decade for teachers. I can’t imagine how demoralized you must feel. But I came here today to deliver an important message to you: As I get older, I appreciate more and more the teachers that I had growing up. And I’m not alone. There are millions of people just like me.

So the next time you’re feeling down, or exhausted, or unappreciated, or at the end of your rope; the next time you turn on the TV and see yourself called “overpaid;” the next time you encounter some simple-minded, punitive policy that’s been driven into your life by some corporate reformer who has literally never taught anyone anything. ... Please know that there are millions of us behind you. You have an army of regular people standing right behind you, and our appreciation for what you do is so deeply felt. We love you, we thank you and we will always have your back.

Partiledartal Almedalen 2011 Björklund (FP)

Det var en folkpartistisk partiledare på strålande humör i Almedalen på onsdagen. Korrektion. Det var en liberal partiledare på strålande humör vi såg som avsändare på scenen. Och som han talade. Detta var ett av de bästa talen han någonsin framfört framför mina ögon och öron. Ja, jag var imponerad i fjol, och jag är än mer imponerad i år. För i år hade han tränat mer. Framförandet var bättre. Och rent konkret var vice statsministern, till skillnad från statsministern, väldigt konkret. En klar fördel om man vill att mottagarna ska förstå budskapet.

Själva innehållet i talet var starkt ideologiskt färgat. Som för att poängtera och skapa identifikation med fler hade Björklund lagt det folkpartistiska åt sidan till förmån för det liberala. Syftet med talet var att på flera olika sätt visa på att det är liberalerna som bäst leder Sverige in i framtiden.

Målgruppen är naturligtvis alla som titulerar sig liberala, vilket sannolikt är fler än de som röstar på FP, men min känsla är att Folkpartiledaren faktiskt räknar in samtliga röstberättigade i Sverige. Varför? Jo, på det sätt som han talar inkluderande och individuellt. Björklund gör det lätt för alla och envar att identifiera sig med det han vill att de ska känna för och alienera sig mot motsatsen. Han säger att du är viktig, vad du tycker och känner är viktigt. Han säger att ”Varje människa är en unik individ och kan aldrig reduceras till en kugge på kugghjul eller till enbart en delmängd av ett kollektiv”.

Huvudbudskapet kommer i avslutningsfrasen men verkar mest som en renat koncentrat av övriga budskap då detta varit talets genomgående tema: ”1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen.” Antalet budskap räknar jag till tio. Inte hysteriskt många, men ändå minst ett för mycket.

När det gäller uppbyggnaden av argumentationen ser jag en sällan skådad variation i politiska tal:

1. I inledningen till stycket om skolan:
"Sedan i fredags, den 1 juli, har Sverige en ny skollag.
Sedan i fredags har Sverige ett nytt betygssystem.
Sedan i fredags har Sverige nya läroplaner.
Sedan i fredags har Sverige lärlingsutbildningar.
Sedan i fredags har Sverige en ny lärarutbildning.
Sedan i fredags påbörjar Sverige införandet av lärarlegitimation.
Sedan i fredags har Sverige en ny gymnasieskola.
Reformtakten i svensk skola har aldrig varit högre.”
Sju fakta staplade på varandra ger känslan av att antalet reformer som gjorts är många. På retorikiska blir det sju överpremisser som visserligen saknar underpremisser men till sist kommer slutsatsen: ”Reformtakten i svenska skola har aldrig varit högre”. Vem kan säga nej till det? Det är alltså inte en korrekt syllogism, och inte heller ett korrekt entymem, men argumentationssättet handlar om den logiska slutledningen inom retorik. (Att sedan meningarna börjar på samma sätt, en anafor, hjälper till att skapa skjuts i budskapet).

2. Det andra sättet att argumentera är att uttala ett påstående och sedan underbygga det med bevis. I detta tal finns alla olika slags bevis. När Björklund talar om världens högsta marginalskatter som han kallar straffskatt på utbildning säger han: ”Den som tvekar om individuella drivkrafters betydelse för ett lands utveckling bör studera den koreanska halvön”. Och sedan exemplifierar han genom att jämföra Nord- och Sydkoreas utveckling sedan kommunismen tagit över den norra och kapitalismen styrt den södra halvön. När Björklund sedan talar om skolan och dess nuvarande situation belyser han utvecklingen genom att citera den f.d. Socialdemokratiska skolministern Ylva Johanssons visioner för skolan: ”Den har släppt katederundervisning och klassundervisning. Eleverna…håller på med olika saker, i olika rum, vid olika tider…Det ser kanske rörigt ut, ungefär som på dagis…”. Och exemplet ovan - ”Sedan i fredags...” visar på hur han argumenterar med fakta.

3. Det tredje och sista sättet att argumentera är att använda beteckningar, ord med värdeladdat innehåll. Från inledningen: ”Orden de klottrat uppfattades som samhällskritik. I ett mörkt rum blev barnen torterade; slagna blodiga och de fick naglarna utdragna”. Vice statsministern låter således ordet ”klottra” ställas mot ”samhällskritik” och sedan ”tortyr” etc. Ordvalen hjälper till att måla bilden av det orealistiska, det överdrivna.

Den retorikiska tårtan är ovanligt balanserad. Inledningen väcker känslor (pathos), den stora massan budskap och argumentation bygger på nytta (logos) och trovärdighet (ethos) men färgas lätt av känslor som nästan smygs in i argumentationen. Som alltid anser jag dock att Alliansföreträdarna skulle tjäna på mera känslor.

Strukturen på talet är mycket bra. Trots det är det här min starkaste kritik framförs. Inledningen är inte optimal. Det är två historier som följs av ett faktaavsnitt innan själva budskapen och argumentationerna egentligen framförs. Hade jag suttit med detta tal hade jag saxat bort allt utom stycket om globaliseringsmötet i Göteborg. Där finns friheten från första stycket, där finns fakta från tredje stycket och där finns de starka formuleringarna som fäster sig hos mottagarna av budskapet. ”De hade fel om socialismen. De hade fel om protektionismen. De hade fel om den kapitalistiska marknadsekonomin. De hade fel om frihandeln. De hade fel om globaliseringen. De hade fel, fel, fel.” För sedan kommer hela poängen: ”Allvarligt talat; varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?”.

Stilistiskt då? Förutom det jag redan tagit upp - inte så mycket, men det finns några välbyggda meningar. Först några metaforer: ”En europeisk union innebär inte att allt alltid är i harmoni. Unionen innebär att vi har organ och mekanismer för att hantera konflikter vid sammanträdesbord i stället för på slagfält” och "I gårdagens Europa byggde vi murar. I morgondagens Europa bygger vi broar". Ja, bilder är starka förmedlare av budskap. Att använda motsatser likaså. Sedan en allitteration: ”Klassresan börjar i klassrummet”. Vi har hört den förr men den växer i styrka av upprepningen. Härnäst ett tretal (tricolon): ”De finns inom alla branscher, de har kommit från hela världen och funnits under alla år”. Och slutligen en diasyrmus (förlöjligande): ”För socialdemokratiska partiledare var det bättre förr. De var alltid statsministrar på 1900-talet. De slapp att samarbeta med de rödgröna partierna”.

Avslutningen? ”Låt Håkan Juholt drömma sig tillbaka. Vi andra drömmer om framtiden. 1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen”. Björklund avslutar med själva poängen. Som stannar kvar. Det enda jag undrar över är varför känslan av att han talat som oppositionspolitiker etsar sig fast i mig.

Talet i sin helhet kan du läsa hos FP, lyssna på hos SR eller beskåda på SVTplay. Andra analyser finns bl.a. hos SvD, DN, och Aftonbladet.

Det är inget fel att vara en Hermione!

Nej Katrine Kielos, det är inget fel att vara en Hermione! Det är helt rätt.

Ur ett retorikiskt perspektiv är det så att ju mer påläst du är, desto mer spontan och avslappnad kommer du att vara vid framförandet, vilket i sin tur ger att du blir mer trovärdig. En riktigt duktig retoriker är så väl förberedd att hon inte verkar förberedd. En paradox javisst, men visst gillar även du dem som till synes bara pratar på med en röd tråd, ger dig några skratt och några insikter?

Att läsa på är inte ett tecken på osäkerhet. Det är ett tecken på ödmjukhet inför uppgiften och sammanhanget, ett tecken på insikt i att det alltid finns mer att lära, fler synvinklar att skåda och belysa.

Och nej, det är inget fel med att ta ordet när du anser att du har något att tillföra debatten, och inte heller ska du skämmas för att du kan svara på komplicerade eller komplicerat ställda frågor. Oavsett.

Jag tror dock inte att det handlar om att många kvinnor behöver stärka sitt självförtroende för att våga hålla ett oförberett anförande. Jag tror att det handlar om att många kvinnor skulle må bra av att sänka kraven på sig själva inför oförberedda anföranden. Du kommer med stor sannolikhet att göra alldeles ypperligt ifrån dig - om du framför det med känsla och engagemang. Men strukturen kommer du aldrig ifrån. Och mer om det kan du läsa här.

Om jag är en Hermione? Självklart. Alla dagar i veckan.

Partiledartal Almedalen 2011 Ohly (V)

Tisdagen var Vänsterpartiets dag i Almedalen. Lars Ohly hade förmodligen inte de bästa förutsättningarna att vara på topp (Jonas Sjöstedt lanserade sin motkandidatur till partiledarposten) och det märktes. Orden var stundom mer arga än Ohly själv.

Syftet med talet - att återuppbygga förtroende för Vänsterpartiet som en vänsterkraft att räkna med. Ohly sätter tonen redan i inledningen "Nu ska vi tala allvar" och följer sedan upp.

Huvudbudskapet är att ett regeringsalternativ från vänstern måste formulera en tydligare vision om framtiden som inger hopp om att Sverige faktiskt kan bli bättre för alla, inte bara för några. "Det handlar om att bygga ett samhälle där ingen faller igenom, ett samhälle som håller ihop". Problemet jag ser är att detta drunknar i alla underbudskap som inte direkt underbygger huvudbudskapet. Liksom i fjol var det en massa uppradningar av åsikter utan särskild inbördes ordning. För att räkna snällt var det 17 underbudskap som med svårighet byggdes samman. Dessutom återkom några flera gånger.

Målgruppen då? Ja, detta är ett ideologiskt tal och de vänder sig framförallt mot de redan övertygade, men kan även locka de som hänger i gränstakterna. Det är stora penseldrag som målas och där kan fler känna sig träffade och manade. Däremot är det inget som drar sympatisörer från de andra blocken.

Som avsändare står kollektivet. Ohly är bara rösten för kollektivet vilket avspeglas i tilltalet genom hela talet. Det är ”vi”, ”vi vänsterpartister”, ”vi i vänsterpartiet”. Innehållet bärs i formen. Men anslaget kan även uttolkas som trevare för att söka stärka sitt personliga mandat inom partiet.

Vänsterpartiets retorikiska tårta är väldigt skev. Jag har för flera år sedan gjort spaningen att partier på vänsterkanten domineras av pathos (känslor) och partier på högerkanten av logos (nytta). Jag ser fortfarande samma struktur. Däremot gör Ohly en stark insats att söka bygga sitt ethos (trovärdighet) genom att han tar upp problemen de står inför på ett konkret sätt. Kollektivet har sett det och de arbetar med det.

Rent strukturellt var talet ingen höjdare. Min främsta invändning är att han inte har en röd tråd genom massan som utgör själva politiken. Vissa frågor nämns knappt, t. ex. slänger han plötsligt in en mening om funktionshindrade som helt saknar underbyggnad, andra frågor återkommer han till flera gånger - ex: riskkapitalisterna och skolan.

Däremot var innehållet mycket intressant. Ohly inleder med att sänka sig själv=sitt parti: "Vänstern har minskat i styrka och vi har haft svårt att finna vår plats i det nya politiska landskap som växer fram... ...Då har vi problem med vår trovärdighet, vårt tilltal och vår roll. Det är en kris som vi är medvetna om och arbetar för att övervinna". Och han återkommer till detta problem senare i talet: "Vi i Vänsterpartiet har en mer ansvarsfull och långsiktig politik. Vi lägger fullt finansierade förslag i riksdagen. Vi är måna om såväl ekonomisk som politisk stabilitet. Vi levererar en politik som det finns täckning för. Men det är inte vad många människor tror". Och avslutar. "Det måste vi bli bättre att tala om". Ja, eller visa i handling istället. Detta är endast påståenden som inte uppbackas av några bevis vilket gör att trovärdigheten i påståendena inte infinner sig.

Ohly argumenterar inte särskilt bra på det klassiskt retoriska manéret, men mycket bra med beteckningar. Beteckningar är ord med stark betydelse. I detta Almedalstal radas de upp som ett pärlband. Eller kanske snarare plastkulor på sytråd. Först några tagna ur sitt sammanhang: "illusionspolitik", "lura", "hätsk", "gräddfil", "praktisk solidaritet" och "isolationistisk politik". Sedan ett stycke där argumentationen helt styrs av orden - beteckningarna: "Vi kan skapa regler mot vårdslös utlåning och spekulation, i Sverige och internationellt. Vi kan låta bankerna betala åtminstone en del av det som bankkunderna och skattebetalarna förlorat. Vi kan göra det svårare att tjäna snabba pengar på riskfyllda investeringar. Vi kan bygga solidariska samhällen med stabila statsfinanser". Och en till pärla: "Vår politik innehåller inga ansvarslösa ofinansierade skattesänkningar, vi pytsar inte iväg skattepengar avsedda till vård och utbildning till riskkapitalbolag i skatteparadis". Ordet pytsa argumenterar i sig. Känner du? Att argumentera med beteckningar är något som även Guillou gör mycket väl.

Stilnivån når ny berg-och-dalbanenivå. Det är alltifrån vardagsslang till ett högt sofistikerat språk. Talet är fyllt av uttryck och formuleringar som talar väl till målgruppen. "Vill man låta sitt liv styras av hat och rädsla...". "Klassamhället har ändrat karaktär, men orättvisorna består". "Vänsterns uppgift är att återupprätta solidariteten i samhället". Från denna vanliga klassretorik till ordet "levnadsbetingelser". Vem hade satsat pengar på det ordet i ett vänsterpartistiskt Almedalstal?

Apropå pärlor så har talet flera fantastiska utsmyckelser. "Varför är vinsterna alltid privata, när skulderna ska betalas tillsammans?" och "De privata vinsterna i vården är offentliga förluster för skattebetalarna". Båda är motsatsfigurer där motsatserna sätts i par mot varandra. Den första sätter vinst mot skuld och privat (individuell) mot tillsammans. Mycket socialistiskt. Den andra likaså. Den andra sjunger dessutom skönt i tretal (tricolon).

Och här en allitteration sammanbyggd med en motsats: "Välfärd för alla handlar inte om välgörenhet".

En annan av Ohlys styrkor ligger i hans bildspråk. Om euron: "Ni ville installera en termostat i Frankfurt som skulle styra elementen i både Cypern och Norrbotten". Och: "Rasismen är ett cancer i samhällskroppen". Metaforer båda två.

Avslutningsvis avslutas talet starkt ideologiskt. ”En vänster... som syftar till att stärka demokratin och minska de skillnader som finns i makt över det egna livet och samhällsutvecklingen i stort”. Med anaforernas inramning (alla meningar börjar på samma sätt, i detta fall ”En vänster som...”) sammanfattar Ohly vad vänstern och detta tal handlar om. Sedan kommer uppmaningen: ”Det är den vänstern som vi behöver vara många som är med och skapar. Och du är välkommen du också”. Bra rent teoretiskt, men kraften i anslaget saknas. För att stå stark både som parti och som partiordförande behöver Lars Ohly gaska upp sig och bli lite mer arg. Det verkar vara tonen för dagen.

Här kan du läsa talet i sin helhet. Det går även att bevittna på SVT Play och TV4play. Andra analyser kan läsas på DN, Aftonbladet, Expressen.