Borgs anförande i
budgetdebatten är fyllt av retoriska stilfigurer. Vissa är riktigt snygga. Vissa är oftare använda än andra. Vissa är alltför ofta använda. Dagens retorikiska tankar behandlar dem alla.
Finansministern verkar gilla
tautologier. "En tautologi
är en slags upprepning, men skiljer sig från denna genom att samma sak sägs på flera olika sätt. Alternativt kan samma sak sägas på fler sätt än ett. En mening kan också innehålla betydelser av samma sak, som sägs på olika sätt, eller innehålla uttryck som har samma betydelse som uttrycket innan" (
psyklopedin). Ett av många exempel är när Borg säger "vi ska värna de offentliga finanserna, vi ska skydda kärnan i den offentliga välfärden, vi ska säkra välfärden och vi ska dämpa nedgången och vi ska se till att arbetslösheten inte långsiktigt binder sig fast" eller med bara några få ord "Herr talman, oppositionen är
fundamentalt och
i grunden oeninga".
Finansministern verkar även gilla
metaforer: "Finanskrisen har
ryckt undan mattan för människors framtidstro", "då slipper hushållen
hålla i plånboken", "I
TV-soffan jobbar de socialdemokraternas
sedelpressar på högtryck" (observera att Borg serverar tre metaforer i samma mening).
Att tala i bilder övertygar på flera plan. Detta nyttjar Anders Borg framförallt för att få in sitt mest upprepade budskap om att "arbetslösheten
biter sig fast".
Finansministern verkar särskilt gilla
anaforer, dvs när på varandra följande stycken eller meningar inleds på samma sätt. Martin Luther King är den mest kända inom anafor-genren med sitt "I have a dream". Och vilka känslor King byggde med detta anaforiska inhamrande av sitt budskap! Tyvärr når inte Anders upp till samma nivåer. Nej, här handlar det snarare om att han tråkar ut oss lyssnare med alldeles för mycket upprepningar. Det första anaforiska övernyttjandet klarar han sig undan genom att börja
parafrasera (variera) öppningsfrasen. "Det är ansvaret under de goda åren... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är ansvarstagande i goda tider... Det är det ansvaret som gör att...". Men efter sju (!) "Då kommer" som konsekvensbeskrivningar av varför arbetslösheten biter sig fast i kristider är jag trött, för att inte säga uttråkad. Faktiskt uttråkad så till den milda grad att jag inte längre lyssnar på budskapet. Hans anaforvurmande har övergått till ett verbalt tics.
Vi får även ta del av riktigt snygga stilfigurer. En är den
anaforiska,
tredelade hopningen med
crescendo "Det här var vad som hände i England på 70-talet. Det här var vad som hände i Tyskland på 80-talet. Det här var vad som hände i de nordiska länderna på 90-talet". Detta parti bygger med en verklighetsförankrad enkelhet upp det följande argumentet "I kristider växte arbetslösheten och sen bet den sig fast på en högre nivå". Är det någon som nu känner för att ifrågasätta?
Ett annat vackert stycke innehåller en
pleonasm: "Vi kan inte ge sken av att vi kan stoppa denna
sysselsättningsnedgång och den
arbetslöshetsuppgång vi nu har". Dessa två ord är beskrivningar av samma sak, synonymer, om än från motsatt håll. Det andra ordet tillför egentligen ingen ökad betydelse eller förståelse. Jag har tidigare skrivit om hur tvåtal uppfattas jämfört med tretal, och här nyttjar Borg detta på ett riktigt roligt sätt. Genom att använda tvåtalet med motsatsord blir meningen som en dubbelnegation. I matematikens underbara värld tar negationerna ut varandra och ger ett positivt resultat. Även om inte ämnet som behandlas är särskilt positivt klingande, klingar språket positivt för Borg.
En tredje skön skrivning är när han använder
assonanser: "vi kan inte lyfta Sverige ur
världen men vi kan bygga förstärkningar kring
välfärden" och "vi ska
värna välfärdens
kärna". Det finns en anledning till att många sångtexter är skrivna på samma sätt. Vi lyssnare tycker om harmonin i det upprepade ljudet och blir således mer positivt inställda till budskapet.
En vanlig stilfigur inom politik är
antitesen, och denna använder Borg många gånger om. Några särskilt uttrycksförstärkande exempel kommer här: "Vi har lagt fram lagstiftning för att ta över banker i kris, utan att för den skull rädda bankägare", "Vi har tatt fram likviditetstöd... ...för att säkra att finansiella sektorn fungerar, inte för att säkra vinsterna i banksektorn" och "Vi har tagit ansvar för fordonsindustrin, men inte genom att öppna en industriakut för att täcka förluster i amerikanska jättebolag". Den oväntade vändningen skapar turbulens i kommunikationen och ger budskapet extra energi. Om ämnet hade varit mindre problematiskt kan liknande omskrivningar lätt locka till skratt. Inte särskilt lämpligt i detta sammanhang, men väl i andra.
Den absolut starkaste stilfiguren i dagens anförande var dock den som följde på
antitesen "mot en samlande ansvarsfull regering står ett splittrat vänsteralternativ":
"alltid mer, aldrig nog
alltid mer, aldrig ansvar
alltid mer, aldrig morgondag"
Metonymer lätt
hyperboliskt (överdrivet) staplade på varandra i ett helt avskalat språk där vi lyssnare fyller i resten av betydelsen. Gåshud är bara förnamnet.
"Herr talman, uppgiften för politiken är nu tydlig". Efter ett inledande beskrivande scenario av Sverige och omvärlden i ett mörkt
narratio presenterar finansministern sitt tals röda tråd. Sedan betar han av område för område med stiliga markörer för att vi lyssnare ska följa med. Avslutningsvis knyter Borg ihop säcken med följande sekvens:"Vi har väldigt tydliga uppgifter framför oss: vi ska säkra de offentliga finanserna, vi ska värna välfärdens kärna, vi ska dämpa nedgången och vi ska förhindra att arbetslösheten binder sig fast. Det är vår uppgift. Det är den enda uppgift vi ska lösa de kommande åren. Tack Herr talman". Tack själv Herr finansminister. Du talar inte bara flytande ekonomiska, du är på god väg att bli flytande även på retorikiska.