Politiska superhelgen Sahlin

Under denna politiska superhelg höll både statsminister Reinfeldt och oppositionsledare Sahlin sina sommartal. Och hur gick det då? Här kommer några nedhopp i Sahlins sommartal 2010.

Sahlin var inte bra. Hennes röst lyckades aldrig komma upp till någon accepterad energinivå samtidigt som hastigheten var alldeles för låg. Dessutom föll hon in i sina vanliga staccaton med flera pauser per mening. Detta är dock inte hennes enda problem. Sahlin (och, ärligt talat, hennes talskrivare) behöver träna på hur man argumenterar, rent retoriskt.

"Jag vill att Sverige ska vara världens modernaste land, byggd på arbete åt alla. Jag vill att vi ska välja den väg som är billig, effektiv och framgångsrik. Som är solidarisk och därför så otroligt smart. Som majoriteten tjänar på, också i kronor och ören. Det vill säga: Den svenska välfärdsmodellen. Det vill jag ska vara Sverige, möjligheternas land." Mina invändningar är följande:
1) Ordet billig är illa nyttjat i detta sammanhang. Det är på fel stilistisk nivå. Dessutom har det en onödigt negativ klang.
2) Sväljer vi väljare argumentet att socialdemokraterna skulle spelat bättre än alliansen, med facit i hand? Spelar man alltid bättre från bänken?
3) Och accepterar alla mottagare att solidarism är otroligt smart? Rent semiotiskt är ordet solidaritet mycket laddat. Det kan definitivt både uppvigla och stöta ifrån sig röster.

Lite senare talar hon om Svenskt Näringslivs rapportering om bristen på kompetens "Det är regeringen själv som skurit ner på utbildningschanserna. Precis som Thomas Bodström skrev, eller sa, här. Därför saknas rätt kompetens, och därför tvingas Riksbanken höja räntan." (slutsats). Inom retoriken talar man om att argumenten och deras underbyggnad måste vara sannolika, möjliga eller sanna. Johan Folin i SvD sågar helt det "märkliga resonemanget" från ett politiskt perspektiv. Jag håller med, rent retoriskt.

Sedan parafraserar Sahlin Reinfeldt: "Jag har en lista här. Om det kan stanna mellan oss så ska jag berätta vad där står." Där jag stod i Tantolunden var det inte många som skrattade. Det skulle kunnat vara riktigt roligt om hon framfört frasen mer utstuderat och med mera driv. I det här fallet sänkte framförandet (actio) det skrivna ordet.

På detta följer en paradigmatisk argumentation med uppräkning av vad olika tjänster i den offentliga verksamheten kostar. Samma lista som i Almedalstalet. "Och hur vill du göra med dessa kostnader? ... Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov. Eller vill du betala dem själv, per gång eller per termin?" Rent kommunikationsteoretiskt fungerar inte skrämselpropagandan i socialdemokraternas situation. I situationer där man vill vidmakthålla en befintlig struktur kan man överväga formen, annars bör man låta bli. Däremot kommer den lilla pärlan "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" fram igen. Anledningen till att den frasen fungerar så bra är att den är så välformulerad. Den sätter sig direkt, och den andra meningens nära upprepning av den första klingar klangfullt ut i etern.

Rent generellt hamnar Sahlin i samma budskapsträsk som Olofsson och Hägglund gjorde under Almedalstalen. I Tantolunden i söndags räknade jag till 13 olika budskapsområden och ännu fler lösningar. Vi orkar inte denna informationsmängd. Mitt råd till Sahlin är renodla, skär bort och prioritera mera! Dessutom upptas en stor del av talet av påhopp på regeringen. Låt mig vara tydlig på en punkt: jag tror inte på Negative Campaigning.

Den enda gång som jag känner att hon är uppe i samma höga retoriska nivå som årets Almedalstal är när hon bestämt konstaterar att Socialdemokraterna "Aldrig någon gång, aldrig någonstans, aldrig någonsin tänker jag leda en regering som samarbetar med, eller gör sig aktivt eller passivt beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig". Här låter hon sitt energi flöda samtidigt som hon driver på bra. Sahlin blixtrar till och visar den retoriska förmåga hon faktiskt besitter. Varför orkade hon inte uppbåda detta engagemang under hela talet? Det är så här hon ska tala för att uppvigla massorna inför höstens val.

Politiska superhelgen Reinfeldt

Denna helg kallas i medierna för den politiska superhelgen med anledning att statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledare Mona Sahlin båda framför sina sommartal. Och hur gick det då? Ja, här kommer en längre men långt ifrån fullständig analys.

Reinfeldt var riktigt bra. Han går upp på scenen med goda opinionssiffror i ryggen och ställer sig inför de sina och levererar ett brandtal. De två bärande ämnena är skatterna via jobbskatteavdraget och ansvaret för ekonomin.

Rent generellt är framförandet mycket bra. Vi ser att det ligger något slags manus på talarstolen, men det verkar vara stolpar eller liknande. Han är nämligen inte alls beroende av att följa detta. Och det märks. När man kan tala fritt ur hjärtat, eller har övat så mycket på sitt manus att man kan det utantill, ökar trovärdigheten för orden som förmedlas. Det man oftast tappar är dock stilistiska formuleringar som i sig ökar styrkan i budskapet. Och det ser vi i detta sommartal.

Moderaterna i allmänhet och Reinfeldt i synnerhet brukar uppvisa en stark dominans av logos-argumentation. Men alltsedan Almedalstalet har Reinfeldt visat att han behärskar förmågan att visa och framkalla känslor. Det är mycket fördelaktigt. Vi röstar nämligen mer efter våra känslor än efter vår upplevda nytta.

När statsministern talar om moderaternas ambition till full sysselsättning poängterar han hur han varit ute och pratat med unga arbetslösa och fortsätter sedan med att berätta deras historier och funderingar kring varför de har så svårt att få jobb idag. När man argumenterar via exempel argumenterar man paradigmatiskt, d.v.s man låter exempel (paradeigma) generaliseras till att gälla för helheten. Genom detta grepp lyckas Reinfeldt både med att väcka känslor och att bygga sitt pathos.

Reinfeldt använder annars oftast det andra sättet, entymemisk argumentation. Den utgår från generella påståenden och bygger på logisk slutledning. Dvs, man drar slutsatser ur allmänna principer.

Ett exempel på när båda dessa argumentationstekniker används är när Reinfeldt talar om ansvaret för Sveriges finanser. "Den som sköter ekonomin har säkerhetsmarginaler som andra saknar. Det är därför vi inte lovar allt till alla. /.../ Därför att den som lovar allt till alla kommer inte att hålla det löftet. Och försöker de hålla det löftet kommer de att tappa greppet om de offentliga finanserna. Vad händer i länder där man inte längre har greppet? Ja, fråga väljarna i Grekland". Först kommer några allmänna påståenden som sedan knyts ihop och slutsatsen blir att moderaterna lovar inte allt till alla för att då tappar man greppet om de offentliga finanserna. Sedan kommer en fråga. Frågor lockar aktivitet hos mottagarna som vill svara på frågan. Men det gör Reinfeldt själv. "Fråga väljarna i Grekland". Grekland tillsammans med andra uppräknade länder fungerar dels som en metonymi för andra länder som inte alls har samma stabila ekonomi som vi och dels överförs negativa känslor över det ekonomiska haveriet i Grekland till ett möjligt framtida Sverige. Denna skrämselpropaganda fungerar endast i situationer där man vill vidmakthålla en befintlig struktur. I övriga fall rekommenderar jag varmt att låta bli. Blir det för mycket slår det över, blir nivån för låg fungerar den inte heller.

Lite senare i talet nyttjar Reinfeldt ett inspel från Socialdemokraterna. "Socialdemokraterna utmanar moderaterna om vem som är bäst på att sänka skatten. Jamen, det är väl en fantastisk utmaning! Så gärna det. Gärna det. Vi ställer gärna frågan till Sveriges äldre: Vem tror ni är bäst på att föra en sådan politik? Det är moderaterna." Han bygger så bra, drivet är där, rösten spelar mellan olika tonaliteter och hela kroppen är med. Så gör han det klassiska misstaget. Han dödar poängen. Jag har sagt det förr och jag kommer att fortsätta säga det - sluta innan. Låt dina budskap monteras klart i mottagarens hjärna så blir ditt budskap dels starkare, dels lättare för mottagarna att komma ihåg.

Statsministerna avslutar sedan starkt genom att ifrågasätta oppositionens skattepolitik. Han argumenterade så här: "Varför ska ett land med god ordning i sin ekonomi med Europas starkaste finanser med snart de högsta tillväxttakten i världen (vi står med däruppe...). Varför ska vi höja skatterna för allt och alla i detta land? En tricolon med climax. Eller på svenska - tre exempel i rad med stigande betydelse från Sverige till Europa och världen. Mycket vanliga stilfigurer inom politisk retorik. Här sätter moderaterna sin betydelse för Sverige i europeiskt och globalt perspektiv för att visa på sin styrka inom området. Smart.

Allra sist nyttjar statsministern det konkretas styrka när han låter moderaternas valsedel vara en fysisk konkretisering av den förda politiken: "Det här är ansvarstagande. Det här är alliansen men också moderaterna. Det här är Anders Borg. Det är sänkt skatt för 6,1 miljoner löntagare och ålderspensionärer." Anaforen parafraseras för att inte tröttas ut. Sedan kommer motsatsförhållandet mellan alliansens och de rödgrönas politik: "Välj den här så slipper ni den här".

Tack för föreställningen statsministern.