Sahlin vid Expressens valstuga

Socialdemokraternas Mona Sahlin har just talat vid Expressens valstuga samt deltagit i utfrågning av Niklas Svensson. Visst får hon till några bra poänger, men framförandet är fortfarande under all kritik för en statsministerkandidat.

Den talstil hon lagt sig till skulle med fördel bearbetas och förändras. Det var som om hon lyssnat till den retoriska kritik som framförts både av undertecknad och andra inför SVT:s partiledarutfrågning där hon, åtminstonde under stora delar av tiden, talade i ett betydligt snabbare och rappare tempo. Idag var Sahlin tillbaka i det långsamma, av mikropauser upphackade meningar i staccatoformat. Dessutom verkar det som om hon inte kan låta bli att göra den lilla, men ack så talande, tonhöjningen i slutet på meningarna vilket kan uppfattas som ett nedlåtande tilltal. Detta har inte statsministerkandidaten råd med.

Så. Hur formulerade hon sig då? Hon fick in några riktigt stiliga stilfigurer och som alltid så fäster välformulerade fraser mycket bättre i oss som lyssnar. Ur dagens skörd: "Aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång..." Tricolon med anaforisk och allitterativ meningsbyggnad etsar sig fast. Denna fras vinner på att nötas om och om igen och detta gör Sahlin fantastiskt bra. Vi fick även höra "Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov". Återigen en allitterativ formulering. Även om det inte var Sahlin som var först med denna fras gör hon rätt i att fortsätta dra den varenda gång hon talar. Jag fick gåshud. Som vanligt. När hon får låta orden flöda som hon vill kan hon verkligen få till det.

Men bäst var nog hennes svar på frågan om hennes vision för Sverige där hon fick lägga ut texten om sitt Möjligheternas land, ett jämställt land där "din rätt till arbete, din rätt till bostad, din rätt till skola och din rätt till ett eget liv där inte det ska spela någon roll vilka föräldrar du har, vart du är född, om du är flykting eller ej eller om du är man eller kvinna." Alla ska med. Och är i princip med. Inkluderande är viktigt för att mottagarna av budskapet ska känna sig träffade. Och vem fångas inte in av denna beskrivning, rent konkret?

Dagens tips till Mona Sahlin blir således att be om coachning av partikollegan tillika retoriskt fenomenale Tomas Östros som alltid, alltid har rätt ton, rätt hastighet och rätt känslomässigt engagemang kopplat till budskapet. Och alltid, överallt, i alla sammanhang, dra sina väl inövade fraser. För känslor är det som kommer att avgöra valet. Oavsett.

Ekonomidebatten SVT Östros

Igår kväll sände SVT en 90 minuter lång ekonomidebatt. Jag tycker att den var dels väldigt belysande över de olika partiernas ekonomiska politik och dels mycket intressant ur ett talarperspektiv. Till min stora glädje fick vi nämligen höra partiernas ekonomiska talespersoner istället för partiledarna. För mig som lyssnar, tittar och läser det mesta som partierna gör under detta val kändes greppet fräscht och nytt vilket ökade intresset att följa med ända till slutet.

Då tiden är bristfällig dessa dagar nöjer jag mig med att kort analysera slutanförandena från Östros och Borg denna gång. Frånsett centerpartiets Roger Tiefense anser jag att politikerna gjorde bra ifrån sig. Jag störs av Tiefenses stundom osammanhängande dribblingar med orden och hans framförande som återigen underminerar hans trovärdighet. Tips från coachen - skaffa coach.

Östros däremot är som vanligt mycket, mycket bra på att sammankoppla känslor, mimik och röst med sitt budskap. Titta bara på hans avslutningsanförande och lyssna noga på hur han använder sin röst för att förstärka orden.

Inledningsvis är Östros mån om att väcka välvilja. Helt rätt. Det är det exordium handlar om. Han gör det genom att tacka publiken och de andra debattörerna i ett comprobatio (åhörarsmicker): "Tack så mycket och tack för en väldigt trevlig och bra debatt".

Sedan sätter han ramen för vad diskussionen handlar om: "För mig är det så att starka och offentliga finanser är grunden för att kunna bedriva en stark jobbpolitik. Det lärde jag mig när jag satt i en regering som fick ta emot finansunderskott i grekisk klass. Och när vi lämnade över 2006 hade vi Europas starkaste offentliga finanser". När storleken av finansunderskottet efter den borgeliga regeringen beskrivs i termer av "grekisk klass" lånar Östros styrkan i de negativa känslor vi i publiken har för den nuvarande finansiella krisen i Grekland och söker överföra dessa till en borgelig regerings ekonomiska styrning av Sverige. Smart.

Smart är även användningen av klassretorik genom tecknets betydelse eller de gängse associationer som vi lyssnare redan har till ord såsom straffbeskattning och massarbetslöshet.

"Att sänka skatten för väldigt mycket för miljonärerna, eller att straffbeskatta pensionärerna som vi har sett nu under den här mandatperioden, det ger inte nya jobb". Att beskriva ett scenario och sedan beskriva konsekvenserna fungerar oftast. Så länge som inte slutsatsen är helt orimlig förstås. När de första leden är vedertagna lånar slutsatsen av deras övertygande kraft. Denna stilfigur kallas consecutio.

"Vi lovar inte gigantiska skattesänkningar. Det är riktigt. Men vi lovar att satsa mer på välfärden än vad den borgeliga alliansen gör". Den första delen är ett concessio, ett erkännande, vilket han använder som ett refutatio, en underminering av motståndarargumentation, på ett gynnsamt sätt. Och slutsatsen blir att nej - socialdemokraterna kommer inte att se till att du får mer i plånboken. Däremot ser de till att du får mer av det (de tycker att) du behöver. Han lägger upp det så att vi ska känna att vi får mer. Smart igen.

Östros peroratio (avslutning) är enligt retorikhandboken en uppmaning till ett agerande. Sista meningens sammanfattning (concisio) av socialdemokraternas och de rödgrönas politik i tre ord som får verka som metonymier för hela den rödgröna politiken: "Den 19 september är det val. Det är ett viktigt vägval. Gå och rösta den 19 september. Och rösta på en framtid för Sverige som leder till jobb, välfärd, och minskade klyftor".

Som alltid imponerad av mannens retorik. Tack Östros!