Retorikiska

Flyttat

2011-11-27T22:55:00.007+01:00

Bästa läsare,

jag har flyttat. Som vanligt har jag inte packat upp alla kartonger ännu, men ni är hjärtligt välkomna att titta förbi närhelst. Snart har jag importerat alla dessa blogginlägg till Retorikiskas nya boning. Under tiden finns allt gammalt kvar här.

Boken är äntligen redo att bli din! Vi hade bokreleasefest i onsdags och jag hämtar mig ännu ... I morgon flyger jag till Skellefteå för att göra lite PR i hemstaden. Ska bli riktigt kul. Snart ligger bilder från festen på nya hemsidan.

Varmt välkomna!

Retorik på Bromma Gymnasium

2011-10-20T12:49:00.009+02:00

Igår var jag på Bromma Gymnasium och höll en föreläsning för medie- och retorikeleverna från år 2 och 3. Hur kul som helst! Som ni förstår av bilden gick vi igenom parteslära med några utvikningar.

Och som de kom igång:

Partesläran är retorikens arbetsprocess. För att läsa lite mer om intellectio - att förstå kan ni titta här.

I andra steget, inventio, tar du fram och bygger dina argument. Någon som gör detta på ett alldeles lysande sätt är Madeleine Leijonhufvud. Eller lyssna på Gudun Schyman när hon oförberedd får använda de sju frågornas metod.

När det gäller att strukturera, dispositio, kan du alltid tänka att du skriver ett tal.

För att sedan jobba med dina formuleringar, elocutio, kan du inspireras från en politisk valkampanj. Kom ihåg beteckningarnas betydelse! Vad var det Guillou gjorde egentligen?

Memoria handlar som namnet insinuerar om att komma ihåg. Inte bara du, utan även de du kommunicerar med. Vinca LaFleur var talskrivare åt President Clinton. Vill du läsa hennes råd?

Hur framför du din kommunikation? Vi talade inte särskilt mycket om actio, men det här är bra att tänka på och följande gör du bäst i att undvika.

Slutligen handlar det om analysis, att analysera. Gå tillbaka till första länktipset och stäm av att allt är med och att allt är rätt för just den här målgruppen.

Lycka till!

Stort tack för inbjudan Anders och Susanne.

Ser fram emot nästa fördjupningstillfälle gör Camilla

Livet blir bättre – Anton Hysén

2011-10-18T13:50:00.007+02:00

Nu har inspelningarna börjat! Andra säsongen av "Det blir bättre" heter numera "Livet blir bättre" och kommer att börja sändas på TV3 i januari. Först ut är Anton Hysén. Jag jobbar med programmet som talskrivare och retorisk coach och igår hade vi vårt första möte.

När man skriver ett tal är det viktigt att börja med att förstå några olika parametrar. Därför satt Anton och jag och pratade mycket om varför han ställer upp i det här programmet, vem det är han framförallt vill ska lyssna på honom och vad han vill att de fortsätter tänka på när han slutat tala.

När man skriver ett tal för någon annan är det viktigt att lyssna, lyssna lite mer och slutligen lyssna ordentligt. Hur talar han? Vilka ord använder han? Fraser som återkommer? Talar han snabbt eller långsamt? Använder han många pauser? Talar han rakt eller i bilder? Etc. Anton talar och mitt bläck rinner.

När själva historian börjar lyfta från papperet är det dags att gå djupare in på hur han vill bygga sitt budskap. Ungefär i samma stund avtecknar sig ett ord på alla mina sidor. Jag frågar om han ser det och det gör han. Det är hans ord. Ordet som han sökt efter. Då vet jag. Då är jag hemma.

Och Anton? Det märks att killen är van att ha många blickar på sig. Kameran som Jocke trycker upp i våra nyllen är inte i mobilstorlek direkt. Ända är Anton avslappnad och snackar på. Jag får det jag behöver för att kunna göra mitt jobb trots att även Martin, Matilda och Abraham hänger runt omkring oss. Men många blickar är inte detsamma som många öron.

På söndag är det viktigt att Anton känner att det är hans budskap som står skrivet över hela sidan. Att det är hans röst som han bara ger ton. Det är det jag jobbar med denna vecka. För på söndag när vi är på Ullevi, och Anton för mikrofonen till sin mun i halvlek, är det han som ska leverera sin historia. Trots att han är nervös. Och då vill jag ha gjort ett så pass bra jobb att han känner att jag bara stenograferat.

Känner jag pressen? Såklart. Det här blir spännande.

(För er som vill veta mer om Anton, läs gärna hans blogg.)

Nu är den här!

2011-10-11T11:41:00.005+02:00

Det har varit en tung graviditet. Förlossningen var besvärlig och innebar ångest, vånda och stress. Men nu är den här. Och allt det besvärliga är glömt. Såklart. Visst blev den fin?

Den är också fin i bokhyllan.

Och den är så liten och lätt att den passar alldeles ypperligt i dataväskan.

Snart i en bokhandel nära dig.

Var säger vem vad till vilka?

2011-09-05T14:38:00.005+02:00

Det är klart att det är en fördel om du vet vad du vill. Jag dristar mig till och med att hävda att det är en förutsättning för att komma framåt. Men innan du börjar gå – stå still. Lyssna.

För att vara framgångsrik i din kommunikation behöver du veta hur omvärlden ser på det problem du vill lösa. (Och är det inget problem du vill lösa råder jag dig att vara tyst.) Närmare bestämt är det viktigt att veta vad din målgrupp tycker och tänker i frågan. Men nu går jag händelserna lite i förväg. Du behöver först bestämma dig för vem eller vilka dina målgrupper är. Och kanske beror det på syftet med din kommunikation. Kanske beror det på budskapet. Eller så får du rikta ditt budskap mot en specifik målgrupp för att vara framgångsrik. Det beror på. Och det är ingen annan som säkert kan säga förutom du.

Cicero utgick ifrån fem områden som du behöver förstå innan du sätter igång:

syfte

budskap

målgrupp

avsändare

sammanhang

Och alltså inte nödvändigtvis i den ordningen.

Det retorikiska syftet handlar om delectare, docere och movere. Dvs, att väcka välbehag, förståelse och känslor. Om du arbetar med marknadsföring talar vi istället om attitydmål, kunskapsmål och beteendemål. Vad vill du att mottagaren av din kommunikation ska tycka, förstå och känna? Oavsett vilken av dem du fäster ditt fokus på bör du inkludera alla tre. För argumentationens skull.

Budskapet ska vara så nedkokat att du kan twittra det. Kan du inte formulera ditt budskap på 140 tecken är du inte klar. Punkt.

Målgruppen kan vara en eller flera, med vilka du kommunicerar direkt eller indirekt. Men se till att du har koll och strategiskt väljer kanaler.

Avsändare kan du inte alla gånger anpassa för att optimera genomslaget. Ibland får du älska den du får. Och det kan vara du. Tänk då på att ta fram de delar av dig som bäst passar uppgiften. Istället för att vara ditt privata jag ikläder du dig rollen som ditt bästa professionella jag. Det brukar fungera alldeles ypperligt.

Och sammanhanget brukar kunna styras för att passa målgruppen/-erna. Bäst är som alltid att låta formen förmedla och stärka budskapet. När Mattias Svensson skulle ha lanseringsfest för sin bok Glädjedödarna valdes en lagerlokal vid Skogskyrkogården till festlokal. Jag är fortfarande imponerad av fingertoppskänslan.

Var säger vem vad till vilka? Börja med att förstå så faller det andra oftast väl ut. Lycka till!

I demokratins tjänst

2011-08-22T23:04:00.001+02:00

Det här är ett gäng stolta, modiga, målmedvetna människor.

De berättade hårresande historier. Om flyktingläger, om fängelser.
Om kidnappning, våldsam tortyr, ockupation.

"Varför just vi?"

Om barn, vänner, grannar. Om sig själva.
Om bomber som förlamat ett tre år gammalt barn.
Om bomber som spred napalm.

"Varför just vi?"

Huden knottrar sig, tårarna kämpar för att bryta fram. Inte kan väl den som leder samtalet börja gråta? Inte. Men deras historier kryper in under och stannar.

Idag höll jag i en utbildning i politisk retorik för en delegation från Västsahara. För retorik är grunden för demokrati.
Jag är övertygad om att både de och undertecknad kommer att komma ihåg något från den här dagen för lång tid framöver.
Jag är också helt övertygad om att vi inte kommer att komma ihåg samma sak.

Bokens baksida

2011-08-10T09:59:00.004+02:00

Använde ordet duvning i min baksidestext till boken som på något sätt kommer att heta "Retorikiska". Tänkte inspireras och slog på betydelsen.

Enligt SAOL: avbasning, skrapa; grundligt förhör, "gnuggning".

Synonymer.se har en något mer utökad betydelse: överhalning, omgång, körare; grundlig förberedelse, gnuggning, inpluggande, träning, tillrättavisning, avhyvling.

Jahaja. Jag menade naturligtvis i formen grundlig förberedelse. Är inte intresserad av att på något sätt förhöra, tillrättavisa eller avhyvla. Får skriva om. Igen.

Efter lite omvärldsanalys har jag insett att de allra flesta svenska böckerna har en rätt tråkig sammanfattning av sammanfattningarnas sammanfattning utan ens tillstymmelse till försök till att verkligen nyttja tillfället. De amerikanska är mycket vassare. Här finns även ofta citat från framstående branschpersoner eller recensenter. Hmm. Det skulle betyda att min bok kommer ut lite senare. Vill inte. Om de inte kastar sig över mitt manus förstås. Får se.

Jag frågade tidigare i veckan både på FB och twitter om hur folk vill att en baksidestext ser ut. Här kommer några av svaren:

Peter Chakraborty Vore det inte grymt snyggt med en tom baksida med en liten diskret uppmaning i stil med "Skriv din egen beskrivning av den här boken när du läst den." Sedan skriver du din egen text som försida i boken. Det har jag alltid velat se. :o)

Martin Angeby många adjektiv: Svindlande, intrikat, förbluffande, dråplig, magnestisk

davidwastberg David Wästberg

@Retorikiska om det är en non-fiction vill jag ha relevant info om författaren.

Som ni ser väldigt olika. Hur tänker du?

Retoriken i komiken

2011-08-04T12:57:00.004+02:00

Sprang på följande dialog på FB:

Som sedan vidareutvecklades av min vän Niklas Frykman. Jag skrek rakt ut på Waynes coffee av skratt. Men skämten är inte för smarta människor. De är för oss som gillar kärnfysik:

”Some dark matter walks into a bar. The bartender doesn't understand the gravity of the situation.”

”Photon walks into a bar. Bartender says: ”You'll have to leave. We don't serve your kind here.” Photon: ”That's ok. I'll just wave.”

”An integer walks into a bar. Bartender: ”We don't want no trouble here”. Integer: That's ok. I'll be discrete.” (Faktiskt ännu roligare på svenska: Ett heltal går in i en bar. Bartendern: ”Vi vill inte ha bråk här. Heltalet: ”Ingen fara, jag kommer vara diskret.”)

Varför är de så roliga? Retorik såklart. Det roliga ligger i att vändningen har en betydelse inom kärnfysiken och en annan i det vardagliga språket. Någon som känner sig attraherad att fylla på?

Charmar Camilla

Ett kärlekstal till alla lärare

2011-07-31T21:32:00.005+02:00

Det marscherades igår i Washington DC. "Save Our Schools" protesterade mot Obama-administrationens utbildningspolitik som fokuserar på standardiserade prov. Matt Damon håller ett mycket personligt tal till lärarna som slår an känslosträngar. Ingen analys idag, till det är jag alltför trött, men väl en text väl värd att läsa. Texten som följer är publicerad i the Washington Post's POST LOCAL:

I flew overnight from Vancouver to be with you today. I landed in New York a few hours ago and caught a flight down here because I needed to tell you all in person that I think you’re awesome.

I was raised by a teacher. My mother is a professor of early childhood education. And from the time I went to kindergarten through my senior year in high school, I went to public schools. I wouldn’t trade that education and experience for anything.

I had incredible teachers. As I look at my life today, the things I value most about myself — my imagination, my love of acting, my passion for writing, my love of learning, my curiosity — all come from how I was parented and taught.

And none of these qualities that I’ve just mentioned — none of these qualities that I prize so deeply, that have brought me so much joy, that have brought me so much professional success — none of these qualities that make me who I am ... can be tested.

I said before that I had incredible teachers. And that’s true. But it’s more than that. My teachers were EMPOWERED to teach me. Their time wasn’t taken up with a bunch of test prep — this silly drill and kill nonsense that any serious person knows doesn’t promote real learning. No, my teachers were free to approach me and every other kid in that classroom like an individual puzzle. They took so much care in figuring out who we were and how to best make the lessons resonate with each of us. They were empowered to unlock our potential. They were allowed to be teachers.

Now don’t get me wrong. I did have a brush with standardized tests at one point. I remember because my mom went to the principal’s office and said, ‘My kid ain’t taking that. It’s stupid, it won’t tell you anything and it’ll just make him nervous.’ That was in the ’70s when you could talk like that.

I don’t know where I would be today if my teachers’ job security was based on how I performed on some standardized test. If their very survival as teachers was based on whether I actually fell in love with the process of learning but rather if I could fill in the right bubble on a test. If they had to spend most of their time desperately drilling us and less time encouraging creativity and original ideas; less time knowing who we were, seeing our strengths and helping us realize our talents.

I honestly don’t know where I’d be today if that was the type of education I had. I sure as hell wouldn’t be here. I do know that.

This has been a horrible decade for teachers. I can’t imagine how demoralized you must feel. But I came here today to deliver an important message to you: As I get older, I appreciate more and more the teachers that I had growing up. And I’m not alone. There are millions of people just like me.

So the next time you’re feeling down, or exhausted, or unappreciated, or at the end of your rope; the next time you turn on the TV and see yourself called “overpaid;” the next time you encounter some simple-minded, punitive policy that’s been driven into your life by some corporate reformer who has literally never taught anyone anything. ... Please know that there are millions of us behind you. You have an army of regular people standing right behind you, and our appreciation for what you do is so deeply felt. We love you, we thank you and we will always have your back.

Partiledartal Almedalen 2011 Björklund (FP)

2011-07-21T17:31:00.006+02:00

Det var en folkpartistisk partiledare på strålande humör i Almedalen på onsdagen. Korrektion. Det var en liberal partiledare på strålande humör vi såg som avsändare på scenen. Och som han talade. Detta var ett av de bästa talen han någonsin framfört framför mina ögon och öron. Ja, jag var imponerad i fjol, och jag är än mer imponerad i år. För i år hade han tränat mer. Framförandet var bättre. Och rent konkret var vice statsministern, till skillnad från statsministern, väldigt konkret. En klar fördel om man vill att mottagarna ska förstå budskapet.

Själva innehållet i talet var starkt ideologiskt färgat. Som för att poängtera och skapa identifikation med fler hade Björklund lagt det folkpartistiska åt sidan till förmån för det liberala. Syftet med talet var att på flera olika sätt visa på att det är liberalerna som bäst leder Sverige in i framtiden.

Målgruppen är naturligtvis alla som titulerar sig liberala, vilket sannolikt är fler än de som röstar på FP, men min känsla är att Folkpartiledaren faktiskt räknar in samtliga röstberättigade i Sverige. Varför? Jo, på det sätt som han talar inkluderande och individuellt. Björklund gör det lätt för alla och envar att identifiera sig med det han vill att de ska känna för och alienera sig mot motsatsen. Han säger att du är viktig, vad du tycker och känner är viktigt. Han säger att ”Varje människa är en unik individ och kan aldrig reduceras till en kugge på kugghjul eller till enbart en delmängd av ett kollektiv”.

Huvudbudskapet kommer i avslutningsfrasen men verkar mest som en renat koncentrat av övriga budskap då detta varit talets genomgående tema: ”1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen.” Antalet budskap räknar jag till tio. Inte hysteriskt många, men ändå minst ett för mycket.

När det gäller uppbyggnaden av argumentationen ser jag en sällan skådad variation i politiska tal:

1. I inledningen till stycket om skolan:
"Sedan i fredags, den 1 juli, har Sverige en ny skollag.
Sedan i fredags har Sverige ett nytt betygssystem.
Sedan i fredags har Sverige nya läroplaner.
Sedan i fredags har Sverige lärlingsutbildningar.
Sedan i fredags har Sverige en ny lärarutbildning.
Sedan i fredags påbörjar Sverige införandet av lärarlegitimation.
Sedan i fredags har Sverige en ny gymnasieskola.
Reformtakten i svensk skola har aldrig varit högre.”
Sju fakta staplade på varandra ger känslan av att antalet reformer som gjorts är många. På retorikiska blir det sju överpremisser som visserligen saknar underpremisser men till sist kommer slutsatsen: ”Reformtakten i svenska skola har aldrig varit högre”. Vem kan säga nej till det? Det är alltså inte en korrekt syllogism, och inte heller ett korrekt entymem, men argumentationssättet handlar om den logiska slutledningen inom retorik. (Att sedan meningarna börjar på samma sätt, en anafor, hjälper till att skapa skjuts i budskapet).

2. Det andra sättet att argumentera är att uttala ett påstående och sedan underbygga det med bevis. I detta tal finns alla olika slags bevis. När Björklund talar om världens högsta marginalskatter som han kallar straffskatt på utbildning säger han: ”Den som tvekar om individuella drivkrafters betydelse för ett lands utveckling bör studera den koreanska halvön”. Och sedan exemplifierar han genom att jämföra Nord- och Sydkoreas utveckling sedan kommunismen tagit över den norra och kapitalismen styrt den södra halvön. När Björklund sedan talar om skolan och dess nuvarande situation belyser han utvecklingen genom att citera den f.d. Socialdemokratiska skolministern Ylva Johanssons visioner för skolan: ”Den har släppt katederundervisning och klassundervisning. Eleverna…håller på med olika saker, i olika rum, vid olika tider…Det ser kanske rörigt ut, ungefär som på dagis…”. Och exemplet ovan - ”Sedan i fredags...” visar på hur han argumenterar med fakta.

3. Det tredje och sista sättet att argumentera är att använda beteckningar, ord med värdeladdat innehåll. Från inledningen: ”Orden de klottrat uppfattades som samhällskritik. I ett mörkt rum blev barnen torterade; slagna blodiga och de fick naglarna utdragna”. Vice statsministern låter således ordet ”klottra” ställas mot ”samhällskritik” och sedan ”tortyr” etc. Ordvalen hjälper till att måla bilden av det orealistiska, det överdrivna.

Den retorikiska tårtan är ovanligt balanserad. Inledningen väcker känslor (pathos), den stora massan budskap och argumentation bygger på nytta (logos) och trovärdighet (ethos) men färgas lätt av känslor som nästan smygs in i argumentationen. Som alltid anser jag dock att Alliansföreträdarna skulle tjäna på mera känslor.

Strukturen på talet är mycket bra. Trots det är det här min starkaste kritik framförs. Inledningen är inte optimal. Det är två historier som följs av ett faktaavsnitt innan själva budskapen och argumentationerna egentligen framförs. Hade jag suttit med detta tal hade jag saxat bort allt utom stycket om globaliseringsmötet i Göteborg. Där finns friheten från första stycket, där finns fakta från tredje stycket och där finns de starka formuleringarna som fäster sig hos mottagarna av budskapet. ”De hade fel om socialismen. De hade fel om protektionismen. De hade fel om den kapitalistiska marknadsekonomin. De hade fel om frihandeln. De hade fel om globaliseringen. De hade fel, fel, fel.” För sedan kommer hela poängen: ”Allvarligt talat; varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?”.

Stilistiskt då? Förutom det jag redan tagit upp - inte så mycket, men det finns några välbyggda meningar. Först några metaforer: ”En europeisk union innebär inte att allt alltid är i harmoni. Unionen innebär att vi har organ och mekanismer för att hantera konflikter vid sammanträdesbord i stället för på slagfält” och "I gårdagens Europa byggde vi murar. I morgondagens Europa bygger vi broar". Ja, bilder är starka förmedlare av budskap. Att använda motsatser likaså. Sedan en allitteration: ”Klassresan börjar i klassrummet”. Vi har hört den förr men den växer i styrka av upprepningen. Härnäst ett tretal (tricolon): ”De finns inom alla branscher, de har kommit från hela världen och funnits under alla år”. Och slutligen en diasyrmus (förlöjligande): ”För socialdemokratiska partiledare var det bättre förr. De var alltid statsministrar på 1900-talet. De slapp att samarbeta med de rödgröna partierna”.

Avslutningen? ”Låt Håkan Juholt drömma sig tillbaka. Vi andra drömmer om framtiden. 1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen”. Björklund avslutar med själva poängen. Som stannar kvar. Det enda jag undrar över är varför känslan av att han talat som oppositionspolitiker etsar sig fast i mig.

Talet i sin helhet kan du läsa hos FP, lyssna på hos SR eller beskåda på SVTplay. Andra analyser finns bl.a. hos SvD, DN, och Aftonbladet.

Det är inget fel att vara en Hermione!

2011-07-20T09:51:00.004+02:00

Nej Katrine Kielos, det är inget fel att vara en Hermione! Det är helt rätt.

Ur ett retorikiskt perspektiv är det så att ju mer påläst du är, desto mer spontan och avslappnad kommer du att vara vid framförandet, vilket i sin tur ger att du blir mer trovärdig. En riktigt duktig retoriker är så väl förberedd att hon inte verkar förberedd. En paradox javisst, men visst gillar även du dem som till synes bara pratar på med en röd tråd, ger dig några skratt och några insikter?

Att läsa på är inte ett tecken på osäkerhet. Det är ett tecken på ödmjukhet inför uppgiften och sammanhanget, ett tecken på insikt i att det alltid finns mer att lära, fler synvinklar att skåda och belysa.

Och nej, det är inget fel med att ta ordet när du anser att du har något att tillföra debatten, och inte heller ska du skämmas för att du kan svara på komplicerade eller komplicerat ställda frågor. Oavsett.

Jag tror dock inte att det handlar om att många kvinnor behöver stärka sitt självförtroende för att våga hålla ett oförberett anförande. Jag tror att det handlar om att många kvinnor skulle må bra av att sänka kraven på sig själva inför oförberedda anföranden. Du kommer med stor sannolikhet att göra alldeles ypperligt ifrån dig - om du framför det med känsla och engagemang. Men strukturen kommer du aldrig ifrån. Och mer om det kan du läsa här.

Om jag är en Hermione? Självklart. Alla dagar i veckan.

Partiledartal Almedalen 2011 Ohly (V)

2011-07-19T11:37:00.007+02:00

Tisdagen var Vänsterpartiets dag i Almedalen. Lars Ohly hade förmodligen inte de bästa förutsättningarna att vara på topp (Jonas Sjöstedt lanserade sin motkandidatur till partiledarposten) och det märktes. Orden var stundom mer arga än Ohly själv.

Syftet med talet - att återuppbygga förtroende för Vänsterpartiet som en vänsterkraft att räkna med. Ohly sätter tonen redan i inledningen "Nu ska vi tala allvar" och följer sedan upp.

Huvudbudskapet är att ett regeringsalternativ från vänstern måste formulera en tydligare vision om framtiden som inger hopp om att Sverige faktiskt kan bli bättre för alla, inte bara för några. "Det handlar om att bygga ett samhälle där ingen faller igenom, ett samhälle som håller ihop". Problemet jag ser är att detta drunknar i alla underbudskap som inte direkt underbygger huvudbudskapet. Liksom i fjol var det en massa uppradningar av åsikter utan särskild inbördes ordning. För att räkna snällt var det 17 underbudskap som med svårighet byggdes samman. Dessutom återkom några flera gånger.

Målgruppen då? Ja, detta är ett ideologiskt tal och de vänder sig framförallt mot de redan övertygade, men kan även locka de som hänger i gränstakterna. Det är stora penseldrag som målas och där kan fler känna sig träffade och manade. Däremot är det inget som drar sympatisörer från de andra blocken.

Som avsändare står kollektivet. Ohly är bara rösten för kollektivet vilket avspeglas i tilltalet genom hela talet. Det är ”vi”, ”vi vänsterpartister”, ”vi i vänsterpartiet”. Innehållet bärs i formen. Men anslaget kan även uttolkas som trevare för att söka stärka sitt personliga mandat inom partiet.

Vänsterpartiets retorikiska tårta är väldigt skev. Jag har för flera år sedan gjort spaningen att partier på vänsterkanten domineras av pathos (känslor) och partier på högerkanten av logos (nytta). Jag ser fortfarande samma struktur. Däremot gör Ohly en stark insats att söka bygga sitt ethos (trovärdighet) genom att han tar upp problemen de står inför på ett konkret sätt. Kollektivet har sett det och de arbetar med det.

Rent strukturellt var talet ingen höjdare. Min främsta invändning är att han inte har en röd tråd genom massan som utgör själva politiken. Vissa frågor nämns knappt, t. ex. slänger han plötsligt in en mening om funktionshindrade som helt saknar underbyggnad, andra frågor återkommer han till flera gånger - ex: riskkapitalisterna och skolan.

Däremot var innehållet mycket intressant. Ohly inleder med att sänka sig själv=sitt parti: "Vänstern har minskat i styrka och vi har haft svårt att finna vår plats i det nya politiska landskap som växer fram... ...Då har vi problem med vår trovärdighet, vårt tilltal och vår roll. Det är en kris som vi är medvetna om och arbetar för att övervinna". Och han återkommer till detta problem senare i talet: "Vi i Vänsterpartiet har en mer ansvarsfull och långsiktig politik. Vi lägger fullt finansierade förslag i riksdagen. Vi är måna om såväl ekonomisk som politisk stabilitet. Vi levererar en politik som det finns täckning för. Men det är inte vad många människor tror". Och avslutar. "Det måste vi bli bättre att tala om". Ja, eller visa i handling istället. Detta är endast påståenden som inte uppbackas av några bevis vilket gör att trovärdigheten i påståendena inte infinner sig.

Ohly argumenterar inte särskilt bra på det klassiskt retoriska manéret, men mycket bra med beteckningar. Beteckningar är ord med stark betydelse. I detta Almedalstal radas de upp som ett pärlband. Eller kanske snarare plastkulor på sytråd. Först några tagna ur sitt sammanhang: "illusionspolitik", "lura", "hätsk", "gräddfil", "praktisk solidaritet" och "isolationistisk politik". Sedan ett stycke där argumentationen helt styrs av orden - beteckningarna: "Vi kan skapa regler mot vårdslös utlåning och spekulation, i Sverige och internationellt. Vi kan låta bankerna betala åtminstone en del av det som bankkunderna och skattebetalarna förlorat. Vi kan göra det svårare att tjäna snabba pengar på riskfyllda investeringar. Vi kan bygga solidariska samhällen med stabila statsfinanser". Och en till pärla: "Vår politik innehåller inga ansvarslösa ofinansierade skattesänkningar, vi pytsar inte iväg skattepengar avsedda till vård och utbildning till riskkapitalbolag i skatteparadis". Ordet pytsa argumenterar i sig. Känner du? Att argumentera med beteckningar är något som även Guillou gör mycket väl.

Stilnivån når ny berg-och-dalbanenivå. Det är alltifrån vardagsslang till ett högt sofistikerat språk. Talet är fyllt av uttryck och formuleringar som talar väl till målgruppen. "Vill man låta sitt liv styras av hat och rädsla...". "Klassamhället har ändrat karaktär, men orättvisorna består". "Vänsterns uppgift är att återupprätta solidariteten i samhället". Från denna vanliga klassretorik till ordet "levnadsbetingelser". Vem hade satsat pengar på det ordet i ett vänsterpartistiskt Almedalstal?

Apropå pärlor så har talet flera fantastiska utsmyckelser. "Varför är vinsterna alltid privata, när skulderna ska betalas tillsammans?" och "De privata vinsterna i vården är offentliga förluster för skattebetalarna". Båda är motsatsfigurer där motsatserna sätts i par mot varandra. Den första sätter vinst mot skuld och privat (individuell) mot tillsammans. Mycket socialistiskt. Den andra likaså. Den andra sjunger dessutom skönt i tretal (tricolon).

Och här en allitteration sammanbyggd med en motsats: "Välfärd för alla handlar inte om välgörenhet".

En annan av Ohlys styrkor ligger i hans bildspråk. Om euron: "Ni ville installera en termostat i Frankfurt som skulle styra elementen i både Cypern och Norrbotten". Och: "Rasismen är ett cancer i samhällskroppen". Metaforer båda två.

Avslutningsvis avslutas talet starkt ideologiskt. ”En vänster... som syftar till att stärka demokratin och minska de skillnader som finns i makt över det egna livet och samhällsutvecklingen i stort”. Med anaforernas inramning (alla meningar börjar på samma sätt, i detta fall ”En vänster som...”) sammanfattar Ohly vad vänstern och detta tal handlar om. Sedan kommer uppmaningen: ”Det är den vänstern som vi behöver vara många som är med och skapar. Och du är välkommen du också”. Bra rent teoretiskt, men kraften i anslaget saknas. För att stå stark både som parti och som partiordförande behöver Lars Ohly gaska upp sig och bli lite mer arg. Det verkar vara tonen för dagen.

Här kan du läsa talet i sin helhet. Det går även att bevittna på SVT Play och TV4play. Andra analyser kan läsas på DN, Aftonbladet, Expressen.

Partiledartal Almedalen 2011 Reinfeldt M

2011-07-05T17:05:00.008+02:00

Måndagen var Moderaternas dag här i Almedalen. Reinfeldts humör var på topp och han framförde sitt tal med stor inlevelse. Och avsändaren hade tränat. Det var en statsminister med väl avvägda betoningar med en röst som lekte med budskapen på ett utstuderat sätt. Ungefär som en skådespelare jonglerar med sina repliker. I stundens hetta berördes jag, men när jag lyssnar för andra gången träder den genomarbetade förberedelsen fram lite för tydligt.

I stora drag handlade talet om stora drag. Statsministern målar upp världen såsom den ser ut och rent metonymiskt säger han med samma ord att han har koll på Sverige. Syftet med talet verkar vara att förstärka Reinfeldts och Moderaternas position som de ansvarstagande i svensk politik. Men Reinfeldts smarta tal blir lite för smart. Abstraktionsnivån ligger för högt oavsett vilken målgrupp han vänder sig mot. I och med att budskapen saknar konkretion, och dessutom i mångt och mycket saknar konkreta krokar för den del av minnet som registrerar, stannar inte politiken kvar. Inom retoriken trycker vi på att det du vill att folk ska komma ihåg ska vara konkret, det du måste säga men inte vill att folk ska komma ihåg ska du hålla abstrakt. Kanske var det en del av strategin i detta tal? Hur som helst fungerade det inte.

Målgruppen känns inte homogen. Det är både flirtar och kängor vänsterut samtidigt som han naturligtvis underhåller de egna. Ord med stark historisk anknytning till vänsterpartierna såsom ”rättvisa” och ”inkluderande” används vid ett flertal tillfällen i samband med historiskt sett högerfrågor som frihet, handel, tillväxt och marknadsekonomi: ”Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis”. I avslutningen används diasyrmus (att göra narr av) på en återigen abstrakt nivå för att sparka mot vänsterpartiernas uppfattade ovilja eller oförmåga till utveckling. Inkluderande och exkluderande. Vem identifierar sig då?

Konkreta budskap är svåra att uppfatta. Förutom tillsättningen av en framtidskommission. Men Reinfeldt talar om att bekämpa fattigdom, att bädda för att kunna ta hand om en ökande mängd äldre i vårt samhälle. Han driver fortfarande arbetslinjen och lyfter betydelsen av att få fram nya jobb i nya sammanhang. Och han nöter in hur vi måste modernisera vår ekonomi.

Den retorikiska tårtan hos statsministern är obalanserad. Ethos (trovärdighet) fullkomligt dominerar och underbyggs av logos (nytta). Men vi är inte så logiska, vi är zoologiska. Våra känslor måste väckas för att vi ska känna lust så att hormonet dopamin flödar vilket är en förutsättning för ett visst protein ska bildas. Så att vi minns. Men Reinfeldts agerande uppväger nästan helt för den pathosargumentativa bristen i talet.

Rent strukturellt börjar han i yttre rymden för att arbeta sig genom den globala situationen på vårt jordklot för att slutligen, via Europa, landa i Sverige. Strukturen att först ge en holistisk bild över verkligheten stärker innehållet som har samma format.

Stiliga stilfigurer finns det inte så gott om. Men här kommer en: ”Det är en multipolär värld som nu växer fram. Det växer nu i världen där det förr inte växte. Och där det förr växte har man växtverk.” Ni får ursäkta men själva namnet undflyr mig nu. Jag lovar att uppdatera.

En trop som nyttjas genom hela talet är metonymin. Även tropen stärker innehållet eftersom en metonymi arbetar holistiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten och tropen baseras på närhet till det ersatta. Reinfeldt använder bland annat några få uttalade ”länder som Rwanda, Burundi, Swaziland” för att beskriva situationen i Afrika. För att konkretisering berör mer. Och för att vi ska känna hur länge sedan 1978 egentligen är får vi följande: ”1978 då var Ola Ullsten statsminister”. Om du som jag inte minns den här tiden, i mitt falla för att jag bara var barn, sätts dessa 33 år i ett känslomässigt uttryck. ”Det är ett tag sedan” som sedan följer blir värsta litotesen (underdriften). Samtidigt värsta ironin. Och ironisk är Reinfeldt vid flera tillfällen. Men med hjälp av en välstämd stämma ljuder ironin klar och tydlig över Almedalen.

Jag har redan varit inne på olika beteckningar som används argumentativt. "Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis". Några andra är ordet ”modernisera” och ”hållbart”. De gröna ska således också finna sitt i detta tal.

Och till sist: ”Till alla er som säger att det här är fel. Det är inte framtiden som är grejen!
Sverige ska tillbaka till tiden när Domus hette Domus.. ... Till dom som säger – det är dit vi ska! Vill jag säga vi möts i valrörelsen 2014. Då ska vi ställa frågan om det är för framtiden vi ska rusta Sverige eller om vi ska rusta Sverige i röstande rakt bakåt i tiden. Jag vet vad jag tycker. Tack ska ni ha”. Här går rösten med ett enormt driv som abrupt tappar både fart, styrka och ton. Liksom Robert Gustavsson gör Reinfeldt tvärhalt inför en poäng: ”Jag vet vad jag tycker”. Och poängen går fram.

Tack Reinfeldt!

Här kan du lyssna på talet: SR, Aftonbladet
För fler analyser av talet: DN, SvD, Aftonbladet, Expressen.

Fridolins tankar om talskrivning

2011-07-05T14:44:00.003+02:00

Som av en slump, fastän slumpen inte är någon tillfällighet, sprang jag på Gustav Fridolin (MP) och fick en promenad med det nya språkröret. Jag passade på att fråga om hans tankar kring talskrivning. Hur lägger han upp arbetet?

Inte så oväntat är det de snygga utspelen han vill åt. Fridolins tal var helt dominerat av skolpolitiken och han uttryckte en viss förvåning över folks förvåning över detta. "Det hänger samman med den omställning vi måste göra". Och för att kunna göra omställningar behöver man tänka igenom hur man skriver.

"Jag börjar med att utarbeta en stomme - vad vill jag ha sagt? Inte detta tycker jag utan mer med utgångspunkt i vad och hur dem jag talar med tänker. För det handlar om att förmedla mina tankar på ett sådant sätt att de känner att jag sätter ord på deras. Det handlar inte om att jag ska leverera svar eller egna slutsatser utan lyckas starta en tankeprocess hos dem som lyssnar".

I min bok har Fridolin förstått vad det handlar om. Jag kallar det för att stanna innan. Lägg inte orden i munnen på folk utan låt dem knäcka koden själva, det gör dem till medproducenter av budskapet och därigenom stannar det kvar i mycket högre utsträckning.

Tack Fridolin för pratstunden!

Partiledartal Almedalen 2011 Fridolin MP

2011-07-04T18:34:00.006+02:00

Nu har det börjat! Fridolin (MP) var först ut och med en sprudlande entusiasm sprudlade även antalet budskap. Snällt räknat kom ett nytt budskap oftare än varannan minut. Det är lite för många, lite för ofta. Med tanke på att han i princip bara talade om ett enda område – skolan – förvånar det mig att han inte grupperade bättre. Men låt mig ta det från början.

Jag uppfattar syftet med talet att ta problemformuleringsinitiativet från framförallt Folkpartiet när det gäller skolpolitiken. Det är de unga som står i fokus i Fridolins tal även om lärarna får mycket taltid för utveckling, fortbildning och finna karriärvägar.

Temat för talet, eller huvudbudskapet, är den krokiga vägen till utveckling vilket han formulerade riktigt slagkraftigt:
"Den kortaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck, men konstens, ekonomins och vetenskapens historia visar att det ofta är den lite krokigare vägen som visat sig vara den kortaste vägen till utveckling".

Målgruppen däremot är betydligt svårare att utkristallisera. De är naturligtvis unga människor som är på sin krokiga väg till utveckling. Det är naturligtvis även alla som håller skolan högt i vårt samhälle. Och det är alla som anser att folkhögskolor och KomVux blivit alltför nedprioriterade i vårt samhälle. Det är snarare lättare att gå från andra hållet och säga vilka som inte berörs av frågorna. Är det rätt valt att gå så brett? Det beror på. Om jag har rätt i analysen av syftet är det inte dumt att börja brett för att attrahera nya potentiella väljare att börja lyssna noggrannare på miljöpartiets budskap.

Fridolin själv, avsändaren, är på strålande humör i Almedalsparken och levererar talet med stor entusiasm. Och trovärdigheten? Bland de egna är och har Fridolin alltid varit en klippa. Men det är ofrånkomligt att han kommer att få jobba på sin trovärdighet (ethos) gentemot resten. Han har trots allt bara varit politiker med två års undantag.

Om vi då går in och tittar på hans argumentation tycker jag generellt att han visar på en medvetenhet kring berättelsens styrka. Ofta kan en berättelse eller bild säga mycket mer än en omständlig beskrivning. I detta tal blir det dock lite väl många personliga anekdoter där inte alla är helt relevanta för att driva vare sig argumentationen eller talet framåt. Även om de bygger visst ethos (trovärdighet). Som alltid bör du ha en avvägd fördelning av ethos, logos (nytta) och pathos (känslor) och det har Fridolin. Däremot kunde han bygga sin argumentation tyngre.

Men alla tre formerna av argument finns med. 1) Den retoriska slutledningen (syllogism och entymem): ”Ska skolan rätt hantera förändringarna i världen, måste den vara öppen mot världen”. 2) Påstående + bevis (citat, jämförelse, exempel och fakta/statistik): ”Feministen och folkbildaren Ellen Key sa en gång att den viktigaste egenskapen för en lärare är tålamodet. Värdet av lärargärningen kan man mäta först i framtiden”. Och sedan bygger han en argumentation utifrån detta. 3) Beteckningar (ords innehavande kraft): ”...den årliga kostnaden för att inte alla unga i en årskull får en ärlig chans”. Ärlig chans. Vem vill inte att alla barn ska få en ärlig chans?

Kanske är det sista exemplet det som starkast visar på Miljöpartiets styrka – att adressera frågor som ingen är emot?

Strukturmässigt går han ut starkt, trampar sedan lite vatten för att leverera en vacker avslutning. Här finns klara förbättringsmöjligheter. Det är 11 berättelser och 15 budskap. Minst. Och även om han snyggt paketerar varje sektion med en inledande historia som han sedan följer upp med en abstrakt slutsats som sedan byggs på med förtydligande konkretiseringar av miljöpartiets politik som han slutligen knyter ihop med inledningshistorien blir det lite för mycket. Av allt.

Rent tropiskt slår miljöpartiets ena språkrör in det mesta med metaforens hjälp. Han skapar bilder i språket som rätt förtjänstfullt förmedlar budskapet.

En stilig stilfigur som Fridolin nyttjar väl är den retoriska frågan. Den som inte förväntar sig något svar av sin publik. ”Men varför kommer den politiker som inget vill göra alltid undan samma granskande fråga? Vad är kostnaden för att inget göra? För att tågen står stilla? För att bostadsbristen växer? Vad kostar ett nedlagt bibliotek, en stängd fritidsgård eller ett enda barn som inte får en ärlig chans?” De valda exemplen engagerar många människor, inte bara från specifika geografiska områden och verkar således inkluderande.

En annan stilfigur är uppräkningens kraft. I följande fall en tricolon med klimax, dvs tre på varandra följande meningar med stegring. ”Sex miljarder är en faslig massa pengar. Det är mer än vad färjetrafiken till Gotland kostar på ett årtionde, mer än vad det kostar att anställa 7.500 lärare, mer än 180.000 påsar chips”. Den smarta flirten med vinterns omräkning i chipspåsar går inte publiken förbi och Almedalen skrattar högt.

Avslutningsvis avslutar Miljöpartiets nyvalda unga och samtidigt gamla språkrör med följande paronomasi (ordlek): ”Sverige är ett fantastiskt land, men ett land som ger upp om att vara fantastiskt för alla, är snart inte fantastiskt för någon”.

Tack Fridolin!

Retorikiska på juridiska

2011-06-27T12:14:00.004+02:00

Under hösten kommer jag att hålla i diverse frukostseminarieserier. Först ut är argumentation och påverkan för jurister i samarbete med Legally Lady hos Blendow. Jag rekommenderar varmt alla kvinnor att boka redan nu eftersom vi har ett begränsat antal platser. Är du man, jurist och vill vara med? Sänd ett mejl till linda.frivik@blendow.se så tar vi fram en till seminarieserie redan under hösten som du kan anmäla dig till.

Varför behöver jurister retorik? Ärligt talat - du är dagligen beroende av att använda rätt argument, formulerat på rätt sätt, till rätt mottagare i rätt sammanhang. Både skriftligt och verbalt. Jag har svårt att tänka mig någon annan yrkesgrupp som i högre utsträckning lever på sin kommunikativa förmåga utan att det är det som står på visitkortet.

Fullständig kursbeskrivning får du via Blendow, men vi kommer att gå igenom argumentationsteknik ur ett retoriskt, semiotiskt och kommunikationspsykologiskt perspektiv. Dessutom får du min nya bok "Retorikiska. På svenska." i förväg - innan den kommit ut i butikerna. Bara det!

För att ni verkligen ska få känna hur argumentation är en process kommer du att få uppgifter att lösa mellan seminarierna. Om du vill. Jag vet att du har ohyggligt mycket annat som ska skrivas. En inlärning blir dock mycket starkare om du samtidigt praktiserar teorin. Det är upp till dig.

Jag ser fram emot att lära känna dig bättre fram emot höstkanten. I september kavlar vi upp ärmarna. Under tiden får du gärna återkomma till denna blogg. Det finns redan mycket matnyttigt för den hungrige och under nästa vecka kommer den att fyllas med tankar från Almedalen, både retorikiska analyser av politikernas tal och andra kommunikativa tankar.

På återläsande, nyhörande och nyseende!

önskar Camilla

Grund för utfrågning?

2011-06-26T15:54:00.007+02:00

Alla ni som råkar befinna er i Stockholm lördag den 2 juli är varmt välkomna till Kungsträdgården och Stockholm Green Festival. Vid tvåsnåret kommer jag att hålla i en utfrågning av Svenskt Vattens Fredrik Vinthagen under rubriken "Kan du lita på det svenska kranvattnet?".

Just nu sitter jag och skriver utfrågningsmanus. Det är mycket att tänka på.

Det viktigaste är alltid att veta vad syftet med utfrågningen är, vilket budskap du vill förmedla, vem som är målgrupp, (vilka som är mottagargrupp), vem avsändaren är och i vilket sammanhang detta utförs.

Syftet med utfrågningen är (naturligtvis) att sätta fokus på det svenska kranvattnet. Kan vi lita på det?

Budskapet handlar om att förmedla vad som kommer att krävas framledes för att säkerställa den höga kvaliteten med tanke på de förändringar som sker runt omkring oss. Vad kan jag som individ göra för minska mitt vattenavtryck?

Målgruppen är alla som kommer att ta del av utfrågningen, antingen på plats i Kungsan eller via filmat material, media och bloggar. Med få undantag tillhör vi alla ett VA-kollektiv som förser oss med kranvatten. Oavsett vilket så intar vi i snitt flera liter renat vatten per dag. Vi är således alla även en del av den påverkan som kranvattnet utsätts för innan det går tillbaka i kretsloppet. Därmed hävdar jag att alla tillhör målgruppen.

Avsändare av budskapet är på ett övergripande plan Svenskt Vatten. Men det går genom en talesperson - Fredrik Vinthagen. Dessutom är undertecknad en del i detta eftersom huruvida Vinthagen får fram sitt budskap eller ej delvis beror på vilka slags frågor jag ställer. Och som alltid handlar det om att ställa frågor på det som du vill ska belysas och som du vill att andra ska uppfatta som viktigt. Det gäller att vara relevant och inte heller missa att ta upp förväntade frågor. Från publikens sida.

Sammanhanget är väl definierat. Stockholm Green Festival i Kungsträdgården den 2 juli 2011 klockan 14.00. Jag hoppas att vi ses!

Uppmuntrar Camilla

Att skriva en bok

2011-06-08T14:16:00.003+02:00

Det har knappast undgått någon som läser denna blogg (eller följer FB-sidan, eller twitter) att jag hållit på att skriva en bok ett tag nu. "Retorikiska. På svenska." heter den. Och det är precis som de säger: Det stora arbetet med boken startar när du lämnar in den till förlaget. Det spelar ingen roll att jag läst varenda text mer än femtio gånger. Det spelar ingen roll att jag korrläst, att andra korrläst, att andra kommenterat. Jag skriver utifrån mitt perspektiv och min redaktör läser utifrån generella läsares perspektiv. Det tar tid.

Hon reviderar min text, jag reviderar hennes revideringar och sedan reviderar hon mig igen. Jag godkänner det mesta, hon accepterar att jag inte accepterar allt. Lärorikt. Men nu har vi lagt in högsta växeln för att bli klara med allt innan semestrarna. Ja, eller hennes. Är man egenföretagarare som undertecknad jobbar man när man har uppdrag, men jag tror att det blir rätt lugnt i juli efter Almedalen. Men jag säger inte nej!

Den här känslan av att vara klar med boken och gå och ta ett glas bubbel på Grand har infunnit sig flera gånger. Sedan kommer insikten. Inte än. Tänker att nu är det högsommarvärme och jag vill med lätta steg i ett par snygga klackskor slinka ned i en schysst utomhusbar, slappna av - på riktigt - och känna att nu, nu är jag framme.

Snart. Snart är jag där.

Attans att nästa bok redan tagit form. Det kliar i fingrarna. Jag vill börja igen. Det är något med att börja nya projekt som tilltalar mig. Starkt. Men jag ska hålla i mig. Samla tankar i den del av minnet som arkiverar. Och på datorn i den utvalda mappen.

Jag gör denna gång som Per Robert Öhlin gör. Jag har skrivit bokens titel först. För inspirationens skull. Ska bara få den första utgiven först.

Även en visionär ledare bör argumentera

2011-05-21T09:59:00.006+02:00

Mikaela Valtersson vill bli nytt språkrör för Miljöpartiet. I dag får vi veta hur det går. I går skrev hon ett debattinlägg på DN Debatt om sina visioner för Miljöpartiets utveckling till att bli ett statsbärande parti.

Ur ett ledarperspektiv är det helt rätt väg att vandra. För att någon ska vilja bli ledd av dig måste de dela dina värderingar och visioner. Det gäller att kunna identifiera sig i det ledaren säger och att känna sig inkluderad. Ett sätt att nå dit är att stanna innan, dvs inte fullt uttala sitt budskap utan låta lyssnarna/läsarna sluta cirkeln själva. De blir därigenom medproducenter till budskapet och känner då en äganderätt vilket gör dem mer övertygade.

Så hur levererar Valtersson ur ett retorikiskt perspektiv?

Rubriksättaren har givit henne en klockren rubrik. I citatform:
"Vi måste våga vara tydliga
- målet är att leda Sverige"

Se hur radbrytningen hjälper läsaren att att ta in huvudbudskapet. Notera även att det är ett påstående. Alltså är det dags att söka upp bevisen som bygger argumentationen.

I ingressen får Valtersson titeln som språkrörskandidat. Detta stärker hennes auktoritet inför argumentationen. Hela ingressen består därefter av staplade påståenden med ett undantag: "Miljöpartiet ska utnyttja att vi inte är fast i historiska band till näringslivet och facket". Sedan kommer ytterligare två påståenden.

Låt mig komma med ett eget: Påståenden kan säkert verka inspirerande, men för att påverka måste folk få något bevis som förankrar visionen i verkligheten. Mitt bevis är kommunikationsvetenskaplig forskning vilken jag alltid hoppar att citera på den här bloggen.

Överlag är det en abstrakt debattartikel där budskapet skulle vinna på att konkretiseras mera. Nu har Valtersson bra bevis, men inte till allt. Hon använder bl a statistik som bevis när hon tar siffror från Novus mätning av partiernas förtroende i olika frågor. Dessutom drar hon slutsatser av utfallet som konkretiserar.

Men så faller hon ett tag tillbaka i alltför högtflygande språk. Det är ideologiska tankar som verbaliseras, men hur Mikaela Valtersson? Hur?

"Vi måste befinna oss mitt i människors vardag när det gäller grundläggande välfärdsfrågor så som skol- och utbildningspolitiken. Här underbygger hon påståendet med beviset exempel: "Friskolornas vinster får aldrig gå ut över kvalitet eller elevernas rättigheter". Och lite senare: "Vi har föreslagit restriktioner för vinstutdelning om skolorna inte uppfyller kvalitetskraven. Jag anser att Miljöpartiet ska gå detta ett steg till". Bra där! För att människor ska låta sig påverkas behöver budskapet bl a vara konkret, trovärdigt och emotionellt. Och att den som vill leda är tydlig med vart den vill gå.

I nästa stycke blir Valtersson ännu mer konkret: "Människor ska kunna vända sig till ett och samma ställe vid arbetslöshet, sjukdom eller för att söka försörjningsstöd" och "A-kassan måste göras till en allmän statlig försäkring". Hon kan ju, varför gör hon inte det hela tiden?

Lite senare låter hon beteckningar stå för argumentationen: "Socialdemokraterna famlar efter relevant samhällskritik". Avsnittet avslutas med den starkt värderande meningen: "Att så stora partier inte kan leverera svar på viktiga framtidsutmaningar är inte värdigt".

Till sist använder hon några metaforer: "Miljöpartiet de gröna ska fortsätta att vara den stigfinnare /.../ men vi måste också, om vi ska fortsätta växa, våga bredda stigen...". och "Ett öppet Miljöparti där mångfalden frodas... Temat är klart och förutsägbart. För ett parti vars poäng är miljö och vars symbol är ett ogräs.

Notera att jag inte säger att det är negativt eller fel på något sätt.

I dag blir en spännande dag. Inte bara för Mikaela Valtersson. Och om du vill läsa mer om hur man underbygger sina argument rekommenderar jag följande inlägg.

Hur en jurist argumenterar

2011-05-19T11:12:00.008+02:00

Eller så har hon en talskrivare som skrivit åt henne. Varför hymla (jag är en sådan). Det blir vanligare och vanligare. Det är i alla fall riktigt bra. För enkelhetens skull utgår jag dock från Leijonhufvud som författare. Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, vet hur man gör. I ett inlägg på SvD kring den lag om samtycke vid sex som är ute på remiss använder hon flera stycken.

Hon börjar med att att klargöra utgångspunkten för sin debattartikel – den statliga utredningen kring lag om samtycke vid sex. Och smyger direkt in argumentation. Ordet "äntligen" kan läsas som en semiotisk beteckning - hon värderar förslaget redan i första meningen.

På detta följer en uppradning av olika remissinstansers avstyrkande åsikter. I citatform. Citatens styrka ligger i att du använder andras ord för att stärka din egen sak, och detta gör Leijonhufvud utstuderat väl.

Direkt efter andras ord lägger hon in egna. I form av en tankevändning som utmynnar i en jämförelse. ”Tänk om det handlade om något annat förslag till ökat straffskydd, till exempel skydd mot våldtäkt inom äktenskapet... … Tillämpa remissinstansernas argumentation på den frågan - och hör hur det låter”. Här ger hon en aktiv uppmaning och eftersom det är en skriven text kan jag faktiskt göra det, för mig själv. Så det gör jag. Jag blir således medskapare till Leijonhufvuds argumentation och binds starkare till att låta henne påverka mitt ställningstagande.

I samma stycke smyger hon in några rader fakta om historik kring brottsbalken som ytterligare förstärker argumentationen i detta stycke. Hon vet vad hon talar om. Fakta sipprar in och kan i bästa fall låtas generaliseras till att inkludera hennes tyckande. Farligt om du inte ser upp!

Sedan upprepar hon tidigare uppradning av remissinstanser för förstärkning.

Efter detta följer en lång, argumenterande retorisk fråga. Som vi som läser naturligtvis kommer att besvara för oss själva. För det gör vi när en fråga ställs. Och det är smart eftersom det aktiverar läsaren. En aktiv läsare kommer att komma ihåg mer av det hon läst. Så ställ frågor.

Till sist använder hon exemplets kraft när hon tar med ställda, i hennes öra irrelevanta, frågor från våldtäktsrättegångar: ”Brukar du ligga med killar första gången du är ute med dem?”.

Debattartikeln innehåller mycket mer men dessa exempel är tillräckliga för denna krönikas syfte.

Alltså, när du argumenterar kan du använda beteckningar och påståenden+bevis. Dessa bevis kan grupperas i formen citat, jämförelser, fakta/statistik samt exempel. Utöver dessa två former av argumentation kan du argumentera utifrån den retorikiska varianten av logikens slutledning med överpremiss, underpremiss och slutsats (syllogism).

Återkommer när jag hittar den varianten, gör Camilla

Att skriva tal

2011-05-17T09:43:00.007+02:00

När du ska skriva ett tal är det naturligtvis massor med saker att tänka på. En kvinna jag känner har denna vecka på sig att formulera ett för henne viktigt tal. Vi pratade lite om det när vi sågs senast, det är kanske ofrånkomligt med tanke på att jag bl a arbetar som talskrivare. Men du behöver inte ha mig som vän. Du kommer långt med att vara mån om en tydlig struktur.

Retoriken erbjuder en väl prövad ordning. Du börjar med en inledning, berättar varför du tycker som du tycker, bygger upp detta med argument för din sak, tar eventuellt upp argument mot och avslutar med en avslutning. Låter det krångligt? Jag kan lägga ut orden lite.

Först börjar man med en intresseväckande inledning som är till för att skapa förtroende för sak och person (exordium). Det kan vara en fråga för att skapa aktivitet hos mottagarna och det räcker med att den är retoriskt ställd.

Sedan kommer berättelsen (narratio) som för oss fram till varför vi sitter och lyssnar på detta här, idag. Den får gärna innehålla en anekdot som skapar identifikation hos lyssnarna. Kom ihåg att det är för dem (och inte för dig själv) som du talar. Se även till att ditt budskap kommer som en logisk fortsättning på denna berättelse så tänk till!

När manegen är krattad är det således dags att presentera sin tes = budskapet (probatio). Detta är det viktigaste så lägg tid på det även om jag rekommenderar att denna del är lång som en twitterfeed. Det är en konst att skriva kort. Och tajt.

Nu följer sedan en uppräkning av argumentationen (argumentatio) som naturligtvis är välformulerad och innehåller väl underbyggda påståenden. Det finns tre sätt att argumentera på: 1) Den retoriska motsvarigheten till logisk slutledning (syllogism) dvs överpremiss+underpremiss=slutsats och dess kortform där premisserna utesluts (entymem), 2) Påstående + bevis (citat, jämförelser, fakta/statistik och exempel) samt 3) Beteckningar, dvs ord med starkt och multipelt betydelseinnehåll. Jag tycker att Clara Lindblom argumenterade bra under debattduellen i Almedalen förr sommaren.

Clara tog även upp ett motståndarargument, och förklarade varför det argumentet inte höll (refutatio). Det är en smart strategi. Då vaccinerar du nämligen dina motståndare.

Till sist är det dags att avsluta. Sammanfatta kort och koncist dina huvudpunkter och lämna publiken med en uppmaning till agerande (peroratio). Genom att de aktiverar sig på något sätt, du kan avsluta precis som du började - med en fråga - så kommer de lättare ihåg vad det är du pratade om.

För att få detta mer konkret hänvisar jag til ett tidigare blogginlägg som exemplifierar med utgångspunkt från en artikel av Göran Rosenberg.

Varmt lycka till!

Lilla lady leker

2011-04-22T09:14:00.010+02:00

Jag reagerade redan när Gubben i lådan började spela på radion. Här var en kille som kunde formulera sig på ett sätt som lockade mig att vilja lyssna igen. Och igen.

Sedan kom Lilla lady in i min värld och jag är helt knockad. Jag ryser och trummar sönder mina fingrar mot bordskanten.

Daniel Adams Ray leker med tecknen så att jag blir alldeles kollrig. Första versen:

En liten ros med ett hål i sin själ

Som gjorde rätt men av dåliga skäl

Hon hade drömmar om status och flärd

Men hon blev slav för sitt eget begär

Hon vet inte vad hon känner för

Lågan slocknar utan tändstickor

Du är bäst nu men du var bättre förr

Våra brister gör oss till människor

Det är nästan löjligt vackert. Metaforerna dansar i grym takt. De framförs med en attityd och ett närmast aggressivt och samtidigt varmt anslag. Stämsången lyfter raderna ytterligare och trummisen som hänsynslöst matar fram energin i en tajt produktion. Du förstår, jag är helt tagen.

Själ, skäl, flärd, begär. Rimmet behöver inte vara exakt. Det är ljudet han vill åt. (Och när satser slutar med samma ljud har vi med en homoioteleuton att göra).

Du är bäst nu men du var bättre förr

Våra brister gör oss till människor

Motsatsen och leken med hur vi komparerar verb. Assonansen i bäst och brist. Jag har tappat orden. Superlativiskt är det.

Excusez moi, ursäkta min franska. Adams Ray leker hämningslöst med språket. Pardon my french, men det är så befriande okrystat.

Jag gillar att du säger vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket.

Vilken rytmiskt pärla. Och det i mina öron perfekt tajmade framförandet. Det är helt enkelt en alltför bra mening för att bara användas en gång. Och upprepningen hamrar fast känslan. Återigen. Jag är nere för räkning. Ska bara andas ett litet tag.

Flämtar Camilla

Titelproblematik

2011-04-20T10:55:00.002+02:00

Under våren har jag låtit mig headhuntas till den bästa ledarskapsbyrån i Sverige – Gaia Leadership. Det är ett underbart ställe att arbeta på, på alla sätt och vis, men det har inneburit att jag har problem med att säga vad jag gör när folk frågar.

”Jag är PR-konsult, retoriker och ledarskapsutvecklare. Säg att du känner hur det hör ihop?!” har jag sagt när frågan kommit.

”Självklart!” svarar alla: ”Man kan inte vara en ledare om man inte kommunicera”.

Naturligtvis är jag väldigt tacksam för återkopplingarna, och jag håller med om det senare. För att hårddra det:
Du är ingen ledare om du inte kan kommunicera, och du kan inte kommunicera om du inte är en ledare.

Men det svarar ändå inte på vad det är jag gör. Det känns som om det är en alltför bred beskrivning, även om den är sann. Och människor i gemen har svårt för saker och ting som inte kan placeras i ett fack.

Tänk om jag skulle svara ”Jag är talskrivare”. Vad skulle folk tänka då? Det stämmer nämligen. Helt. Men jag tror att den beskrivningen är alltför smal för att andra ska uppfatta bredden i min yrkesutövning.

För att kunna skriva ett tal behövs först och främst massor av research. Parametrarna syfte, budskap, målgrupp, avsändare och sammanhang måste vara kristallklart. Jag vill gärna vara en fluga på väggen när min avsändare agerar i professionella situationer.

Vid ett tillfälle sa en kund till mig:

- Du är så läskig!
- Hur menar du nu?
- Du står där i hörnet och skriver konstant i ditt block.
- Ja?
- Du bedömer mig!
- Nej, jag varken bedömer eller värderar, jag analyserar. Jag tittar på hur du pratar, vilka ord och uttryck du använder, vilken stilnivå, tonalitet, hur snabbt du pratar, hur du använder pauser, kroppen etc.
- Jaha - så du dömer inte?
- Inte alls.

Sedan behöver jag tala direkt med personen i fråga. Så att vi tillsammans sätter innehållet. Och så att jag förstår vem den här människan är och vart hon kommer ifrån. Nu tar coachingen vid. Det gäller att förbereda kunden på att leverera utifrån hennes förutsättningar. Och se till att hon vågar gå utanför sina bekvämlighetsramar. Jag vill alltid att mina kunder ska utvecklas, annars känner jag inte att jag gjort mitt jobb. Slutligen skriver jag ett underlag där jag tar fram argumenten, strukturerar innehållet, formulerar texten så att den läggs fram på rätt sätt, för rätt avsändare, till rätt målgrupp.

Min bedömning är att 80-85% av tiden jag lägger ned på ett tal handlar om research och coaching. Dvs, exakt samma sak som jag gör i PR-projekt, men då med annat fokus. Och detta gör jag numera på ett ställe som utvecklar ledare. Du förstår. Jag måste komma på en ny titel. Förslag tas tacksamt emot.

#nystart

2011-03-23T14:36:00.006+01:00

#Nystart, eller hur ord kan ställa till det för människorna.

För den som lyckats missa att Socialdemokraterna har kongress för att välja ny partiordförande kan jag berätta att den går av stapeln till helgen. Ovanstående konversation ägde rum på twitter lite tidigare idag. För alla som gillar att hänga på twitter används # för att markera ett ord eller begrepp som därigenom blir sökbart, dvs vi kan ta fram alla tweets som skrivits om just det ämnet och få en lättöverskådlig överblick av sorlet.

Maktahavare.se sätter fingret rakt på. Alla kanske inte känner sig bekväma med beteckningen "nystart". För att de inte håller med. Enligt medierna kanske det mer korrekta uttrycket varit att välja #återgång.

Ord är olika och ord gör skillnad. Vad vill du att dina ord ska förmedla?

Härskarteknik och semiotik

2011-03-10T13:51:00.005+01:00

På internationella kvinnodagen sändes en dokumentär om feminismens historia på SVT. Som kvinna kan jag inte annat än att reagera på alla dessa härskartekniker som tidigare nyttjades mot kvinnor, och som idag är så vida spridda att de används för att förtrycka vem som helst som råkar komma i vägen. Jag blev intresserad för att jag insåg att många av härskarteknikerna nyttjar beteckningar för att förtrycka. De är svåra att ta på, innan du blir medveten om dem.

Ludwig Wittgenstein, filosofen, kommenterade att ”Det man inte har beteckningar för kan man inte diskutera”. Det skulle ta nästan 100 år innan professor Berit Ås formulerade de fem härskartekniker vi utgår ifrån även idag: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning samt påförande av skuld och skam. Nu kan vi prata om det.

När den andra vågen av feminism sköljde över världen under sjuttiotalet tar Gloria Steinem problemformuleringsinitiativet när hon säger ”Det vi talar om är en revolution, inte en reform”. Ordet revolution har en annan klang, en annan betydelse och en helt annan kraft är ordet reform. Det är såhär beteckningar fungerar.

Feministen Germaine Greer blir utfrågad i Kanadensisk TV (1971). Bredvid henne sitter en annan man, tyvärr är ingen av dem namngivna i ovan nämnda dokumentär.

Utfrågaren till Greer: I think you are a lousy communicator with working class women.

Greer: How do you know that? You don't read my daily mail.

Bisittaren till Greer: ...TIME Magazine where somebody described women's lib(eration) as being infiltrated by largely deviates, perverts, lesbians, queers – the rift raft of our society (samhällets patrask).

Utfrågaren till Greer: Would a truck driver want to have a neurotic women as yourself?

Greer: Do you think I am a neurotic women? I have controlled myself all the time in this situation. I have not insulted either of you whatever my private opinions may be about. And you have both, he has called the women I work with by every filthy name he could lay his tongue without being bleept out. And now you are trying the same game. I must say it's disgusting.

Allt framfört i lugn ton från Greer utan att bry sig om att utfrågaren försöker avbryta henne fyra gånger. Titta på orden, beteckningarna som används mot kvinnornas frigörelse. Dessa kvinnor är avvikare, perversa, lesbiska (och detta är ett skällsord), queer (även detta), patrask och neurotiska. Trevligt.

För att fortsätta på den inslagna vägen – don't kill the messenger, men du, döda orden. Precis som Greer. Den menat negativa innebörden i orden som de försöker klistra på Greer är rätt intressant sett ur perspektivet att de inte har några sakliga argument mot att kvinnor och män ska betraktas som jämlikar. Det är inget nytt, men det säger en hel del.

Andra som tycker om att härska genom språket är Jan Guillou. Enligt Birgit Ås används vissa ord oftare om kvinnor än om män, exempelvis beskrivningarna cynisk och kall. Hur gör du själv? Hur gör andra mot dig? Och hur kommer du att agera framledes?

Funderar Camilla

Det är inte du, det är jag.

2010-12-06T12:50:00.003+01:00

Det är inte så att jag slutat skriva. Jag skriver som aldrig förr.

Det är inte så att jag slutat intressera mig för att förmedla retorikens underbara värld till fler. Jag är ute i skolor och gör pro bono föreläsningar för elever.

Det är inte heller så att jag vill försumma er. Men det gör jag.

Jag skriver för tillfället på en bok om retorik som ges ut av Liber under våren 2011.

Fram tills dess är det säkraste sättet att ta del av kortare retorikiska funderingar att "Gilla" Retorikiskas sida på Facebook alternativt följa Retorikiska på twitter.

Vi ses snart igen, om ni vill.

Hälsar Camilla

Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarkens krishantering

2010-11-05T13:00:00.006+01:00

Vår kung är kanske inte känd för att vara en god talare. Vilket är synd, av många anledningar. Ibland får han till det, som i talet efter tsunamin 2004, men oftast inte. Gårdagens presskonferens faller definitivt in i den senare kategorin.

När någon är riktigt otrevlig mot mig blir jag oftast överjävla trevlig tillbaka. Bara för att. HM Konungen verkade anammat samma filosofi när han klev framför kamerorna för att berätta om den pågående älgjakten.

Ni har säkert redan sett eländet. Vår kungliga höghet svamlar om denna årliga presskonferens och den årliga älgjakten. Som han har varit tvungen att avbryta för att komma hit och det är "jättetrevligt". Han går in på detaljer kring denna jakt och vilka prominenta personer som också deltagit, han drar historik och han repeterar det han redan sagt. "Sen har jag förstått att ni har kommit hit av olika anledningar". Och så kommer det. Två minuter in på presskonferensen tar han upp det som alla är där för. Boken. "En bok som har kommit ut. I min ära så att säga". Här börjar jag bli riktigt beklämd. Om inte förr så visar denna fras att han inte fått någon som helst rådgivning (i alla fall som gått in) inför denna presskonferens. Med tanke på hans position tycker jag att det är under all kritik att de som arbetar för honom och hans familj inte verkar ta detta på allvar. Och visst, en duktig kriskommunikatör kostar. I det här fallet måste vi ändå konstatera att det inte sitter i pengarna.

Alla dessa "jag har ännu inte hunnit läsa boken" och alla förklaringar till varför så inte är fallet underminerar trovärdigheten. Han borde bara ha kommenterat att han återkommer med sina kommentarer vid en viss tidpunkt till vilken han hunnit ta del av innehållet (och lagt upp en strategi för kommunikationen).

När Wanja Lundby Wedin krisade sig förra gången skrev jag ett inlägg om krishantering. Men följande kondenserade checklista för krishantering räcker långt:

1. Var tillgänglig.
2. Försök så objektivt som möjligt beskriva situationen.

3. Stå för vad du har gjort.

4. Om du har gjort ett fel, erkänn det och be så hemskt mycket om ursäkt.

5. Lova bot och bättring.

6. Gör inte om det.

7. Skyll aldrig ifrån dig.

Bloggposten kommenterades med insiktsfullt inlägg av Robert Dysell där han komprimerade listan ytterligare efter Nils Ingvar Lundin (fd informationschef på Investor och Ericsson):

1. Erkänn problem.

2. Föreslå åtgärd.

3. Visa att du menar allvar med din åtgärd.

Kan någon i HM Konungens kommunikationsstab ansvara för att vi slipper se sådant här framledes? Tack.

MacBook 201008537764/sw89531KT8PW

2010-11-04T14:36:00.000+01:00

Har jag fastnat i vinkelvolten? Nej, om det ändå vore så. Jag har haft inbrott och min dator blev stulen. Detta är en postning bara för att en eventuellt medveten och misstänksam person som av någon outgrundlig anledning kommer i kontakt med min dator kanske googlar för att se vad de hittar. Och om denna person är du som läser just nu ber jag dig kontakta mig så att jag får tillbaka det som tillhör mig. Enormt mycket kärlek överöses de som ser till att mitt är mitt och mitt är inte ditt.

Jag är inte naiv, jag vill bara göra allt vad jag kan. Och ett hett tips till alla er som trodde att det farligaste som kunde hända er dator var att bli tappad i golvet. Ta multipla backupper redan nu. Själv har jag lärt mig läxan. Timemachine och externa hårddiskar är bra investeringar.

Om du råkar komma i kontakt med denna vita skönhet, vänd på henne. På undersidan är det riktigt grova repor. Ovanligt idag med all den omtänksamt våra mac:ar får. Ni vet. Värdelös information, men om ifall att.

Tackar gör Camilla
camilla.eriksson@retorikiska.se

Visuell retorik NKRF4

2010-10-12T10:50:00.013+02:00

Orla Vigsø är 'Associated Professor' vid Södertörns Högskola och talade under förra veckans fjärde nordiska retorikkonferens på temat visuell retorik.

Vigsø har studerat valaffischer från hela världen och kandidatporträttet är helt dominerande. Detta är dock inte fallet i Sverige, men vi ser en utveckling som går i denna riktning även här.

Syftet med dessa porträtterande bilder är enligt Vigsø dels att göra kandidaten känd och igenkännbar, dels att bygga upp och stärka kandidatens ethos. Professorn menar på att det finns en rad retoriska strategier för att stärka ethos, varav vissa är visuella och andra verbala. Vi fick under hans föreläsning ta del av några visuella strategier som användes i den svenska valrörelsen 2010.

Vad är det då dess affischer vill förmedla? Kompetens? Dygd? Välvilja? Måttfullhet? Ungdom? Och hur avbildar man detta? Det finns några olika möjligheter. Man kan sätta kandidaten i ett sällskap, använda symboler och artefakter, använda en bakgrund som stärker budskapet, nyttja ansikts- och kroppssemiotik, kläder, visa på handling (gestik, som tecken på), nyttja intertextualitet och estetik, samt i vissa fall ursprung/etnicitet.

Problemet var att årets valaffischer i stort sett saknade bakgrunder, artefakter och gestik/handling. Porträttbilden var tagen framifrån med en lätt vinkling av kroppen samt med blicken mot kameran utan relation till situationen.

Vigsø visade på några intressanta brott mot ovanstående. Ta till exempel affischen med Maud Olofsson:

Vad kännetecknar Maud Olofsson? Hon är en pratkvarn. Och Vigsø kommenterar rappt att hon även snackar på valaffischen. Det är bra. Denna knyter an till vad en politiker gör i sitt yrke. På vilket annat sätt kan man gestalta yrket visuellt? Vem vill titta på en en människa som sitter och läser en hög dokument?

Moderaternas partiledaraffisch med Reinfeldt bryter av. Bilden ska naturligtvis förmedla en avslappnad regerande ledare. Och den gör sitt jobb bra. Bilden har en kontext – som inte säger något. Vad är då syftet med densamma? OM den är tagen framför Rosenbad signalerar den ”Här ÄR makten”, vilket ska förknippas med Reinfeldt, men detta är inte en säkerställd tolkning. Tiltningen av bilden gör den mer informell vilket sänker tröskeln mellan Reinfeldt och betraktaren.

Den rödgröna valaffischen är tydligt retuscherad. Intertextualiteten med en filmaffisch är svår att missa. Kontexten är dock fiktiv. Tåget som de står vid finns inte. Åtminstone inte i Sverige. Är det månne ”the Fantastic Four” vi ser med full fart framåt? Vigsø gör tolkningen att den är tänkt att bygga på förtroendet för politikerna genom att jämföras med en filmaffisch över hjältarna som löser problemen och räddar världen. Som alltid med bilder är det dock svårare att styra associationerna och här finns även gott utrymme för ironiska tolkningar.

”Vi kan inte vänta” får många kommentarer både från Vigsø och från publiken. Vad blir den logiska fortsättningen på frasen? Vi kan inte vänta med att skapa fler jobb så att DU kan...? Är det inte väljarna som borde yttra frasen? Är det inte väljarna som inte kan vänta med att få ett maktskifte? Varför skrev de inte istället ”Vi längtar”? Det semiotiska perspektivet, alltså tecknet/ordet i sig, är positivt och mycket starkare är negationen ”Vi kan inte vänta”. Dessutom skulle det ge mer skjuts åt politikerperspektivet som budskapet har.

I bilden står Mona Sahlin framför ungdomarna och många gör tolkningen att hon står i vägen för ungdomarna. Bra tänkt där fotografen. Och hur är kroppsspråket? Ser Mona ut att vara på språng på något sätt? Nej. Hon ser ut att stå fast förankrad i myllan.

Dagens lärdom blir således att ord och handling ska alltid hålla ihop. Även i bilder. Lika väl som vi förbereder oss i skrift med vilka argument vi väljer och hur vi underbygger desamma, lika mycket strategiskt tänkande behöver vi lägga ned på att planera de bilder vi använder för att optimera kanalen.

Vigsø kommer framledes att publicera sin fullständiga analys av årets valaffischer. Jag är övertygad om att vi är flera som kommer att hänga på låset. Tack Orla!

Retorikens betydelse för demokratins utveckling

2010-10-11T13:36:00.007+02:00

Förra veckan gick den fjärde nordiska retorikkonferensen (NKRF4) av stapeln på Södertörns högskola strax söder om Stockholm och undertecknad var på plats. Förutom flertalet mycket givande föreläsningar fick jag möjlighet att samtala med professorer, doktorander och studenter från de skandinaviska länderna öga mot öga. Mycket intressanta samtal blev det.

Det blev strax tydligt för mig att definitionen av en retorikers uppgift är inte bara vitt skild mellan akademin och oss praktiker utan även inom akademin.

Retoriken har flera delar. Oivind Andersen (2000) argumenterar för en tredelad uppdelning som jag finner mycket sympatisk; Rhetorica docens (retorisk teori), Rhetorica utens (retorisk praktik) och slutligen Rhetorica studens (retorisk analys). Inom den förstnämnda handlar det om att lära sig hur man på bästa sätt övertygar. Den andra om vad som sägs och den tredje försöker förklara hur budskapet är konstruerat för att övertyga.

Man kan även titta på retoriken i ett före- och efterperspektiv. Förarbetet till ett framförande av ett budskap, oavsett om det framförs via skriftligt som debattartikel, blogginlägg eller rapport eller muntligt exempelvis i form av ett anförande, en kommentatorsinsats eller i ett diskussionssammanhang är detsamma. På retorikiska kallas dessa steg för intellectio (fundera), inventio (inventera), dispositio (strukturera), elocutio (formulera) och memoria (memorisera). Här är ”vadet” lika mycket i centrum som ”huret”. Vilken målgrupp har vi för vilket budskap? Vilka argument ska väljas? På vilket sätt ska dessa underbyggas? Etc. Men när vi går över till efterperspektivet och en retorisk analys ska göras är det mer ”huret” som är i fokus. Hur valdes budskapet för att passa målgruppen? Hur valdes argumenten och hur underbyggdes dem (eller inte)? etc.

Alltså. När jag skriver ett tal för kunds räkning är det mycket viktigt att jag har vissa parametrar klara för mig, bl a den om målgrupp och budskap. Sedan leker jag djävulens advokat genom att ifrågasätta och på alla sätt försöka bredda den möjliga tolkningen av anledningarna och argumenten kunden vill föra fram i sin diskussion. För att renodla ”vadet” så att ”huret” kan göra sitt jobb. Jag ifrågasätter även de argument som framförs och kommer med andra förslag som rent kommunikativt är starkare och/eller tydligare så att sannolikheten för att mottagarna av budskapet ska göra den önskvärda tolkningen ökar. Båda delarna är således retorik.

När jag istället gör en retorisk analys tittar jag från andra hållet och försöker utreda hur den framförda formen var tänkt att fungera som budskapsförmedlare. En fullständig retorisk analys av ett tal utgår ifrån budskapet, dess styrka och tydlighet, argumentationens relevans och acceptans hos mottagarna, vilka bevis användes och hur var dessa underbyggda? Vilket nivå låg språket på och på vilket sätt var det fördelaktigt för den troliga målgruppen? Vilka troper och stilfigurer användes och vad var syftet med desamma? Dessutom har vi det rena actioperspektivet. Hur var inledningen? Intresseväckande? Vilket engagemang och närvaro uppvisades? Hur användes rösten och kroppen samt på vilket sätt avslutades det hela? m.m.

En fullständig analys är inget man med lätthet lägger ut som ett blogginlägg. Även om mina inlägg tenderar att vara väldigt långa är det ingenting av hur mina fullständiga analyser ser ut.

Det jag gör här på bloggen och i mitt dagliga värv är att försöka förenkla och konkretisera retorikens verktyg så att alla som vill ska kunna ta del av dess teori och förbättra sin dagliga praktik. Vad jag försöker göra är således att vara en del i att den grundläggande retoriken blir svenska folkets allemansgods. Jag är nämligen övertygad om retoriken är en grundläggande faktor för demokratins utveckling. Ju fler som kan mer om hur man tar fram, väljer samt bygger sina argument desto fler kommer att i större utsträckning göra sin röst hörd i vårt samhälle och därigenom ökar bredden och djupet på vår demokrati.

Jag ser behovet av både de forskande retorikernas arbete och det pedagogiska arbete med att förmedla denna kunskap som jag själv är en del av. Tillsammans berikar vi och ger allmänheten access till forskningens samlade kompetens. Tack.

Presentationsteknik

2010-09-27T11:51:00.001+02:00

Berit Friman, VD för Dale Carnegie i Sverige höll ett föredrag med rubriken "Hur du motiverar dig själv och påverkar andra" under Career Days 2010. Berit är en riktigt slipad kommunikatör som verkligen kan sin sak. Här följer några saker att ta med sig:

1) Berit kan sin presentation och sitt anförande så väl att hon inte behöver studera sin medhavda bärbara. Detta gör att hon kan mata fram sina ppt:s med fjärrkontroll i precis rätt tid. Och får ett väldigt skönt flöde i framförandet. Visst förlåter vi som publik talare som tittar ned i sina anteckningar, men vi blir mycket starkare berörda av budskapet om framförandet flyter på.

2) Strävansmålet som alla talare har är att trollbinda publiken. Här kan vi alla lära av den yrkesgrupp som gör detta som sitt enda uppdrag – skådespelarna. Spela ut. Tänk att du står på Dramatens scen och håller ditt föredrag inför en publik som förväntar sig ett skådespel. Och leverera. Detta gör Friman mycket bra. Jag har sett henne vid flera tillfällen och alltid slagits av samma sak – hon är en skådespelerska med verkligt budskap. Kan man spela över? Knappast. Du står ju på en scen. Må vara att det inte är Dramaten, eller Lilla Klara, men ändock. Våga således inta din scen som den teaterapa du innerst inne är så lovar jag dig att ditt framförande blir bättre.

3) För att skapa intresse och engagemang för din sak är det bra att involvera publiken i aktiviteter. Ärligt talat, hur länge orkar du sitta och lyssna hur bra föreläsaren än är? Precis. Vi hinner knappt sätta oss innan det är dags att lyfta på rumpan och springa runt och hälsa på så många som möjligt på två minuter. Snacka om isbrytare. När vi sedan översköljs med korta uppgifter är vi inte längre främlingar för dem som sitter närmast och våra minidiskussioner flyter på bra. I mitt fall blev vi så nära att vi utbytte visitkort och har varit i mejlkontakt efteråt. Det stavas mervärde.

4) Ett annat sätt att skapa intresse och engagemang är att ställa frågor. Som du faktiskt vill ha svar på. Och när du får svaren, inled en mikrodialog på två-tre meningar med den som svarar där du knyter in deras svar i din respons (så att de som inte hörde svaret får det upprepat för sig) så bekräftar du den som ger av sina tankar på ett snyggt sätt. Dessutom öppnar du upp för att fler i publiken ska våga dela med sig av sina tankar.

5) Många gånger säger vi det självklara. Gör inte det. Istället för att själv klargöra för- och nackdelar med återkoppling frågar Friman publiken och får därigenom åter interaktion under sin föreläsning. Detta ger även fler och andra svar än du själv hade kommit på. Om precis det du vill inte kommer fram har du alltid möjligheten att lägga till det innan du går vidare, eller hur?

6) Och när du ställer dina frågor, agera själv. ”Är det någon här som lider av prestationsångest ibland?” säger Berit medan hon räcker upp sin egen hand. Många fler händer är strax i luften. För om föreläsaren också är en del av det mindre attraktiva känslan kan även jag i publiken erkänna min svaghet. Mycket smart.

7) Alla ger vi exempel när vi håller anföranden. För att öka trovärdighetsgraden i dessa är det bra om du ger lite fler detaljer än vad som egentligen behövs. Vad menar jag? Jo, om du berättar om en man som satte sig ned för att utvärdera sin framtid och ställa upp mål för densamma är det bra att kalla honom vid hans rätta namn. I detta fallet Aron. Aron verkar som en metonymi och ger ökad trovärdighet till historien.

8) Exempel används oftast för att konkretisera. Frimans brännbollshistoria arbetar metaforiskt och efteråt kommenterar hon det hela med att "Det gäller även i andra situationer än i brännboll." Om du vill försäkra dig om att publiken förstår ditt budskap kan du vara tydlig med att poängtera poängen. Annars är det bättre att stanna innan och låta mottagarna själva slutföra budskapet. Det blir då både starkare och lättare att komma ihåg. Principen att stanna innan kallas Zeignarnikeffekten och är väl underbyggd inom kommunikationsvetenskaplig forskning. På retorikiska kallas stilfiguren för detractio.

9) Kanske mest betydelsefullt av allt – var glad. Berit ler och strålar genom hela föreställningen och hennes entusiasm smittar av sig på publiken. Även om du inte känner dig glad, peppa dig själv innan du går upp på scenen. Bara att dra på smilbanden skickar faktiskt signaler till hjärnan om att du är glad. Och du, du kan mer än du tror. Ta och bränn av din föreläsning. Det kommer att gå alldeles lysande.

Tack Berit, detta var ett rent nöje.

Clara Lindblom Ung Vänster

2010-09-14T12:01:00.000+02:00

Representanter från samtliga politiska ungdomsförbund debatterade betyg från tidig ålder i skolan under sommarens Almedalsseminarium "Gud så demokratiskt". Debatt-tävlingen stod mellan de rödgröna och alliansen. Gudrun Schyman, Lennart Koskinen och Camilla Eriksson bedömde insatserna utifrån ett genus-, ett moraliskt och etiskt samt ett retoriskt perspektiv. Clara Lindblom, Ung Vänster var först ut.

Claras exordium bestod i att sänka sig, vilket hon gjorde genom att berätta att färjan lämnat Stockholm 04.50 vilket gjorde att hon var trött. Direkt på detta uttalande tar hon lite udden av sin kommentar när hon kommenterar hur man inte bör kommentera sin status. Att jämföras med "jag är ingen talare, men..."

Ingen tid slösades på något narratio, utan Clara gick direkt på tesen: "Jag är fullständigt övertygad om att betyg motverkar snarare än stärker...". Denna underbygger hon sedan genom ett flertal argument.

Första omgången karakteriseras av motsatsförhållanden av olika slag. "Jag tror att nyfikenhet som motivationsfaktor kommer att ersättas med stress, betygshets och med prestationsångest." Ett positivt laddat ord som nyfikenhet ställs mot negativt laddade ord som ingen vill befatta sig med. Smart. Dessutom ger hon tre ord. En tricolon som skapar retorisk harmoni. Och en tydlig konsekvensbeskrivning. Bra. Sedan kommer flera motsatser med paren smartare - dummare, flitiga - lite lata. Karaktärsargumentation (ethos) som även väcker känslor (pathos). Bra igen.

Om betyget: "Den säger inte - jobba lite mer med skrivstilen. Den säger inte - passa dig för att slarva när du räknar. Och den säger inte - läs en bok som du tycker är rolig". När alla meningarna börjar likadant använder man stilfiguren anafor. Denna parafraseras något i tredje vändan för att skapa lite extra energi. Märk även hur väl hon pauserar mellan första och andra delen av meningen. Här använder Clara en känslobaserad argumentation (pathos) för att väcka avsky gentemot konstruktionen betyg. Känslor är bra. Särskilt när man styr dem så väl som hon gör här.

Sedan kastar Clara fram ett stiligt formulerat refutatio: "Man säger ofta ifrån högern att betyg från tidiga åldrar är ett sätt att tidigt fånga upp elever som hamnar efter. Men problemet med skolan idag är inte att lärarna inte vet hur eleverna ligger till. Problemet med svenska skolan är inte heller att eleverna inte vet hur de ligger till. Problemet med den svenska skolan är att den har blivit utsatt för kraftiga nedskärningar de senaste 20 åren". Återigen en tricolon, återigen en anafor som parafraseras. Detta är en klassisk logosargumention som talar om nyttan. Klara pluspoäng för dubbelnegationerna som jag tycker skapar en härlig rytm.

Detta följs upp av ytterligare logosargumentation när hon tar upp fakta "I år skär fyra av fem kommuner ned på skolan" samt gör en konsekvensbeskrivning på nyttan.

Clara avslutar med att ställa regeringens fokus i skolfrågan (att diskutera betygssteg) mot att prata om "det som är det grundläggande problemet: vår skola behöver mer resurser". Hon gör en alter, en nivåförhöjning, där betygssteg (från 4 till 6) sedermera uppfattas som underordnat betydelsen av (ekonomiska) resurser. Hon definierar problemet med dagens skolpolitik och ger själv lösningen med sina allra sista ord. Rent retoriskt helt rätt.

Sammanfattningsvis var detta mycket välformulerat och mycket väl framfört. Hennes röst var klar, tydlig och stark. Hennes resonemang var enkla att följa och hennes engagemang kändes genuint och mycket trovärdigt. Det hon hade vunnit på hade varit att spela lite mer på känslor. Detta var ett nyttans attack mot betygen. Ett argument hade kunnat formuleras så att vi i publiken får medkänslor med de barn som får betyget Underkänd. "Om du själv har blivit underkänd kommer du säkerligen ihåg hur det kändes. Om inte, kan du säkert sätta dig in i situationen". Inom politiken är det inte fakta som övertygar starkast, utan känslor.

Tack Clara, du var helt fantastisk!

En kompletterande fundering till inlärningen av topikläran

2010-09-13T17:53:00.004+02:00

Som nu varande student vid Retorikkonsultprogrammet och samtidigt verksam som juniorkonsult hinns inte alltid allting med. Föreläsningar kan bli lidande på grund av jobb, sjukdom eller annat, det är inget ovanligt. Då våra kära lärare förutsett att samtliga studenter inte kommer att närvara vid samtliga föreläsningar har de vänligt nog satt ihop kompletteringsuppgifter till oss, enbart för att hjälpa oss att ta till oss den kunskap vi gått miste om vid föreläsningstillfället då givetvis.

Förra veckan var ett sådant tillfälle då en föreläsning missades och således skrivs nu nämnda kompletteringsuppgift. En intressant tanken slår mig då jag sitter och skriver; kan det vara som jag tycker mig ana att Maria Wolrath Söderberg skriver i sin bok "Finns det genvägar till klokhet?": att topikläran är något mer än enbart en metod för att samla stoff till mitt tal utifrån mitt eget talarperspektiv? Wolrath-Söderberg säger nämligen något intressant när hon belyser det faktum att bruket av topikläran hjälper oss att inventera andra människors ”försanthållanden, referensramar, förståelseramar (…)”. Detta skulle kunna tolkas som att topikläran alltså inte enbart är ett medel för talaren att utifrån ett sändarperspektiv hitta stoff till ett tal; utan också och kanske framför att ett sätt för densamma att hitta material som kan förklara det innehåll som talaren vill framför på ett sätt som mottagarna kan ta till sig. Detta snuddar vid semiotikens kommunikationsteorier när de behandlar sändare och mottagare samt hur dessa står i relation och förhållande till varandra. Tål att fundera vidare på... Nu åter till böckerna!

Fredriks framförande

2010-09-12T17:23:00.009+02:00

Fredrik Ringström, konsult- och försäljningschef på Atea, höll i lördags en föreläsning med rubriken "Att äga sin egen framgång". Vi har under veckan arbetat dels med strukturen, dels med framförandet inför hans anförande på Career Days 2010. Så hur gick det?

Om det är möjligt, låt någon annan introducera dig. Det är helt enkelt lättare för någon annan att skryta upp dig utan att slå i jantetaket. Då konferencier saknades föll det på min lott. Jag var mån om att ge ett mera dämpat och mindre entusiastiskt intryck än det jag vet att Fredrik gör, för att publiken skulle känna det som ett lyft när han började prata.

Fredrik inledde med att berätta en historia om några eldsjälar kring Glada Hudikteatern där funktionshindrade människor sätter upp en show. Detta exordium valdes för att skapa uppmärksamhet och ge ett mer holistiskt perspektiv kring kraften i det värderingsstyrda arbetssättet. Som hos de flesta talare kunde man skönja en viss nervositet hos Fredrik. Rösten var aningen avvaktande och röstens tonhöjd höll sig inom ett snävt område. Dessutom hade han vissa svårigheter att få upp farten. Mitt tips till alla er som känner likadant - spela över. Stig in i "rollen" och "spela dig själv som föreläsare". Lätt motsägelsefullt måhända, men mycket framgångsrikt.

Denna upplevda nervositet avtog dock snabbt och under resterande delen var det en man som är van att stå framför en publik som vi fick lyssna på. Fredrik gestaltar andra människor och använder hela kroppen och rösten liksom en skådespelare. Ibland spelar han över, men det gör inget. Han hjälper oss att se budskapet tydligt.

Genom hela föreläsningen är Fredrik mån om att titta på alla i rummet. Detta signalerar säkerhet och inger förtroende. Han interagerar med publiken genom både retoriska frågor (där inget svar förväntas) och han berömmer publiken efter övningar (comprobatio). Mycket bra.

Fredriks anförande är fyllt med exempel (paradeigma). Detta skapar bilder i mottagararen och det är bilderna som fäster. En annan fördel med att berätta berättelser är att det minskar ditt behov av manus. Fredrik har sin bakgrund som kapten i den svenska armén och han tog således flera exempel från tiden ute i fält. En man i publiken kommenterade att han tyckte att det var redundant, att det inte var något unikt, att dessa exempel inte stack ut på något sätt. Jag håller till viss del med. I det här fallet anser jag dock att exemplen var mycket relevanta och väl tjänade sitt syfte att belysa och underbygga tesen som Fredrik drev - att äga sin egen framgång.

En annan viktig parameter man tittar på när man analyserar ett anförande är hur väl talaren nyttjar kroppen för att förstärka sitt budskap. På samma sätt som en monoton röst söver publiken gör en stillastående talare att ögonen slutar registrera. Jag kan inte nog understryka betydelsen av att förflytta sig i rummet. Detta gjorde Fredrik helt strålande, även om han var på väg bak i visningsduken några gånger. När du talar, låt händerna och armarna vara med och forma bilder till dina ord. Händerna kan bland annat räkna, visa på motsatser och rörelse. Jag har sällan sett någon vanlig dödlig som utnyttjar sin kropp så framgångsrikt som Fredrik gjorde.

Något som imponerade stort på mig var att Fredrik hade lärt sig hela anförandet utantill. Vid några gånger kom han av sig mellan stycken och gick då och drack lite vatten medan han kollade ned i sina anteckningar. Det gjorde inget. En paus leder bara till att vi i publiken får en chans att tänka igenom vad talaren nyss har sagt. Dessutom är det mänskligt att fela lite, vilket bara väcker sympati hos de som lyssnar. Jag vet att professionella talare, om jag får kalla dem så, ofta tar dylika tankepauser medvetet. Inte alls dumt.

När man har en kortare, hårt begränsad tid för sitt anförande är det lätt att känna sig stressad över att släppa in deltagarna i övningar. Knepet är först och främst att guida lyssnarna så att de förstår att de ska vara aktiva alldeles strax. Sedan håller du stenkoll på tiden och var inte rädd att avbryta sorlet när det är dags. Fredrik hade två sådana tillfällen. Vad som händer när man släpper in publiken är att det skapas energi i rummet. Denna energi spiller sedan över i mer aktivt deltagande i föreläsningen, vilket vi också såg i lördags.

Under föredraget visades inte några bilder. Fördelen med detta är att publiken är hänvisad till att bara titta på dig som talare. Nackdelen är att vissa i publiken vill vila ögonen på något annat medan du pratar. En kompromiss kan vara att visa fotografier eller filmsnuttar till dina berättelser. Start och slutbild kan vara loggan till det företag du representerar.

Sammanfattningsvis började det lite nervöst men landade snabbt i något väldigt bra. Kroppen var hela tiden helt underbar. Att tänka på till nästa gång; ta i från tårna redan i startögonblicket, variera temat för dina berättelser och med facit i hand interagera oftare och längre med publiken.

I lördags visade inte Fredrik bara hur man äger sin egen framgång, han visade även hur man äger ett rum. Tack Fredrik!

Wetterstrand SVT partiledarutfrågning

2010-09-10T11:23:00.001+02:00

Igår var det så dags för Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, att bli den sista partiledaren i årets partiledarutfrågning på SVT . Just den här formen där hon blir intervjuad är hennes starkaste sida. Hon är snabb, smart och levererar hyfsat korta, oftast slagkraftiga svar. Detta såg vi prov på även igår kväll. Men det började inte bra för Wetterstrand. Här följer en kortare retorisk analys.

Genom hela denna partiledarutfrågningsserie har Knutson och Hedenmo varit som ettriga illrar, särskilt den senare av de två. Vid några tillfällen har till och med jag blivit provocerad. Som tittare. Ett säkert sätt att få den som intervjuas att bli irriterad är att hela tiden avbryta dem så att de inte får tala till punkt. Här har Hedenmo skött sin uppgift väl. I gårdagens utfrågning var det dock den intervjuade som drev på och började svara innan frågan var helt ställd.

Wetterstrand började med att bli arg, och som jag tidigare sagt är det den som blir arg som förlorar. Rent retoriskt. Men på samma sätt som Olofsson tidigare lyckades vända den initiella ilskan lyckas även Wetterstrand att bemästra situationen och komma tillbaka. Riktigt avslappnat blev det dock aldrig.

Det var en lång passus när orden i det närmaste spottades ut. Jag tror Wetterstrand känner pressen av opinionsundersökningarna, för så här ironisk och drivande i utfrågningar har jag inte sett henne på länge. Det må hända vara så att hon provoceras lika mycket av Hedenmo som av Olofsson tidigare i veckan, men hon vinner ingen mark i TV-mediet genom att blixtra med ögonen på detta sätt.

Sedan vände det. Axlarna sjönk och vi började få se den glada, rappa Wetterstrand igen. "Jag tror det får vara slut med slutdatum", med anledning av kärnkraftens avveckling i Sverige. Detta är en polyptoton, en ordupprepning med delvis annorlunda uttryck. Upprepningen i sig är förstärkande. I det här fallet skapas även en väl avvägd humoristisk effekt.

Rappt var det även när hon kommenterade Olofsson med orden "Hon ser tecken på allt möjligt." vilket bemöttes med skratt i studion. Anledningen till att den formuleringen blir så stark är att rent associationsmässigt är det en väldigt öppen kommentar. Vi kan alla fylla i vad det är Wetterstrand menar och därigenom tar vi till oss hennes budskap. Att förlöjliga någon kallas på retorikiska för diasyrmus, och det är inte Wetterstrand ensam om att göra i svensk politik.

Ett mycket trevligt drag Wetterstrand visar upp är när från om sjukpensionärer kommer upp och hon berömmer Alliansen för deras uppluckring av reglerna så att de som är sjukpensionärer på heltid kan pröva sin arbetsförmåga under en tid utan att vara rädd för att bli av med sjukpensionen. Här visar hon sin pragmatiska sida. När man berömmer motståndarna vinner man trovärdighet för sin kritik inom andra, närliggande områden.

Som vanligt är det dock den seriösa, inom ämnesområden kunniga, för publiken trovärdiga Maria Wetterstrand som satt i SVT:s valstudio igår. Hon är definitivt de rödgrönas vallokomotiv som hon utmålas till. Men om hon fortsätter att bli arg och tala i en irriterad ton som kan uppfattas som ironisk och nedlåtande kommer hon inte att bidra till att attrahera nya väljare.

Tänker Camilla

Att framföra ett anförande

2010-09-09T10:43:00.008+02:00

Morgonen har ägnats åt att finslipa Fredriks anförande till Career Days 2010 så att han känner sig bekväm med strukturen, formuleringarna och framförandet. Fredrik arbetar på Atea och han ska hålla ett anförande med rubriken "Att äga sin framgång".

När man skriver för någon annan får man försöka ikläda sig den andres språkdräkt. Såklart. Den här gången har vi inte så mycket tid på oss, så vad jag gör är att jag låter honom skriva sina stycken själv, sedan omarrangerar och omformulerar jag bara det jag finner hindrande för publikens förståelse.

När anförande väl är skrivet är det dags att börja träna. Det låter så självklart, men hur många av er tar tiden att träna på framförandet? Precis. Denna del av retoriken kallas för actio och det finns många fällor att falla i.

Att tänka på i framförandet av ett anförande

1. Rösten
Din röst är ditt redskap. Värm upp den. Om du kan uppsjungningsövningar, gör dem. I annat fall kan du "sjunga" på r uppåt och nedåt så ljust och så mörkt du kan.

Variation is the key. Variera hastigheten med vilken du pratar, variera tonhöjden på din talarmelodi och variera styrkan med vilken du framför orden. Och våga var tyst. Tänk pauser för att publiken ska ha tid att smälta det du just sa. Då kommer de lättare ihåg det när du är klar.

2. Kroppen
Använd din kropp till att förstärka ditt budskap. Poängtera saker med händerna, visa på skillnader genom att låta händerna först vara nära till att dela på sig åt vart sitt håll samt låt händer och armar röra sig utanför kroppen så att du tar större plats på scen. Men låt det inte gå till någon överdrift.

Rör dig i rummet, både sidledes och framåt/bakåt, men spring inte runt hela lokalen och studsa upp och ned så att publiken får vrida nacken av sig för att lyckas hålla dig i fokus.

Och förstärk gärna dina ord med rätt ansiktsuttryck utan att det för den skull blir lyteskomik.

I övrigt hänvisar jag till en äldre bloggpost: Retoriken och motoriken.

3. Träna framförandet
Jag brukar alltid ge rådet att träna muntliga framträdande på toaletten. Dels är det oftast bra akustik vilket har en tendens att förhöja känslan av framgång för individen, dels finns där en spegel. Även om det känns kymigt att behöva titta sig själv i spegeln är det ett fenomenalt verktyg. Om du kan titta dig själv i spegeln och framföra ditt budskap kommer du att vara trovärdig även framför publik. På temat "kan du se dig själv i ögonen"...

4. Ta tid
Det de allra flesta fallerar på är att de inte alls håller ett anförande som passar ihop med den tidsmängd de blivit tilldelad. Det må hända kännas riktigt konstigt, som idag när Fredrik fick stå och köra sin dragning inför mig och bara mig i ett litet konferensrum för fyra personer. Men det är otroligt viktigt att klocka delarna av talet och ställa sig följande frågor: Håller jag tiden? (De flesta, oavsett om det tycker att det är jobbigt att tala inför folk eller ej tar mer tid på sig att framföra än de själva tror. Sedan finns det alltid dem som av någon outgrundlig anledning börjar tala i turbofart och därigenom pressar ihop anförandet till en i det närmaste absurd kort tidsperiod). Nyttjar jag tiden väl? Finns det några delar av talet som svävar ut och tar för stor plats? Finns det några delar av talet som bör få sväva ut och ta mer plats? Hur förehåller sig delarna gentemot varandra?

5. Be om återkoppling innan
Om du har möjlighet, be någon annan lyssna på dig eller åtminstone läsa igenom ditt manus. Om de inte hänger med, eller om de fastnar på formuleringar behöver du ändra och förtydliga. Vi är alla unika men ingen är unik. Om en person har synpunkter kommer fler i din publik att ha det. Det bästa sättet att minimera antal otydligheter i dina framföranden är att aldrig framföra dem.

Lycka till!

Career Days 2010

2010-09-07T08:55:00.007+02:00

Nu till helgen går Career Days 2010 av stapeln. De beskriver mässan som följer: "10-11 september 2010 anordnas Nordens största karriärmässa för dig som yrkesverksam akademiker, young professional eller nyexaminerad. Här får du möjlighet att knyta kontakter med flera av Sveriges största och mest attraktiva arbetsgivare. Över 100 utställare samlas i Ericsson Globe för att få träffa just Dig som är redo att ta nästa steg i karriären".

Atea håller på lördagen en föreläsning om att äga sin egen framgång. Fredrik Ringström kommer att prata om vikten av värderingar och beteende i en organisation präglad av stark tillväxt och ständig utveckling. Och han vet vad han pratar om. Innan han blev konsult- och numera försäljningschef på Atea arbetade han som kapten i svenska armén samt drev upp Dfind - ett bemanningsföretag inom IT - från 12 till över 300 personer på tre år.

Fredrik skriver själv sitt anförande, med lite struktur- och formuleringshjälp från undertecknad och redan på måndag kan ni läsa min analys av anförandets framförande här på Retorikiska.

Så hur kan man då tänka när man författar ett anförande?

Totalt sett behöver du svara på vilket ämne det ska handla om, vem som är din målgrupp och vilket syfte du har med anförandet.

När det är satt är det dags att vaska fram argumenten. Det kan man med fördel göra genom att använda sig av de sju frågornas metod. Själv nyttjar jag mind-map-formen för att spåna fritt kring mitt ämne vilket brukar resultera i ett antal användbara argument.

Då argumentationen är klar är det dags att strukturera upp talet. Först börjar man med en intresseväckande inledning som är till för att skapa förtroende för sak och person (exordium). Sedan kommer berättelsen (narratio) som för oss fram till varför vi sitter och lyssnar på detta här, idag. När manegen är krattad är det således dags att presentera sin tes = budskapet (probatio). Här på följer sedan en uppräkning av argumentationen (argumentatio) som naturligtvis är välformulerad och innehåller väl underbyggda påståenden. Om man vill kan man sedan ta upp något av motståndarnas argument, om sådana finns, för att förklara varför det argumentet inte håller (refutatio). Detta gjorde miljöminister Carlgren ypperligt vid ett seminarium på FORES förra våren. Till sist är det dags av avsluta. Sammanfatta kort och koncist dina huvudpunkter och lämna publiken med en uppmaning till agerande (peroratio).

Visst är det så att ju mer välformulerat ditt språk är, desto lättare är det för budskapet att fastna hos målgruppen. Det ska jag och Fredrik arbeta med på torsdag. Jag återkommer således i frågan.

De sju frågornas metod med Schyman

2010-09-03T11:19:00.007+02:00

Här kommer så ett avsnitt ur sommarens seminarium i Almedalen med Schyman där hon helt spontant går upp och argumenterar efter de sju frågornas metod. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Gudrun Schyman är en av Sveriges allra skarpaste retoriker.

Retorikiska ny TV-kanal

2010-09-02T11:24:00.005+02:00

Nu har Retorikiska bestämt sig för att etablera ännu en kanal i etern. Från och med idag kan ni se på våra seminarier samt framledes ta del av våra retoriska analyser och andra intressanta samtal kring kommunikation i webb-TV-format.

Först ut är delar av Almedalsseminariet som hölls tillsammans med Gudrun Schyman och Lennart Koskinen i somras. Håll utkik, för fram till valet kommer Schymans övningar och ungdomsförbundarnas debattinlägg att analyseras ur ett retoriskt perspektiv här på bloggen, samt om tekniken inte trilskas även retoriska analyser av partiernas framspel och utspel dessa kritiska septemberdagar att tevefieras.

Välkomna!

Kurs på Marknadsföreningen i Stockholm

2010-09-01T14:43:00.006+02:00

Att skriva för att övertyga

Tänk dig att du möts av ett personligt tilltal varje gång du går in på ett företags hemsida. Det känns precis som om allt du läser är skrivet bara för dig. Dessutom ändrar innehållet inriktning om det är så att du inte riktigt är nöjd.

Rent tekniskt är vi ännu inte där. Kanske kommer vi dit så småningom. Kanske inte. Tills dess kan det vara skönt att veta att det finns verktyg som hjälper er skriva texter som övertygar, trots den tappade individanpassningen.

Företagspresentationer, annonser eller produktblad? Nyhetsbrev, debattartiklar, blogginlägg? Texter för intern eller extern kommunikation? Hemsidor? Det spelar ingen roll. På den här halvdagskursen går vi igenom strukturer, knep och tips för att övertyga via det skrivna ordet.

Innehåll

Vi inleder med generella riktlinjer för övertygande texter och fortsätter sedan med en kortare duvning inom kommunikationsteoretiska förutsättningar. Sedan går vi raskt över till hur ni rent konkret tar fram argument, hur ni säkerställer en slagkraftig struktur samt en genomgång av psykologiska principer för påverkan.

Efter kaffet går vi in på detaljerna och tittar särskilt på vilken betydelse val av ord har och hur ni kan låta formen tala till er fördel. För konkretionens skull kryddas detta rikligt med exempel från verkligheten.

Slutligen tar vi en analytisk vända för att vrida lite på perspektiven.

För pris och anmälan gå till MIS http://mis.se/?id=4025.

Välkomna!

Sahlin vid Expressens valstuga

2010-08-31T11:48:00.007+02:00

Socialdemokraternas Mona Sahlin har just talat vid Expressens valstuga samt deltagit i utfrågning av Niklas Svensson. Visst får hon till några bra poänger, men framförandet är fortfarande under all kritik för en statsministerkandidat.

Den talstil hon lagt sig till skulle med fördel bearbetas och förändras. Det var som om hon lyssnat till den retoriska kritik som framförts både av undertecknad och andra inför SVT:s partiledarutfrågning där hon, åtminstonde under stora delar av tiden, talade i ett betydligt snabbare och rappare tempo. Idag var Sahlin tillbaka i det långsamma, av mikropauser upphackade meningar i staccatoformat. Dessutom verkar det som om hon inte kan låta bli att göra den lilla, men ack så talande, tonhöjningen i slutet på meningarna vilket kan uppfattas som ett nedlåtande tilltal. Detta har inte statsministerkandidaten råd med.

Så. Hur formulerade hon sig då? Hon fick in några riktigt stiliga stilfigurer och som alltid så fäster välformulerade fraser mycket bättre i oss som lyssnar. Ur dagens skörd: "Aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång..." Tricolon med anaforisk och allitterativ meningsbyggnad etsar sig fast. Denna fras vinner på att nötas om och om igen och detta gör Sahlin fantastiskt bra. Vi fick även höra "Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov". Återigen en allitterativ formulering. Även om det inte var Sahlin som var först med denna fras gör hon rätt i att fortsätta dra den varenda gång hon talar. Jag fick gåshud. Som vanligt. När hon får låta orden flöda som hon vill kan hon verkligen få till det.

Men bäst var nog hennes svar på frågan om hennes vision för Sverige där hon fick lägga ut texten om sitt Möjligheternas land, ett jämställt land där "din rätt till arbete, din rätt till bostad, din rätt till skola och din rätt till ett eget liv där inte det ska spela någon roll vilka föräldrar du har, vart du är född, om du är flykting eller ej eller om du är man eller kvinna." Alla ska med. Och är i princip med. Inkluderande är viktigt för att mottagarna av budskapet ska känna sig träffade. Och vem fångas inte in av denna beskrivning, rent konkret?

Dagens tips till Mona Sahlin blir således att be om coachning av partikollegan tillika retoriskt fenomenale Tomas Östros som alltid, alltid har rätt ton, rätt hastighet och rätt känslomässigt engagemang kopplat till budskapet. Och alltid, överallt, i alla sammanhang, dra sina väl inövade fraser. För känslor är det som kommer att avgöra valet. Oavsett.

Björklund SVT partiledarutfrågning

2010-08-30T09:50:00.008+02:00

Den andra partiledaren som frågades ut av Anna Hedenmo och Mats Knutson på SVT var Folkpartiets Jan Björklund. Här följer en kortare retorisk analys.

Precis som Göran Eriksson på SvD håller jag med om att Björklund sällan står svarslös när de tuffa frågorna kommer. Det är i det närmaste Björklunds signum att sticka ut hakan i kontroversiella frågor. Naturligtvis har han svar på tal. Så ock i denna utfrågning.

Men det börjar inte alls bra. Han börjar meningar utan att avsluta dem och sedan upprepar han inledningarna igen. Björklund låter orden flöda för att få tid att tänka. Helt plötsligt är han klar. "Så här:" och så kommer svaret. Ibland är det bättre att vara tyst. Denna svada av ord blir bara svammel och svammel bygger inte trovärdighet och tillförlitlighet.

När så programledarna låter frågorna behandla Björklunds domäner får vi höra en snabb, rapp och rolig partiordförande för Folkpartiet Liberalerna. Man brukar säga att en god retoriker är väl förberedd utan att just förberedelsen står ut. När något faller lätt ur munnen på den som talar är sannolikheten mycket stor att just den frasen är välrepeterad. Vi fick minst ett smakprov på detta igår. Från första tillfället under frågorna kring burkans vara eller inte vara i skolan kommer inledningen "En del säger ju så här att om man pratar om såna här frågor, då underblåser man extremism. Tänk jag tror att det är precis tvärtom". Sedan kommer fortsättningen. I det första fallet är denna något utspätt med burkadebatten. Detta citat är från det andra tillfället: "Om man inte vågar göra det man tror är rätt, om man inte vågar ta i de problem som trots allt finns med integrationspolitiken, det är då man underblåser extremism". Det är klart att partiledaren har blivit tränad av antingen sina medarbetare eller ett medieproffs som agerat djävulens advokat inför denna utfrågning. Det är klart att partiledaren har förberett välformulerade svar som ska försöka levereras på rätt ställe. Det som inte är klart är att man ska upprepa denna sekvens flera gånger.

Allteftersom intervjun fortskrider verkar Björklund slappna av. Svaren blir bättre och bättre formulerade och argumenten mer och mer välunderbyggda. En slipad politiker låter inte journalisterna bestämma inom vilka ramar politikern får verka. Ett sätt, som för övrigt Per Schlingmann (M) är mycket bra på, är att omformulera och omdefiniera frågan. Detta gör Björklund flera gånger. Ett exempel är när hotet från Ryssland påstås sätta ribban för svenskt försvar och Björklund svarar "Så skulle jag inte vilja uttrycka det". Vilket följs av hans egna definition. Ett annat exempel är när Irak diskuteras. Björklund anser då att journalisternas lyfter hans dåvarande hållning på icke korrekt sätt: "Det är väl lite överdrivet beskrivet". Ett tredje exempel är när Hedenmo trycker på oliktänkandet mellan Björklund och försvarsministern. Björklund inleder svaret med "Jag vet inte om det förehåller sig så." och tar således bort spänningen i den påstådda motsättningen.

På Hägglundskt manér klämmer sedan Björklund in poäng efter poäng med snabba reaktioner på programledarnas frågor. Som svar på frågan hur många kärnreaktorer han anser ska byggas smattrar han ut något i stil med: "Jag vet inte, vi har ju lämnat planekonomin". Ironi väl förpackad. Som kommentar på att inte alla partier i alliansregerginen delar Folkpartiets vurm för kärnkraft säger han "Entusiasmen är olika i regeringen". En litotes som verkar smygande.

Det han gör riktigt bra denna kväll är dock att han konkretiserar och exemplifierar (paradeigma) utifrån vilket perspektiv han tycker till om politiken. "Jag har själv barn på fritids och som utbildningsminister är jag ytterst ansvarig för fritidshemmen". Lite senare "Jag har varit med så pass länge att jag vet att öronmärkta bidrag inte fungerar". Detta bygger hans ethos. Genom att visa på privat och yrkesmässig erfarenhet ökar man trovärdigheten för sitt budskap. Klassisk kommunikationsteori som Björklund nyttjar med gott resultat.

Björklund bjuder även på sig själv och gör något oväntat, och nej - då menar jag inte det påhopp mot Ohlys uttalande om Djurgården, för det upplevde jag som väl regisserat. Nej vad jag syftar på är hur han sänker sig inför ordförståelsetestet. Knutson: "Du talar ofta om kunskap...". Björklund: ”De är svaga. Jag gick själv i flumskolan”. Vilket han följer upp med ”Nu blir det pinsamt här Mats. Nu är det dags för reklam”. Och på direkt fråga: ”Nervös? Ja absolut”. Med facit i hand får han endast Godkänt av Knutson och då är Björklund snabb igen och kommenterar: "Ja, men vi har glädjebetyg i svenska skolan så det blev ett VG faktiskt”. Avväpnande. Att sänka sig. Här skapar han mycket välvilja gentemot sin person. Vi ser honom som mänsklig. Dessutom får han till en politisk poäng med begreppet "flumskolan". Och vi gillar honom för att han är felbar, precis som vi andra.

I övrigt levererar Björklund tydliga och konkreta svar inom de områden som dryftades. En snabb koll på kommentarsflödet på nätet ger att de egna är väldigt nöjda och andra berömmer Björklund för sitt fokus på den egna politiken och de egna visionerna om framtiden.

Mitt tips till Björklund framledes blir således att inte låta munnen gå utan tanke, att bara använda inövade fraser en gång och i övrigt vara sig själv, med aningen långsammare svada.

Ekonomidebatten SVT Östros

2010-08-25T14:46:00.013+02:00

Igår kväll sände SVT en 90 minuter lång ekonomidebatt. Jag tycker att den var dels väldigt belysande över de olika partiernas ekonomiska politik och dels mycket intressant ur ett talarperspektiv. Till min stora glädje fick vi nämligen höra partiernas ekonomiska talespersoner istället för partiledarna. För mig som lyssnar, tittar och läser det mesta som partierna gör under detta val kändes greppet fräscht och nytt vilket ökade intresset att följa med ända till slutet.

Då tiden är bristfällig dessa dagar nöjer jag mig med att kort analysera slutanförandena från Östros och Borg denna gång. Frånsett centerpartiets Roger Tiefense anser jag att politikerna gjorde bra ifrån sig. Jag störs av Tiefenses stundom osammanhängande dribblingar med orden och hans framförande som återigen underminerar hans trovärdighet. Tips från coachen - skaffa coach.

Östros däremot är som vanligt mycket, mycket bra på att sammankoppla känslor, mimik och röst med sitt budskap. Titta bara på hans avslutningsanförande och lyssna noga på hur han använder sin röst för att förstärka orden.

Inledningsvis är Östros mån om att väcka välvilja. Helt rätt. Det är det exordium handlar om. Han gör det genom att tacka publiken och de andra debattörerna i ett comprobatio (åhörarsmicker): "Tack så mycket och tack för en väldigt trevlig och bra debatt".

Sedan sätter han ramen för vad diskussionen handlar om: "För mig är det så att starka och offentliga finanser är grunden för att kunna bedriva en stark jobbpolitik. Det lärde jag mig när jag satt i en regering som fick ta emot finansunderskott i grekisk klass. Och när vi lämnade över 2006 hade vi Europas starkaste offentliga finanser". När storleken av finansunderskottet efter den borgeliga regeringen beskrivs i termer av "grekisk klass" lånar Östros styrkan i de negativa känslor vi i publiken har för den nuvarande finansiella krisen i Grekland och söker överföra dessa till en borgelig regerings ekonomiska styrning av Sverige. Smart.

Smart är även användningen av klassretorik genom tecknets betydelse eller de gängse associationer som vi lyssnare redan har till ord såsom straffbeskattning och massarbetslöshet.

"Att sänka skatten för väldigt mycket för miljonärerna, eller att straffbeskatta pensionärerna som vi har sett nu under den här mandatperioden, det ger inte nya jobb". Att beskriva ett scenario och sedan beskriva konsekvenserna fungerar oftast. Så länge som inte slutsatsen är helt orimlig förstås. När de första leden är vedertagna lånar slutsatsen av deras övertygande kraft. Denna stilfigur kallas consecutio.

"Vi lovar inte gigantiska skattesänkningar. Det är riktigt. Men vi lovar att satsa mer på välfärden än vad den borgeliga alliansen gör". Den första delen är ett concessio, ett erkännande, vilket han använder som ett refutatio, en underminering av motståndarargumentation, på ett gynnsamt sätt. Och slutsatsen blir att nej - socialdemokraterna kommer inte att se till att du får mer i plånboken. Däremot ser de till att du får mer av det (de tycker att) du behöver. Han lägger upp det så att vi ska känna att vi får mer. Smart igen.

Östros peroratio (avslutning) är enligt retorikhandboken en uppmaning till ett agerande. Sista meningens sammanfattning (concisio) av socialdemokraternas och de rödgrönas politik i tre ord som får verka som metonymier för hela den rödgröna politiken: "Den 19 september är det val. Det är ett viktigt vägval. Gå och rösta den 19 september. Och rösta på en framtid för Sverige som leder till jobb, välfärd, och minskade klyftor".

Som alltid imponerad av mannens retorik. Tack Östros!

Politiska superhelgen Sahlin

2010-08-18T16:03:00.000+02:00

Under denna politiska superhelg höll både statsminister Reinfeldt och oppositionsledare Sahlin sina sommartal. Och hur gick det då? Här kommer några nedhopp i Sahlins sommartal 2010.

Sahlin var inte bra. Hennes röst lyckades aldrig komma upp till någon accepterad energinivå samtidigt som hastigheten var alldeles för låg. Dessutom föll hon in i sina vanliga staccaton med flera pauser per mening. Detta är dock inte hennes enda problem. Sahlin (och, ärligt talat, hennes talskrivare) behöver träna på hur man argumenterar, rent retoriskt.

"Jag vill att Sverige ska vara världens modernaste land, byggd på arbete åt alla. Jag vill att vi ska välja den väg som är billig, effektiv och framgångsrik. Som är solidarisk och därför så otroligt smart. Som majoriteten tjänar på, också i kronor och ören. Det vill säga: Den svenska välfärdsmodellen. Det vill jag ska vara Sverige, möjligheternas land." Mina invändningar är följande:
1) Ordet billig är illa nyttjat i detta sammanhang. Det är på fel stilistisk nivå. Dessutom har det en onödigt negativ klang.
2) Sväljer vi väljare argumentet att socialdemokraterna skulle spelat bättre än alliansen, med facit i hand? Spelar man alltid bättre från bänken?
3) Och accepterar alla mottagare att solidarism är otroligt smart? Rent semiotiskt är ordet solidaritet mycket laddat. Det kan definitivt både uppvigla och stöta ifrån sig röster.

Lite senare talar hon om Svenskt Näringslivs rapportering om bristen på kompetens "Det är regeringen själv som skurit ner på utbildningschanserna. Precis som Thomas Bodström skrev, eller sa, här. Därför saknas rätt kompetens, och därför tvingas Riksbanken höja räntan." (slutsats). Inom retoriken talar man om att argumenten och deras underbyggnad måste vara sannolika, möjliga eller sanna. Johan Folin i SvD sågar helt det "märkliga resonemanget" från ett politiskt perspektiv. Jag håller med, rent retoriskt.

Sedan parafraserar Sahlin Reinfeldt: "Jag har en lista här. Om det kan stanna mellan oss så ska jag berätta vad där står." Där jag stod i Tantolunden var det inte många som skrattade. Det skulle kunnat vara riktigt roligt om hon framfört frasen mer utstuderat och med mera driv. I det här fallet sänkte framförandet (actio) det skrivna ordet.

På detta följer en paradigmatisk argumentation med uppräkning av vad olika tjänster i den offentliga verksamheten kostar. Samma lista som i Almedalstalet. "Och hur vill du göra med dessa kostnader? ... Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov. Eller vill du betala dem själv, per gång eller per termin?" Rent kommunikationsteoretiskt fungerar inte skrämselpropagandan i socialdemokraternas situation. I situationer där man vill vidmakthålla en befintlig struktur kan man överväga formen, annars bör man låta bli. Däremot kommer den lilla pärlan "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" fram igen. Anledningen till att den frasen fungerar så bra är att den är så välformulerad. Den sätter sig direkt, och den andra meningens nära upprepning av den första klingar klangfullt ut i etern.

Rent generellt hamnar Sahlin i samma budskapsträsk som Olofsson och Hägglund gjorde under Almedalstalen. I Tantolunden i söndags räknade jag till 13 olika budskapsområden och ännu fler lösningar. Vi orkar inte denna informationsmängd. Mitt råd till Sahlin är renodla, skär bort och prioritera mera! Dessutom upptas en stor del av talet av påhopp på regeringen. Låt mig vara tydlig på en punkt: jag tror inte på Negative Campaigning.

Den enda gång som jag känner att hon är uppe i samma höga retoriska nivå som årets Almedalstal är när hon bestämt konstaterar att Socialdemokraterna "Aldrig någon gång, aldrig någonstans, aldrig någonsin tänker jag leda en regering som samarbetar med, eller gör sig aktivt eller passivt beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig". Här låter hon sitt energi flöda samtidigt som hon driver på bra. Sahlin blixtrar till och visar den retoriska förmåga hon faktiskt besitter. Varför orkade hon inte uppbåda detta engagemang under hela talet? Det är så här hon ska tala för att uppvigla massorna inför höstens val.

Avgår som TV4:s retoriker

2010-08-16T12:30:00.007+02:00

Med anledning av det lokalpolitiska uppdrag jag haft under den gångna mandatperioden kommer jag att avgå som TV4:s retoriker.

Inom partierna sker en förhandsröstning till val redan året innan och jag bestämde mig då för att inte längre hålla på med politik på en aktiv nivå under kommande mandatperiod. Mitt intresse för samhällsfrågor och politik är dock alltjämt starkt. I mitt liv är den politiska delen sedan länge avslutad, men tecknen på papperet betyder alltjämt samma sak. Att sitta kvar mandatperioden ut tedde sig då som rätt, men i retrospekt naturligtvis felaktigt. Jag har under våren startat ett eget företag och med två små barn att ta hand om har jag under denna hektiska tid fokuserat på annat än att officiellt avveckla mig från partiets register precis som bloggen alliansfrittsverige korrekt noterat. Jag kan inte göra annat än att beklaga detta.

Jag har självklart inga aktiva engagemang i nuvarande valrörelse. Mina analyser gör jag utifrån ett retoriskt perspektiv.

Jag tycker att det är otroligt bra att medierna numera uppmärksammar inte bara vad som sägs av våra politiker utan även hur. Jag hoppas att någon annan tar över stafettpinnen och fortsätter att visa på betydelsen av sättet som politiska budskap framförs.

Rent generellt tror jag att alla vi som på något sätt arbetar med politik, må det vara som politisk reporter i media eller en retoriker som analyserar politik, är genuint intresserade av politik. Och är man genuint intresserad av politik har man en egen politisk åsikt. Jag kan inte tala för dem, men jag lägger mina egna politiska övertygelser åt sidan när jag arbetar. Det tror jag de också gör.

Jag älskar retorik och är övertygad om att hur man säger saker och ting påverkar mottagaren av budskapet. För mig är retorik demokrati. Ju fler som lär sig verktygen desto fler kommer att våga göra sin röst hörd i samhällsdebatten och därigenom ökar graden av demokrati i vårt samhälle. Det håller bland andra Gudrun Schyman med om. Därför höll vi tillsammans ett seminarium i Almedalen i somras under etiketten "Gud så demokratiskt". Samarbetet gav mersmak och vi vill även fortsättningsvis hitta olika samarbetsformer.

Så det kan gå. Vissa kan tydligen förstå att retorik inte är politik. Eller brukar du svara på frågan Hur? på samma sätt som frågan Vad? Du kan numera se klipp från detta seminarium på Youtube.

På återseende! Och framledes fortsatt på denna blogg.

Analys Superhelgen TV4

2010-08-16T10:10:00.003+02:00

Nu kan man beskåda morgonens retoriska analys på tv4play. Vem av partiledarna gjorde bättre ifrån sig?

Politiska superhelgen Reinfeldt

2010-08-16T08:06:00.000+02:00

Denna helg kallas i medierna för den politiska superhelgen med anledning att statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledare Mona Sahlin båda framför sina sommartal. Och hur gick det då? Ja, här kommer en längre men långt ifrån fullständig analys.

Reinfeldt var riktigt bra. Han går upp på scenen med goda opinionssiffror i ryggen och ställer sig inför de sina och levererar ett brandtal. De två bärande ämnena är skatterna via jobbskatteavdraget och ansvaret för ekonomin.

Rent generellt är framförandet mycket bra. Vi ser att det ligger något slags manus på talarstolen, men det verkar vara stolpar eller liknande. Han är nämligen inte alls beroende av att följa detta. Och det märks. När man kan tala fritt ur hjärtat, eller har övat så mycket på sitt manus att man kan det utantill, ökar trovärdigheten för orden som förmedlas. Det man oftast tappar är dock stilistiska formuleringar som i sig ökar styrkan i budskapet. Och det ser vi i detta sommartal.

Moderaterna i allmänhet och Reinfeldt i synnerhet brukar uppvisa en stark dominans av logos-argumentation. Men alltsedan Almedalstalet har Reinfeldt visat att han behärskar förmågan att visa och framkalla känslor. Det är mycket fördelaktigt. Vi röstar nämligen mer efter våra känslor än efter vår upplevda nytta.

När statsministern talar om moderaternas ambition till full sysselsättning poängterar han hur han varit ute och pratat med unga arbetslösa och fortsätter sedan med att berätta deras historier och funderingar kring varför de har så svårt att få jobb idag. När man argumenterar via exempel argumenterar man paradigmatiskt, d.v.s man låter exempel (paradeigma) generaliseras till att gälla för helheten. Genom detta grepp lyckas Reinfeldt både med att väcka känslor och att bygga sitt pathos.

Reinfeldt använder annars oftast det andra sättet, entymemisk argumentation. Den utgår från generella påståenden och bygger på logisk slutledning. Dvs, man drar slutsatser ur allmänna principer.

Ett exempel på när båda dessa argumentationstekniker används är när Reinfeldt talar om ansvaret för Sveriges finanser. "Den som sköter ekonomin har säkerhetsmarginaler som andra saknar. Det är därför vi inte lovar allt till alla. /.../ Därför att den som lovar allt till alla kommer inte att hålla det löftet. Och försöker de hålla det löftet kommer de att tappa greppet om de offentliga finanserna. Vad händer i länder där man inte längre har greppet? Ja, fråga väljarna i Grekland". Först kommer några allmänna påståenden som sedan knyts ihop och slutsatsen blir att moderaterna lovar inte allt till alla för att då tappar man greppet om de offentliga finanserna. Sedan kommer en fråga. Frågor lockar aktivitet hos mottagarna som vill svara på frågan. Men det gör Reinfeldt själv. "Fråga väljarna i Grekland". Grekland tillsammans med andra uppräknade länder fungerar dels som en metonymi för andra länder som inte alls har samma stabila ekonomi som vi och dels överförs negativa känslor över det ekonomiska haveriet i Grekland till ett möjligt framtida Sverige. Denna skrämselpropaganda fungerar endast i situationer där man vill vidmakthålla en befintlig struktur. I övriga fall rekommenderar jag varmt att låta bli. Blir det för mycket slår det över, blir nivån för låg fungerar den inte heller.

Lite senare i talet nyttjar Reinfeldt ett inspel från Socialdemokraterna. "Socialdemokraterna utmanar moderaterna om vem som är bäst på att sänka skatten. Jamen, det är väl en fantastisk utmaning! Så gärna det. Gärna det. Vi ställer gärna frågan till Sveriges äldre: Vem tror ni är bäst på att föra en sådan politik? Det är moderaterna." Han bygger så bra, drivet är där, rösten spelar mellan olika tonaliteter och hela kroppen är med. Så gör han det klassiska misstaget. Han dödar poängen. Jag har sagt det förr och jag kommer att fortsätta säga det - sluta innan. Låt dina budskap monteras klart i mottagarens hjärna så blir ditt budskap dels starkare, dels lättare för mottagarna att komma ihåg.

Statsministerna avslutar sedan starkt genom att ifrågasätta oppositionens skattepolitik. Han argumenterade så här: "Varför ska ett land med god ordning i sin ekonomi med Europas starkaste finanser med snart de högsta tillväxttakten i världen (vi står med däruppe...). Varför ska vi höja skatterna för allt och alla i detta land? En tricolon med climax. Eller på svenska - tre exempel i rad med stigande betydelse från Sverige till Europa och världen. Mycket vanliga stilfigurer inom politisk retorik. Här sätter moderaterna sin betydelse för Sverige i europeiskt och globalt perspektiv för att visa på sin styrka inom området. Smart.

Allra sist nyttjar statsministern det konkretas styrka när han låter moderaternas valsedel vara en fysisk konkretisering av den förda politiken: "Det här är ansvarstagande. Det här är alliansen men också moderaterna. Det här är Anders Borg. Det är sänkt skatt för 6,1 miljoner löntagare och ålderspensionärer." Anaforen parafraseras för att inte tröttas ut. Sedan kommer motsatsförhållandet mellan alliansens och de rödgrönas politik: "Välj den här så slipper ni den här".

Tack för föreställningen statsministern.

Retoriska analyser på TV4

2010-08-13T11:49:00.004+02:00

Med anledning av politikens superhelg där Fredrik Reinfeldt (M) sommartalar på Söder under lördagseftermiddagen och Mona Sahlin gör sitt dito flankerad av andra socialdemokrater kommer jag att analysera deras tal rent retoriskt i TV4:s morgonsoffa måndag med hålltid 07.15. Välkomna att titta!

Foto: Kollage: Pontus Lundahl/Henrik Montgomery / Scanpix

Litoteser är det nya svarta

2010-08-13T09:56:00.000+02:00

Det har slagit mig under en tid nu att litoteser, eller underdrifter, är kommuniktionens nya svarta. Och detta kommer från superlativkvinnan. Jag har under hela mitt liv dragits åt ytterligheter i språket för att verkligen understryka det känslomässiga engagemanget i mina uttalanden. Måste försöka ändra på det. Jag har nämligen funnit att litoteser verkar så mycket starkare.

Första gången det uppdagades var då jag satt på seminarium på FORES och lyssnade på Andreas Bergh, nationalekonomen, när han och hans kollega Henrik Jordahl kapade oppositionens budget vid fotknölarna. Varken han eller hans kollega behövde särskilt starka ord för att med kristallklar tydlighet måla upp bilden av en underfinansierad budget. Sven Erik Östberg, som var där för att försvara de rödgröna färgerna, använde inte ett enda motargument i sakfrågan.

Andra gången var under Almedalsveckan. Magasinet Neo hade tutat ihop Johan Norberg och Maria Wetterstrand i en diskussion under rubriken "Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna" (för övrigt en antimetabole - ordvändning). Efter ett inledande publikt förmedlande av sin kärlek till Wetterstrand kläcker Norberg: "En röst på Maria Wetterstrand är ju faktiskt en röst på Miljöpartiet och det är lite besvärande." Norberg, den välkände nyliberalen, kommer nog inte rycka på axlarna om det blir en rödgrön seger i höstens val. Det kan vara så att han känner mer än att han är "orolig för vad som händer sedan" om detta skulle bli verklighet. Och litotesen gör sitt jobb.

De återhållsamma underdrifterna fungerar på samma sätt som att sluta innan - förståelsen och tolkningen är inte uttalad utan skapas i stunden av mottagarna. Underdriften driver kritiken vilket stärker argumenten.

Litotesen kan även användas avdramatiserande genom att ta udden av motståndarens argument. I slutdelen av seminariet bygger Wetterstrand ett deduktivt resonemang som Norberg trasslar in sig i. För att inte nederlaget ska bli alltför stort räddar han sig genom följande: "Jag accepterar det som en retorisk fråga som jag inte har något svar på. Grattis." Snyggt.

Litoteser kan också verka vassare än ironi. Ni vet, ironi ska man vara försiktig med. Oavsett hur du formulerar dig tar 25 procent dig på orden. Jag brukar fråga mina kunder om de har råd med det.

Om man klarar av att hålla litotesen just under gränsen för otillbörlig ironi, såsom Göran Hägglund (KD) är expert på, kan man bli riktigt rolig. Eller vad tycks om följande kommentar från Almedalstalet? "Några av er kanske minns att när vi sågs här för ett år sedan talade jag om det jag kallar för verklighetens folk. Och jag nämnde lågmält kulturvänstern i sammanhanget. Det blev en debatt som heter duga." Åtminstonde i Almedalen drog publiken på smilbanden.

Den selektiva perceptionen stärker mig i min uppfattning om att litotesen är det nya svarta. Om du själv stöter på något välformulerat får du gärna dela med dig. Jag har börjat samla.

Blixtsnabba Hägglund

2010-08-11T12:33:00.004+02:00

I dagens SvD kan man läsa en intressant artikel om politiker i de sociala medierna. Federley (C) och Hägglund (KD) intervjuas via twitter och journalisten inleder ingressen med "Snabba svar". Och snabb är han Göran Hägglund. Alltsedan Hägglund var med i politikerversionen av radioprogrammet "På minuten" inför förra valet har jag varit imponerad av hans rapphet. Så även i denna intervju. Alldeles i slutet kommer pärlan. Journalisten till politikerna:

tobias_brandel: Nyhetschefen kom precis förbi. Han vill ha en bild på er när ni twittrar till morgondagens papperstidning. Låter sig göras?

goranhagglund: Ring någon av pressisarna så kan vi nog fixa det på 1/125-dels sekund...

När metonymien får verka i humorns tecken.

Eriksson i Almedalen 2010

2010-07-16T13:40:00.000+02:00

Peter Eriksson, Miljöpartiet, avslutade Almedalsveckan detta år. Talet kan både beskådas och läsas här.

Han inleder med ett översvallande positivt exordium där superlativen flödar. Men ganska snabbt vänder attributen till att få negativ klang. Östersjön är till exempel ett "nedsmutsat och sårbart hav". Ord gör skillnad, och vilken styrka du använder sätter ramen för vilka känslor du vill uppvigla i publiken. Så synd då att Eriksson inte förmår leverera denna del av talet. Liksom Sahlin får han problem med andningen så att behov av inandning efter vart annat, vart tredje ord uppstår. När framförandet fallerar faller budskapet platt.

Jag säger inte att det är det han säger, men jag hör hur "Politik är nödvändigt" därför att vi måste "modernisera Sverige" eftersom "så mycket står på spel". Inom retoriken kallas detta för ett entymen där premissen är Modernisera Sverige! och slutsatsen enligt Erikssons resonemang blir att politik är nödvändigt.

Sedan argumenterar Eriksson både med abstrakta (det finns "hopp och potential i politiken") och konkreta ( "Vi vill bygga mer kollektivtrafik i städerna") argument. Hjärnan fungerar på så sätt att vi behöver konkreta krokar att hänga upp saker på i den del av minnet som arkiverar. Det är därför bilder och berättelser fungerar så bra för att förmedla dina åsikter. Visst var det lättare att lära sig orden för blomma och boll på det främmande språket du pluggade i tonåren än de abstrakta konjunktionerna och eller för?

Fördelningen ethos/logos/pathos i argumentationen är rätt skev. Visst är Wetterstrand i det närmaste outstanding när det gäller att bygga ethos i toppolitikens Sverige, men även Eriksson skulle tjäna på att bry sig lite mer om sin karaktär (ethos) är att nästan uteslutande bygga sin argumentaiton på logos (nytta) som i "Vi gröna vill fördubbla järnvägskapaciteten" och pathos (känslor) när han säger att "Vi är många som mår dåligt av ett samhälle där sjuka kan stå helt utan försäkring och hjälp". Den sista meningen innehåller en snygg stilfigur. "mår dåligt av" syftar på sjuk och är en refractio, en ordbetydelseförskjutning, som används rätt frekvent i politikens värld. Kom bara ihåg hur Hägglund ansåg att "Verklighetens folk skiter i dasstunnan". Även det ett refractio.

Tillbaka till Eriksson. Han gör nämligen en så snygg nivåförskjutning när han (bort)förklarar Miljöpartiets historiska kompromiss om betygen i skolan. Ett parti som så genuint avskyr betyg har tillsammans med koalitionsparterna gått med på att införa betyg i ännu lägre åldrar än dagens system. Men Eriksson är smart. Han förklarar det hela med att kalla det för en "...liten förändring. Det som kommer att förändra skolan i grunden och i det långa loppet är vårt beslut om att genomföra ett helt nytt system för mer utförliga skriftliga omdömen...". På retorikiska kalls detta för en alter. Lite senare trummar han in betydelsen av skriftliga omdömen som den stora reformen genom att säga "Jag tror att detta kan bli den viktigaste pedagogiska reformen i skolan i modern tid". Sedan bygger han på det argumentet genom att låna status från ett annat område: "Forskningen talar tydligt för det". Till sist kan han inte låta bli att ge en känga till Alliansen genom att implicit kalla deras skolpolitik för "otidsenlig och mossig". Ganska kul faktiskt.

Sedan börjar den tråkiga, tradiga, gnälliga delen av talet. Rent retoriskt förlorar alltid den som tappar humöret. Jag lägger nu till gruppen "de som gnäller". Det är så ointressant och oengagerande. Eriksson hackar och klagar på diverse ministrar som enligt hans tycke inte skött sitt jobb. Ja, ja. Dessutom försöker han sig på ett inclusio likt Ohly - dvs, han avslutar varje stycke på samma sätt för att binda ihop delarna till någon slags helhet. I Erikssons fall handlar det om den retoriska frågan "Varför?" som han efter några gånger utvecklar till att även inkludera den sågade ministerns namn. Men drivet och engagemanget saknas för att poängen ska sitta som ett smäck. Den enda lite underfundiga inclusiot är efter "Nu vill de ha fyra år till. Varför?" men han klarar inte av att använda energin i det uttrycket till att få tillräcklig skjuts till peroratiot.

Peter Eriksson arbetar i motlut och avslutet blir där efter. Kraftlöst.

Några stiliga stilfigurer
"Politik är de många människornas möjlighet." Många människornas möjlighet är en allitterativ tricolon, ett tretal där inledningsljudet låter likadant. Mmm. Stycket fortsätter med "Demokrati är inte en överhetens tvångströja för medborgarna." En intressant vald metafor vald att formuleras som ett refutatio. Varför?

Några anaforer smög sig också in. Inte konstigt, de tillhör de absoluta grundfigurerna i talskrivarens verktygslåda. "Vi som älskar livet" följdes sedan upp med "Vi kan visa". Överlag talade Peter Eriksson om "vi", till skillnad mot Reinfeldts "jag", som ger helt andra associationer.

Att förbättras
Hastigheten och uttalet. Framgent genom talet har Eriksson alldeles för låg takt, betoningarna på alltför många ord (vi lyssnare tappar då takten och följer således inte längre med), och alltför många inandningspauser. När han däremot skulle behöva paus, för att låta folk applådera, kör han på. Han punkterar ofta sina egna poänger och gör detsamma med slutet. Om Hägglund och Wetterstrand hade pseudo-exordier (falska inledningar) har Eriksson ett pseudo-peroratio (falsk avslutning) som helt tar udden av den uppdämda energin som borde forsa fram när talet väl är slut. Att tränas på.

Rekommenderar Camilla

Wetterstrand i Almedalen 2010

2010-07-15T14:55:00.014+02:00

Varsågoda, Johanna Lerströms första inlägg som gästbloggare blir den retoriska analysen av Maria Wetterstrands tal i Almedalen 2010:

Miljöpartiet hade i år den något otacksamma sista av de sju Almedagarna. Men istället för att försöka skyla över det minst sagt vikande publiktrycket och köra på som vanligt så inledde Wetterstrand med att adressera den kanske något sparsamma uppslutningen i ett slags pseudo-exordium:

”När jag spelade teater hade vi en princip om att om det var fler i publiken än på scenen så skulle vi köra föreställningen. Och jag kan räkna att ni är fler än två”.

Det är personligt, anspråkslöst och roligt. Här utnyttjar hon kairos (den aktuella och specifika situationen) på ett bra sätt. Hon sätter ord på det vi som åhörare alla mer eller mindre tänker och avdramatiserar det som skulle kunna vara spänt i situationen. Därigenom plockar hon poäng hos åhörarna och vinner välvilja på något som från början talade emot henne. Smart.

Därefter kör hon igång med det ”egentliga” exordiet. Men nog är det så att har du som talare väl har öppnat munnen så börjar talet. Så i sanningens namn utvecklar hon snarare det påbörjade exordiet i en annan riktning; nämligen fotbollens.

Det var mycket fotbollsreferenser i Almedalen det här året, måhända av förklarliga skäl. Dagen innan hade Hägglund dragit en lång och nästintill skolboksenlig allegori som kretsade kring det rödgröna laget och deras, i hans mening, skruvade vänsterpassar. Wetterstrand valde dock inte det allegoriska berättandet utan gjorde istället en paradigmatisk exemplifiering för att metaforiskt visa på att frihet, kreativitet och nytänkande är vägen till ett starkt Sverige.

Vissa allegoriska tendenser har dock smugit sig in i exemplet. För visst skulle vi kunna tolka det som att det är (mp) som åsyftas när de liksom Mild spelar fram bollen till den framrusande Brohlin/Sahlin bakom (allians-)muren. Resonemanget haltar dock lite, för borde inte Sahlin snarare återfinnas i förbundskaptenen Tommy Svenssons roll? Eller är det månne Ohly som ska ta den rollen för var återfinner vi annars honom? Eller är han avsiktligt utesluten för att Wetterstrand inte ska stöta sig med mittenväljare som inte uppskattar den rödaste delen av den rödgröna partikoalitionen? Nåväl, nog med spekulationer kring detta.

Att använda som talare använda sig av referenserna till något som åhörarna känner igen och kan relatera till är ett tacksamt grepp för att skapar igenkänning och förståelse för ett budskap. Tyvärr kanske inte den yngre delen av publiken var helt välbekant med vad som hände där på fotbollsplanen 1994. Eller tyvärr förresten, nog borde exemplet ha fungerat bättre hos de som inte riktigt känner till hur matchen avgjordes då för 16 år sedan. Det var ju nu inte så att det var den där passningen som tog hem matchen utan spelet vanns på senare straffar. Korrekt fakta är viktigt för trovärdigheten, så där får Wetterstrand bakläxa.

Redan i exordiet uppträder dessutom ett än mer påtagligt problem som Wetterstrand kom att brottas med genom hela talet: Hon verkar (märkligt nog) påtagligt nervöst. Om det beror på dålig förberedelse, svårigheter att förlika sig med manus eller något annat kan vi bara spekulera i. Att konstatera är att drar ner helhetsbetyget för vad som annars hade varit ett av Almedalens bättre tal.

Efter fotbollspassusen forsätter hon med bakgrundsteckningen (narratio) som handlade om Maldivernas president Muhammed Nasheed och hans ställningstagande och handlande i klimat- och miljöfrågan. Här gör Wetterstrand två saker. Dels konkretiserar hon allvaret i klimatfrågan på ett tydligt sätt men vad mer är, är att hon använder Mohammed Nasheed som en metafor för sig själv och Miljöpartiet. Genom kongruitet (sammankoppling och betydelseöverförelse) vill hon överföra delar av Nasheeds auktoritet och ethos på sig själv och partiet. Hennes narratio tillförs därmed en djupare betydelsedimension än det rent konkreta.

I nästa stycke handlar det om transporter och hur beroende glesbygden är av dessa. Bevismässigt bygger stycket trovärdigt Wetterstrands ethos, ingen i publiken kan tvivla på hennes kunnande och engagemang i drivmedelsfrågan.

Därefter följer ett avsnitt om krånglet i det byråkratiska Sverige. Här gör Wetterstrand flera snygga retoriska manövrar: Hon gör en tempoökning genom beskrivningen av krånglet med att få ut försäkringspengar för vård av sjukt barn för att få åhörarna att nästintill fysiskt uppleva stressen och det orimliga i förfarandet. Hon radar paradeigma (exempel) på varandra och matar på in absurdum. Här blir formen faktiskt en del av innehållet i budskapet. Rent språkligt gör hon en lite snitsig anafor när hon påstår att krånglet har smugit sig över från småföretagarna till småbarnsförädrarna och följer lite senare upp med en slags epifor:

”Misstänkliggörande bakom krångelträsket vid VAB är lika omodernt som övervakningsträsket från FRA.”

Därefter gör hon en övergång och byter spår inom familjefrågan. Här genomför hon talets första attack på Alliansen när hon går direkt på Göran Hägglund. Tre exempel får styrka tesen att det är dags att modernisera Sverige så att alla barn ska kunna leva tryggt, oavsett hur deras familjekonstellationer ser ut. Att hon använder exempel där hon har någon slags personlig relation till människorna hon pratar om stärker hennes ethos och det engagerar lyssnarna på ett helt annat sätt än vad exempelvis Björklund gjorde i sitt tal där han använde exempel som han läst om i tidningen.

Det näst sista stycket handlade om relationen mellan medborgare och myndigheter. I manus finns här en av mina favoritdelar i talet:

”Vad händer när medborgaren fallerar med att bistå myndigheten med påbjuden information? Bestraffning.
Vad händer när samhället fallerar med att leverera sina tjänster till oss? Ingenting.”

Tyvärr fallerade, den på pappret så snygga, epiforen när Wetterstrand hastade igenom och missade att betona rätt.

Wetterstrand avslutar sedan talet med några snabba och rätt roliga, men något malplacerade och tyvärr även dåligt underbyggda, attacker på Alliansen. Den avslutande uppmaningen (peroratio) hade en negativ orientering och fokuserade mer på att hålla alliansen borta från makten istället för att få väljarna att rösta på Miljöpartiet. Kanske hade det varit bättre att lämna människor med en positiv uppmaning, kanske fungerade det här sättet alldeles ypperligt. Svaret får vi om inte annat den 19 september.

Sammantaget framstod Wetterstrands tal snarare som en garant för miljöarbetet bland de rödgröna än som ett eget inlägg för att värva väljare till Miljöpartiet.

Det var tydligt att det är som en del i den rödgröna som Wetterstrand och Miljöpartiet går till val och det är en strategi som vi även såg hos de andra rödgröna partiledarna i deras tal under veckan. Mona Sahlin under sitt tal bad ju till och med språkrören tillsammans med Ohly att resa sig upp för att verkligen lyfta fram att de rödgröna går till val tillsammans med enad front.

Minnesvärda uttryck

”Centern har sitt eget sätt att se på miljöansvar. Det ska skjutas vargar för att få fler vargar. De ska harpuneras valar för att få fler valar. Det kan ju göra en lite orolig för hur de tänker sig skaffa fler väljare.”

Ett entymemiskt resonemang med två premisser där vi inte kan låta bli att fylla i den uteslutna deduktiva slutsatsen själva. Roligt, smart och svårt även för centerväljare att inte dra på munnen åt.

”Ett soldränkt paradis tänker säkert många. Tyvärr finns det risk att vi i framtiden bara kommer att tänka dränkt.”

Smart lek med orden där det initiala begreppet får en helt annan innebörd när den andra meningen bygger på. En så kallad refractio.

”Allra högst bensinpris har Holland. Jag tycker inte det verkar gå så dåligt för Holland.”

Här gör hon en snygg återkoppling till fotbollstemat och får med sig publiken i en skratt som inte bara skapar välvilja utan även får oss att undermedvetet stämma in i det resonemang som föregått poängen.

Att tänka på till nästa gång

Det Wetterstrand hade mest problem med genom talet var betoningar och eftertryck i formuleringar. Flera riktigt snygga formuleringar föll på bristfällig exekvering på plats i talarstolen. Parafrasen på TV-formatets fråga ”Vem vill bli miljonär?” (Vem vill bli visionär?) hade kunnat sitta bättre och framföras med mer eftertryck. När hon efter stycket kring Försäkringskassekrånglet lägger till att ”Förskolepersonalen nog också har bättre saker att göra” (än att attestera papper reds. anm.) men inte lägger någon kraft bakom orden så upplevs meningen snarare som en opassande digression än den kraftfulla litotes som hade kunnat samla åhörarna bakom henne i samförstånd. Bättre kan du Wetterstrand. Det har vi sett förut.

Johanna Lerström gästbloggar

2010-07-15T14:40:00.004+02:00

Låt mig börja med att presentera denna fantastiska kvinna. Hon var årskursetta vid Östra Real där hon läste Samhällsprogrammet med journalistisk inriktning, hon har läst marknadskommunikation vid Berghs School of Education och nu senast student på Reklam och PR vid Stockholms Universitet

Johanna har tidigare arbetat som projektledare och researchassistent hos Mattias Klum samt som projektledare på Bajoum Interactive.

Här på Retorikiska kommer Johanna att gästblogga om intressanta kommunikationsfenomen, men först kommer hennes analys av Maria Wetterstrands tal i Almedalen.

Välkommen Johanna!

Almedalsretorik

2010-07-12T13:21:00.006+02:00

Efter ytterst intensiv vecka som inleddes med seminarium under måndagen "Gud så demokratiskt." tillsammans med Gudrun Schyman, Lennart Koskinen och representanter från de politiska ungdomsförbunden, uppdrag för kund samt retoriska analyser för TV4 har jag nu äntligen landat hemmavid.

Framledes kommer mina längre retoriska analyser av partiledartalen att läggas upp här på bloggen. Dessutom kommer jag att lägga upp mitt seminarium med kortare retorikanalyser av ungdomsförbundarnas inlägg i debatt-tävlingen för allmän beskådan.

Utöver detta hade Koskinen och jag ett intressant samtal kring retorikens betydelse för Guds förkunnelse under lördageftermiddagen i biskopens trädgård. När tekniken står mig bi och vädret inte tynger mig alltför mycket kommer även det samtalet upp här på bloggen.

Mitt övergripande syfte att belarma bruset med denna blogg är att jag är övertygad om att retorik är en förutsättning för demokrati. Ju fler som lär sig mer om konsten att övertyga och konsten att analysera vad det egentligen är den andre säger, desto fler kommer att våga göra sin röst hörd. Därför tackar jag allra ödmjukast för all den länkkärlek jag åtnjuter! (Tack Seved, Amanda, Erik m fl!)

Välkommen tillbaka!
Hälsar Camilla

Retorikanalys TV4 Olofsson 2010

2010-07-10T17:58:00.006+02:00

Här finns klippet över min retoriska analys av Maud Olofsson i Almedalen 2010.

Retorikanalys TV4 Hägglund 2010

2010-07-10T17:40:00.008+02:00

Här kan man se min retoriska analys av Göran Hägglunds tal i Almedalen 2010. Talet var en veritabel berg-och-dalbana. Vissa delar av var helt brillianta medan andra borde ha skurits bort långt innan han gick upp på scenen.

Retorikanalys TV4 Sahlin 2010

2010-07-09T23:32:00.007+02:00

Här kan man se analysen av Mona Sahlins tal. Talet hade en makalös start men efter ungefär 20 minuter tappar hon helt styrfart. Sparsmakat med retoriska stilfigurer. En längre analys kommer snart upp på en blogg nära dig.

Retorikanalys TV4 Reinfeldt 2010

2010-07-08T08:46:00.008+02:00

Här kan du titta på retorikanalysen om Reinfeldt. En spexande, kaxig och uppsluppen Reinfeldt är vi inte vana att se. Det här var riktigt bra!

Retorikanalys TV4 Ohly 2010

2010-07-08T08:28:00.007+02:00

Här kan man titta på min retoriska analys av Lars Ohly på TV4 från Almedalen 2010. Ohly gjorde inte alls lika bra ifrån sig som han brukar och mitt omdöme blev således därefter.

Retorikanalys TV4 Björklund

2010-07-08T08:07:00.006+02:00

Här kan man beskåda gårdagens analys av Björklunds tal i Almedalen 2010. Kort så var talet mycket bra uppbyggt, med fantastiskt många figurer och begrepp att man kan undervisa med detta som grund.

Retorikiska analyser i TV4

2010-07-04T20:26:00.003+02:00

Var under eftermiddagen och la upp strategin tillsammans med redaktionen på TV4 om hur de få minutrarna jag har till mitt förfogande för att kommentera partiledarnas tal från Almedalen ska nyttjas. Nu har vi satt formen för morgonsoffeanalyserna och jag känner mig hoppfull.

Ni får väldigt gärna höra av er till mig om ni sitter och ser talen och berätta vad det är ni tycker var bra, mindre bra samt intressant att veta mer om ur ett retoriskt perspektiv! Det är nämligen för er som dessa analyser görs.

06.50. Inget annat. På TV4 direkt från S:t Hans ruin i Visby. Med start i morgon.

Mer än att bara ha tungan rätt i mun

2010-07-03T21:54:00.003+02:00

Idag publicerade Norran en artikel med ovanstående rubrik. Det är en intervju med mig inför mina åtaganden under Almedalsveckan som börjar i morgon. Tyvärr finns inte intervjun ute på nätet och jag har inte införskaffat tillåtelse att publicera artikel här. Ännu.

Poängen är i alla fall att retorik är mer än att bara försöka övertyga. Det handlar i stor utsträckning även om att kunna analysera vad talaren säger mellan raderna, vad syftet är med dennes belamrande av bruset.

Och hur stilistiskt ett tal än må vara när det gäller struktur och användande av retoriska stilfigurer handlar det till syvende og sidst om att väcka känslor hos de man vill påverka.

Nästa vecka blir spännande. Lovar att försöka delge mina retorikiska tankar även här på bloggen. I mån av tid.

Gud så demokratiskt. Debatten.

2010-07-02T07:59:00.003+02:00

Nu är det klart vilka som ställer upp för att anfalla och försvara sina färger under mitt Almedalsseminarium "Gud så demokratiskt." som jag håller tillsammans med Gudrun Schyman och Lennart Koskinen.

De rödgröna representeras av:
Hanna Cederin (Ung vänster)
Mattias Vepsä (SSU)
Jacop Dalunde (Grön ungdom)

Alliansen representeras av:
Christoffer Fagerberg (LUF)
David Högberg (KDU)
Erik Bengtzboe (MUF)
Magnus Andersson (CUF)

Varmt välkomna till S:t Hansskolans aula i Visby, måndag 5 juli mellan 9.00-10.00!

Gud så demokratiskt.

2010-06-24T12:13:00.005+02:00

På vilket sätt är retorik en förutsättning för demokrati? Och vad är retorik? Man brukar säga att PR- konsulter klär bruden och samhällskritiker klär av henne. Metaforen är uttjatad och död. Tycker vi.

Under denna timme får du verktyg att övertyga andra och insikter hur du själv låter dig övertygas. Att användas i en snar framtid. Hoppas vi. För är Sverige egentligen en öppen demokrati? Vi genomlyser myten om att alla i Sverige kan vara med och påverka.

Kom och lyssna på Gudrun Schyman (Fi), Lennart Koskinen (Biskop Visby stift) och Camilla Eriksson (Retorikiska) när de i ett rasande tempo går igenom retorikens historia samt retorikisk teori och praktik som avslutas med en debatt-tävling mellan riksdagens ungdomsförbund i två lag: Alliansen mot de Rödgröna.

Vem vinner debatten? Din röst räknas. På riktigt.

Var? När? S:t Hansskolans aula, måndag 5 juli mellan 9.00-10.00. Visby. Du kan anmäla din närvaro på FB här: http://bit.ly/aH1paQ

Varmt välkomna!

Partiledardebatt Reinfeldt

2010-06-16T14:41:00.008+02:00

Dagens maratondebatt var mycket intressant.

Statsministerns tal bygger på tre argument för varför Alliansregeingen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet är värda att bli omvalda.

Första påståendet värnar full sysselsättning, att alla får jobb efter egen förmåga. De tre bevisen som underbygger påståendet är alla av logos eller nyttans karaktär. Här radar Reinfeldt upp tre konsekvenser av regeringens politik: 1) mer lönsamt att jobba - mer än 1000 kronor mer i månaden i plånboken. 2) sänkt kostnader för att anställa och 3) arbetsstödet har gjorts om. Han lyckas även få till en minnesvärd formulering kring arbetsförmedlingen: "De har blivit vad de heter". Med lite mer knåpande hade den formuleringen verkligen kunnat lyfta en annars faktatyngd del av talet.

"Mot oss står de rödgröna". Ett refutatio i antågande, men här byter han strategi. Här blir påståendet om ideologiska skiljelinjer uppbackade av ethosbevis - karaktär och moral. "Mot en arbetslinje står en bidragslinje".

Avslutningen rundar av snyggt: "Om detta blir det strid. Om detta blir det strid i höstens val. Vi tänker ta strid för arbetslinjen". En parafras där orden upprepas och används på olika sätt med ett tricolon och ett klimax hamrar Fredrik Reinfeldt in slutsatsen som avslutas med en repetition av budskapet "Människor ska kunna få jobb efter arbetsförmåga".

Statsministerns andra argument för att bli omvald är arbetet med att fortsätta freda en ekonomi i balans. Här är bevisföringen uppdelad i tre med var sin tagen från var sin del av retorikens tårta (ethos, logos, pathos). Detta gillar jag. Det är mycket lättare att hitta anledning att hålla med om och låta sig övertygas om påståendet backas upp av olika slags bevis.

I detta stycke lyckas Reinfeldt även få till bilder av olika slag. Bilder är mycket bra att använda i alla slags framställningar för de ökar sannolikheten att lyssnarna kommer ihåg budskapet. Vad tycker ni om följande? "I nära två års tid vaknade jag närmast varje morgon till körer av rop på...", "statens hägn" och "skattebetalarnas knä". De är alla metaforer.

Dessutom letar sig ytterligare en anaforisk tricolon med klimax in: "Varenda dag, varenda vecka, varenda månad". Kraftfullt! Han hade dock med fördel kunnat nyttja kroppen bättre för att understryka och driva detta budskap.

Det sista argumentet "Vårt tredje uppdrag är välfärdskvaliteten" är dock väldigt tråkigt byggt. Vad hände? Tog orken slut? Påstående efter påstående staplas på hög, utan bevis. Visioner om vad han vill göra är visserligen klokt tänkt, men måla framtiden i färger och inte i abstrakta ord som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. Tack.

Peroratiot sammanfattar budskapet ordentligt, slänger en känga mot oppositionen och avslutar sedan statsministerns tid i talarstolen med orden "I detta viktiga vägval hoppas jag att svenska folket fattar ett klokt beslut". Det här tar jag med alla mina kunder: sluta innan. Låt mottagaren av dina ord lösa det allra sista själva. Då blir budskapet starkare och vi kommer lättare ihåg vad du sa. Vi förstår det osagda. Det kloka beslutet enligt Reinfeldt är naturligtvis? Precis. Ni fattade också.

Intellektuell härskarteknik

2010-06-11T15:53:00.005+02:00

Martin Ezpeleta har skrivit ett underbart levande inlägg om intellektuell härskarteknik som jag inte kan låta bli att läsa om och om igen. Han är inte bara rolig, utan även väldigt välformulerad. Stilnivån är hög och jag finner flera ord som jag inte stöter på dagligdags. Gillas och uppmuntras starkt från detta håll!

Han använder med bravur den retoriska stilfiguren asyndeton. Det råkar även vara en av mina personliga favoriter. Asyndeton använder inga konjunktioner, ord som binder samman meningarna. Det blir ganska raka, råa ordflöden. Prova läsa följande brottstycke och känn efter hur det känns.

"Vi står tysta. Förlamade. Svettiga. Ordlösa.
Fram till nyss har vi känt oss delaktiga, vi har varit delägare i debatten."

Jag är förtjust i formen för att man genom den styr vart betoningar och pauser ska tas. De är särskilt användbara vid talskrivning. Jämför med hur det skulle ha låtit om allt var sammanskrivet i en enda mening. Jag är även väldigt förtjust i hans metaforiska beskrivning av citat:

"Citaten är retorikens anabola steroider, fiktiva diskursiva muskler. Vi låter en beprövad och oss överordnad auktoritet göra grovjobbet och frigör oss från ansvaret att ha en egen fristående åsikt."

Allitterationen i slutet hos frigör och fristående sjunger skönt i min själ.

När det gäller citatanvändning i argumentationssammanhang argumenterar Ezpeleta att det viktiga i ett citat är inte innehållet, utan vem det är man citerar. Citat förbrukas och förlorar tyngd ju mer populära de blir. Han menar vidare att det är helt ok att hitta på egna citat och tänk på att skapa mervärde. Bra riktlinjer.

För avslöjande om hur allt detta leder till intellektuell härskarteknik hänvisar jag till hans inlägg som du hittar här. Tack Martin!

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår

2010-03-24T16:51:00.005+01:00

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Lagerkvist. Och igår sprangs det för ångestens skull, deras strupars sår, deras skri i världen på Götgatan. 209 meter. Och jag går förbi affischen som uppmärksammar mig på loppet. Där står "Ett litet skrik från en människa, ett stort vrål för mänskligheten". Det är en stilig parafrasering på det mer välkända "One small step for man, a giant leap for mankind". Som i sin tur är en mycket stilig antithesis.

Antithesis betyder "sätta-upp-mot". Stilfiguren nyttjar alltså motsatsord. Det är en enkel och mycket vanlig stilfigur som som oftast gör jobbet att skapa uppmärksamhet för ditt budskap.

För mer information om loppet, läs artikeln på Svd. Magnus Liam Karlsson har tagit bilden.

Aristoteles standardlista

2010-03-22T10:51:00.006+01:00

Det är bara att erkänna: jag gillar listor. Listor är för mig kondenserad kunskap i snabb överblickbar form. Naturligtvis behöver man oftast djupare förståelse kring på vilket sätt listorna tagits fram och hur dessa på bästa sätt kan nyttjas, men jag tänker att det inte känns fel med några listor här på Retorikiska.

Först ut är Aristoteles (384-322 f. Kr.). Han skrev samman följande standardlista att användas i samband med anfall och försvar. Dvs, som oftast i politiska sammanhang. Med tanke på att den politiska valupptakten redan inträtt tycker jag att det kan vara en passande utgångspunkt. (Tack Hanefalk, 2004 för sammanställningen).

Aristoteles standardlista

1. Det större och det mindre. Kan det som hänt inordnas i något större eller kan man anse att det inträffade kan jämföras med något mindre allvarligt?
2. Motsatser. Kan man relatera till händelsens eller sakens raka motsats?
3. Relativa begrepp. Kan man relatera det som hänt till något annat?
4. Tid. Tiden för händelsen kan påverka dess betydelse.
5. Definition. Kan du omdefiniera det som hänt?
6. Uppdelning. Kan du dela upp händelsen eller saken så att den framstår i en annan dager?
7. Induktion. Kan du utgå från händelsen eller saken och inducera dig bakåt till dess premisser och/eller förutsättningar som är den verkliga orsaken till händelsen och/eller saken?
8. Analogi. Kan du finna analogier till saken eller det som hänt?
9. Alternativa (sannolika) förklaringar. Kan du finna, eller förneka, alternativa förklaringar till saken eller det som hänt?
10. Motsägelser. Kan du finna inkonsekvenser och saker som är svårförklarliga i det som hänt?

Politisk reklam

2010-03-19T16:49:00.009+01:00

Undertecknad, en mycket politiskt intresserad kommunikatör, kan inte låta bli att förundras över hur tidigt valrörelsen gick in i ett reklamläge denna gång. Vi hade partiledardebatter i januari och nu börjar de första reklamkampanjerna synas på gator och torg. Och vi skriver mars.

Dagens retorikiska tankar kretsar kring Socialdemokraternas lokala Stockholmskampanj med Carin Jämtin. På väg till ett glas översköljdes jag av budskapen i tunnelbanan. Naturligtvis blev det ett samtalsämne. Jag kunde inte låta bli. Och personen i fråga hade också noterat dem. Kommunikationens första steg – uppmärksamhet – var därigenom nådd. Inte bara det, personen i fråga kunde också citera flera av budskapen. Låt oss hålla intelligens och specialintresse utanför det hela, min övertygelse är att det handlar om smart nyttjande av klassisk retorik.

Här är budskapen i den ordning de satts upp i tuben:

”Fler som söker jobb, eller fler jobb att söka?”, ”Sverige tjänar på att Stockholm är bäst.”, ”En öppen fritidsgård kostar pengar. En stängd kan kosta hur mycket som helst.”, ”Stockholms unga behöver bra betyg. Och fler ettor.”, ”Barn ska få välja skola, men skolan ska inte få välja barn.”

Gå nu igenom vilka av budskapen du kommer ihåg. Blunda. Tillbaka? Låt mig gissa. Du kunde lätt härröra budskapen kring skolan och jobben. Många kommer ihåg copyn för fritidsgården. Några av er klarade den med betyg och ettor och nästan ingen kom ihåg att ”Sverige tjänar på att Stockholm är bäst”. Varför? Retorik.

”Fler som söker jobb, eller fler jobb att söka?” och ”Barn ska få välja skola, men skolan ska inte få välja barn.” är båda skrivna i antimetabolens form. Mitt sällskap kunde citera dessa två. Antimetabole betyder kasta-om-mot och innebär att man kastar om orden från första delen av satsen i den andra. Andra mer kända formuleringar är "Don't ask what your country can do for you, ask what you can do for your country". Dessutom har vår hjärna en viss förkärlek för mönster. Det blir lättare att hänga upp det på de krokar som registrerar i minnets vinklar och vrår. Jag har tidigare felaktigt förväxlat denna stilfigur med kiasm. Lätt hänt. De är väldigt lika.

”En öppen fritidsgård kostar pengar. En stängd kan kosta hur mycket som helst.” Motsatsorden banar väg för den sinsemellan motstridiga beskrivningen. Och vi får en tankekullerbytta. Enantiosis. Detta mönster skapar energi och katapulterar budskapet framåt. Den stängda kostar mer. En förvåning. En paradox. Som minnet registrerar.

”Stockholms unga behöver bra betyg. Och fler ettor.” Här leker copyn med det gamla betygssystemet där en femma var bäst och en etta sämst. Men ettan står även för bostäder. Inom kommunikation brukar vi tala om associationsbredd. Och här är det brett. Förmodligen för brett, eftersom ingen jag testat den på förstår budskapet.

Sedan kommer vi till den jag inte förstår överhuvudtaget. ”Sverige tjänar på att Stockholm är bäst”. Här tror jag politruckerna drev igenom något mot reklambyråns rekommendationer. Åtminstone hoppas jag att det var så. Copyn är nämligen riktigt dålig, på många sätt och vis. Men idag är ingen dag för publika sågningar.

Talskrivarens bästa råd

2010-02-10T11:42:00.006+01:00

Vinca La Fleur från West Wing Writers gästade nyligen oss på Gullers Grupp. Vinca var talskrivare för President Clinton och delade generöst med sig av sina erfarenheter till oss. Här nedan följer hennes fem viktigaste utgångspunkter för hur man på bästa sätt når ut med sitt budskap.

Det viktigaste av allt är att du vet vem du talar till. Och anpassar ditt språk efter dem. Publiken är era idéers konsumenter, så studera dem grundligt. Och leverera sedan något som är av värde. För dem.

IKEA öppnade med dunder och brak i USA och amerikanarna strömmande in genom de nyöppnade portarna bara för att hitta sänglinne som var för små för deras sängkläder, gardiner som var för små för deras fönster och dricksglas som var för små för deras smak. Den sista gick att lösa. Amerikanarna fann lagom stora vaser.

IKEA hade glömt bort att komma ihåg att vi är alla olika. IKEA hade glömt bort att komma ihåg att sätta sina nya konsumenter under lupp. Konsekvenserna kunde varit förödande, men med snabb insikt styrdes produktionen om och anpassade produkter kom inom kort ut på marknaden.

Det andra som är värt att tänka på är att hålla det enkelt. Var konkret. Det är mycket lättare för publiken att agera i den önskvärda riktningen om de kommer ihåg vad det var du sa. Att hålla språket enkelt är skilt ifrån att lägga sig på en alltför låg kunskapsnivå. Ett sätt att kombinera dessa två riktningar är att bli specifik och gå in på detaljer. Men välj en bild som är enkel att ta till sig. Vilket av följande två exempel tycker du skulle passa bättre om du skulle tala om Sverige inför amerikaner?
Sverige är ett 410 929 km² stort land. Eller Sverige är ungefär lika stort som Californien.

”Tell stories – it is not a waste of time”. Berätta historier som din publik kan återberätta. Dessa berättelser fyller framförallt tre funktioner: 1) det förstärker din poäng, 2) det blir lättare för publiken att komma ihåg ditt budskap och 3) det är bra för dig som talare – du kan nämligen tala fritt utan manus.

Vinca pratar även om att personifiera budskapet. Människor relaterar till människor och din roll är att finna denna människa och låta henne agera språkrör för den policy, handlingsplan eller vad det nu är du vill förmedla.

När organisationer ber om ditt stöd skulle de kunna säga att ditt bidrag är en stor hjälp för de 10 miljoner barn under fem år som varje år dör av fullt botliga sjukdomar. Men det är det mycket mer effektivt att visa en bild eller en filmsnutt på en liten flicka, Anita 5 år i Indien, berätta hennes historia och säga att din donation kommer att hjälpa henne. ”Remember the power of one”.

Den sista punkten på Vinca La Fleurs dagordning är att överraska. Meningen är inte att du ska låtsas svimma och hastigt men mindre lustigt falla ned på golvet. Meningen är inte heller att du ska bära en clownkostym och dra ett dåligt skämt. Nej, överraska genom att frångå det förväntade. Kanske betyder det att du erkänner att du inte har alla svaren, eller att du visar lite sårbarhet. Detta gör att du vinner publikens förtroende. När du sedan har svar och visar dig stark kommer folk att ta dig på orden.

Till sist – sluta alltid prata innan din publik slutar att lyssna.

Ord gör skillnad - 2

2010-02-02T13:00:00.004+01:00

Vinca LaFleur från West Wing Writers gästade nyligen oss på Gullers Grupp. Vinca var talskrivare för President Clinton och hon delade generöst med sig av sina erfarenheter till oss.

Det finns sätt som är effektivare än andra. En är att göra jämförelser.

USA var för tillfället på kant med FN då de inte betalat sin utlovade del för verksamheten. Oavsett anledning nådde situationen en kulmen. Det var dags för den demokratiske presidenten att övertyga det republikanska parlamentet om att denna avgift skulle betalas in. Snarast. Nu förehöll det sig så att kostnaden överensstämde väldigt väl med kostnaden för ett enda B2-plan. Skulle parlamentet förstå storleken på avgiften? Ja. Var det en lämplig liknelse att göra vid det här tillfället? Nej. Republikanerna är mer John Wayne än moder Teresa. Sannolikheten var stor att liknelsen tänkt att hjälpa istället skulle stjälpa förslaget.

En annan är att hålla budskapet och argumenten enkla och konkreta. Tänk att det ska vara så enkelt att förstå alla delar av ditt budskap att alla förstår allt första gången du förklarar. Var konkret. Var specifik i detaljerna. Detta skapar krokar för minnet och gör det lättare för folk att komma ihåg. Prata om något på ett sådant unikt sätt att ingen annan kan beskriva det likadant. Men håll er långt borta från faktalistor. Den mänskliga hjärnan klarar av att hålla 7 +/- 2 i minnet. Välj färre i alla fall. Om det är möjligt är det mer framgångsrikt att fokusera på ett, kanske två och maximalt tre budskap. Gör det enkelt för publiken att ta till sig och låta sig övertygas.

Att hålla språket enkelt är skilt ifrån att lägga sig på en alltför låg kunskapsnivå. Ett sätt att kombinera enkelhet och konkretism är att bli specifik och gå in på detaljer. Men välj en bild som är enkel att ta till sig. Vilket av följande två exempel tycker du skulle passa bättre om du skulle tala om Sverige inför amerikaner?

Sverige är ett 410 929 km² stort land. Eller Sverige är ungefär lika stort som Californien.

Så, hur löste sig problemet med USAs skuld till FN? Man konkretiserade och förenklade miljontals dollar så att summan blev överskådlig. Argumentationen byggde på att skulden slogs ut på hela USAs befolkning och siffrorna kunde bytas ut mot en biobiljett. Skulle amerikanerna kunna säga ja till att stödja FN genom att avstå densamma? Demokraterna fick med sig republikanerna och skulden betalades.

Välj dina ord väl. Det är orden som övertygar. Eller inte.

Ord gör skillnad - 1

2010-02-01T09:39:00.006+01:00

Vinca LaFleur från West Wing Writers gästade nyligen oss på Gullers Grupp. Vinca var talskrivare för President Clinton och hon delade generöst med sig av sina erfarenheter till oss.

Det viktigaste av allt är att du vet vem du talar till. Och anpassar ditt språk efter dem. Publiken är era idéers konsumenter, så studera dem grundligt. Och leverera sedan något som är av värde. För dem.

IKEA öppnade med dunder och brak i USA och amerikanarna strömmande in genom de nyöppnade portarna bara för att hitta sänglinne som var för små för deras sängkläder, gardiner som var för små för deras fönster och dricksglas som var för små för deras smak. Den sista gick att lösa. Amerikanarna fann lagom stora vaser.

IKEA hade glömt bort att komma ihåg att vi är alla olika. IKEA hade glömt bort att komma ihåg att sätta sina nya konsumenter under lupp. Konsekvenserna kunde varit förödande, men med snabb insikt styrdes produktionen om och anpassade produkter kom inom kort ut på marknaden.

Vilka är det som ni vill ska nås av ert budskap? Uppskatta de vanliga demografiska variablerna och addera sedan den emotionella komponenten. Vad tycker din publik om er? Ert företag? Sig själva? Vad är det du behöver veta och kunna om din publik för att på bästa sätt övertyga dem?

Vinca lägger den största delen tid på att läsa in sig. Och sedan riktar hon det hon vill ha sagt så att hon talar mottagarnas språk och sätter ramen inom deras värld.

Självklarheter alltihopa kan tyckas, men tänker du på detta varje gång du öppnar munnen?

Härskarteknik 1A

2009-11-02T22:02:00.006+01:00

Har tänkt ett längre tag på att återuppta min aktivitet här på Retorikiska. Har samlat exempel att blogga om, både tidslösa och tidsbundna. De tidslösa kommer tids nog. De tidsbundna släpper jag.

Så av en slump kom jag att gå in på min analys av Lars Ohlys tal i Almedalen från i somras och såg till min stora förvåning att jag fått inte en, inte heller två utan hela tre kommentarer på detta rätt gamla inlägg. Slumpen är ingen tillfällighet (Jan Cederqvist). Det var dags att göra en Fenix.

Istället för analysera dessa inlägg hänvisar jag till Berit Ås och hennes tankar kring härskartekniker. Och tackar för energin och knuffen att börja blogga igen.

Göran Hägglund i Almedalen 2009

2009-07-14T12:14:00.006+02:00

"Tusen tack, jag heter Göran Gabrielsson och jag ska försöka underhålla er med vad som kallas för politik." Vilken retorik. Men så är jag inte heller förvånad. Detta är ändå Göran Hägglund, Kristdemokraterna, vi talar om. Mannen som före valet 2006 var den enda borgeliga representanten i radioprogrammet "På minuten" som hade en specialbesatt panel av politiker. Andra jag minns var Peter Eriksson (MP), Lars Ohly (V) och Ylva Johansson (S). Hägglund dominerade totalt. När han själv fick börja höll han sitt ämnet till gongongen ljöd. När någon av de andra började tog han snabbt över och höll ut hela vägen. När poängen sammanräknades stod Hägglund som överlägsen vinnare. Höll ut hela vägen gjorde han även i Almedalen, men ännu kan jag inte säga att han står som Almedalens vinnare i år. Men han är definitivt på topplistan av den långa listan partiledare Sverige kan visa upp. Jag gillar nämligen talare som bjuder på sig själva och som får med sig publiken även om man talar om smala ämnen. Och Göran Hägglund gillar smala ämnen.

Som vanligt tar jag inte på mig att analysera hela talet utan nöjer mig med djupdykningar som jag finner intressanta ur ett retoriskt, retorikiskt och pedagogiskt perspektiv. Håll till godo...

"På hemsidan för Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande... ...varnas för en av trafikens farligaste moment. Ett moment som orsakar väldigt mycket lidande och olycka i vårt samhälle. Här finns en tydlig parallell mellan vägtrafiken och politiken. I båda sammanhangen är ett av de farligaste momenten vänstersvängar." Det som börjar som en allegori tar sedan formen av en liknelse när Hägglund förklarar sin berättelse. Det var synd, för bilden hade som oftast tjänat på att inte förklaras. "Men NTF kan ge råd. Att ge tydliga tecken god tid inför vänstersvängar gör att både medtrafikanter och väljare kan undvika olyckshändelser." Bra. Men ordet väljare hade med fördel kunnat uteslutas. "... De planerar en rejäl vänstersväng. Att bekostas av välfärd och välstånd". Allitterationen skapar väldigt välformulerat en känsla av omtanke om medborgarnas väl. "Det är ännu oklart vem det är som ska hålla i ratten, vem det är som ska läsa kartan och vem det är som hamnar i baksätet." Bra. Här får publikens associationer flyga fritt och forma funderingar kring den otydlighet som Göran vill förmedla. "... Jag gissar också att en och annan känner åtminstone ett uns av oro över att ta plats när de tänkta förarna orienterar väl så mycket genom backspegeln som genom framrutan. Och ur bilradion strömmar Highway to Hell. Det där sista var en väldigt billig poäng. Jag erkänner det. Men jag kunde inte låta bli." Bilden byggs på och ut och avslutas med ett starkt känslomässigt ställningstagande. Härligt. Vi behöver mer känslor i politiken. Och hans direkta avbön bygger ethos både inom och utom målgruppen. Inget som finns med i utskriften av talet och om det fanns i Hägglunds original så tar jag av mig hatten. Ett skarpt sätt att ta udden av påhoppet.

Så byts den glada tonen raskt mot den inkännande, seriösa. "Vänner, ofriheten visar sitt fasansfulla ansikte i många skepnader runt om vår jord. Det visar sig hos den mamma som ser sitt barn dö i brist på rent vatten. Det visar sig hos den pappa som... Det visar sig hos flickan som... Det visar sig hos pojken som... Och nu senast har ofrihetens ansikte blivit synligt hos dem... Vi sak se ofrihetens ansikte i alla dess skepnader, var det än må visa sig. Och inte vila förrän det slår ned sin blick i marken. För att aldrig lyfta den igen." När den abstrakta ofriheten konkretiseras och får ett fasansfullt ansikte använder Hägglund en metafor. Även Hägglund använder många anaforer (på varandra följande meningar börjar på samma sätt) men inte så att det stör. Jag uppskattar särskilt hur han konkretiserar många abstrakta påståenden genomgående under sitt tal. Precis som i ovan citerade text, även om jag valde att inte skriva ut dem alla.

En annan vanlig stilfigur är epiforen, där meningarna eller fraser avslutas på samma sätt. Hägglund gör det snyggt i följande textelement: "Det är viktigt att förklara att om vem som helst, när som helst, får ladda ned vad som helst utan att betala en krona, då försvinner förutsättningarna för att kulturen ska frodas."

"För utredaren blir beskattningsperspektivet viktigare än uppskattningsperspektivet." Ja, ännu en stilig stilfigur. Och vanlig. Och enkel. Assonans. Och jag uppmärksammar det för den finurliga vändningen och den energi som detta ger.

"Eller där förnumstiga räknenissar på socialdemokratiska partikanslier råder husägare att belåna huset för att betala skatten. En sak vet vi; högskatteexpressen X2010 rusar vidare." Förnumstiga räknenissar konstituerar definitivt ett förlöjligande av staben på oppositionspartiets partikansli. När man nyttjar lustigheter för att skapa en avog inställning till något eller någon kallas det på retorikiska för en diasyrmus. I politik är det relativt vanligt. Det finns fler exempel i detta tal: "Att kulturutredningen exempelvis inte vill nämna ordet kvalitet verkar väcka lika mycket känslor som en ljummen cappuccino." eller "Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet..."

"Och vem skulle våga ställa en tändsticksask och en dunk bensin hos en pyroman? Vem vågar ge skatteinstrumentet till Lars Ohly?" Återigen en metafor som är stark och nästan bryter decorum. Och återigen känner Hägglund behovet av att förklara metaforen så att den tappar i associationsbredd. Inte lika stark. Inte lika effektiv.

"Kommer ni ihåg missbruket av utnämningsmakten? Poster och positioner besattes av partister och proselyter." De valda tecknen börjar på samma konsonant (allitteration), de innehåller lika bokstäver och ger således samma ljudupplevelser även om de inte rimmar (assonans), de slutar alla på samma sätt (epifor). Vi har därigenom ännu en symplokhe i årets Almedalsretorik.

"Sedan 1994 blev Sverige en allt tätare och mörkare rödgrön snårskog. En ofrihetens snårskog. Sverige växte igen. Öppningarna krympte. Sikten blev mindre." Här bygger Kristdemokraternas ledare ut en vanlig metafor, den om växtligheten runt omkring oss, och låter den beskriva det historiskt politiska läget i Sverige. Själv läser jag in årtalet som en parafras till Orwells "1984" och får rysningar. Mycket effektivt oavsett avsedd tolkning.

"Mina Vänner, till sist. Vi befriar Sverige. Steg för steg. Vi är på väg ut ur den rödgröna snårskogen. Vi hugger oss ut. För vi ska ut till det fria, det vackra Sverige vi vill ha. Vi ska ta oss ut till ängarna, och förstås, till vattnet. Vi hugger oss till friheten, till glädjen och gemenskapen." Här övergår den så omsorgsfullt uppbyggda allegorin till att räkna upp alla de visioner som Kristdemokraterna står för. Sedan går talet tillbaka till bilden: "... 2004 bildades en allians för att ta oss alla dit. Vi har långt kvar, det vet vi. Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur. Men svenska folket beslöt en gång för tre år sedan att påbörja den färden, och jag vet att vi kommer att fortsätta den tillsammans. Tack för att ni har lyssnat." Allegorin återkommer. Det är vi som färdas tillsammans, och vi uppmanas att fortsätta den färden tillsammans. Allegorin knyter ihop säcken på en förtjänstfullt sätt. Som den oftast gör. Tack för i år Hägglund.

Mona Sahlin i Almedalen 2009

2009-07-13T17:18:00.004+02:00

Socialdemokraternas Mona Sahlin höll sitt tal i Almedalen för "bara tredje gången".

Egentligen inleder dock inte Mona själv. Det låter hon Marit Bergman göra. Där alla andra partier valt relativt okända musiker som värmer upp publiken inför partiledartalet tar Socialdemokraterna i ordentligt. Och annonserar om det. Som alltid när man använder auktoriteter på området förväntar man sig att delar av statusen ska transfereras mellan objekten. I det här fallet handlar det om Bergmans popularitet. Bryggan dem emellan blir väldigt snygg. Marit inleder sista låten med att säga: "Den här låten skrev jag egentligen till min biologiska syster. Men idag är den tillägnad min själsliga syster - Mona Sahlin." Refrängen lyder: "I will always be your soldier. I will be marching by your side". Mona får det tacksamma upplägget att börja sitt tal med att "...tacka Marit. Tänk att ha en så'n soldat i vår armé". Byten mellan scenframträdande är betydligt viktigare för helhetskänslan än vad de flesta förstår. Och vilken poäng Mona fick till! Symboliken mellan en armé och ett politiskt parti är mycket bred för tolkning, och för att få uppmärksamhet är breda tolkningar alltid bra. I detta fall kan man dock göra både positiva och negativa uttydningar vilket inte direkt gynnar Socialdemokraterna i alla lägen. Nåväl.

Rent strukturellt är anaforen en av de enklare men samtidigt starkare stilfigurerna på retorikmarknaden. Liksom i Maud Olofssons tal överutnyttjas den å det grövsta. Jag tröttnar och slutar lyssna. Men rätt som det är har något annat gömt sig under anaforens inledande fras: "... där arbetslinjen inte är en bidragslinje utan en utvecklingslinje". Här har vi att göra med en skön, rytmisk, upprepad och utvecklad assonans där linjen driver argumentationen framåt.

Lite senare i samma anaforträsk: "...där människor vågar satsa på företagande och företagarna vågar satsa på sin personal." Denna brutna och ofullständiga kiasm (korsställning) med en paragoge (ordet företag är nyttjat två gånger med olika ändelser) övergår snabbt till en incrementum (stegring) där den ena meningen bygger grunden och kraften för nästa som sprakar iväg upp mot ett klimax: "Vi måste helt enkelt investera i varandra, vi måste förstå i Sverige att vi är varandras utveckling. Att det är människor i utveckling som också skapar nationens utveckling." Och poängen har befästs genom de föregående påståendena.

"Det pågår också en smygande skattereform i vårt land". Semiotiken och retoriken går ofta in i varandra. Detta är ett sådant tillfälle. Valet av ordet/tecknet smygande i föregående citat är mycket medvetet. Meningen ska tolkas som att detta är något negativt, utan att Sahlin säger det rakt ut. Det gäller att vara uppmärksam på vilka ord man väljer att nyttja, och vilka ord andra utnyttjar, för att på bästa sätt prångla ut sitt budskap.

I delen där Sahlin talar om"större klyftor mellan fattig och rik", för övrigt en vanligt förekommande metafor, levererar hon följande strof: "Utbildningsmöjligheterna blir färre och utslagningen blir värre". Allitterationen och assonansen mellan ut-bildning och ut-slagning smyckar de två ihopbundna fraserna och markerar för publiken att de hör ihop. Dessutom nyttjar hon rimmet och den exakta ordföljelsen när båda "blir färre/värre". Ett enkelt publikfrieri.

Sahlin har några störande talmoment som hon bör arbeta bort. Ett är problemen med att tonen går upp, men varken tillräckligt för att på franskt manér bilda en fråga eller för att vi ska uppfatta det som en kraftbetoning av ordet. Det blir bara fel. Och störande. Kanske är det det som retar upp folk i publiken, att hon talar till dem som om hon vore deras överordnade med ett lätt ironiskt tilltal. Det är inte hennes enda talarproblem. Ett annat är att hon inte låter publiken få veta när det är dags att skratta eller när det är dags att applådera. Och när publiken gör det i alla fall ger hon dem inte tiden att genom sina reaktioner förstärka det hon nyss sa. Av en sådan erfaren talare som Mona Sahlin är det inte bara onödigt, det är direkt inkompetent. Pauser är ett mycket starkt och kraftfullt retorikiskt verktyg att användas. Oftare än du tror.

Ett exempel på paus som uteblev är när hon drar den redan begagnade historien om Reinfeldts längtan efter Persson: "Fredrik Reinfeldt sa för inte så länge sedan att han längtar efter Göran Persson. Slut citat. Ja när Person och jag och flera av oss som är här idag regerade då hade vi starka finanser, vi hade stigande sysselsättning. Jag kan förstå att han kan längta tillbaka till det. Men, vad säger det om en statsminister som står och låtsas att han längtar efter sin föregångare? Jag kan berätta att om jag får förtroendet att bli statsminister efter valet nästa år så kommer jag inte att längta efter Fredrik Reinfeldt". Ännu en sarkasm levererad. Publiken börjar skratta men Mona vill avbryta och gör så. "Ja, hmm, ja, ää, jag (och nu tystnar publiken och Mona får fart igen) jag kommer inte att längta efter Maud Olofsson heller". Sahlin är för långsam och för otålig på samma gång. Ta pausen. Låt folket skratta och applådera. Och leverera sedan nästa poäng. Rappt.

"Jag hörde på Ekot igår och då hörde jag att Maud Olofsson påstod i sitt tal här igår att jag skulle slå igen dörrar för kvinnors möjligheter att tjäna pengar. Och att Maud Olofsson hade satt foten emellan för att förhindra detta.""...Om vi vinner valet kommer jag att stampa bort Maud Olofssons fot i dörren och istället öppna dörr efter dörr..." Det här är Sahlin bra på, att vända det en motståndare sagt och göra dels en komisk poäng och dels en politisk poäng som går hem. Här är Socialdemokraternas ledare Sverigebäst.

I slutet av hennes tal citerar Sahlin en annan välkänd artist som stödjer Socialdemokratin, närmare bestämt Rickard Wolff: "Ett år, 3 mån och 18 dagar kvar tills vi kan få en rödgrön regering". Och Mona stakar sig på begreppet "rödgrön". Freudianskt? "Nu hjälps vi åt. Nu ger vi järnet. Tack för att ni lyssnade". I ett jämnt flöde. Med ett jämnt tryck på meningarna. Ack Mona. En god retoriker vet hur man betonar för att få ut mesta möjliga av sitt tal. Där har du en bit kvar.

Maud i Almedalen 2009

2009-07-09T22:49:00.003+02:00

För sjunde gången höll Maud Olofsson Centerpartiets tal i Almedalen under politikerveckan. Här kommer några brottstycken ur det närmare 41 minuter långa talet.

En bit in kommer följande sekvens: ”Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen slänger igen, bildligt talat, dörr efter dörr i jämställdhetens korridor: Du får inte tjäna pengar – SLAM, Du får inte starta företag – SLAM, Du får inte göra karriär – SLAM. Låt mig vara tydligt med en sak. Jag tänker sätta min fot emellan. Jag tänker se till att de inte stänger dörrarna för kvinnors frihet.” Denna del är bra på flera olika sätt. Metaforen med dörrarna är välkänd och väldigt konkret utförd av Olofsson. Med metaforens hjälp skapas det bilder i publikens huvuden. Bilder skapar större och starkare associationsnätverk i hjärnan och leder följdaktligen till att vi lättare minns något. Sedan gör Maud något väldigt smart, hon talar i tre (trikolon), de tre satserna börjar på samma sätt (anafor): ”Du får inte...”, de slutar på samma sätt (epifor): ”SLAM” och därigenom har vi stilfiguren symplokhe (anafor + epifor). Genom att använda ett ord som är ljudhärmande (onomatopopeia): ”SLAM” triggas ytterligare associationer och delar av minnet som arkiverar. ”Låt mig vara tydlig med en sak.” här understryker och betonar hon sin poäng i förväg. Koden gör att vi nu lyssnar extra noga: ”Jag tänker sätta min fot emellan”. Metaforen är klockren. Vi förstår utan att hon egentligen behöver förtydliga vilken roll hon har för avsikt att spela i denna fråga. Men för att säkerställa vår tolkning och generalisera utifrån de tre specifika exempel hon gett fäller Olofsson slutklämmen: ”Jag tänker se till att de inte stänger dörrarna för kvinnors frihet”.

Anaforer är effektiva och kraftsamlande. Om de nyttjas rätt blir de till slut uppviglande. Men Maud använder dem alldeles för ofta. Här kommer några exempel, i ärlighetens namn orkade jag inte registrera alla. I inledningen ”Vems tankar, vems drömmar ,vems erfarenheter?”. Ganska oskyldigt, men sedan byggs de ut: ”SÅ övertygad, SÅ många fler kvinnor” upprepas två gånger liksom frasen ”Även kvinnor vill ha”. Längre in i talet konstaterar hon följande om den samlade vänstern: ”De säger nej till” minst fyra gånger, ”Kanske är det så” tre gånger, ”När vi... ser solen/känner den här ljuva värmen/ser grönskan” tre gånger. Låt mig ge en uppmaning till Olofssons talskrivare: lär dig fler retoriska stilfigurer.

En liten men stark stilfigur är när hon påstår att vänstern vill "styra och ställa". Allitterationen med samma ljud i början av båda orden, som hon strax därefter upprepar, klingar klangfullt.

Olofsson och hennes talskrivare (varför hymla om saken) är duktiga på att använda fakta och exempel. När hon talar om ungdomsarbetslösheten radar hon upp en lång rad fakta som visar på regeringens aktiva politik på området. Här bygger hon sitt logos mycket bra. Exempel kan styrka logos, men fungerar även utmärkt för att komma åt de betydligt svårare ethos-poängerna. Ett snyggt exempel är när hon säger ”Hemma i Umeå har jag ett gäng killar som exporterar trumljud”. Här vinner hon retoriska stilpoäng på bred front. Hon visar på sitt ursprung skilt från hufvudstaden vilket ger en folklig känsla och igenkänning. Vi får tydligt erfara hennes dialekt när hon inte uttalar å:et i Umeå (för det gör inte vi norrlänningar) och poängen med exemplet förvånar oss vilket ger uppmärksamhet.

”Sen har jag noterat en intressant sak. I förra valrörelsen 2006 så kommer ni ihåg att Centerpartiet kämpade väldigt hårt för att ungdomarna skulle få jobb. Ni kanske kommer ihåg det här med... (hon ger några politiska exempel) … och vi blev SÅ kritiserade. Men kära vänner, SOM av en slump har intresset ökat. (skratt från publiken). (Hon pekar ut vänsterpartierna). … Och nu kämpar man mot ungdomsarbetslösheten, HÖR och HÄPNA. Men jag har roat mig med att granska litegrann vad det är dom säger. De säger: nej till att förändra LAS, nej till lägre ingångslöner, nej till säsongsanställningar. … Har man ingenting förstått? Har man ingenting sett...? ...Om man inte inser att man måste ändra på någonting av det gamla för att bygga det nya (husmetafor) ja, då hör man också forntiden till.” Ironi ska man vara försiktig med. Oavsett hur du formulerar dig tar 25 procent dig på orden. Har du råd att förlora dem? Uppenbarligen tyckte Maud det, för hon levererar nästan drypande sarkasmer och fullkomliga litoteser (underdrifter) genom hela denna del av talet. Hennes publik hör henne och visar med sina skratt att de är med på tåget. Hennes betoningar och tonläge hjälper naturligtvis till. Här nyttjar hon effektivt sitt pathos för att förmedla budskapet. De retoriska frågorna besvaras naturligtvis med ett rungande nej inne i (den borgeliga) publikens huvuden och därigenom förstärker de själva Centerns budskap. Smart. Ett litet publiksmicker smyger sig in i de inledande fraserna. På retorikiska kallas det för comprobatio. Sedan går det alltid bra inom politikens värld att ge motståndarna en rejäl känga på slutet. Det är dock inget jag skulle rekommendera inom andra sektorer. En illvillig jurist skulle säkert kunna argumentera för förtal...

Avslutningen på talet är riktigt bra, ur ett retoriskt perspektiv. Maud berättar en historia från ett möte med sin son där hon argumenterar för den höjda koldioxidskatten hon just varit med att besluta om. ”Och då sa jag så här: När du får barn då vill jag kunna se dem i ögonen och säga att: ”vet du, din farmor visste vad som var på gång. Din farmor såg att klimathotet var verkligt. Och din farmor var modig nog att göra någonting åt det.” Det är det vi ska göra allihop. Det kanske inte är för oss själva. Men det ÄR för våra barn och barnbarn vi ska vara modiga och visa vägen." Känner ni nu igen några av hennes favoritstilfigurer? Jajamensan, både anaforen och trikolon är med. Men, hon talar till barnbarn som ännu inte finns. Detta faller inte under stilfiguren prosopopeia, dvs att lägga ord i mun på någon eller något dött ting, men jag hittar inte korrekt figur. Återkommer om jag stöter på den. Hjälp emottages tacksamt.

”TACK för att ni har lyssnat ikväll.” Tack själv Maud Olofsson. Och tack ni som läst min analys.

Ohly i Almedalen 2009

2009-07-08T17:09:00.007+02:00

”Mötesdeltagare, vänner, samhällsomstörtare” Så började Lars Ohly sitt tal i Almedalen, Visby 2009. han slår an tonen direkt. Ett suggesterande tretal avslutas med en oväntad komponent. Och publiken lyssnar spänt. Vad händer här? Jag skulle kunna argumentera för att den inledande ordhopningen är menad att fungera som en enumeration, dvs för att livfullt åskådliggöra och öka intensiteten i budskapet. ”Mötesdeltagare” är relativt neutralt, vilket övergår till ”vänner” som är mycket mer känslomässigt intimt för att slutligen bli ”samhällsomstörtare” = en känsloexplosion.

För att ett tal ska få kraft behövs en motståndare, en antites. I detta fall handlar det naturligtvis om den sittande regeringen i allmänhet och Reinfeldt och Borg i synnerhet. För att inte verka tjatig använder Ohly många omskrivningar för Alliansregeringen. Det har även ett annat syfte. Att reducera den 22 personer starka regeringen till två. Två kan lättare ha fel än 22, eller hur? Vi får höra ”Regeringen Reinfeldt” och ”Borg och Reinfeldt”. Båda dessa epitet fungerar som metonymier och perifraser (omskrivande beteckningar).

Nästa del i talet handlar om bostäder och verkar vara den del där Lars har jobbat mest med språket: ”Om fler ska få tak över huvudet måste fler tak byggas”. Det är inte en ren antimetabole (korsställning) men nära på. En annan retoriker skrev att om Ohly hade tänkt ett steg till hade han formulerat meningen ”Om fler ska få tak över huvudet måste över huvudtaget fler tak byggas”. Ser ni skillnaden? Känner ni skillnaden? Precis. Omskrivningen med upprepningen ger en extra skjuts åt budskapet och gör så att det lättare fastnar hos dig.

”Fredrik Reinfeldt har sagt: Politiken har bara en marginell påverkan. Han har sagt: Det är en sådan global kris att vad vi gör spelar liten roll. Men min fråga är: Varför ska man rösta på någon som inte tror på möjligheten med politik? Varför ska man rösta på någon som säger att de inte kan använda politiska verktyg för förändring? Varför ska man rösta på någon som inte ser politikens möjligheter?” Här har Ohly lyckats trycka in ett flertal retoriska stilfigurer. Först och främst ”FR har sagt/han har sagt” som Ohly sedan möter med ”Jag säger” binder på ett snyggt sätt ihop denna delen av talet. Denna stilfigurs namn undflyr just nu min trötta hjärna, men ni förstår principen, eller hur? Sedan har vi tre anaforer staplade på varandra (”Varför ska man rösta på någon”), där tretalet som vanligt är energigivande enligt retoriken. Egentligen säger alla tre meningar samma sak. Observera att den första och den sista meningen är i det närmaste identiska. Här handlar det om stilfiguren hopning som är accentuerad till en parallellism, dvs allteftersom förstärks uttrycket där helhetens upprepning skapar kraft. Talet fortsätter med: ”Jag säger: Det finns inget skäl att rösta på en sån, så gör inte det”. Den sista bisatsen ”så gör inte det” borde ha utelämnats. Publiken hade själva dragit den slutsatsen om inte Ohly levererat på silverfat. Därmed tappade han individernas egna associationskraft som påverkansmedel. Klantigt. Han borde vetat bättre.

”Vi har genomgått perioder av avreglering, utförsäljning och privatiseringar”. Varför radar han upp tre synonyma begrepp? Ser han inte synonymiteten? Jodå, det är ingen slump. Att upprepa betydelsen genom att addera en synonym kallas för en pleonasm. Synonymerna tillför ingen förståelse, de är bara där för att förstärka och hamra in budskapet. Här skulle jag kunna motivera uttrycket ”dubbel pleonasm” om det existerade utanför min egen begreppsvärld. Frågan jag ställer mig är om kraften av tretalet är starkare än kraften av en ren pleonasm. Vad tycker ni?

Ohly drar sedan till med ännu en konsekvensbeskrivning: ”Och det har lett till att vi har fått svårare att se till att alla haft en bra välfärd. Vi har haft svårare att garantera en välfärd för alla”. Och han gör det igen. Upprepar närmast identiska ord fast en annan ordningsföljd. Repetition krävs för att budskap ska gå in men vi i publiken gillar inte att alltid få exakt samma mening upprepad. Därav behovet av parafraser.

Som peroratio (talets manande avslutning) gör Ohly bort sig totalt. Han försöker uppvigla publikens kampanda genom manande fraser: ”...som säger NOG NU med marknadsliberalism och marknadstänkande. NOG NU med marknadens diktat”. Och efter ett kortare stycke med frierier om en öppnare politisk process kommer slutorden: ”Kom med och delta i det förändringsarbetet. Vad kan vara roligare eller viktigare?”. Rent retorikiskt slarvar han i onödan då han inte bryter sönder den sista frågan i två: Vad kan vara roligare? Vad kan vara viktigare? Men det allvarliga är att han slutar med en retorisk fråga. Som inkluderar ett aktivt engagemang från den under talet mycket passiva publiken. Det blir totalkrock. Och talet, som hela tiden haft svårt att lyfta, faller helt platt till marken. Dör. Fullständigt. Sorti Ohly.

På spaning efter den retoriska stilfigur som flytt

2009-07-07T16:49:00.002+02:00

När jag gick i gymnasiet stötte jag för första gången på frasen ”Att göra två flugor på smällen”. Jag skrattade så jag grät. Tokroligt tyckte jag att det var. Föreläsaren sa ju fel. Efter skrattsalvorna förklarade hon lugnt att det var ett medvetet misstag för att locka oss till skratt. Hon menade på att om du kan få publiken att skratta med dig har de mycket svårare i ett senare läge att skratta åt dig. Den kunskapen nyttjar jag än idag när jag talar. Jag kommer inte längre ihåg vad denna kvinna hette, men jag har under årens lopp stött på fler felsägningar, både medvetna och omedvetna.

Petra Medes parlamentariker har devisen ”Att synas utan att verka”. För er som inte är invigda är det en viss framstående familj som står för det motsatta.

En man som jag stöter på lite då och då levererar alltid nya versioner av ordspråk och andra vanligt förekommande fraser. Mina favoriter är: ”Som man sår får man ligga” och ”Han känner sig inmålad i väggen”.

Sanna Rayman fällde följande kommentar på twitter för ett tag sedan: ”Nån på FB utmanar mig att ta quizzet "Vilken orienterare är du?" Tänker jag göra testet? Tja... Skiter björnar på vattenklosett?”

När jag kom i retoriskt samspråk med min läkare visade det sig att han var en källa att ösa ur. Under tiden för hans läkarstudier arbetade han på kollo under somrarna och barnen där spottade med lätthet ur sig än det ena ordspråket efter det andra. Det var bara det att de inte riktigt hade kläm på tecknen och istället blev det: ”Det blev inget arbete i verkstaden idag”, ”I medvind lyfter draken” och ”Då blir det en annan ko i skällan”.

En annan man utbrast uppgivet efter en långdragen förhandling som delvis gått i stå: ”Frågan är om inte berget kan komma till Mohammed ibland”. Alla blev helt tysta. Och sedan bröts dödläget.

Min syster brukar försöka peppa mig med frasen ”Efter solsken kommer regn” och ser så glad ut att jag inte kan låta bli att skratta. Fastän det blev helt fel. Igen. Min syster är nämligen känd för denna retoriska stilfigur, dvs att omformulera vedertagna uttryck.

På retorikiska kallas det för noëma, att göra en sentensanspelning – en omformulering av ett känt talesätt eller ordspråk. När du nyttjar denna stilfigur i ditt språk bryter du förväntningarna på kommunikationen. Det sticker till. Folk stannar upp i tankeflödet och budskapet får en plötslig energiinjektion. Men det gäller att inte överutnyttja stilfiguren. Lagom är som oftast bäst.

Har du ett kanske ett noëma att bjuda på? Dela gärna med dig i sådana fall. Jag har börjat samla...

Kände ni för övrigt igen titeln på detta blogginlägg? Det är en omskrivning av Marcel Prousts titel ”På spaning efter den tid som flytt”. Och ja, jag tycker om att vara konsekvent. Rent retoriskt är det en vinnande formel.

I vändningen skapas energin

2009-05-28T22:43:00.006+02:00

Det är det oväntade som får en att haja till. Det oväntade som utlöser känslor. Oväntade ord och vändningar som lockar till skratt eller fullkomlig förfäran.

Mats Wallin höll ett seminarium för MIS om "Konsten att se stjärnan i varje medarbetare". Det var ett mycket inspirerande seminarium på många olika sätt. Hans långa erfarenhet och vilja att förändra har genom årens lopp gjort att han hamnat i många speciella situationer. Frikostigt delar han med sig av både lycka och sorg.

Mats Wallin talar mycket mjukt, och ganska långsamt. Lägg därtill en samtalston på röststyrkan. Och minimalt med rörelser, utan att på något sätt verka stel. Tänk en mysmorfar som läser saga för sina barnbarn. Hans ordval är avvägda och superlativen lyser med sin frånvaro. Ändå fylls vi av energi, inspiration och skratt. För man skrattar ofta när Wallin talar.

Kontrasten mellan hans framförande i röst och hållning och de ord som faktiskt undslipper hans läppar är nämligen ofta långt ifrån det förväntade.

Ett exempel på hur Wallin använder tvärt-om greppet är när han säger "Jag börjar bli till åren och tänker trappa ned - till heltid". Ett annat är när han säger "Jag tänker inte gå i pension direkt, utan trappa ned, se'n ska jag bli ski-bum".

Det Wallin gör kräver alltså inget agerande. Kräver inte att du intar scenen med intensiv närvaro och mycket snack med starkt driv. Inte heller kräver det uttänkta, invecklade skämt. Bara låt publiken tro att du är på väg i en riktning. Och byt. Snabbt.

Att få sin publik att skratta med sig är en formidabel förmåga för att övertyga och påverka. Jag ser fram emot fler som vågar. För i vändningarna skapas energin. Och det är energin som vi i publiken tar med oss.

Klasskillnad - javisst! Men på var sin ände på skalan...

2009-05-25T22:42:00.006+02:00

Socialdemokraterna och Moderaterna är väldigt gynnade som partier i svensk media. Sällan ser vi debatter där företrädare från andra partier ställs mot varandra på samma sätt som just dessa två. Det finns naturligtvis en anledning till detta - tillsammans representerar de en klar majoritet av svenskarna.

Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) har väldigt olika debattstilar. Det gör deras tid i rutan i söndagens Agenda mycket intressant. Vi ser en kandidat som inte jobbat en dag i Europaparlamentet och en som spenderat de senaste fem åren med att aktivt driva sin politik. Skillnaden blir glasklar redan vid första frågan.

Ulvskog bryter snabbt tystnaden och levererar ett väl avvägt och genomtänkt svar. Dvs, pausen efter frågan blev lite väl kort och svaret känns inövat. Visst är det så att en god retoriker alltid är väl förberedd. Men anledningen till detta är att leveransen ska uppfattas som spontan. Hur svarade hon då? Med logos. Fakta och en beskrivning som dock hade en liten metafor: "vi står i var sin ände av en skala".

Hökmark visar direkt vem det är som har egen erfarenhet av arbetet i Bryssel. Han börjar med ett concessio, fortsätter sedan med att poängtera poängen och använder mycket väl avvägda pauser för att sedan avsluta med flera konkretiserande exempel. Bravo. Poäng Hökmark.

Ulvskog: "När jag har tittat på hur det ser ut i praktiken". Poäng Hökmark.

Ulvskog: "Vi som är i minoritet, vi som är i opposition, ska vi låta högerpolitiken slå igenom rakt över eller ska vi kompromissa oss fram till någonting som ger oss en liten, liten tumme på vanten även om vi missar det som är hela vår vision?". Här lyckas Marita med att gå från att vara Sveriges största parti till att spela rollen som underdog med en enda, om ändock väldigt lång, mening. Genom att nyttja metaforen om vanten målas en bild upp i oss tittares huvuden och vi ser hur liten del av det hela som blir socialdemokratisk. Enligt Marita. Detta budskap förstärks ytterligare av att hon med sin tumme och pekfinger rent fysiskt visar på en kort distans. Dvs, en visuell metafor för en liten del. Hon avslutar inlägget med en retorisk fråga. Som vi besvarar mentalt. Fenomenalt. Poäng Ulvskog.

Programledaren ställer frågan om det blir fler jobb genom att rösta på Moderaterna. Hökmark börjar direkt räkna upp ett flertal fakta, säkert mycket bra anledningar till att jobben blir fler, men ni fattar - han fastnar i logosträsket. Dvs, han rabblar snabbt upp alltför många faktaargument för sin sak. Vi lyssnare kommer kanske ihåg det första och ett till men sedan blev orden för många och minneskrokarna för få. Visserligen fortsätter han att bygga sitt ethos som han inledningsvis gjorde så bra genom sina konkretiseringar, men han glömmer känslorna. Det gör inte Ulvskog.

"...Gunnar Hökmark han röstar alltid, vare sig det gäller kemikalieindustrin eller fackliga rättigheter mot löntagarnas och människornas bästa. Han röstar alltid för storkapitalet". Tonen som bär fram orden är beklagande och varmt emotionell. Och så fick hon in klassretoriken. Igen. Som hon alltid får. Dessutom accentuerar och interpunkterar hon sitt budskap med en perfekt tajmad handrörelse som liksom svingar, svungar, driver hennes ord framåt och fyller dem med energi. Poäng Ulvskog.

"Låt mig få säga en annan sak. Marita Ulvskog, om man har utgångspunkten att andras olika uppfattningar beror på att de vill illa, kommer du att få det svårt i Europaparlamentet." Han verkar upprörd, men tonen är fortfarande på låg samtalsnivå. Han verkar upprörd, men alternerar mellan att titta på programledaren och på Marita. Han verkar upprörd, men fortsätter: "Du och jag har olika uppfattningar om hur vi får fler jobb, men jag tror ingenting annat än att du vill att det ska bli så bra som möjligt för medborgarna i Sverige. Och jag tror att det är bra om vi alla har den utgångspunkten". Helt plötsligt tar han tillbaka initiativet i samtalet genom att visa på ett ödmjukt, holistiskt och samtidigt empatiskt kompromissande drag. Hökmark förklarar för oss tittare liksom en far förklarar för sitt barn varför det är okej att mamma och pappa är osams. Och det fungerar. Poäng Hökmark.

Genom hela samtalet låter Gunnar Hökmark Marita Ulvskog tala först. Slumpen är ingen tillfällighet. Ett skäl är definitivt människors förmåga att registrera det som senast uppfattas av den lilla knölen mellan våra hjärnhalvor som stavas amygdala. Det du sist hör sänds ut i hjärnans nätverk. Det är även därför man alltid bör rätta det som är fel så att det sista som mottagaren uppfattar är det som är värt att arkivera. Men Ulvskog får sista ordet eftersom tiden rann ut. Poäng Ulvskog.

Rättvist? Det får du bedöma. Politik är inte retorik. Politik handlar om grundläggande värderingar. Visa vad du står för. Gå och rösta senast den 7 juni.

Ett kackel som blev ett debacle

2009-05-21T21:48:00.009+02:00

Igår fick vi för första gången i TV-mediet äntligen bekanta oss med samtliga partiers toppkandidater till Europaparlamentet. Eller rättare sagt, de som finns representerade i EP idag. Det var i TV4:s Kvällsöppet som Lennart Ekdal skulle guida oss tittare genom partiernas olika ståndpunkter. Hur gick det då och vem vann debatten?

Första samtalsämnet handlade om klimatet och Miljöpartiets Carl Schlyter fick stort utrymme i den svagt modererade debatten. Schlyter levererar liknelse på liknelse. En sådan var: "Era styrmedel för marknaden är som en mjuk liten plastslev". En annan löd: "Era styrspakar har varit små potatisar". Att använda liknelser är generellt sett bra, men var noga med att alla förstår vad du menar. I dessa fall var tolkningsutrymmet för stort för att den betydelse Carl hade för avsikt att sända skulle nå en klar majoritet av lyssnarna. När inte liknelsen går fram tappas fokus från budskapet som därmed går förlorat. Rent generellt visade dock Schlyter på starkt pathos som han underbygger med många logos-argument vilket ger ett plus i kanten. Personligen störs jag dock av att Carl framför sin ideologi med ett aggressivt driv på samma sätt som vänsterpartisten Ohly diskuterar klasspolitik. Det går säkert mycket väl hem i det egna lägret. Velande medborgare som har för avsikt att rösta i EP-valet kan dock lätt skrämmas bort eftersom miljöpartisten framstår som rätt osympatisk.

Moderaternas Gunnar Hökmark lyfter hela tiden perspektivet för frågan och visar på holistiskt tänkande. Men därigenom abstraktifierar han sitt budskap och vi tittare kommer inte ihåg vad han står för. Detta är symptomatiskt för Hökmark genom hela debatten, även om det finns något undantag.

Andra ämnet triggade verkligen igång känslorna på båda sidorna: Vård över gränserna. Vänsterpartisten Eva-Britt Svensson tar ordet med ett concessio: "Jag tror att vi alla egentligen är överens om att...". Ett concessio brukar fungera medlande för att få alla parter att nicka instämmande. Men hon går raskt över till att ideologiskt analysera ett förfarande och kommer till en starkt politisk tolkning som hon sedan försöker trumma igenom med ytterligare ett concessio: "Ni måste väl ändå hålla med om att..." riktat till de borgeliga partiföreträdarna. De har dock inte fastnat i nickandevalsen utan stämmer rappt upp i ett unisont och starkt betonat "Näe". Så förlorar man initiativet i en debatt.

Ella Bohlin, Kristdemokrat, tar ton i debatten och levererar följande utmärkt formulerade inlägg: "Den fria marknaden är central i EU och det tror jag att vi alla kan ställa upp på." Ett faktapåstående följt av ett concessio. Detta skapar förtroende. Hon fortsätter: "Vi vill byta väntrum mot behandling. Vi vill byta oro mot trygghet". Här skapar hon en parallellism genom att upprepa meningsbyggnaden i två följande meningar. Eftersom båda dessutom börjar med samma ordföljd handlar det om specialfallet anafor. Vi tittare förstår snabbt att även den andra meningen är ett motsatsförhållande och strukturens repetition förstärker hennes budskap. "Och jag är förvånad över att vänsterpartierna förhalar detta." Rent teckenmässigt fungerar meningen väl för att skjuta motståndarna i sank, men hon låter inte förvånad. Ord och handling måste alltid höra ihop. Alltid, jämt, hela tiden. Annars uppstår en dissonans som tar bort fokus från budskapet.

Marita Ulvskog, Socialdemokraterna skjuter iväg ett kort och klockrent ideologiskt svar: "... Vi vill inte att man ska behöva vara stenrik eller behöva sälja sitt hus för att få vård". Så talar en mycket erfaren politiker. Hon lyckas inte bara med det fundamentala när det gäller politik - att uppväcka känslor, hon levererar det förväntade av sin målgrupp. Ren och skär klassretorik när den är som bäst. Personligen tycker jag mycket illa om det språkbruk som verkar härska inom den socialdemokratiska rörelsen som helhet. Den där man tar till ord som "jag är rädd för", "jag tycker att det är farligt att", "Det är hyckleri att" osv. Det är en härskarteknik som går lite under radarn och som alla motståndare bör vara väldigt uppmärksam på. Marita använder det på ett smidigt sätt och låter därmed mycket trovärdig. Det är tydligt att den bild hon beskriver är skarpt som ett fotografi med lång slutartid - allt är i skärpa. Hennes problem är dock att alla inte ser världen som hon gör. Att beskriva världen i slutna påståenden som hon gör alienerar potentiella väljare som inte får upp samma bild på sin näthinna. Ulvskog skulle vinna på att ändra sitt språk till att argumentera mer för varför hennes bild också borde vara min.

Lena Ek, Centerpartiet kontrar snyggt: "Men det är ingen som ifrågasätter kollektivavtalen. Vi försvarar den svenska modellen i varenda votering. Det lovar jag, och det är lätt att kolla." Ett refutatio som avväpnar motståndarens argument strax följt av ett argumentatio där hon talar för sin sak och lägger fram bevis.

När ämnet byts till fildelning och olika lagars konsekvenser för EU:s medborgare är Lena Ek snabbt framme igen och levererar följande allegori: "Tänk om du... du blev tillsagd att nu har du skrivit tre dumma brev, nu får du inte skicka post längre?!". En abstrakt diskussion som utelämnar alla tittare som inte är insatt i frågan drar Ek obevekligen tillbaka in genom det pedagogiska tilltaget.

Ella Bohlin växer genom debatten och lyckas här få till ett retoriskt mycket smart inlägg där hon bland annat dels konkretiserar skillnaderna mellan vänstern och högern och dels lämnar en outtalad fråga hängande i luften som stannar hos lyssnarna. Som inte är till fördel för motståndaren... Så här lät det: "Eva-Britt, Piratpartiet har vitaliserat debatten. Absolut. Men skillnaden är att jag fortfarande värnar en upphovsrätt. Skillnaden mellan oss (detta förstärks med handrörelser) det är att jag tycker att dom som är kreatörer, artister, författare, fotografer och konstnärer, dom har rätt att få någonting tillbaka. Vi kan inte ha en fri persolig fildelning och en upphovsrätt. Det är en omöjlig ekvation. Och ni har inte förklarat hur det ska fungera."

Övriga deltagare då? Ja, Folkpartisten Marit Paulsen kommer endast in i debatten då programledaren ställer en direkt fråga till henne. Visserligen tar hon då kommandot över utrymmet och är starkt närvarande i TV-rutan men jag hade velat se mer debattanda i henne. Sören Wibe pratar då och då, men alldeles för fort och tydligen inte till mig eftersom jag inte kommer ihåg vad han pratar om. Eva-Britt Svensson, ja hon gör många längre utläggningar men de handlar inte direkt om vad hon vill göra i framtiden utan mer vad som har hänt i baktiden. Det lockar inte mig. Och Herr Ekdal själv var usel som moderator. Han låter kandidaterna slåss om utrymmet, avbryta varandra och tala i mun närhelst de önskar. Vinnare ur dessa strider går Lena Ek och Marita Ulvskog eftersom ingen av dem någonsin slutar prata. Genom utmattningsmetoden samt starkt magstöd (kan prata länge utan luft) är det slutligen deras röster som hörs efter att kakafonin har upphört.

Så vem vann? Ingen. Alla kandidaterna får ställa sig på förlorarsidan. Bakom dem står alla tittare. Även vi måste anses vara förlorare när vi inte ges en ärlig chans att komma till insikt om vår politiska åsikt.